fredag 21 juli 2017

Triumfens ögonblick

När jag fyllde år fick jag ju en fantastisk present av den yngre generationen; en overlockmaskin! Samtidigt som jag blev oerhört glad blev jag också lite lätt skräckslagen - jag såg ju "Hela Sverige syr" för något år sedan och såg då hur hon som i och för sig sedermera vann bröt ihop när hon skulle trä sin overlock och det bara inte gick. Det var då jag insåg att en overlock, det är himla roligt och det blir jättefint när man syr, men den kan också orsaka sammanbrott, hysteriska anfall och rent allmänt katastrofer av gigantiska proportioner. Nu ska man ju också tänka på att jag och instruktionsmanualer, vi har liksom aldrig riktigt klickat, det är inte så att jag lugnt och sansat närmar mig en sån där skrift där man ska koppla ihop A med y3 och sedan peta in XzB däremellan, det är mer så att jag slutar kallsvettig och upphetsad och ryter att det är väl själve den också att ingen människa kan skriva en vettig instruktion!

Sen läste jag ju varningen om att "denna apparat inte får användas av personer (inklusive barn okej, den biten klarar jag tänkte jag) med reducerade fysiska, sensoriska eller psykiska färdigheter...osv i långa haranger.

Hjälp! tänkte jag då och nöjde mig ett tag med att ha overlocken som en prydnad på sybordet. I och för sig gick jag till den lokala symaskinsmånglaren som skulle visa hur den fungerar... vilket han gjorde i 190 och det var pincetter och trådar och knivar och gudvetevad så man blev ännu mer konfys och gick därifrån med glasartad blick.

Lille 644D, som maskinen heter, var ju dock trädd och det var gott om tråd på rullarna så jag började sy och det blev så fint! Jag sydde och sydde och tänkte lite lättsinnigt att jaja, det ordnar sig nog, någon gång i framtiden.
Häromdagen när jag sydde ett par pyjamasshorts till maken möttes jag dock av denna gastkramande syn! Gulp! tänkte jag och sydde fort som f-n så att tråden skulle räcka.

Till och med jag inser att detta inte i längden är en hållbar metod så idag, när det ändå regnar och man kan ägna sig åt mer inomhusaktiviteter, tänkte jag att nu, nu ska det ske! Tråd, det hade jag.
Jag gick ut hårt med att läsa instruktionsboken. Då såg jag ut ungefär så här ???? i nyllet. Sedan tittade jag på tre olika instruktionsfilmer på youtube och kände att jamen kanske... ändå...

Tydligen kan man knyta trådarna och liksom dra igenom hela konkarongen och om knutarna håller så har man sitt på det torra. En av instruktionsfilmerna poängterade noga att man måste knyta på ett särskilt sätt så att knutarna inte blev f.d. knutar mitt i processen. Medan hon knöt visade filmen en helt annan del av overlocken, så det blev lite svårt att se hur hon gjorde.

Men till slut så! Jag gjorde det! Jag drog och jag knöt och jag pillade med pincetten. Just när man skulle klippa av den gamla tråden var det oerhört nagelbitande spännande vill jag tala om.

Generös som jag är till min natur bjuder jag även pnå en bild på knutarna efter genomdragningen, för jo de höll! Och den lilla trådflätan, jamen titta, är den inte så vacker så att man kan gråta av ren och skär fröjd?

J
Jag gjorde't! I did it! Herregud, nu är jag så stolt och mallig och känner ungefär att the sky is the limit. Och nu, nu ska det sys, jajamen.

torsdag 20 juli 2017

Återseenden

Idag har det varit dags att återse två fantastiska damer; det finns inte minsta lilla bildbevis för när man har så fullt upp med att prata och gulla så händer det att man glömmer bort sånt trots att det såklart borde ha förevigats på bloggen.

Men man kan ju helt enkelt beskriva dessa damer; den ena är liksom lite mer raggig och rödblondrufsig uppepå och mörkbrun vid midjan och de orakade benen som är fyra till antalet, och hon tillbringade mer tid i luften än på dessa ben när jag hämtade hem henne från hundpensionatet idag. Lilla Loppan! Nu är familjen förenad igen. Även om det kan vara skönt att slippa de där sista kvällspromenaderna och att kunna dra sig en liten stund extra innan man knallar ut på morgonpromenad så är det ändå tomt hemma utan någon som sladdar runt hörnorna och kastar leksaker på en i förhoppning om att man nog vill ha dragkamp? Väl?

Den andra damen har bara två ben, är inte det minsta raggig utan har lång mörkbrun hästsvans och fantastiskt vackra mörkbruna ögon. Hon heter Frida, och vi träffades förra sommaren när hon var och tittade på vårt bibliotek. Vi skulle träffas över en lunch på Klostergatans Vin & Delikatess och där tillbringade vi två timmar med att prata om allt från medeltidsarkeologi (ja det var maken som liksom halkade in på ett bananskal i diskussionerna), livsplanering, hudvård, krämer, böcker och film och vikten av att ha ett fuck-off-kapital samt bröllopsplanering. Det är inte jag som ska gifta mig, kanske jag ska poängtera, jag är så synnerligen nöjd med den make jag har - vem annars skulle ge mig så himla mycket märkligheter att blogga om?

Det är Frida som serverar politik, boktips och som fått mig att äntligen, vid denna aktningsvärda ålder, börja använda lite hudvårdskrämer för att se lite mindre russinlik ut, eller snarare för att det är skönt att pyssla om sig lite. Lite vardagsflärd sådär, och det är ju aldrig fel. Förmodligen nyttigare än vin och choklad också, som man väl får anse ingå i samma kategori.

Sen har det blivit promenad för att köpa glass på torget, finsk lakrits och vitchoklad-med-hallonrippel blev det och det var inte dumt alls.

Nu blir det snart lite lax, och det är inte dumt det heller. En typiskt bra dag. Om än utan bilder.

onsdag 19 juli 2017

Bland ruiner och glas

När det är semester, ja då vill man resa. Likt en Sven Hedin vill man hemsöka exotiska platser! Alltså reste vi till Småland. Syrran  följde med, hon känner maken sedan gammalt och har stort överseende med hans faiblesse för att glo på den ena ruinen efter den andra. Och då pratar jag inte om undertecknad utan sådana i sten.

Vi gick ut hårt och började med Kronobergs ruin. Jag försökte först döpa den till "Skaraborg" och sedan till "Älvsborg" varpå maken muttrade något om mina geografiska kunskaper varpå jag raskt meddelade att det är inte därför han älskar mig. Var och en har sina specialiteter och mina är inte av geografisk natur.

Men Kronoberg var det ja. Först åt vi lunch på Ryttmästargården som mycket behändigt låg alldeles bredvid innan vi klev ut i blåsten för att inta fästningen. Syrran och jag var alldeles oerhört pepp på att titta på ruiner!



När vi hade begrundat alla trasiga torn och rum utan tak for vi vidare på vår smålandska upptäcksfärd - mot Växjö. Väl där besökte vi Smålands museum, närmare bestämt Glasmuséet. Där inne fanns det, föga förvånande, glas i alla former och färger och från olika århundraden. Kan varmt rekommenderas!




För länge sedan, när barnen var små, rände vi Europa runt och tältade. Det hade sin charm, det hade det, även om det emellanåt blev regnigt och blött och luftmadrasserna läckte luft och sådär. Nuförtiden är jag lite mer bekväm av mig och i valet mellan att bo på ett slott och tränga in mig i ett tält så får jag väl säga att slott liksom känns mer rätt. Så vi skippade det där med tält och bodde på Teleborg slott i Växjö i stället. Ett ganska modern slott, från 1880-talet så det var liksom inte så mycket ruin över det hela, men maken tog det som en man och tyckte det var helt ok. I all synnerhet som vi åt en mycket god middag där på kvällen.




På morgonen vaknade vi till en strålande sommarmorgon! Det är man ju inte så bortskämd med den här sommaren - men nu, nu sken solen så det var en ren fröjd åt det!

- Nu har jag inte sett någon ruin på länge! utropade maken efter frukosten och såg vemodig ut. En vemodig make vill man inte ha, så vi körde till Bergkvara där det finns en ståtlig ruin som dessutom ligger så där löjligt vackert vid en sjö. Typisk småländsk sådan dessutom. Man fick inte gå in i den här ruinen för därinne häckar uppenbarligen en synnerligen sällsynt pippifågel, men länsstyrelsen (eller vem det nu var som håller koll på sådant) ville inte tala om vilken fågel det gällde. Vi framkastade diverse konspirationsteorier varför det var så, men kom väl egentligen inte fram till något resultat, trots att vi konsulterade ornitologisk expertis inom bekantskapskretsen.




När vi hade konspirationsteoriat färdigt åkte vill till Huseby där vi gick på visning och fick höra den gastkramande historien om hur den illsluge prins Carl lurade av fröken Florence hennes pengar och körde stackars Huseby i botten. Det är svårt att tro nu när Huseby ligger där så välskött och prunkande. Vi traskade runt i parken, beundrade påfåglarna och passade på att äta lite lunch också. Det gäller att få krafter så man orkar med ruiner och herrgårdar och påfåglar och sånt.

Vissa av oss passade också på att prova om man fortfarande kunde gå på styltor. Det var inte jag. 







Sen var det dags att styra kosan mot Skåne igen, med en Husebypelargon i bagaget. En himla trevlig liten tripp var det!


måndag 17 juli 2017

Bonusbesök

Ibland får man oväntat besök. Oväntat och kärt!

Dottern, svärsonen och Grynet har varit på semester i Storbritannien, och såvitt jag förstod attackerades de där ögonaböj av en illasinnad rälig liten bacillusk - förmodligen en hämnd för vikingarnas härjningar kan man tänka? Grynet och svärsonen hämtade sig rätt snart, men dottern blev riktigt rejält tilltufsad, såpass att läkare behövde uppsökas nu när de kommit hem till fredligare nejder, och då passade det ju bra att mormor och morfar fick ett litet bonusbesök av Grynet så länge.

Vad gör man då när man får lite oväntat besök? Ja inte serverade vi Gevalias i alla fall som i reklamen. Ånej, här staplades det grejer!

 
Det provades klänning med gröna rävar på och sen balanserades det på mormors balansbräda och jag kan ju säga att Grynet visar större begåvning för det där med att balansera än vad hennes mormor gör. Det finns dock inga bildbevis ty mormor var strängt upptagen med att hålla ett vakande öga på balanskonsterna.

Sen åts det mat, hälldes ut vatten, sorterades bakformar, knölades ner bröd i vattenglas innan det var dags för lite Babblarna i morfars knä innan det var dags att åka hem till mamma och pappa igen som varit och fått medicin mot de räliga bacilluskerna.

Så mysigt med bonusbesök! Även om man får plocka köksredskap en lång stund efteråt.

Semester

Och helt plötsligt blev det semester igen. Två veckor den här gången och tanken är att det ska bli lite blandat; lite kringresande, lite sightseeing, lite slappande, lite vin, lite choklad, lite vila, lite stickade - ja ungefär så. Och blandat har det redan blivit, blandat sol och regn.

Igår till exempel, då hällde det ganska frikostigt ner över en när man traskade ut med den lilla terriern, så både hon och jag blev tämligen blöta. Detta på grund av min totalt ogrundade optimism att det nog bara duggregnade lite.

Men det har varit soligt också och nu kan man njuta av stockrosorna som blommor som om det inte fanns en morgondag. Man kan således sluta sig till att maken inte varit framme med ogräsmedlet här, det som jag gärna påminner honom om - att jag envisades med att plantera stockrosor och aldrig förstod varför de inte tog sig? Ända tills maken lite fåraktigt sa "är det de där? Jag trodde det var ogräs och sprutade lite på dem". Här blommar det i alla fall, och såvitt jag vet blommar det även i trädgården, nu när maken är på betryggande avstånd.

Loppan och jag vi traskar runt och njuter. Utanför Skissernas museum har de en rolig vägvisare så den får man ju ta en bild på. Loppan begrep inte varför, men tyckte att okej då, blir du glad av det så varför inte?
Det jag också blir glad av, och mallig! dessutom, är att jag varit en seriös monogamstickare och faktiskt är klar med min Happenstance. Den är tvättad och blockad och färdig, med instickade fel och allt. Lite fel, det hör ju till, i all synnerhet när det är spetsstickning. Det är märkligt vilken otrolig skillnad det blir när man blockar något stickat. Från att ha varit något lite knörvligt blir det helt plötsligt så mycket mer färdigt och ser till och med lite jämnt och prydligt ut? Mycket trevligt tycker jag.


I denna ordentliga anda av "här stickar vi klart minsann" har jag nu återgått till den schal jag påbörjade förra sommaren när vi var på kryssning och jag har nu repat upp några varv (det där med fel som sagt...) och har också kommit på varför den fått ligga och skämmas i en påse några månader, ja förutom felstickningen då - det är ärligt talat rätt trist att mala på med superlånga varv i ett jättetunt garn med samma mönster. Få se hur länge min ordentliga monogamådra håller i sig. Det kan hända att jag redan börjat snegla så smått på andra projekt... kanske...

Men medan jag funderar på det traskar vi vidare på våra promenader här i Lund i stockrosornas tid, Loppan och jag. Det är semester och det är minsann inte kattskit det.

torsdag 13 juli 2017

Kärleksbevis

Ska man vara filosofisk så finns det ju så himla många varianter av kärlek. Och då tänker jag inte bara på sån där springa-i-slow-motion-mot-varandra-över-sandstrand-variant med smäktande stråkmusik i bakgrunden. (Själv hade jag mest bara flåsat som en blåsbälg och förmodligen kollapsat i en liten svettig hög innan jag kom fram till den andra parten. Troligen hade jag också oroat mig för hur gäddhänget hade fladdrat som segel i styv kuling och inte känt mig särdeles romantisk).

Man kan älska det mesta, ja troligen utom fästingar då. Myggor ligger nog också rätt långt ner på listan. Men förutom det uppenbara att man älskar sin partner, sina barn och barnbarn - och hundarna, dem får man inte glömma! för att inte tala om kardemummabullar och choklad - så är det ju rätt mycket som får hjärtat att bulta lite extra.

Sen är det ju då det där med kärleksbevis som ju kan vara en liten trevlig krydda i vardagen. Rosor är ju aldrig fel t'exempligen. Eller ett lite smycke. Frukost på sängen för dem som gillar det och står ut med smulor i lakanen. Sånt.

Maken, som är en utomordentlig make på alla sätt och vis, är kanske inte så himla aktiv på röda-rosor-och-diamanter-fronten. Men så ibland glimmar det till, och det ordentligt ändå! Här kommer nu en bild på ett kärleksbevis som gnistrar mer än diamanter minsann. Det är nämligen så att vi spelar lite golf nu och då. Man kanske ska tolka det där med "spela" på ett generöst sätt, men alltnog och emedan, ibland händer det ändå att bollen hamnar i därför avsedd plats, nämligen i koppen. Där kan den ju inte ligga och glo i all evighet, utan man måste plocka upp den. Ska man plocka upp den, ja då måste man böja sig. Och när man är i mogen ålder, har ont överallt och är stel och knirrig som en gammal lagårdsdörr ja då stånkas det alltid lite extra.

Så spelade vi då golf härförleden och det var inte så att det gick direkt bra, det gjorde det inte. Faktum är att det tog några hål innan jag ens skulle försöka putta bolluslingen ner i det alltför lilla hålet. Men då, när jag drog upp puttern ur bagen, ja då hände det! Så där som i reklamen ni vet. Det var himlaspel och änglaskaror sjöng, för vad såg jag väl då?

Att maken gått och köpt en bollsugpropp och i all tysthet satt den på min putter så att den kom fram som en liten överraskning när man som mest behövde lite peppning.

Det finns ju gammal låt med Monica Törnell där hon sjunger Är det det här du kallar kärlek? och på det kan jag bara svara att ja, det är det. Golfbollssugpropp. Det är grejer det!

måndag 10 juli 2017

Någon är trött idag

Ja alltså, man är ju själv alltid lite extra sömnig på måndagsmorgnar, men sen känns det väl som vanligt igen skulle jag vilja säga. Men Loppan har mest bara snarkat i godan ro hela dagen och lämnat allt löneslavande åt matte.


Att ha besök är ju roligt, men man blir trött av att vara uppe i varv hela tiden. Sen var syrran och jag ute och promenerade på heden med Zoya och Loppan och Zoya tyckte att det var nog så bra, men kunde inte den där galningen stannat hemma så man kunnat finpromenera? Va? Loppan for fram som om hon aldrig hört talas om fint flanerande, vad är det för vits med att vara ute om man inte kutar runt så fort benen bär en och emellanåt hoppar lite jämfota på sitt sällskap?

Och igår skulle vi hem till goda vänner som har en jaktlabbe som är precis lika gammal som Loppan. Vovvarna har träffats för, men mest ute i det fria för det krävs liksom lite utrymme när två unghundar med massor av spring i benen träffas. Nu skulle vi för första gången hem till dem med hund - och jag tänkte att jag får försöka trötta ut den lilla terriern en aning så kanske något av inredningen står kvar när vi åker hem?


Sagt och gjort, vi åkte ut och spårade, Loppan och jag. Hon spårade jättefint får jag säga och sen skulle vi gå en sväng så att hon fick utlopp för lite sprall-och-spring-i-benen också. Det var himla roligt tyckte Loppan! Gräset vajade högt och hon jagade fjärilar och hoppade som en kanin fram genom vegetationen. Vi var åter ute på heden och där går det lösa kor. Kor bajsar, så är det ju, det är liksom en sån där sanning som inte går att förneka hur fin i kanten man än är.

Loppan är inte fin i kanten, det kan man inte påstå, inte om man vill framstå som ett sanningsvittne i alla fall. Så en galen Loppa + kobajs = hundbad. Något som Loppan tyckte var högeligen onödigt men som hon ändå fann sig i med sin vanliga medgörlighet.

Lite bävande så där tog vi sedan bussen hem till kompisarna. Som tur var kunde vi sitta ute, och sedan satt vi på altanen och beskådade cirkusen när två glada unghundar som inte alls hade för avsikt att ta det lugnt och säga "hej kära du, ska vi sitta här och konversera lite" for runt i trädgården så att värdinnans tomater ramlade av plantorna, jag fiskade upp en terrier ur en pallkrage med grönsaker och grannskapets barn hängde i träden på granntomten och jublade och tyckte att det var världens roligaste underhållning.

Så ja, idag är Loppan trött. Men imorgon är en ny dag...