Västgötaspets och trädgård

Lovsång

2012-02-12T21:42:00.002+01:00

Dottern kom temporärt hemflyttandes häromveckan för att skriva färdigt sin avhandling. Hade hon vetat läget här hemma så hade hon kanske avvaktat något, men nu landade hon alltså med en duns i en förkyld verklighet. Hon hukade sig mellan ena motpolen, maken som excellerade i den ena ekvilibristiska hostningen efter den andra och den andra motpolen, moi, som stönade ihåligt, snörvlade och viftade med febertermometrar.

Efter några dagar utropade hon förbluffat att hon varit med om ett paradigmskifte! En epok gick i graven och en ny steg, likt fågel Fenix, ur askan.

Jojo, kanjang är numera nerprioriterat på min lista över botemedel. Tack vara mina eminenta bloggläsare har jag ju påmints om andra gamla huskurer och till min oändliga lycka funnit ett hjälpmedel, ett som förekom även i barndomshemmet.

Jag talar alltså om Vicks VapoRub. Inget fjollande med att uttala "vejporäbb" eller så, nä vapo-ruuuub ska det vara, så hette det när jag var barn och så heter det nu.

Jag har blivit gravt beroende av denna lilla blåa burk - denna pärlor bland salvor!

Ja, jag är som Sir Väs i Robin Hood, hotar någon att ta min lilla burk så blir jag då som när tummen åkte ur hans mun; åh, åh, åh, var e' min vickssalva???

Eller kanske mer som Gollum i Sagan om Ringen? "My preciousssss" säger jag med en demonisk blick i ögonen och greppar girigt burken.

(.... Herregud, nu inser jag att jag beskriver mig själv som en korsning mellan Sir Väs och Gollum och då undrar man verkligen hur maken är funtad som valde just mig?! )

Ja så stor är min förälskelse i denna salva att jag diktat ett ode till den lilla blå burken;

När näsan är full av snub (tralala)

då tar man fram sin vicks vaporuuuuub(tralala)

Man gnider den in

uti sitt skinn

Och känner hur luften far genom näsanut och in!

Åh, du fantastiska lilla blå burk!

Vad vore mitt liv utan dej?

När man andades skulle det bara låta”fnurk”

- men nu kan man åt syret säga ”hej”!

Refr: Vicks, vicks, vicks, vicks vaporub

Vicks, vicks, vicks, vicks vaporub!

Du drottning bland salvor,

nu kan jag känna doften av malvor!

Och livet, det är åter fyllt avsolsken och gamman

(och små västgötaspetsar)

Och nu hinner jag faktiskt inte blogga mer, nu ska jag gå och smörja in mig lite.

Det har saknats något, känner jag

2012-02-12T11:14:00.003+01:00

Så nu är det dags, nu när Huliganen och jag ränt runt mossen på vår vintriga morgonpromenad. Vad kan jag säga? Inte så mycket känner jag, utan det är lika bra att jag dänger till med Huliganen himself - och av en god sak kan man väl inte få för mycket? Va?

Vi börjar med en stämningsskapande skånsk bild

Huliganbloggen proudly presents: Den Flygande Vätten!

Huliganen kan faktiskt även stå stilla och se nästan normal ut!

Huligan i snö

Den observante noterar; detta är ingen vätte!
Nä, för det är en artesisk källa på mossen.
Så det så.

Man kan ju inte avsluta inlägget med en bild på rinnande vatten; så här kommer, som grädden på noset:

Det var ju för väl. Balansen är återställd.

Jag är en god hustru

2012-02-11T11:56:00.002+01:00

men det finns saker som kan få även goda hustrur att darra på manschetten och fladdra med blicken. Tanken på att följa med maken och köpa kläder, t.ex., den framkallar en ögonblicklig flyktinstinkt. Dock vill maken gärna ha mitt sällskap på sina ideliga klädinköpsturnéer. Ideligen, ideligen ska denne make inhandla kläder. Minst vartannat-tredje år ska han fylla på förråden.

Nu har vi just kommit hem från en sån turné. Den kännetecknas av några osvikliga och oundvikliga ingredienser;

Maken ränner in i affären och utropar förbluffat - vad har jag för byxstorlek, månne?!. Ungefär som om han väntade sig att Svaret skulle dyka upp i eldskrift framför ögonen på honom.

Vanligtvis dyker det då upp en artig ung man som kastar en förstulen blick på makens kroppshydda och som sen plockar fram ett antal byxor.

- vad ska det vara för färg? frågar han sen
- marinblått är fint, svarar maken och känner sig lite wild and crazy

Själv flyter jag runt i bakgrunden och försöker plocka ut några skjortor. Några som jag tycker är snygga och som jag hoppas även faller maken på läppen.

Maken tittar på skörden. Sen säger han förbluffat; men den är ju RÖD!!! Vilket betyder att det i det blårutiga mönstret finns en svagt, svagt röd rand. Sen tittar vi på några andra som maken finner ha de mest psykedeliska mönster, uppenbarligen. Jo för det finns ju kanske både rutor. Eller ränder. Och kanske rentav lite knapphål i avvikande färg??

Maken är INTE övertygad. Han tittar sig ängsligt omkring och lyser sen upp.

- den är snygg, en sån tycker jag om!
- den är enfärgat ljusblå, du har minst tre såna hemma, svarar jag svalt.
- men jag gillar ju såna, säger maken bevekande men inser att slaget nog är förlorat.

Sen går vi på pikétröjorna. Maken provar en petroleumblå (vilken konstig blå färg!), en blå med tryck (asså, men vad står det?), en röd-å-vit-randig (jamen den är ju röd!!). Den som var blå och grön bara fnös han åt. Sen klamrar han sig fast vid en blårandig och vägrar släppa taget.

Och nu är vi hemma. Med ett par marinblå byxor. En blårandig pikétröja och en blårutig skjorta. Utan minsta lilla röda inslag.

Maken är nöjd och jag andas ut och känner att det kanske inte var för hans klädsmak jag föll för honom - men jag är oändligt svag för denne make. Även om det kunde vara roligt att se honom i något annat än blått... någongång!

Nu är det klarlagt!

2012-02-07T18:14:00.003+01:00

Maken började ju plugga Arkeologi för ett tag sedan. Men så, i höstas, gjorde han en liten utsvävning inom Historia. Same, same, but different. Typ. Nu är han dock på banan igen, tillbaka på Arkeologiska institutionen och jag måste säga att det känns rätt skönt.

Kalla mig bakåtsträvare. Säg att jag har ett sunkigt genusperspektiv. Men nog känns det rätt att ha en arkeolog i familjen när de beskrivs så här i en av läroböckerna?

Real men don't do isms and ologies; they just dig - preferably with a really large, heavy pickaxe.
(Matthew Johnson, sid 6)

Okej, detta är kanske inte direkt vad författaren innerst inne anser, men kan man låta bli att göra annat än älska det där engelska?

Jag tror jag kanske måste ge maken en liten 'pickaxe' i present. Och tänk så mycket nytta han kunde göra i trädgården!

Söndag kväll

2012-02-05T20:38:00.001+01:00

Jodå, jag lyckades släpa mig upp ur fåtöljen så småningom. Ut till köket där maken och dottern, som flyttat hem ett tag igen, skramlat lovande med kastrullerna och åstadkommit det här:

Killer Jerk Chicken efter recept av Jamie Oliver

Det ska jag bara säga, efter det här så mådde jag oändligt mycket bättre!

Till sist vill jag bara visa det här; gula rosor som jag fick av maken i fredags.

- Nu är det snart Alla Hjärtans dag, talade han belåtet om.
- Och då får du inga blommor, man har väl sina principer, fortsatte han minst lika belåtet, för jo visst har maken principer och det där med Alla Hjärtans Dag tycker han är kommersiellt trams.
- Dessutom, la han till, tror jag du behöver dem bättre nu. Och det har han alldeles rätt i. Jag älskar gula rosor! (och maken - men det säger väl sig själv).

Söndag

2012-02-05T13:52:00.000+01:00

...och dagen tillbringas så här, under en filt, framför vinterstudion på tv och med en stickning på gång.

I ärlighetens namn blir det väl inte så mycket stickat, det sovs lite, det hostas lite, det kastas lite frolic runt i vardagsrummet (så att Huliganen får något att göra). Det är ungefär vad som orkas med och det känns ganska kontemplativt och batteriladdande.

Januari har varit en tuff månad. Ibland funderar jag på varför jag bloggar? En blogg speglar ju inte hela ens liv, och jag vill heller inte ha en navelskådande introvert litania över mitt liv och leverne, jag vill skriva om ögonblicksbilder ur mitt, vårt och hundens liv. (Och rosornas!). Det ska helst vara lite lättsamt, lite anekdotiskt, men också lite "ja just det, det var SÅ det var". För mig är bloggen en krydda i tillvaron och att det dessutom dyker upp kommentarer och hälsningar gör den ju ännu mer kryddig - typ basilika som är en favoritkrydda. Eller rosmarin? Timjan, kanske? Skitsamma, ni förstår principen. Bloggen är inte till för djupsinniga utlevelser, introverta betraktelser, utbrott över politik, mänsklighetens dårskaper eller något sånt.

Samtidigt speglar den ju ändå en del av mitt liv och livet just nu cirklar kring sjukhuset. Pappa har legat på sjukhuset sedan den 5 januari och min syster och jag tillbringar mycket av vår tid där i väntan på slutet. Senaste veckan har vi akut ringts in 3 gånger när krisen varit ett faktum. Livet krymps till de där stolarna bredvid pappa säng, där vi lever i en bubbla där syrgas, vätskedrivande och morfin är de bärande ingredienserna. Där man kastas från totalt kaos till ett nästan normalt läge på några timmar. Där man är oändligt tacksam för att vi är två som hjälps åt. Där man håller i handen, tröstar, klappar på kinden och väntar. Där livet återgår till att handla om de basala sakerna; vara varm. Trygg. Ligga bekvämt på släta lakan. Kunna andas; in-ut-in-ut. Där vi emellanåt skrattat mycket. Pratat många minnen från när vi var små. Väntat. Lugnat. Stickat.

Idag är jag inte där. Idag är jag hemma och har feber och min syster är där själv. Jag skäms att erkänna det, men det känns faktiskt lite skönt att få en "ledig" dag så här emellanåt. För hur länge det ska vara, det vet vi inte. Vi tar en dag, ett andetag i taget.

Så nu sitter jag här och stickar strumpor! Jomen, helt plötsligt tänkte jag att äsch, vad sjutton, klart jag klarar det! En strumpa är redan klar, den har jag stickat uppe på avdelning 6. Den andra är på gång. Mina pappastrumpor.

P.S.

Det har ju inte enbart varit elände, ånej! Livet går vidare och det har varit en lycklig tilldragelse i syrrans familj. Mor och barn befinner sig väl och man har kunnat räkna in att alla delar finns på plats; tre svansar, 12 tassar och 6 små pluttenuttiga öron. Jag ser mycket fram emot att få hälsa på de här små filurerna så småningom!

Jag ger mig

2012-02-04T18:22:00.000+01:00

det hjälper visst inte med kanjang och glass. Jag kan meddela att jag till och med varit så desperat att jag i nattens hostiga timmar sörplat varmmjölkåhonung. Hu!

Host. (det är faktiskt SYND om mig!)

.... men vänta nu! Jag har ju inte provat chokladmetoden!

.... eller förresten, det gjorde jag ju. Mer än en gång. Äsch då.

Det hjälps inte

2012-02-01T07:09:00.001+01:00

...nu är det nog dags att damma av latinet igen.

Det är så här att maken och jag, vi tycker helt olika om vissa saker, lika om andra. Något som vi tycker väldigt olika om är hur man botar en förkylning.

Maken är helt och fullt inne på varmmjölkåhonung-spåret, toppat med c-vitamin. Det går inte att rubba honom ur hans spår. Minsta snörvel och han drar såsom biet mot blomman till kylskåpet för att plocka fram attiraljerna till den där kväljande drycken.

Själv anser jag att varm mjölk och honung möjligen kan duga åt...åt...åt... ingenting, faktiskt. Varm mjölk och honung är inget som botar. Det är sånt som man får hjärtsnörp av.

Nej min metod är kanjang om det finns, annars glass. Glass fick jag alltid av mamma när jag var liten och hade ont i halsen och det vet väl alla att mammor har rätt? Glass ska det vara!

Jag har i och för sig inte hört några vetenskapliga rön som förespråkar choklad i mån av förkylning, men detta ser jag mer som ett förbiseende från min sida, att jag inte tillräckligt ihärdigt har sökt i de vetenskapliga skrifterna, så för säkerhets skull petar jag gärna i mig lite choklad också. En ruta. Eller sju.

Åt min välbeprövade metod fnyser maken.

Och då undrar man ju varför det är maken, som efter ihärdigt varmmjölkochnivetvad-sörplande hostar och snörvlar så gomseglet fladdrar, och varför jag är helt och hållet ohostig? Trots att minsta lille droppe av den där dekokten inte kommit över mina läppar?

Just det.

Quod erat demonstrandum.

Vad hände med västgötaspetsen?

2012-01-30T19:30:00.000+01:00

För att inte tala om trädgården - fast den ligger väl och trynar i någon form av törnrosasömn antar jag. I alla fall verkar bloggen ha utvecklats åt någon form av sömnblogg?

För jag sitter fortfarande här och är lite trött.

Av olika anledningar har det sovits väldigt lite de senaste dagarna i det hem som vi delar med Huliganen. Det har bloggats ännu mindre. Igårkväll lyckades jag dock somna före maken, den make som pga svårartad snuva nu har, likt en arkeologisk Mr. Hyde, har uppvisat sin hittills dolda sida, nämligen Herr Timmerstock himself. Milda Matilda vad det dånas i sovrummet!

Men igår, som sagt, somnade jag först.

- Hurra! tänkte jag. Rättare sagt, jag hade tänkt det om jag vore vaken, men nu var jag ju inte det, utan jag sov beslutsamt vidare så jag tänkte nog inte så mycket. Jag sov och jag sov och jag sov, det var jag och John Blund och Snorkmumriken gjorde sig icke påmind.

Det gjorde dock Huliganen. 04.08 (pip!)väcktes jag av en hund som med benen i kors sa att 'okej, du kan sova vidare men då svarar jag inte för konsekvenserna'. Jag misstänkte att konsekvenserna vore av oönskat slag så jag vacklade väl upp och släppte ut hunden i den kalla vinternatten. Sömnigt plirade jag mot stjärnorna och tänkte att 'där hänger väl ni och lyser och här står jag och fryser'.

- oj det rimmar! tänkte jag belåtet vidare och funderade på om det bor en liten poet inom mig? Rätt vad det är kanske hexametern bara liksom sprutar ur mig, det blir sonetter och haikus och jamber och trokér och blankvers och det ena med det andra.

- Kanske jag kan rimma mer? undrade jag sedan vidare för mig själv, tog gud i hågen, blundade och kvad:

När maken snarkar
man vet åt vilket håll det barkar.
Under ögat hänger påsen tung
och man vill alls inte sjung. (a)

Så mycken kreativ möda gör en lite trött, så vi ramlade i säng igen. I det sovrum som bebos av huvudpersonen i ovanstående litterära utgjutelse.

Så nej, det har inte sovits mer. Ikväll planerar jag att landa på kudden direkt efter kvällsrundan. Att strypa maken känns nämligen alldeles för drastiskt.

Dessutom hade jag saknat honomm.

Och här sitter jag

2012-01-25T17:14:00.002+01:00

...och är lite trött.

Det trötta kommer sig, åtminstone delvis, av maken. Maken är normalt sett en rekorderlig make. En sån make som inte snarkar, till exempel. Och om han snarkar så brukar jag inte märka det eftersom han är nattmänniska och jag morgonmänniska, sålunda går vi ofta lite omlott på sovandet.

Häromnatten snarkade han dock. Då lutade jag mig över honom och flöjtade melodiskt "du ssssnarrrrrkarrrrr!!!" i örat på honom. Maken ryckte till, vaknade upp, rullade runt och somnade om. Saligen tyst.

På morgonen föreslog han dock att jag i stället för att prata med honom bara kunde knuffa till, så kunde han liksom rulla runt i sömnen utan att behöva vakna upp.

- Ållrejt! sa jag, som är en medgörlig fru.

Maken håller på att bli rätt rejält förkyld. Och man vet ju hur det är, förkylda makar är ofta synonymt med snarkande makar. Sålunda tillbringade jag timmarna mellan kl 03.00 och 05.00 med att putta på maken. Ihärdigt. Så om maken nu är full av blåmärken så är det inte mitt fel, jag har enbart exekverat snarkdämpande åtgärder enligt önskemål.

Men måhända kanske jag ska nöja med mig med att fota honom rakt ur sängen i natt om han envisas med att dra timmerstockar? Är det månne bättre med ett rejält blåmärke, än många små? Vad tror ni?

Student?

2012-01-23T20:57:00.000+01:00

Emellanåt åker jag tåg. Och emellanåt (ganska ofta om man ska vara ärlig) är tågen försenade och då får man tillgodohavande hos SJ. Nu hade jag rätt så mycket sådana tillgodohavande samtidigt som det kändes som om vi behövde lite luftombyte från både det ena och det andra. Makens ben till exempel.

- Vi fara till Sahara! utropade maken.

Eller, det gjorde han väl inte, där ljög jag så det visslade om det! Så vi for inte alls till Sahara, nix vi for till Stockholm. För dit åker vi när vi vill fly undan vardagens förtretligheter och insupa lite kultur (och vin....) ett tag.

Men nu var det ju det där med benet... så maken, som är en finurlig make, mailade till såväl Waldemarsudde som Nationalmuseum för att höra om de har såna där bärbara pallar man kan låna om man behöver vila typ ett ben. Eller möjligen två.

Jodå, visst finns det sådana, fick vi till svar. Sen fortsatte de "och det går alldeles utmärkt att ta med sin egen rollator också". Det tyckte maken var en onödig upplysning, så då fnös han lite. När han fnyst färdigt åkte vi iväg.

Först åkte vi till Waldemarsudde, som är ett av våra favoritställen. Där hade de två utställningar, Carl Fredrik Hill och Erik Olson. Jättefina utställningar både två, även om jag möjligen kunde tycka att Hills förtjusning i schizofrena tecknade tigrar med erotiska undertoner var något större än min. Men han hann ju måla så mycket annat så en eller annan överflödig tiger var väl inte så mycket att gnälla över.

Erik Olson målade inte så många tigrar såvitt jag påminner mig, men han var som en vitamininjektion hela han. Som sagt, jag gillar färg! Och det gjorde Erik också, så det var lite själarnas samklang där kan jag tycka. Om man bortser från petitessen att jag inte kan måla, dådå.

På söndagen traskade vi bort till Nationalmuseum för att titta på Peredvizjniki-utställningen. Det var vi och ungefär halva Stockholm invånarantal, för det var sista dagen. Men den var värd att köa lite för, jätteintressant utställning. Snäll fru som jag är erbjöd jag mig att betala, och begärde en vuxenbiljett och en studentbiljett. Den unge mannen måste haft ludd i öronen, för han kastade en förströdd blick på maken och slog in en vuxen- och en pensionärsbiljett. Då fnös maken igen så att en iskall vind drog genom hela Nationalmuseum och Carl Larssons Midvinterblotstavla kändes ännu mer midvinteraktigt isig.

Student? Pensionär?

Sen la vi ett försvarligt antal timmar på att titta på pråmdragare vid Volga. Vägen mot Sibirien. Vinterskogar - kolla! Visst är den fantastisk?

Och sen, sen fick jag nästan som lite hjärtsnörp - åh vad jag längtar efter våren, efter trädgården, ja till och med nästan efter lite kirskål...

Kirskål av Ivan Sjisjkin

Men efter att ha tillbringat närmare sex timmar på Nationalmuseum så får jag nog erkänna att jag kände mig ungefär som den här grisen - litta trött, alltså. Och lite suddig i konturerna.

Därefter tog jag min student i hampan och åkte hem. Fulltankad av kultur, mat, vin och lite nya intryck. Och med en obändig längtan efter vår och trädgårdspyssel. För att inte tala om längtan efter Huliganen som fått stanna hemma och hålla syrran sällskap. Och jag tror nog han alla gånger föredrog det framför såväl Hill som grisar som kirskål, faktiskt.

Lansigootanmaanpystykorvat

2012-01-20T21:27:00.000+01:00

Ibland funderar jag lite över existentiella saker. Typ; vad är meningen med livet? Varför har västgötaspetsarna så korta ben? Kommer jag någonsin att bli en genomklok och förtjusande person?

Ja ni hör; svåra frågor alltihop.

Men ibland så får man ju en liten insikt i alla fall. Som det där med att varför man bloggar - ja jag bloggar ju för att jag tycker det är så kul, att forma ord efter ord, att dokumentera livet med västgötaspets, rosor, make och barn. När man sen inser att det finns folk som läser det, ja då blir man glad! Glad och lite tacksam.

Sen inser man dessutom att man lär sig en himla massa saker. Till exempel vad västgötaspets heter på finska! Visste ni det, va? Annars ska jag be att få upplysa en ivrigt väntande allmänhet på det;

Lansigootanmaanpystykorvat. Jajamensan, så heter det!

Och den som upplyste mig om det här, det var Fabraholic. Och idag serverades jag via ombud, nämligen syrran, en synnerligen trevlig överraskning!

Ja egentligen var den ju inte till mig, titta bara:

Paketet var till Huliganen.

- Du har fått beundrarpost! ropade jag till Huliganen. - Från en beundrarinna!
- Självklart, svarade Huliganen som aldrig lidit av falsk blygsamhet. Att han har beundrarinnor tycker han bara är rätt och riktigt.

Men sen kunde han ju ändå inte hålla sig, utan tjoade "öppna, öppna paketet nu då!". Så då gjorde jag väl det, raskt slet jag upp det fint inslagna paketet, och vad hittade jag väl då?

Jo, en väldigt tjusig Lansigootanmaanpystykorvat var vad som dök upp! Tänk vilka fina pepparkakor vi ska baka i framtiden, Huliganen och jag! Hela kennlar med små västgötaspetsar ska vi baka.

Jag och Huliganen vill framföra ett stort TACK! Det här var en bra avslutning på en vecka som faktiskt lämnat en del övrigt att önska på mys&pys-kontot.

P.S. Om det är någon som behöver hålla igen på rotfläsket så är det nog snarare matte än Huliganen...

Torsdagsmorgonscheck

2012-01-19T07:30:00.000+01:00

Hänger kransen på dörren? - Visst gör den det!

Kräktes hunden imorse? - Jajamensan! Dock var det väldigt litet och han är pigg som en mört så jag oroar mig inte nämnvärt över det. Det som däremot förbluffar mig väldeliga är att han valde att kräkas på golvet och inte på mattan som annars är prio 1 i sådana sammanhang. Är detta månne anledning till oro??

Är maken vaken? - Absolut. Och detta, känner jag, kräver en liten utläggning. Maken gillar att vakna lugnt och fint. Det där med att rusa upp i ottan och galoppera hunden är inte för honom. Nej han vill liksom vaggas till vakenhet genom milda röster. Eftersom jag inte kan stå till tjänst (pga upprusning och galopperande osv) så har han haft en gammal klockradio som gjort sin plikt så han vaknat till nyheter och väderlek osv. Klockradion ärvde han efter min mamma som dog 1999. Den hade sina år på nacken redan då och nu har den visat klara tecken på senilitet. Och dessutom har den fått för sig att väcka medelst skorrning och det är ju inte direkt vad maken önskade.

Sålunda uppsökte maken den lokala klockradiobutiken och hemkom i triumf med bytet; en sprillans ny klockradio som inte bara var detta, utan även kunde spela mp3-musik och dessutom vara en digital fotoram.

- Nu kan jag titta på dig! utropade maken belåtet och skulle installera ~~skiten~~ apparaten. Bruksanvisning fanns inte med, bruksanvisningar är uppenbarligen för amatörer. Han grejade och donade och fixade, men trots (eller kanske på grund av?) alla finesser ville den liksom inte göra det som ändå var huvudnumret, nämligen väcka maken till en intressant uppräkning av vad som tilldragit sig i världen. Den susade och brusade och dummade sig i största allmänhet.

Maken for tillbaka och bytte ut den mot en enklare modell, som inte bara hade en bruksanvisning utan, om jag inte såg fel, fyra på olika språk. Inga digitala foton dock, men som jag så klokt sa "mig kan du ju få titta på ändå, hur mycket du vill!".

Nu idag var det premiär! Och döm om vår förvåning, Huliganens och min, när det klockan 07.00 (pip) började tuta och plinga och plånga inifrån sovrummet. Förvånade kikade vi in. Där skådade vi en rufsig make som lite generat sa att han visst råkat ställa den fel. Nu däremot, nu pratar den med maken så alldeles väldigt att han liksom inte kommit ur sängen ännu. Nu ska han nog ligga där och njuta av sin klockradio ett tag till tror jag.

Ibland blir det för mycket

2012-01-17T20:06:00.002+01:00

Nästan i alla fall. Som nu till exempel, det är en himla massa jobb. Märkligt hur allt jobb i norra Europa liksom hopas på mitt huvud? Det kunde ju blivit lite mer jämnt fördelat, tänker jag generöst. Så är det någon som är spekulant, bara hojta till så delar jag med mig. Sån är jag. Delar med mig på det mest oegennyttiga och givmilda sätt.

Å andra sidan, inte ska man klaga. Och inte är det bara jag som jobbar som en liten idog galärslav, det inser jag ju. Men ni vet hur det är, när man har fullt upp så är det oftast någon liten grej som bara blir FÖR mycket. Man känner att näe, det här GÅR bara inte.

Och idag insåg jag vad denna lilla grej är hos mig. Nämligen julkransen. Den hänger där på dörren och ser ut som att det tänker den fortsätta med. Jag tycker att julen, den är över. Slut. Finito. Adios och Auf wiedersehen till den, typ. Och nog har julgranen plockats ner. Adventsljusstaken - gone with the wind. (Julgardinerna tänker jag helt sonika inte nämna - inga pinsamma frågor om dem, tack).

Hur svårt kan det vara? a) tag en sax. b) kliv utanför dörren. c) applicera saxen och knipsa av snöret. d) förpassa kransen till soptunnan. Estimerad tidsåtgång; 27 sekunder.

Blir det gjort? Njet. Idag tänkte jag att 'nu, nu ska det ske! Kransen ryker!'. Jag klappade mig själv på huvudet, full av beundran över min dådkraft och beslutsamhet. Och måhända är jag beslutsam, men kransen hänger där den hänger.

Kanske man skulle....? Snart? Eller imorgon? Just nu har jag ju faktiskt inte riktigt lust. Just nu vill jag häcka i soffan med Huliganen och stickningen. Kanske rentav i ett anfall av total wild-and-crazyighet börja lägga upp maskor till ett par strumpor, en annan sak jag i evigheters evighet, amen, skjutit framför mig?

Ska vi sätta en femtioöring på att kransen kommer att hänga där imorgon med?

Jahaja

2012-01-14T09:07:00.000+01:00

Lördag morgon. En strålande sådan, kan jag tillägga. Klart, lagom kallt och solen börjar titta fram. Det är då man är glad man har hund, så att man pallrar sig upp och ränner ut och får möta den där morgonen face to face och inte bara genom en fönsterruta.

Okej, det var väl lite issues att hanskas med först;

- måste jag värkeligen ha den där j-vla reflexvästen på?!? undrades det upprört från huliganhållet.

Men mattes list övergår (ibland i alla fall) Huliganens förstånd, så jag kopplade honom och applicerade först därefter västen. Briljant uträknat, om jag i all blygsamhet får säga det själv.

Nu har det promenerats. Snart blir det en kopp Chai-te. Det gör mig ganska nöjd och lycklig.

Något som också gör mg lycklig för tillfället är vita blommor. Det känns fräscht efter julens röda excesser.

Jag är medveten om att jag så sent som häromdagen babblade en massa om färg och att man inte kan få för mycket av sånt. Men måste man verkligen vara konsekvent? Jämt? Och om det nu är så att någon illasinnad individ svarar 'ja' på den frågan vill jag bara påpeka att vitt är också en färg. Vasaninudå, va?! Ha!

Som sagt, hund är bra. På mer än ett sätt. Häromkvällen träffade jag en vän i baren på Grand, vi pratade och pratade och pratade och sen var det dags att gå hem. När jag skulle hämta ut jackan i garderoben hade visst garderobiären tröttnat och gått hem, men man kunde hänvända sig till receptionen.

- Jag önskar hämta min jacka! meddelade jag vänligt.
- Så gärna så, har du kvittot? svarade portieren ämabelt.

Kvittot?! Jag rotade genom väskan. Det var kammar och speglar och plånbok ohc bajspåsar och kvitton och nycklar och tillefon och och och.... dock en sorglig brist på kvittot. Ojdå.

Jag fick erkänna att det såg dystert ut på kvittofronten.

- Kan du beskriva jackan? sa den rådige mannen då.
- Den är svart! svarade jag triumferande och hjälpsamt. Sen insåg jag att 'svart' det var liksom ungefär 92,5 procent av alla jackorna. Nu var goda råd dyra.

Aha!

- Det ligger hundgodis i högerfickan, meddelade jag ännu mer triumferande sedan.

Och efter en hundgodiskontroll som utföll till belåtenhet, utlämnades sedan jackan under ömsesidiga artigheter. Som sagt, det är bra med hund!

Kvittot? Det upphittade jag sedan på golvet dit jag väl sprätt det i min uppletarentusiasm.

Lång dags färd mot kväll

2012-01-13T20:51:00.000+01:00

Det har varit en sån där dag; huvudvärk, massa jobb, konstaterat diskbråck (på maken).

Men sen blev det kväll. Och det blev hjortfilé, fransk potatisgratäng, kantarellsås och lite rödtjut.

Och då blev det plötsligt en ganska bra dag trots allt! Det tycker även Huliganen, som också gillar hjort.

Hipp hurra för Bamsefar..

2012-01-12T16:27:00.002+01:00

...som är så snäll och rar! För det är just vad han är det, maken som fyller år så det spritter om det idag!

Så det har sjungits i arla morgonstund. Sjungits - och skällts. Det blandade sig i en slags disharmonisk födelsedagshyllning när vi tågade in till maken på morgonen i en liten födelsedagsprocession. Först kom jag med te, macka och tidning, sen kom Huliganen. Fast sen kunde han ju inte hålla sig på sin plats utan fnattade runt på ett helt oorganiserat sätt, så det blev ingen riktig ordning och reda med det där processionerandet. Dessutom tiggde han skamlöst ost av självaste födelsedagsgrisen och då tycker jag nog att man har lite missförstått det där med givandets glädje.

Tyvärr, måste jag med skammens rodnad på mina kinder erkänna, fanns det inget paket för maken att packa upp. Inget alls. Det har varit fullt upp i Huliganfamiljen på sistone och det där med paketinköp hade liksom inte hunnits med (nu har han ju ändå köpt sig kilovis med böcker så lite har han ju att roa sig med), och det tycker jag är oerhört förargligt. På sin födelsedag ska man självfallet få öppna paket! Själv är jag barnsligt förtjust i paket (käre make, detta kan vara bra att ha i åminnelse längre fram när det är dags för min födelsedag och du har lyckats förtränga den skamliga bristen på paket från hustruhållet) så att det inte fanns minsta lilla paketusling var verkligen nesligt.

Redan igår kväll kved jag ångerfullt för maken att det kommer inte att bli något paket imorgon!

- Gör ingenting alls, svarade maken, som är ganska ointresserad av paket får man ändå inse. Det är inte lätt att köpa saker till en man mest bara är intresserad av saker som ingen människa vet vad det är för något.

- Men något önskar du dig väl ändå? undrade jag bedjande.

Tänka, tänka. Det började ryka lite ur hjärnvindlingarna.

- En snäll fru önskar jag mig! utropade maken sen och såg nöjd ut.

Sen såg han min svala blick och tillade raskt

- fast det har jag ju redan, så jag önskar mig en fortsatt snäll fru! ("puh!" såg man hur han tänkte, "där klarade jag mig elegant undan en farlig fallgrop").

På något vis väcker det här minnen från barndomen när föräldraskapet varenda jul önskade sig "snälla barn" trots att de visste att de hade södra sveriges envisaste unge i familjen.

Så på något vis undrar jag ändå om det inte hade varit bättre om han önskat sig en bok? Större chans att få sin önskan uppfylld, menar jag.

I vilket fall som helst, grattis käre make! I kväll vankas det födelsedagsmiddag. Kanske rentav ett glas vin och en chokladpralin efteråt?

Blimey!

2012-01-10T20:28:00.002+01:00

Herregud, det är ju inte klokt! Vi är bara en liten, liten bit in i januari och jag har redan gjort klart ett garnrelaterat projekt. Milda matilda, var ska detta sluta? Jag medger, det är liksom inget direkt mammutprojekt, men ett litet halleluja moment var det nog ändå att se dem färdiga, yllevantarna som är ämnade till en oss närstående tämligen nybliven hundpromenör.

"Blått?" säger ni förvånat. Men så är det.
Syrran är blå, jag är grön.

Men sen ville man ju hugga tänderna i något nytt. Något spännande. Något där man kunde använda det fantastiska garnet från Debbie Bliss som man fått av dottern. Baby alpacka och mulberry silke - det är så lent att man nästan går i spinn. Först tar man då härvorna...

...och sen nystar man. Nystar och nystar och funderar på vad man ska göra?

Och med vad? Fast där är ju svaret enkelt! Det är nämligen så att jag av min pappa fick Knitpros rundstickor med utbytbara spetsar i julklapp. Alltså, kan man motstå den här färgglädjen? Inte jag i alla fall, jag grep av ett akut och oemotståndligt habegär när jag såg dem första gången. De finns i enfärgat också, men när det gäller färger är jag av den fasta övertygelsen att more is more - och more is merrier. Inget avskalat återhållsamt tjafs för min del!

Jamen titta! Blir man inte lite lycksalig bara av att se dem? Dessutom är de väldigt sköna att sticka med, kan jag tala om.

Mina! bara mina!
Nu vet jag hur Huliganen känner sig i närheten av en pipande ko...

Men vad skulle jag då sticka? På den frågan var svaret enkelt på sitt sätt. Svårt på ett annat sätt. Jag har länge närt en liten önskan om att sticka en moebiussjal. Känt att en moebiussjal liksom skulle förgylla mitt liv på ett konstnärligt sätt med en liten akademisk twist. Men det verkade så komplicerat? Så obegripligt? Men så läste jag en beskrivning som gjorde att jag kände att man kanske ändå skulle? Vara lite wild and crazy och kasta sig ut det okända, i moebius-land? När det kan stå såna saker som att "stickningen ska se ut som att det är något som är fel", visst blir man sugen då? Visst känner man att detta kan tillföra ytterligare en dimension i ens liv?

Jag peppade mig själv under några dagar. Omväxlande gnolade jag på "vi ska klara av det, tralalalalala" och "Fame! we're gonna live forever!" för att intala mig mod. Jag växlade mellan att tänka näe, det går inte till kaxigt säga att klart det går!

Och nu är det gjort! Nu har jag lagt upp till min första moebiussjal. Så nu återstår det att se om det blir fel, eller om det blir lite halleluja moment av det här också så småningom.

Kära barn

2012-01-07T17:59:00.002+01:00

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här på ett skonsamt sätt, så det är väl lika bra att jag liksom bara slänger det ur mig. Allt enligt principen att det är lika bra att kasta sig i på den djupa änden direkt i stället för att tassa i försiktigt, försiktigt medan det kalla vattnet stiger centimeter för centimeter och man håller in magen för allt vad man är värd. (Precis som om det skulle hjälpa mot kylan som äter sig in mot ens stackars skelett)

Nej, jag vill verkligen inte dra ut på pinan. Hur tufft det här än blir för er att läsa - för vi vet ju vem som kommer att få ta hand om eländet en vacker dag, eller hur? - så måste det ut. Det går inte att dölja. Man kan inte bara låtsas som om inget hänt och man kan inte heller förneka faktum.

25 kg böcker, det märks.

Ja, ni har gissat rätt, nu har han shoppat loss igen, maken. Andra köper böcker i lagom mängd, en-två-tre, kanske rentav fyra-fem åt gången. Böcker som ligger på läslistor, som recenseras i tidningarna, som skyltas i bokhandeln. Inte så maken. Han köper 25 kg böcker på ett bräde.

Sveriges Riksdag. En jubileumsskrift i 17 band från 1934. I halvfranska band.

Förstår ni nu varför jag älskar maken? Vem, om inte han, skulle liksom förbarma sig över ovanstående verk, ge dem ett hem, omhulda dem, älska dem och - mest otroligt av allt - läsa dem?

Maken hittade detta praktverk hos ett antikvariat på nätet och skyndade sig att maila iväg en förfrågan? Kunde det möjligen vara så att de fanns kvar? Efterfrågan måste ju vara så enorm, så risken att de var väck var stor, det förstod man ju. Antikvariatet trodde inte sina ögon. De har sedan mailbombat maken de senaste dygnen och i sin iver att sprida kulturen över landet (och måhända även i ivern att bli av med denna jubileumsskrift...) prutat med sig själv i rask takt så det till sist blir så att maken kommer att bli en lycklig ägare till en himla massa halfranska böcker till ett rimligt kilopris.

Lyckan är total. Trots ett vrenskande ben sprider maken harmoni, glädje och gamman omkring sig. Som ett barn på julafton väntar han nu på att böckerna ska anlända. Plats måste göras i bokhyllorna (och här har jag strängt påtalat att mina rosenböcker, mina hundböcker och mina trädgårdsböcker står där jag placerat dem - "ställd bok står!" säger jag strängt och värnar mina fjuttiga hyllmeter och påtalar att han ju kan omplacera några hyllmeter olympiaböcker, till exempel).

Jag förmodar att lyckan även härskar hos antikvariatet.

Men jag kan kanske lite skänka en medlidsam tanke åt barnen, som i en avlägsen framtid ska ta hand om makens alla efterlämnade skrifter.

Man ska inte ropa hej

2012-01-07T09:43:00.001+01:00

förrän man sålt smöret och bitit tjuren i de sura hornen medan räven käkade upp de likaså sura rönnbären.

Nu regnar det igen.

Suck.

Dubbelsuck! (eller, i sanningens namn, Dubbelmorr!) hälsar Huliganen som fick utstå en rejäl omgång med handduken efter morgonens fuktiga promenad.

Äntligen!

2012-01-06T14:29:00.000+01:00

Hade man lust att utbrista när man vaknade imorse. Det var absolut inte för att idag är dagen när dottern vänder åter till kiltarnas förlovade land, tvärtom känns det lite i mammahjärtat. Det var heller inte för att gårdagen var den dag när granen berövades såväl röda som guldiga kulor och hivades ut utan pardon.

Nej det där äntligen berodde på att man kunde förutspå att det skulle bli en solig dag. En dag när det rentav inte regnade! Det känns märkligt, för det är nästan så att det växt ut simhud mellan tårna och regnstället blivit en andra hud - men idag kunde man minsann fnysa innerligt åt såväl regnbyxor som dito - jacka.

Lite kallt var det minsann också! Och vad gör man då? Jo då ikläder man sig så klart sin, numera omstickade, gröna mössa och tvingar med sig syrran och Zoya ut i naturen. Huliganen medtvingades också. Jag får dock säga att alla var rätt lättövertalade.

Här behöver man inte frysa om öronen

Syrran och Zoya var med - på mer än ett sätt...

Det fanns otvetydiga spår efter det ihärdiga regnandet. Jag får nog säga att regnet gör sig lite bättre i såna här glittrande pölar än när det strilar nerför min nacke, till exempel.

Vill man inte beundra glittret och känna sig lite poetisk, ja då kan man ju alltid dricka lite. Huliganen är inte mycket till naturromantiker, så han förfriskade sig i stället.

För en del år sedan var syrran hundrädd. Det kan man inte tro nu när man ser henne och Huliganen ha dragkamp om en leksak. Och då är det ju inte så att Huliganen morrar lite försynt och drar lite försiktigt...nej här pratar vi rediga MORRRR!!! och ett ihärdigt slängande och hängande i leksaken.

Ro hit mojängen för tusan bövlar!

Den är MIN. Bara MIN. Och du kan inte ta mig...

Trots oöm behandling ser den rosa larven lycklig ut ändå. Han är väl kanske glad att han överlevde åter en sejour i Huligankäftarna?

Soligt var det som sagt - men också lite blåsigt. De av oss som har lockar fladdrade lite med dem.

Huliganen älskar att springa fritt. Han är en fri själ och fria själar ska inte sitta i snöre tycker han. Jag är böjd att hålla med, i alla fall när det passar att släppa honom på grönbete.

"Fri såsom fågeln..."

Tjolahopp!

Och när man är fri, ja då blir det lite blandade skutt i obestämda gångarter. Tjolahoppsansteg tror jag att de möjligen kan heta?

och tjolahoppsansa!

Sen kom vi hem igen. Hem till ett tomt hus. Eller rättare sagt, maken var ju hemma. Men eftersom han har sitt onda ben blir det inte så mycket tjolahoppsanskutt över honom, tyvärr. Han slet sig från sina riksdagsprotokoll från 1700-talet och sa begåvat "ääähhh.... är ni redan hemma?" innan han med en belåten suck försvann in i sin egen värld igen.

Själv gick jag ut i köket och kokte rabarber- och vaniljmarmelad. Den blev god. Men inte kan man stå där med nykokt rabarbermarmelad och inte utnyttja detta faktum? För att inte tala om att det stod en burk clotted cream i kylskåpet, en som inhandlades i the English Shop när vi var och hälsade på syrran.

Ibland blir jag själv förtjust över hur min hjärna arbetar. Den lade raskt ihop "clotted cream", "rabarber&vaniljmarmelad" och tanken på lite gott och varmt te efter rundan och det här är lösningen på ekvationen;

Scones! Kan man säga något annat än "mmmmmm...."?

Som sagt; mmmmmm

Om man skulle flytta till Göteborg?

2012-01-04T07:43:00.001+01:00

Gårdagen tillbringade vi och (så småningom) stormen Emil i Göteborg hos sonen. Efter att ha tagit en runda på stan med dottern kan jag inte låt bli att fundera på om man inte skulle flytta dit?

En stad med så många kaféer, trevliga affärer och vänliga människor, det kan väl aldrig bli fel?

Huliganen har redan pinkat revir på diverse platser, så jag tror han skulle känna sig som hemma, faktiskt. Och om göteborgarna klarade av Emil, så står de nog ut med en Huligan också?

2012

2012-01-02T16:26:00.001+01:00

Jahaja, då har man hunnit en bit på 2012.

Kanske dags att summera året så här långt? Alla andra verkar ju summera 2011, men herregud, hur jobbigt verkar inte det? Massor med grejer hinner man med under ett år. Mycket smartare att göra såhär, det känns liksom görligt att få med det som hänt.

Jag och Huliganen gick ut hårt och inledda 2012 med att kramas i soffan. Inte för att jag direkt vet om han ville kramas, men om man inte kramade honom så försökte han krafsa sig ner genom mattan, ner mot Australien-hållet. Nyårsfirande är inget kul firande i Huliganvärlden. Så det blev till att hålla ett stadigt tag om champagneglaset i ena handen och om Huliganen med den andra. På något vis lyckades jag även prångla in maken i ekvationen så det blev lite kombinerat nyårspussande och -skålande och -huliganterapiande. Man är ju en kvinna med simultankapacitet!

Sen sov vi. Och vaknade bara en gång och insåg att ojdå, det blev visst en del vin kvällen före...

Därefter traskade vi ut i regnvädret och blev så inibängens blöta att Huliganen påtalade att detta räckte mer än väl som nyårsbad och att han därför anser sig ha badat färdigt för 2012.

Tja, sen var det lite pappabesök. Lite matlagning - en mustig burgundisk köttgryta kändes bra att inleda året med. Och se nu så fiffigt jag undviker att skriva vad den heter. Jojo, ibland står snilleblixtarna som spön i backen!

Och, låt mig se, vad hände mer? Jovisst ja, lite inspelad Dontown Abbey och kanelbullar, en utmärkt kombination!

Idag har det varit jobb. Sånt ska ju också göras. Men jag vet inte jag, man kanske inte ska gå ut för hårt? Man kanske ska ta det lite nätt? Ta lite ledigt imorgon? Det finns ju söner som fyller år då, menar jag. Och då kan det ju vara på sin plats att den ömma modern gastar jamåhanleva och medenekeltulipan så att han känner sig vederbörligen uppvaktad.

Om man nu prompt vill ha med en årssummer för 2011 så antar jag att den borde se ut så här; ....huliganen....huliganen....maken....gräva, gräva....rosor.. mat.....vin....huliganen....gamla riksettan....garn, garn, garn....huliganen..... Färdigt!

Eller förresten, jag glömde visst "kanelbullar"?

Nyårsfrost

2011-12-31T14:16:00.003+01:00

Äntligen vaknade man till en klar, kall och ljus morgon! I ottan släpade jag ut dottern och Huliganen för att i preventivt syfte motionera bort lite av nyårsmaten. Nu var det ju dottern som skulle med, så med "ottan" får man väl förstå att vi gav oss ut strax före nio.

Det var frostigt och fint och det nöp lite i kinderna - väldigt skönt måste jag säga. I all synnerhet om jag jämför med gårdagens promenad som jag av någon outgrundlig, totalt obegriplig anledning valde att förlägga till Linnebjers naturreservat som är något av det sumpigaste och lerigaste som går att uppbringa när det har regnat. Och regnat har det ju gjort den här vintern... inte ett av mina smartaste drag kan jag väl säga.

Men nu var det kallt och frostigt som sagt! Inga smällare hördes helller ännu, för smällarmarodörerna hade väl inte vaknat...

Fast det hade vi!

- så vackert det är! utbrast jag och fotograferade grästuvor som gnistrade som juveler...

Åt mina naturromantiska fjollerier fnös bara Huliganen, och sedan visade han vad man bäst använder frost till - nämligen att rulla sig i, länge och intensivt. När han hållit på ett tag fanns det väl inte så mycket juveler kvar att föreviga... men roligt hade han!

Man rullar hit....

och man rullar dit!

Men det var inte bara frost i gräset, vattnet hade minsann också ändrat form kan man väl säga.

- Märkligt, på min ära! sa Huliganen och petade ihärdigt på det stela vattnet så att jag blev orolig att han skulle gå igenom den tämligen tunna isen.

Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun!

Men nu ska vi strax förbereda matlagningen inför kvällens så klokt redan bortmotionerade utsvävningar. (Ibland är jag smart, nämligen!)

Gott Nytt År! önskar Huliganen och hans familj!

På språng mot 2012

Lärdom för livet

2011-12-30T18:33:00.001+01:00

- Idag är det fredag! tänkte jag för mig själv. - Fredagar är bra dagar för att skriva i bloggen, funderade jag vidare. Men vad skulle jag skriva om? Har jag några djupsinniga tankar på lager? Finns det något jag vill dela med mig av som kan göra denna världen till en bättre plats för dess invånare?

Hmm....tänka, tänka...

Men jo, nu kom jag på det! Det här är onekligen en kunskap som kommer att ge en ny dimension till era liv, åtminstone om ni bor i närheten av (eller rentav i?) Lund.

Här kommer det:

De bästa kanelbullarna i Lund äter man på Brunius Café.

Vill man å andra sidan ha kardemummabullar, ja då är det S:t Jakobs Stenugnsbageri som gäller.

Själv är jag i den lyckliga sitsen att jag idag varit i stan med dottern och inmundigat kanelbullar just på Brunius. Alltså är jag nu en bättre, blidare, vänligare (och möjligen något tjockare) person. Dock åt vi inte (idag) några kardemummabullar på Stenugnsbageriet, man är ju en måttfull person.

Å andra sidan vill man ju inte låta sig övertrumfas, så därför håller dottern och jag just på att baka kanel-kardemummabullar. Här gäller det att skruva receptet till perfektion, lyfta det mot nya höjder, skåda ljuset i kanelbullehimlen!

Och samtidigt håller jag på att göra laxsoppa. Snart vankas det laxsoppa med vitlöksbröd och riesling. Och sen blir det väl lite bullfika ikväll. Det känns onekligen som att man kan se kvällen an med tillförsikt!

För övrigt kan vi meddela att den pipande kon fortfarande lever. Dock ransoneras åtkomsten för Huliganen ganska hårt. Kanske mer av omtanke om våra öron än om själva kon.

Julen känns liksom väldigt över nu

2011-12-28T20:05:00.001+01:00

Underbart är kort. Lyckan är dock inte mindre intensiv för det. Åtminstone för Huliganen som verkligen älskar att få paket. Ja han är så till den milda grad förtjust i paket att man inte kan ha några under granen, för då kan man rätt vad det är se en Huligan smyga förstulet förbi med ett synnerligen stulet paket i munnen.

Och sen vet man ju hur det är med paket. De ska liksom inte bara ligga där fint inslagna och sådär, de ska SLITAS upp. Och sen ska såväl innehåll som omslag massakreras å det ihärdigaste.

Vi andra njöt också av våra paket, men kanske på ett något mer stillsamt sätt. Det var en lugn och skönt julafton, trots att jag (eller tack vare?) sällan förberett så lite. Kajsa Kavat skulle slitit sitt hår i förtvivlan om hon sett tillståndet på fönsterna, till exempel.

Men god mat hann vi laga. Och äta. Och eftersom vi inte har några småbarn som blir otåliga så kan man äta i lugn och ro - skönt! När barnen var små var i synnerhet sonen väldigt otålig. Och det låter vi honom minsann inte glömma, trots att han nu är lugn som en filbunke och inte tjatar om julklappar det minsta. Men vad vore det för jul om inte någon av kusinerna nostalgiskt drog upp hur sonen i sin ungdom hetsade oss genom julmaten som vore det ett 200-meterslopp och han Usein Bolt?

Ja det var en himla trevlig kväll, och allt umgänge ackompanjerades av det rasslande ljudet av Huliganen som omsorgsfullt strimlade allt omslagspapper i småatomer.

När man tittar på bilderna ovan kan man, om man har fantasi, tänka sig att kon symboliserar maken. Inte för att han är det minsta fäaktig av sig, det vill jag på det bestämdaste dementera! Nej, utan för att han, i likhet med kon, hade så ont i sitt ben. Så pass ont att vi tillbringade en stor del av juldagen på akuten. Nåja, det var lugnt och fridfullt och jag hann en bra bit i min julklappsbok som jag ägnade mig när jag inte blandade mig i makens konversationer med läkarna. Det är inte det att jag inte tror att han utmärkt väl klarar av att förklara hur saker och ting förhåller sig... det är bara det att jag liksom, tja, vill hjälpa till... Nåja, maken kom hem igen och sen har vi tagit det lugnt, löst korsord, ätit mat, hälsat på sonens flickvän och tittat på Rombilder, ätit mer mat, jobbat som en galärslav och nu har jag nog uppdaterat ungefär vad som hänt sedan senaste blogginlägget.

Ja förutom då att jag kanske ska lägga till att dottern återigen lyckats köpa en ihärdig pipleksak, en som gått alla möjliga survival-kurser och som lever fortfarande i all högpipelig välmåga. Just nu ligger den högt uppe på ett skåp. Och där ligger den ganska bra.

Rebus

2011-12-24T09:21:00.003+01:00

Vad får man om man har en Huligan som fyller 9 år? Och en syster som smider i silver? En syster som dessutom är en generös och hyvens syster, en som gillar en bufflig Huligan?

Jo då får man ett namnhänge i silver!

Igår var alltså Huliganens fölsedag! Tänk att han blivit nio år - och tänk så roliga dessa nio år har varit för oss...

Det var inte den enda present han fick, ånej. Sonen kom hem och sonen köper alltid .... hur ska jag säga det.... märkliga presenter till hunden. I år fick han en glosögd pipande ko. Det var omedelbar kärlek från Huliganhållet och han tuggade på, pep med, och rusade runt med sin ko. Alla fick se - men ingen fick låna den. Kon var hans, enbart hans och den klarade sig ovanligt länge. Efter en timmes ihärdig kärlek rök såväl pip som inälvor. Den lämpar sig måhända icke på bild så här på julafton, om man är lite känslig och koälskande av sig.

Sen klädde vi granen.

- Nu får du välja, sa vi generöst till sonen. Och sonen valde röda kulor och halmsaker, och miss Piggy i trä och silverkulor och mässingsprydnaderna från mormor och glasklockorna från syrran och, och, och.... sen kastade han lystna blickar på guldtofsarna.

- du får inte välja guldtofsarna!!! sa jag bestämt då.

Sonen påtalade att jag ju sagt att han fick välja.

- Det får du också, så länge du inte väljer tofsarna. De är tofsar non grata i en rödkulig gran, begriper du väl! svarade jag.

Det begrep inte sonen. Men han fogade sig. Det är ju ändå jul och man vill väl att mamma ska vara glad, tror jag han tänkte. Det tänkte han rätt i.

God Jul!

Det var något som var konstigt imorse

2011-12-20T18:04:00.000+01:00

Det var inte snöstorm.
Det var inte askmoln från en isländsk vulkan.
Det var inte blixthalka.
Det var inte strejk.

- Kan detta vara möjligt?! frågade jag mig på ett mycket förbluffat sätt.

Först tänkte jag blogga om det. Men sen tänkte jag men tänk om... man vill ju inte jinxa något. Inte på något vis i världen när det står så viktiga saker på spel.

Det kommer nog en liten snöstorm. Eller en sandstorm. Eller en plötslig attack av kvicksand tänkte jag vidare.

Alltså har jag visligen hållit tyst - men nu sitter hon där! I köket och påtar med något kemistiskt och obegripligt. För en gångs skull har hemtransporten varit alldeles odramatisk. Inte ens en borttappad väska. Eller en trampad tå.

Och på fredag kommer sonen! Så vem bryr sig om att inget har hunnit julstädas. Eller pyntas som tänkt var? Herregud, lite glittriga saker i granen, en massa stearinljus, massor av mat och vin och glögg och hemkomna barn, sen är nog julstämningen på topp!

4 advent

2011-12-18T17:41:00.001+01:00

Ja inte begriper jag hur jag tänker, men det har faktiskt hänt att jag muttrat något om att "lite snö kunde kanske ändå pigga upp?", fast jag ju egentligen har förra vinterns snöelände i färskt minne. Om inte annat så minns jag hur ihärdigt den stackars maken fick skotta ideligen, ideligen, och när hans rygg nu är som den är, vem skulle skotta då??!! (Det är här man bör höra sån där spökmusik som man illustrerar skräckfilmer med). Men det har ju varit så in i bängens mörkt och fuktigt och eländigt och dystert så jag tänkte ändå att lite vinterväder borde lysa upp tillvaron.

Blev jag bönhörd? Nja, itne direkt. Men imorse när jag klev ut insåg jag att oj, hoppsan! det är visst halt idag! Underkylt regn är inte att leka med. Och det var enbart tanken på att jag knallat ut iförd blårutig flanellpyjamas (med regnbyxor och jacka utanpå får jag kanske tillägga) som gjorde att jag höll mig på benen. Jag ville för död och pina inte ramla och bryta ett ben och hämtas av ambulans och få visa upp flanellpyjamasen i all sin osköna rekorderlighet (fast med 'oskön' menas ju nu enbart ur ett estetiskt perspektiv vill jag framhålla - ur ett bekvämlighetsperspektiv är den oslagbar).

Men det tinade upp och sen rände Zyrran, Zoyanen, Huliganen och jag ut i skogen och traskade runt. Och där var det inte halt direkt, mer liksom lerigt. Jag tror syrran fick duscha hund igen....

Sen har söndagen gått i lugnt och behagligt tempo. När man nu inte direkt fick några snöflingor att fotografera (jo, det slaskade ett tag, men det var då verkligen inget att föreviga), så får man ju njuta av den som finns till hands. Även om den är av plast och inköpta i Köpenhamn.

Nu tycker jag ju inte att man bara ska titta på snöflingan utan även de nya badrumsgardinerna som min snälla syster sytt till oss. Jag ska nu avslöja en hemlighet; jag KAN sy. Under pistolhot ungefär, men syrran syr till mig, hon påstår att hon blir så nervös om jag ska göra det själv. Och det är nog en mycket ackurat känsla av henne, tror jag.

Vi måste ha gardiner i badrummet. Badrummet är nämligen byggt i det som en gång var en vinkel i vardagsrummet, och har ett stort fönster ut mot gatan. Och jag som är lite sjåpig av mig tycker att jag vill vara lite mer privat när jag duschar. Ingången till badrummet är i matrummet - ja så kan det bli när man ska bygga om en gammal 20-talsvilla till något mer modern standard. Ursprungligen låg ju utedasset i trädgården, i närheten av uthuset där grisen och duvorna huserade, och säga vad man vill om utedass, men jag är oändligt glad att jag inte behöver traska ut i vintermorgonen med en gammal sydsvenska i näven för att göra toalett.

Idag har det gjorts lite fler föreberedelser inför julen - fabergéäggen har kommit upp. Nu ska man ju inte tro att det är äkta vara, för då de knappast hängt i vårt matsalsfönster...

Maken och jag har varit och köpt gran och satt in den. Den är inte klädd än, för det blir den när barnen kommer hem. Ljusen är dock i, så den lyser upp i alla fall. I år är det makens och sonens tur att bestämma hur granen ska kläs. Och dessa inbitna julgranstraditionalister ska ju prompt ha röda kulor och halmsaker, så då får det väl bli det då. När dottern och jag får bestämma, vartannat år, då blir det lite mer spännande. Tycker vi. Afrikanska kulor i svart och guld, till exempel. Men nä, "röda kulor ska de' va'" klagar de bakåtsträvande manliga familjemedlemmarna, så då får det väl bli det, då. (Fast den där gräsliga lila glittriga kulan som sonen envisats med att klämma in bland alla de röda kommer inte upp i år. Den råkade gå sönder. Ja fråga inte mig hur det gick till... en olycka händer ju så lätt...).

Sen undrar jag om någon kommer ihåg den där hunden jag har? Den som vägrade ligga i soffan och som jag fick klickerträna till att komma upp där?

Jag kan nu meddela att vi inte längre har några problem med att få upp Huliganen i soffan. Tvärtom. Han både snor åt sig filten och sparkar mig i veka livet när jag försöker få dela soffa med honom. Så man kan nog säga att numera är han rätt vältränad på soffliggande.

Lördag med förhinder

2011-12-17T17:11:00.001+01:00

Det har varit en sån där dag ni vet - en som liksom börjar lite avigt och sen vägrar följa väl uppgjorda planer.

Fast egentligen började det redan igår - okarakteristiskt nog satt jag uppe ända till klockan var nästan tolv och stickade, jo för jag ville ju att min gröna mössa skulle bli klar! Och det blev den. Jag traskade ut till spegeln och tryckte ner den på skulten och tittade lite frågande på spegelbilden. På bilden till beskrivningen syns en ung kvinna som klär jättefint i mössan som är lite av baskermodell. Hon har den lite nochalant nerdragen till ögonbrynen ungefär och ser rosig och fräsch och vintrig ut.

På mig såg mössan ut som en skrynklig champinjon. Nåja, inte greps jag av missmod för det! Ånej, på beskrivningen stod det att mössan skulle blötas och sedan få torka trädd över en stor tallrik. Våra mattallrikar är stora - så sagt och gjort, jag blötte och trädde och ramlade sen i säng, synnerligen belåten med mig själv.

I morse provade jag mössan och den kändes liksom lite...tja... stor. Jag gjorde en liten provruskning på huvudet och den gled ner och la sig tllrätta, inte ömt vilande mot mina ögonbryn, utan mer mot hakan. Typ.

Då kan det hända att jag fick ett smärre sammanbrott. Alltså, vi pratar inte 6,7 på richerskalan direkt, men en liten eruption blev det nog. Maken kom löpande. När han hade skrattat färdigt frågade han lite försiktigt

- varför håller du på med stickningen när du blir så arg av det? (Han hade kamikazepulsvärmarna i livligt minne visade det sig).

- Arg? Jag?! Jag blir väl aldrig arg! svarade jag raskt och osannfärdigt då. Sen förklarade jag för honom hur oerhört avstressande och nervlugnande det är att virka och sticka, hur allt liksom faller på plats och allt som är rörigt stressigt blir lugnt och fint.

Maken såg oövertygad ut, men insåg nog att det inte var värt att argumentera vidare.

Och nu ser mössan ut så här. Och jag, jag är lugn som en filbunke. Jag ler milt mot tillvarons små förtretligheter. Tänker filosofiskt att "jag stickar väl om den då!".

Sen åkte jag ner o stan för att klippa mig. Man vill ju vara snygg när man ska möta Tomten. Klockan 11 skulle jag vara hos frisören. Tyckte jag. Frisören tyckte halv tolv. Okej, okej, en halvtimme hit eller dit, det spelar väl inte så stor roll. Sen tyckte frisören kvart över tolv, jo för hon som var före skulle slingas och det tog tid. Då suckade jag djupt.

Men sen kom jag på att jag kunde ju uträtta en del viktiga ärenden, till exempel. Och såsom av en händelse så hamnade jag då på St Jakobs stenugnsbageri och handlade lite gott bröd. När jag stod där vid disken så föll mina blickar, allldeles oplanerat sådär, på deras kardemummabullar. Och då vore det ju snudd på kriminellt att inte köpa några med mig hem?

Man läser ju ibland om folk som funderar på Meningen med Livet. Folk som tänker djupa tankar och som formulerar den ena inrikata teorin efter den andra.

Och inte vill jag här i all blygsamhet i Huliganbloggen påstå att jag sitter inne med Svaret - ånej, sån är inte jag. Gåpåig och besserwissrig och sådär menar jag.

Men jag får nog säga att en av meningarna med livet måste vara just dessa kardemummabullar. Titta bara! Visst är detta en renodlad illustration av Livets Innersta Väsen i Kardemummabulleform?

Och nu ska jag nog ägna mig åt lite terapeutisk omstickning av mössa tror jag.

Morgonsnooze har guld i mund

2011-12-16T07:05:00.001+01:00

Det var ju inte precis så att snön låg vit på taken. Det var (tyvärr) inte ens så att endast tomten var (blev) vaken.

Det var bara fredagmorgon efter en lång vecka. Lättsinnig tänkte jag när mobilen drog i gång med sitt blida plingplongane (jag har valt "harpa" som väckarklocksljud, lagom snällt och behagligt tänkte jag), att äsch, en snooze (eller två...) har väl aldrig skadat.

Sålunda tryckte jag på snooze och återföll i belåtet snarkande med mobilen i handen. Faktum är att i hela huligansovrummet sovs det så det dånade. Efter tio minuter plingplongade det igen, och då tänkte jag ungefär som ovan - och tryckte totalt oansvarigt på 'snooze' igen. Varpå jag promt tappade mobilen ner mellan springorna mellan våra bäddmadrasser. Duns! sa det och belåtet la sig mobilen till ro och plongade på som om den tänkte hålla på till ragnarök ungefär. Helt plötsligt insåg man att den där harpomusiken, den är faktiskt alldeles oerhört irriterande!

Nu ska man veta att maken och jag, såsom rediga skåningar, vill ha ordentligt med plats i sängen. Alltså har vi en rejält bred dubbelsäng. Alltså når man inte in mitt under sängen ens om man ligger på mage. Alltså måste man tända lampan, hasa ut i hallen och hämta ett paraply att peta med och sedan ligga där på mage på golvet och försöka peta ut mackapären och få tyst på olåten. Det gick till slut och då var det ju lika bra att knalla upp.

När det blev tyst rullade maken belåtet över på andra sidan. Det såg skönt ut, vilket jag inte undlät att avundsjukt påpeka.

- Jag vet! svarade maken belåtet - jag tror jag provar den här metoden att angripa morgonen på, så kan vi jämföra resultaten sedan.

Maken är en grundlig man. Han provar fortfarande sin metod. Jag hyser en svag misstanke att den metoden är överlägsen min, en kulen morgon i december.

Urladdad

2011-12-15T08:11:00.003+01:00

Kanske inte så mycket jag som kamerabatteriet. "Men ladda det då!" säger vän av ordning. Ja, jo, det är ju en utmärkt idé i och för sig - varför har jag inte tänkt på den?

Men med urladdat batteri blir det lite sisådär: ska jag inte skriva ett blogginlägg? Om den där mössan jag stickar till exempel, den som blir grön och skön och är lättstickad och en väldig trevlig kontrast till kamikazepulsvärmarna, som as we speech är på väg till England - men hur kul är ett stickinlägg utan bild? Å andra sidan MED bild där stickorna syns så framstår det ju väldigt tydligt vilken omoralisk, slapp, karaktärslös och nästintill brottslig person jag är... svårt det där...

Så jag velar hit. Dit.

Det är ju dock inte bara stickning i mitt liv. Jag träffade till exempel nyss en mycket god vän. När vi satt där och smällde i oss pasta och karljohan och lite annat så kom vi osökt att tänka på träning. Man kan ju undra varför... Och då kom vi fram till att Tänk om vi skulle gå en helgkurs i yoga? Sen kunde man ju överraska kollegorna med att kunna lägga foten bakom nacken sådär vid fikabordet - jag kan lova att de hade tappat hakan (-orna)!

När jag kom hem googlade jag efter helgkurser i yoga. Och visst hittade jag en! Ett företag som även erbjöd helgkurser i tarmsköljning. Ja man kunde rentav kombinera tarmsköljandet med yoga... tanken svindlar lite får jag nog säga.

Och då känner jag att vissa blogginlägg gör sig nog bäst utan illlustrerande bilder till. Och vidare känner jag att just det här måste väl ändå vara ett lysande exempel på detta?

Ibland är man tacksam

2011-12-10T17:04:00.001+01:00

Den här bloggen utmärker sig ju inte direkt för några nyskapande och djupsinniga tankar. Snarare tvärtom. Väldigt tvärtom kan man till och med tycka. Tillhör man svårmods- och djupa-tankarfalangen har man nog inte så värst mycket att hämta här.

Men ibland blir man ändå lite eftertänksam. Lite filosofisk sådär. Nu till exemepel, känner jag mig okarakteristiskt eftertänksam och då är det väl lika bra att smida medan järnet är varmt? För övrigt är det inte bara järnet som är varmt utan även jag, ty jag har nyss uppstigit - inte såsom Venus från Milo ur vågorna med hårlockarna under full kontroll - utan ur ett varmt bubbelbad.

Livet är lite hektiskt för tillfället. Roligt, men stressigt. December är alltid min mest jobbiga månad på arbetet och sen är det ju julerierna som pockar på sitt, även om jag sonika har avskaffat såväl pepparkaksbak som fönsterputs.

Nu är det ju dessutom kallt och ruggigt. Och ganska blåsigt kan man lugnt påstå.

Och när jag då gick min runda med Huliganen, kämpandes mot elementens raseri, ja då greps jag faktiskt av tacksamhet. Tacksamhet för att jag inte är uteliggare, utan har ett hus att vända tillbaka till, förvisso ett med oputsade fönster men i alla fall. Tacksamhet för att jag inte är gift med en campingnörd som tyckt att vi skulle campa i en skogsdunge någonstans.

Och jag är tacksam för att jag har ett jobb - stressigt men roligt. För att jag har en hund som jag varje dag betraktar med innerlig kärlek. För att jag har en make som jag betraktar med ännu innerligare kärlek (trots alla hans knäppa intressen). För att jag har roliga, snälla, fantastiska barn. För att vi hade det så kul i Rom.

För att jag kunde ta ett glas riesling och hälla mig i bubbelbadet. För att jag bakat flapjacks med nötter, torkade aprikoser och tranbär som ska avsmakas senare. För att det blir sniglar och revbensspjäll till middag (inte tillsammans dock). För att jag letat möss-mönster och hittat ett som jag ska testa.

Livet, det är en ganska bra inrättning vill jag nog påstå.

Är Huliganen synsk?

2011-12-10T07:49:00.001+01:00

Jag medger, jag har mina fördomar, jag som alla andra. Och när jag tänker 'medium', 'synsk', 'andar', ja då är det snarare något förvirrat i lager på lager med fladdrande kjolar jag tänker på, inte en robust liten västgötaspets.

Men ibland undrar jag verkligen - hur kan han veta? Hur kan han veta när det kommer att hända saker som han kanske inte direkt vill; klippa klorna t.ex.? Eller ha på reflexväst? Eller - å andra sidan - när det verkligen är läge att smöra lite för matte och få lite belöning?

Idag vaknade vi något tidigare än vad jag planerat för en lördagsmorgon. Det blåser fortfarande rejält här och det kändes ganska mysigt att ligga där nerkurad under täcket och höra blåsten vina utanför, så länge man själv hade det ombonat och behagligt. Huliganen hade dock andra planer och ok, man ska ju ändå ut och få lite frisk luft så jag knallade väl upp och iklädde mig, likt ett medium (se ovan), lager-på-lager, fast av vantar och tröjor och mössor. Som åskådare hade jag en ivrig Huligan.

Men när jag sen tänkte klä på honom attiraljerna också blev han plötsligt väldigt tveksam och backade. Och då undrar jag, hur kunde han veta att jag i det ögonblicket tänkt att "idag tar vi reflexvästen så vi verkligen syns, det är mörkt och en hel del cyklister i farten"? För det mesta tar jag bara reflexhalsbandet vilket är helt ok ur huligansynvinkel, men eftersom syrran blev åthutad häromdagen av en cyklist med att "man kan faktiskt ha reflexer på sig!!!" när hon var iklädd reflexarmband på båda armarna och båda vovvarna hade reflexer på sig, tänkte jag att det kanske kunde behövas redigare doningar.

- behövs inte alls, jag syns ändå. Är jag inte ett klart skinande ljus, kanske? sa Huliganen bestämt.

- visst är du ljuset i mitt liv! svarade jag, - men de flesta kanske inte betraktar en mycket kortbent krabat som ett klart skinande ljus, du vet hur det är med det där med definitioner.

Huliganen lät meddela att när det gällde definitioner så har han alltid, som i alla frågor, tolkningsföreträde. Dessutom var det så att om jag nu var så himla sugen på det där med reflexväst så kunde ju jag själv ha den på mig.

Kan någon begripa varför det ska vara så besvärligt? En liten ynka reflexväst, inköpt på postorder för 49 spänn och faktiskt med väldigt bra passform på den där kortbenta lille limpan till hund jag har. Bara för att jag en (1) gång i en avlägsen forntid när Huliganen fortfarande var valp råkade knäppa honom i magen med ett helt annat täcke med ett värre spänne - här snackar vi kardborrband som jag liksom smeker runt hans pälsiga kropp. Men i vissa lägen är Huliganens minne gott och oförsonligt.

Trots allt är det ändå jag som bestämmer (väl???) så jag applicerade västen alltmedan Huliganen glodde dystert på mig med svansen mellan benen. Så fort vi kom ut sprätte dock svansen upp igen och han skuttade före mig likt en liten gul självlysande påskkyckling. Fri och glad och synlig! Inte en enda cykel körde på oss, kan jag meddela.

Vi gick över Norra kyrkogården och det var mörkt och fullmåne och ganska spöklikt faktiskt. Särskilt om man då såg en liten självlysande varelse som skuttade fram i knähöjd.

Så om ni skulle se någon tidningsnotis om spökliga observationer på Norra kyrkogården i Lund; ja då var det vi!

Mätt och belåten

2011-12-08T20:04:00.001+01:00

...är man nu. Efter en låååång dag på jobbet kom man hem till pasta med bacon, kantareller och grönmögelost. Det är ju en rackarns tur att maken det här senaste året har lärt sig mer än att laga pannbiff vilket var hans standardrätt tidigare. Faktiskt enda rätt om man nu inte ska räkna knäckemackor med ost? Och det gills väl knappast som matlagning?

Igår blev man onkligen också mätt. Faktiskt väldigt mätt. Rentav lite fyrkantig. Det var dags för företagets årliga julbordet och vi hemsökte återigen det lokala Grand Hotellet. Och säga vad man vill, men man behöver inte gå hungrig därifrån! Nog för att jag inte direkt hänföll åt alla korvar och skinkor och leverkorvar och brunkålar och sånt, men det fanns nog och övernog av annat. Lax till exempel, det kan man stoppa i sig rätt rejält av.

Det som nog ändå gav en liksom nådastöten, det var nog ris a la Malta'n. Okej, okej, man kanske skulle ha avstått den, men det är lätt att vara efterklok. Den där hemlagade marmeladkonfekten och knäcken kanske också var till att ta i... men what the heck, julbord en gång om året, då får man nog frossa lite?

Sen var det skönt att vandra hem genom staden i det milda vädret, skaka ner lite av sillen och gröten och mandelmusslan- förra året var det snö och kallt och halt så man var påpälsad upp över öronen.

Men man kan ju inte lita på att det alltid ska vara så är behagligt väder när det är julbord så det är ju en väldig tur att jag i brevlådan hittade en present från Maja! Titta bara, precis min färg!

Det här ska bli en mössa åt mig, jag ska bara sticka färdigt de där pulsvärmarna först. Om jag inte begår harakiri alltså, på de eländiga stickorna. Fast det vore ju väldigt synd när jag har det här garnet liggandes och väntandes på mig, så jag avstår nog.

Tack Maja!!

Prinsessan på ärten

2011-12-06T20:11:00.001+01:00

Fast egentligen var det nog 'Prinsen' om vi ska vara genuskorrekta och sanningsenliga och allt det där.

Maken har gått och dragits med en ond rygg. Onda ryggar är inte bra. Då får jag dammsuga. Alltså sa jag strängt till honom att nu fick han minsann göra något åt ryggskrället. Så då gjorde han det. Kiropraktorer och sjukgymnaster och piller yrde i en vild dans omkring honom.

Och så sa dessutom kiropraktorn att det kanske vore läge att köpa ny säng? Klok karl det där. Så vi rantade väl iväg och beställde nya resårmadrasser till oss.

Idag kom de. Och de ser rysligt inbjudande ut. Stabila men ändå mjuka. Pösiga men ändå fasta. Enda nackdelen är väl att sängen numera är så hög att jag inte når ner att klia på Huliganen när han snusar i sin biabädd.

Dessutom får jag nog ta ett litet skutt när jag ska upp i sängen för jag är kort och den är hög. Men så pass spänstig är jag nog än så länge att jag kan, likt en panter, kasta mig upp i sänghalmen. (För övrigt vill jag inte alls jämföra mig med en panter. Den är svart och smidig och förmodligen rysligt vältränad. Det är inte jag).

Inbjudande eller hur?

Klockan är nu 20.17. Nog är det väl ok att gå och lägga sig redan?

Den gastkramande berättelsen om Huliganen och kryckorna

2011-12-03T23:18:00.001+01:00

Ja nu var det ju inte så att Huliganen fick gå på kryckor. Och det var nog en himla tur, för hur skulle han fixa att liksom få ihop fyra ben och då förmodligen fyra kryckor? Verkar klart besvärligt.

Nej, det var så att jag har ny kollega. En trevlig ung man som i veckan helt plötsligt uppenbarade sig hoppandes på kryckor.

- men käre tid, var har hänt, vad har hänt! utropade vi alla unisont och smackade lika unisont medlidsamt med tungan. (Eller rättare sagt 'tungorna', vi smackade alltså var och en med var sin tunga). Alla utom en. Nämligen Huliganen.

- VOFF, VOFF, VOFF!! gastade sagda hund i högan sky.
- Herregud det kommer ett monster på fyra ben!!! fortsatte ovannämnde hund.

- Men snälle Huliganen, sa jag, du känner ju Viktor. Du vet att detta är en trevlig och ämabel ung man, inte ska du vråla i högan sky på honom?

Huliganen tog ingen notis om vad jag sa (detta är inget obekant fenomen). Herregud, hur märkligt är det inte att människor man trodde man kände och kunde lita på plöstsligt kommer hoppandes med två extraben så där? Han gastade vidare i högan sky.

Kollegan hoppade in på sitt rum och jag tog pedagogiskt gaphalsen med mig och gick in och hälsade.
- Skönt! tänkte Huliganen, nu känner jag igen honom! Så han hälsade vänligt och lät sig klappas och klias på i största samförstånd.

Sen hälsade vi på kryckorna under mycket puffande och fnysande och frustande. Fast ok, de verkade ju tämligen harmlösa, fick man medge.

Jag tog med mig hunden och återgick till de viktiga göromål som jag fyller min dag med. Tänkte att "så bra, nu har vi löst det problemet".

Ända tills kollegan kom uthoppandes till fikapausen på kryckor.

- VOFF, VOFF, VOFF!!! lät det igen.

Fast man kunde ju låta sig blidkas om man blev bjuden på ost. Det gick. I synnerhet om kryckorna blev lagda på golvet. Men även golvade kryckor är farliga kryckor, det inser ju vem som helst, i synnerhet en västgötaspets, så när väl Wästerbottenosten var inmundigad fick kryckorna veta vem som var herre på täppan!

Då fick jag syn på en annan kollega. Den som Huliganen skamlöst mobbar. Han tittade förstulet på Huliganen som morrade på kryckorna och la raskt händerna på bordet.

- jag tänkte att om Huliganen blir riktigt arg så kanske han inte vågar ge sig på kryckorna utan på mig, sa han när jag tittade frågande på honom.

Och det var det som var det gastkramande, faktiskt. Inte kryckorna i sig.

Balsam för själen

2011-12-02T15:41:00.001+01:00

- det var vad som behövdes idag. Jag hade bokat tid hos optikern i eftermiddags, jo för jag inser att jag ser sämre och sämre. Det har sin avgjorda fördelar när man tittar sig i spegeln, men det har onekligen sina avgjorda nackdelar när man ska sticka med jämrans tunt mörkt garn på jädrans tunna stickor. Då behöver man vara skarpögd som en hök och inte skumögd som en gammal albatross.

Alltså bokade jag tid. Och glad i hågen susade jag dit, lyckligt kvittrande som en liten lärka. När jag kom dit upplyste mig den unga damen vid disken om att hon inte hittade mig.

- men jag står ju här! sa jag glatt då. Fast det var inte så hon menade, visade det sig. Nähänä, vad gör vi då? undrade jag lika glatt.

- det finns inga tider, sa hon - och optikerna har lunch just nu och blir sura om jag stör dem.
- inte så sur som jag blir, svarade jag då, på ett mycket oglatt sätt.

Men hur det var så gick det inte att skramla fram en tid och då blev jag lite uppretad kände jag. Då måste man lugna ner sig lite, hitta tillbaka till sitt inre fryntliga jag.

Jag tog till två osvikliga metoder; a) gick in på Gleerups bokhandel och tittade i en väldig massa stickböcker och b) bakade.

Chokladkolakakor -
är inte det balsam för själen så vet inte jag hur detta begrepp ska definieras

Och sen är det ju så att har man bakat kakor, ja då faller det sig ju osökt att man bör fika. Eller hur?

Så nu känner jag mig mild och blid igen.

Och på tal om att baka kakor så talade jag nyss med sonen. Han hade inte tid att prata just nu, för han skulle baka pepparkakor. Det fick mig osökt att tänka på när maken och jag bakade pepparkakor första gången (fast då hade han inte uppgraderats till 'maken' utan var endast 'pojkvän'). Mitt i alltihop visade det sig att jag inte hade någon kavel. Därför vet jag att det går att kavla pepparkaksdeg med en ölflaska, men jag får nog ändå säga att kavel är att föredra.

Och varför...

2011-12-02T08:08:00.001+01:00

... hinner jag inte blogga numera? Hur prioriterar jag då?

Fast idag är det ju fredag... och på fredagar är jag ledig på eftermiddagen och eftersom maken numera är bra i sin rygg och kan asa runt på dammsugaren själv så kanske man kan hitta lite tid då?

Jag måste ju berätta den gastkramande historien om Huliganen och kryckorna....

Med risk för att vara tjatig...

2011-11-29T07:05:00.001+01:00

... men det här med möss, alltså.

Inte har det fastnat någon mus i fällorna och jag tycker fortfarande att det är ett upprörande slöseri med dumlekolor. Har börjat fundera på nougat.

Men så kom - förmodligen - förklaringen till fenomenet varför musen ratat betet. Han har helt enkelt emigrerat! Förmodligen en mycket äventyrslysten mus, en som tänkte att varför begränsa sitt liv och sina vyer till just Huliganköket?

Anledningen till att jag vet detta är att vi nyligen fick ett (~~lätt~~ mycket) hysteriskt mail från dottern. Där hade hon suttit i allsköns ro och skrivit när det klampade en mus över hennes golv! Dessutom inte vilken liten blyg musstackare som helst, nej en mus i kromosommegajätteformat var det uppenbarligen. Bilden hon frammanade var definitivt av en mus i huliganstorlek.

Såvitt jag förstod sovs det inte många stunder den natten i dotterns hem. Det hyperventilerades. Det letades musskrämmor på nätet. Det mailades till mamma.

Och mamma vet så klart på råd!

- lugn, bara lugn, skrev jag, vi har en överbliven dumlekola du kan få låna.

Blev dottern tacksam av detta? Inte så värst, tycktes det. Lite otacksamt kan jag tycka, när man nu curlar så fint.

- kan man doktorera i kemi kan man väl ta död på en mususling, fortsatte jag uppmuntrande sen.

Dottern lät meddela att hon förmodligen löser problemet dränka in lägenheten i pepparmnintsolja, vilket tydligen enligt allvetande google är ett osvikligt medel. Och hjälper inte det genom att låna kompisens katt.

Och det kanske funkar bättre än dumlekola?

1:e advent

2011-11-27T17:37:00.001+01:00

Utomhus är det verkligen ruskväder; regn, blåst, mörker och avgjort ruggigt. Ganska skönt ändå, man rantar runt med hunden och det är lite stärkande att kämpa mot elementens raseri. För om man ska vara ärlig är ju det där raseriet inte av allra argsintaste slag (än - det låter som om det håller på att ta i) utan bara precis så där så man känner sig uppiggad för att sen tycka att det är så skönt att komma in igen.

1:e advent - vart tog det året vägen? Nyss for jag ju runt och letade efter vårtecken och vintergäck och allt vad det var? Nu får man i stället njuta av lite glögg, vilket inte är så dumt det heller.

Nu kanske någon tänker att oj, vilken vacker julduk hon har, har hon sytt den själv? På det kan jag bara säga att nej det har jag inte. Jag är inte alls begåvad när det gäller att sy. Man kan rentav säga att jag är oerhört Obegåvad när det gäller att sy. Däremot är jag väldigt begåvad på att ha en syster som kan sy, och som dessutom är av den där generösa sorten som presentar sin mer osykunniga syster med juldukar.

Titta här! Favoritrosen - nog är det lite häftigt att kunna plocka in lite rosor från sin egen trädgård till första advent?

För ett tag sedan beklagade jag mig över alla mina oavslutade projekt. Det är ju visserligen himla roligt att köpa på sig garn, men någon gång vill man ju ändå bli klar med åtminstone några projekt. Men hur skulle jag hinna?

Mina blickar föll på Huliganen.... heureka!!

- Greppa virknålen och hjälp till! uppmanade jag.

Hunden var alls icke motvillig utan grep sig raskt verket an.

Och titta så bra det blev! Skitlångt har det ju blivit!

Så då hann jag ju göra klart lite av Huliganmattens Ofullbordade. Den skotska schalen, till exempel.

Och tubhalsduken i det underbart mjuka och ljuvlig garnet från Manos del Uruguay. Precis vad som behövs när det är ruskväder ute.

Men man kan ju inte bara avsluta projekt, man måste ju börja på nya också. Sticka vantar med restgarnerna från mormorsfilten till exempel. Ett bra projekt, ett sånt som stickar sig mer eller mindre själv. Inget eländigt räknande och fipplande och tappande av maskor och sånt.

Som här, till exempel. Alltså, HUR tänkte jag här? Sticka pulsvärmare med små eländiga 2,5 mm strumpstickor i spetsmönster och med mörkt garn? Här kan man verkligen tala m fipplande och tappande av maskor. Totalt hjärnsläpp måste jag ha haft, och en vacker dag kommer jag säkert att begå harakiri på dessa sakramentskade tunna stickskrällen.

Dessutom skulle de bli en julklapp som ska skickas till södra England. Men påskpresent kanske också går bra? Eller varför inte förljuva midsommar med ett par pulsvärmare? De engelska somrarna kan ju vara lite kyliga av sig har man hört.

Dock kan jag inte begå harakiri riktigt än för nu ska jag fixa lite coq au vin, och då vill man ju ändå kunna äta det.

... och nu, nu är det faktiskt riktigt, riktigt ruskigt ute. Så jag och Huliganen fortsätter nog med vårt inomhushandarbetande.

Musfångstbetesresultat

2011-11-26T09:34:00.001+01:00

Som jag skrev häromdagen så hemsöks casa Huliganos av en mus. En kräsen, enveten rackare som ratade osten i fällorna. Sen fnös den bara föraktfullt åt valnötterna.

Men har man trogna och hjälpsamma bloggläsare så får man ju goda råd! Alldeles gratis och pronto också, så det där med att goda råd är dyra, det är minsann rent nys, det kan jag intyga.

- ok! sa jag till maken, - den allmänna inställningen tycks vara att möss är gottegrisar som gillar kolor och nougat och allt vad det är. Vi provar med dumlekolor! sa jag och kände mig väldigt taggad. Här skulle fångas möss!

Sagt och gjort, vi inhandlade en påse dumlekolor och sen pillade vi väl i oss själva ett antal (för som någon så klokt sa, mössen behöver ju inte roffa åt sig alla kolorna).

På ett mycket kompetent sätt betade maken fällorna och lyckades faktiskt undvika att klämma sig själv i dem. Då applåderade Huliganen och jag högljutt.

I morse öppnade jag förväntansfullt skafferilådorna, med skräckblandad förtjusning väntade jag mig se en, eller kanske två?, synnerligen döda gnagare. De skulle ha lockats in i döden av sitt godisbegär (ha!) och vi skulle få ha våra havregryn i fred. Var planen, alltså.

Men nix. Fällorna gapade tomma (förutom kolabitarna alltså), och ja, jag kan nog inte låta bli att tycka att det var ju ett slöseri med en utmärkt dumlekola.

Nåja, vi får väl prova de andra sätten. Med nougat. Russin. Kanske lite vanlig choklad? Det ska nog gå, och några rester behöver det ju inte bli.

Det är ju en evig tur att möss inte gillar ostron. Eller alltför löskokta ägg. För det gör inte jag heller.

Ordning på torpet

2011-11-24T16:14:00.001+01:00

Huliganen har ju nu under hösten bara gjort något sporadiskt gästspel på jobbet, eftersom han är hårt arbetande vd på Huliganens Hunddagis.

Tja, då går det ju som det går också. Folk kliver innanför dörren alldeles opåskällda och oannonserade. För vad är väl en mesig ringklocka mot en gastande västgötaspets? Tamt, skulle man kunna säga. Och vem håller ordning och reda på ost&mack-kön? Ingen alls, så då blir det ju rena villervallan framför wästerbottenosten. Tyst och fridf... jag menar tråkigt...är det.

Så nu när Zoya för tillfället ägnar sig åt ett rejält hormonsvall får Huliganen följa med till jobbet igen; och alla (nåja) säger förtjust åh, han är på kontoret idag!.

- Just det, nickar Huliganen belåtet och skäller lite extra på dem för säkerhets skull.

Han drar igång morgonlek med en gul tennisboll och tvenne konsulter så det står härliga till. Visst ni förresten att en västgötaspets kan skälla för fullt trots att han har munnen full av tennisboll? Nog är väl det begåvat?

När fruktleveranserna kommer så far han ut som en liten torped och tjoar så det hörs långt in till våra grannföretag.

Fruktkvinnan, som har hund själv, strålar som en sol och säger hej lille vän!

- Stopp och belägg, gapar Huliganen. - Här kommer du inte in, med frukt eller utan frukt. Här vaktar jag, och jag släpper bara in folk som levererar ost. Har du ost, va?

- Nix, men jag har bananer, vindruvor och äpplen, svarar Fruktkvinnan. - Och du vet väl att an apple a day keeps the doctor away?

OK då, tycker Huliganen och släpper Frukten över tröskeln, vilket ju är väldigt bra för då slipper vi drabbas av kollektiv skjörbjugg. Vilket ju är väldigt bra för då blir det många friska konuslttimmar att fakturera ut. Vilket ju i slutänden leder till frolic till den lille besten. Så nog är det bra att det finns äpplen. Och västgötaspetsar.

Nu får väl ändå mössen veta hut?!

2011-11-21T15:05:00.001+01:00

Jag brukar inte direkt hyperventilera av att se en mus i vitögat - ha rman bott i nybyggt hus på (nåja) landet, så har man haft sin beskärda del av smågnagare. Har man dessutom bott i mycket gammalt hus mitt inne i storskogen har man lärt sig att ducka för fladdermössen. Så nej, jag hoppar inte direkt högt.

Men detta innebär ju inte att jag gillar att ha möss i huset. Jag tycker att de kan bo där ute, så bor jag, maken och Huliganen där inne. Grannar, men ändå inte så att man springer ner dörrarna för varandra. Jag vill mer se det som att man har en "nodding acquaintance".

Jag får nog säga att sedan Huliganen flyttade in så har mössen för det mesta flyttat ut. Tills nu.

Jag upptäckte en morgon att någon hade ätit hasselnötterna i skafferilådan. Att någon käkat havregrynsgröt -utan bry sig om att koka den först!

- Det här duger inte, sa jag till maken. Havregrynen delar jag inte med mig av!

Alltså apterade vi två fällor, en i vardera skafferilåda. Som lockbete petade vi ditt lite kvibillle cheddar, det borde väl fresta vilken mus som helst? Trodde vi. Men nej, musskrället ratade osten till förmån för mera havregryn, mera grahamsmjöl, fler nötter.

Alltså, vad är det för en otacksam mus? Va?! Har den inte sett alla tecknade filmer där mössen äter ost så det sprutar ur öronen på dem? Möss SKA gilla ost, så är det bara. För om den inte äter ost, så kan den ju inte fastna i fällan, det borde den verkligen begripa.

Hunden har man ingen nytta av. Jag försökte intresserad honom för lite musjakt, men han stirrade bara oförstående på mig:

- käka möss??
- killar störtskönt i kistan, försäkrade jag honom. Men inte hjälpte det. Vår finsmakare till Huligan bara ryste lite lätt och knaprade förstrött och ohjälpsamt vidare på sin frolic.

Nu kör vi en ny taktik. Vill museländet ha nötter så ska han väl få det då! Fällorna är numera apterade med valnötter. Dyra valnötter. Och äter den inte dessa, ja då vet jag inte vad vi ska göra?

Men skulle ni råka stöta på en trind och förlupen mus, en som förstulet rapar såväl havregryn som grahamsmjöl, så behöver ni inte visa den riktningen tillbaka till vårt hus.

Äntligen vuxen

2011-11-19T17:55:00.001+01:00

Ni vet hur det är när man blir så där arg så man bara måste kasta saker omkring sig? Eller kanske det är så att ni har en mer måttfull approach och nöjer er med att rynka missbelåtet på överläppen, medan ni behärskat utbrister i ett litet "äsch då" eller "fy sjutton"?

Det har i alla fall hänt att jag dängt saker omkring mig. Smällt igen dörrar. Sparkat på döda föremål. Kanske inte så mycket på senare år, men ändå.

Idag blev åter en sån där dag när man känner att får jag inte slänga något i golvet så svarar jag inte för följderna! Den ena förtretligheten hade följt efter den andra och till slut var måttet rågat! Jag greppade närmsta glas och var på vippen att slänga det i golvet när jag plötsligt hejdade mig.

Jag insåg att inte bara skulle vi bli ett glas fattigare, det skulle dessutom resultera i en jädrans massa splitter som jag själv hade fått städa upp. Ja, jo, förvisso hade det smällt på ett sätt som lindrat själspinan något, men i alla fall - var det värt det?

Jag funderade en stund. Sedan satte jag ordentligt ner glaset igen på diskbänken. Plockade upp diskborsten och slängde den med sån snärt i golvet att den på ett högst tillfredsställande sätt studsade tre gånger innan den la sig till ro under elementet. Sedan var det liksom bara att plocka upp den.

Jag kände mig både avreagerad och (äntligen) vuxen och behärskad.

En gråmulen morgon

2011-11-19T09:23:00.001+01:00

Man har varit ute på morgonpromenad. Bläddrat lite i tidningen. Tittat ut på det gråa. Tänkt på att för två veckor sedan vakande man upp till en solig morgon i Rom, det var uteserveringar, gelato, ruiner, mat, vin och prat i långa banor.

Och reliker. Säga vad man vill om rom-borna, men nog är det lite rejälare det där med deras reliker? Inget småfjomsande med en liten sticka ur kristi törnekrona och sådär, nej där fläskar man på ordentligt.

Som sagt; inte en liten nyckel. Eller en avknipsad länk. Ånej, här har man hela middevitten. För att inte säga hela konkarongen. Nej, det är inte attiraljerna till något kinky sex utan skåda! Petri bojor!

Och i Maria Maggiore har man hela krubban! OK, det medges, själv innehållet är inte kvar, men i alla fall. Nu ska jag medge att när jag först såg skapelsen så tänkte jag syrligt att "ånej, den lätte går jag inte på! Jag tror inte att man hade krubbor av silver, guld och kristall i ett litet stall i Betlehem. Ha!" Men sen såg jag ju att inne i allt ädelmetall och kristall så ser man ju några gamla brädor. Så nu vet jag inte vad man ska tro?

Sen får jag ju också säga att jag är rätt så glad över att jag inte är påve, så jag slipper ligga där till allmän beskådan.

Ja sånt kan man roa sig med att fundera över en lördagsmorgon.

Efter en lång arbetsvecka

2011-11-18T15:43:00.001+01:00

Ett perfekt sätt att varva ner.

Man ska dessutom tänka sig en Huligan som utanför bild snarkar i en belåten hög. Och en make som lika belåtet har näsan i en lärd bok.

Stressnivån sjunker.

Morgonrutiner

2011-11-16T16:30:00.001+01:00

Rutiner måste man ha på morgonen, annars blir det kaos. Det vill liksom till att man kan gå som på räls när man svingat de lurviga över sängkanten, att man inte behöver stanna upp och tänka "och vad ska jag göra nu då?". Nä, så lite tänkande som möjligt på morgonen brukar vara bra för att få det att flyta på.

Det brukar funka bra. Är man riktigt djärv kan man även med viss försiktighet ändra i en eller annan rutin. Jag säger inte att det är lätt - men det går!

Huliganens morgonrutiner består mest i att kliva upp, sträcka på sig och vakna till. Traska runt på morgonpromenaden. Äta lite frukost. Tigga lite ost.

Med "äta lite frukost" förstods tidigare ett förstrött petande bland kulorna i skålen. Det var liksom inte så bråttom med att peta i sig den dagliga dosen.

Sen kom Zoya in i våra liv. Då infördes nya rutiner. Bland annat att man så fort det knackade på dörren rusade dit under ihärdigt skällande "hon e' här nu!!", totalt ignorerandes det faktum att det kan finnas de i grannskapet som tycker att 07.20 på morgonen är en utmärkt tid att snarka lite till.

Hur som helst, efter ett tag infördes ytterligare en ny rutin. Man rusade till dörren, hejdade sig - och rusade sedan till matskålen för att knapra i sig några kulor i all hast. Zoyas morgonrutin består nämligen i att komma in, få av sig halsbandet och sedan studsa iväg för att inspektera Huliganens matskål. Helst plötsligt har de där torra kulorna blivit mer attraktiva.

Nu blev det åter något nytt på morgonen - Zyrran och Zoya klev in, Huliganen kom dit - hejdade sig i steget- sniffade förtjust och sa:

- tjena bruden! Så gott du luktar, hehehe! allt medan han tvinnande sina mustascher som en eldig latin lover.

Zoya, denna blida, vänliga, rara, försynta lilla tik slog oss alla med häpnad när hon fräste tillbaka:

- ska du ha på flabben, din drumliga dromedar?! Herregud, vilken mullig mansgris du är!!!

Huliganen backade raskt undan och muttrade något om f'låt då för f-n... alltmedan han såg snopen ut.

Zyrran och jag tittade deltagande på den lilla hormonstinna damen och sa medlidsamt att "vi vet hur det känns!".

Maken tittade lika deltagande på Huliganen och sa, oss män emellan, "jag vet också hur det känns!"

Nu får det nog bli ett litet uppehåll på Huliganens Hunddagis tills hormonruset lagt sig.

När det inte blir som man tänkt

2011-11-13T09:13:00.001+01:00

Denna underbara Fars Dags-morgon traskade hunden och jag ut i ottan (självaste Fadern i huset drog täcket över örat och klamrade sig fast i Morfei armar på ett mycket bestämt sätt). Det var frost och det var kallt och det var gryning och det var alldeles, alldeles ljuvligt!

För eventuella Lundaläsare kan jag meddela att vi gick Monumentsrundan. När vi gick där noterade jag att det var massor av julstämningskapande frostiga nypon som man kunde ha fotograferat om man haft kameran med sig. Vilket man inte hade, man hade liksom greppat hunden och bajspåsarna och ångat iväg utan att tänka sig för.

- Spelar ingen roll! Jag fotograferar i trädgården när vi kommer hem sa jag till Huliganen.

Sagt och gjort, så fort vi kommit hem greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården. Men ganska snart fick jag mig slagen. För det första hittade jag knappt några nypon, och de små skrynkliga, uppätna exemplar jag hittade hade ingen frost på sig längre.

Äsch!

Men sen fick jag ju syn på den! Och i bästa Kajsa Warg Man Tager Hvad Man Hafver-stil greppade jag kameran och fotograferade denna frostiga växt ur diverse vinklar.

Skåda! Julens grönkål!

Men sen grep jag ändå av en viss ruelse - är det verkligen julstämningsframkallande, vackert och estetiskt att visa upp grönkål? Ja, jo, det är gott, det är det. Men faller man liksom i trans och känner att oh, så vackert?

Jag tittade på Huliganen, min trogne vapendragare. Han såg verkligen tveksam ut, måste jag säga.

ok, jag hade fel objektiv, det medges

Jag vandrade vidare i trädgården. Och nu, nu fick jag väl ändå till det? De tappra sista rosorna stod där och huttrade och såg ut som om de fått kristyr på sig. Och rosor, det är ju nästan nypon. Pre-nypon skulle man kunna säga. Close enough, säger i alla fall jag. "Skåda inte givet nypon i munnen" skulle man också kunna säga.

Det där med tak

2011-11-12T17:59:00.001+01:00

Maken, Huliganen och jag, vi bor i en gammal 20-talsvilla. Från början ett ganska litet hus, där man trots allt lyckades klämma in 7 barn, en hushållsgris, ett duvslag, en fru (antar jag), en skomakare och ett skomakeri. Grisen och duvorna fick dock bo i uthuset, man ville väl inte trängas hur mycket som helst.

Någon gång på 70-talet byggdes huset ut, och ja ni vet väl alla hur 70-talet var? Just det - furu var i ropet. Alltså har vi ett 48 kvadratmeter stort vardagsrum med gulnat furutak. I köket, som i och för sig var i den gamla delen hade man också smällt upp furu i missriktat nit.

Allteftersom åren gått har jag gått och retat mig på den där furun - dels är den ful, dels blir det mörkt. Maken har ihärdigt, så fort jag muttrat "furu!!?"#€!!" påstått att han gillade furun. Förmodligen lika mycket som han ogillade att måla en himla massa kvadratmeter tak.

Men så i somras målade han ändå om i köket och det blev vitt, ljust och fint.

- Så snyggt det blev! utropade maken häpet och såg belåten ut.

Jag, som är en snäll fru, sa inte "vadvardetjagsava?" även om jag säkert såg ut som om jag tänkte det. Jag sa heller inget om vardagsrumstaket. (Även om jag säkert såg ut som jag tänkte det också).

Sen har maken gått och tittat begrundande på sagda tak och nu börjar han förhandla med sig själv om att det kanske ska målas om till sommaren.

- vilken utmärkt idé! Du är så klok!! utropar jag beundrande då. (jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras).

Och nu har jag, när vi ändå var iväg, gått och tittat på tak för att få lite inspiration och inredningstips. Vad tror ni?

Ska man satsa på ett stiliserat tak med luftningslucka i centrum?

Eller ska man köra på guldiga valv?

Eller en blåguldig kupol? Fast är blått verkligen min färg?

Man kanske ska gå på lite mer sobert, skulturerat?

Ska man rentav slå till med en ny ljuskrona?

Eller bara fläska på med guld i kvadrat?

Jag hyser dock en svag misstanke om att maken tycker att det blir bra med vitt. Och kanske han har rätt?

Alltså

2011-11-11T08:28:00.001+01:00

....nu tror ni väl att jag är komplett galen som klagar över ett inlägg som försvunnit när det faktiskt ligger där, snyggt och prydligt?

Men då vill jag bara ha sagt att det gjorde det INTE vare sig igår kväll eller imorse. Men nu, nu gör det det. Så länge det varar. Så läs snabbt, det är mitt råd.

Hmpff!!!

2011-11-11T06:48:00.001+01:00

Nu är det såhär att vi var iväg på en liten weekendresa och som den moderna människa jag är hade jag ju för avsikt att blogga om den.

Ett blogginlägg kommer ju inte till enbart av tankekraft utan jag satte mig och laddade ner lite bilder, började hamra på tangenterna - men sen kom ju annat iväg. Småsaker som jobb. Matlagning. Hundpromenader.

Sent igår kväll tänkte jag dock slutföra inlägget som låg som ett utkast. Jag skrev och skrev. Flyttade bilder och hade mig.

Efter förrättat värv tryckte jag på "publicera". Blogger sa ingenting. Jag tryckte en gång till.

- Fnys! sa Blogger då.

- Hördudu, publicera nu! uppmanade jag.
- Vill inte, var det motsträviga svar jag fick.
- Här är det jag som bestämmer! tyckte jag, varpå Blogger hånlog åt mig.

Då försökte jag med att lirka lite.

- Snälla?
- NÄ!!! sa Blogger

Jag insåg att jag var slagen, så jag tryckte på "spara", stängde ner webbläsaren och tänkte gå och lägga mig. Men sen slogs jag av en misstanke och öppnade ~~det sakramentskade eländiga~~ programmet igen. Fanns mina utgjutelser kvar? Alla meningar som staplats ovanpå varandra? Nix, det gjorde de inte.

Tjurigt gick jag och la mig. När jag släckte i vardagsrummet hörde jag ett litet belåtet fniss från datorn.

Men vänta du, Blogger! I kväll blir det ett nytt försök!

Alla vägar bär till Rom

2011-11-10T19:03:00.002+01:00

- Jag tycker inte vi har tillräckligt mycket dolce i vårt vita! utropade maken en dag.

Jag tittade ut genom fönstret, på regn, dis, cykelpunka och kunde bara instämma. Här behövdes verkligen rejäla doser dolce för att mota november i grind. Sen började vi tänka. Skulle vi åka själva till landet som gett den kreativa parkeringskonsten ett ansikte?

Nej, det kändes inte riktigt rätt. Alltså tvingade vi med dottern, sonen och flickvännen. Dessa visade sig märkligt lättövertalade, måste jag säga. Så i fredags susade vi i iväg till Rom. Vi såg framför oss ett par dagar fyllda med kultur! Vin! Glass! Mat! Vin! Stenbumlingar! Trasiga hus! Mera vin! Mera glass!

Vad jag däremot inte såg framför mig var strul på flygplatsen med bortkommet bagage, frånvarande flygplatstjänstemän, köer, elände osv - dock gjorde sonen en hjälteinsats och hittade mammas förlupna väska på ett helt annat band, ett som förmodligen skulle ta emot väskor från Uzbekistan eller nåt, och alls inte från Köpenhamn. Skit samma, väskan dök upp och vi kom äntligen in till Rom!

Och det var Colosseum i skymning...

Statyer i kjol... - kan det ha varit skottar, månne? Har jag kommit på en ny och banbrytande upptäckt inom arkeologin?

- Nu vill vi shoppa! utropade jag, dottern och flickvännen sedan! Men vad skulle vi välja?! Va? En mitra kanske? Eller en ny kräkla? Beslut, beslut...

Sonen, som har en något underlig shopping-gen köpte en elefant. Maken köpte ingenting, hans shopping-gen är totalt obefintlig. Men inte var han ledsen för det! Ånej, han samlade på basilisker minsann. Och nog hittade vi några fina:

Sötaste (och tjockaste) basilisken av dem alla!

Efter alla dessa basilisker behövde jag styrka mig lite. Vi gick ut lite löst med med en cappucino, men sen fick det ju bli lite vin också. "Basilisker kräva dessa drycker!" är jag säker på att Albert Engström skulle ha sagt, om han bara tänkt på det och inte blandat in kräftor i det hela.

Detta är alltså inte vin. Om man nu skulle tro det.

Det minglades på Petersplatsen.

Och spejades från Castel San Angelo

Det fotograferades åt vänster...

och det fotograferades uppåt

och åt höger minsann, här lämndes ingen möda ospard!

Det fotograferades gamla fornlämningar, såväl i stenvariant som av mer mänskligt slag.

Det här är, tro det eller ej, ett epitafium över en påve. Alltså, jag vet inte.... men jag associerar nog mest till Pirate of the Caribbeans?! (Och nu kom jag ju osökt att tänka på Johnny Depp, och nog är det så att det mesta blir liksom lite bättre om hans finns med på ett hörn, det kan ju ha varit så de tänkte när de högg i sten?)

Det finns massor att se i Rom! Och nog inser jag att det finns i runda slängar 100 miljarder bilder av såväl Colosseum som Forum Romanum och att det kanske inte kan ses som att man bringar ny kunskap och nya intryck till en förväntansfull omvärld - det är ju inte direkt som att man banar väg i oländig, okänd terräng. Men nu är ju det här mina bilder och min blogg, så jag lägger faktiskt in bilderna i alla fall. Ha!

Just det! Det gör jag.

Som sagt!

Här har de nog klampat fram en eller annan legionär - men även vi gick och gick och gick... jag tror jag blev nog en fem centimeter kortare på kuppen. Men vi klarade oss från skoskav i alla fall, vilket tycks ha varit mer än man kan säga om stackars kejsar Konstantin:

Aj!

Om man skulle skaffa sig en ny frisyr? En sån här, kanske? Skulten full av små lockar precis som ett litet lamm, det kunde nog passa min personlighet?

Dottern verkade inte helt övertygad om att detta vore en stil som skulle passa hennes mamma.... och hon har nog rätt, vem orkar stå och joxa med små lammlockar varenda morgon? Nix, det får nog bli det vanliga spretet även i fortsättningen.

Nu kunde man kanske tro att allt bara vara +20 grader och sol i den eviga staden - men riktigt så var det inte. Ånej, lite väta kom det på söndagseftermiddagen, men då var vi listiga nog att vara inne i Konservatorspalatset, och då gjorde det inte så mycket.

Vi tittade på massor av statyer;

det var hästar med pannlock

...och ogenerade statyer...

...och lite mer generade statyer

Och sen, sen var det ju dags att dra sig mot den kalla norden igen. Vi fick säga farväl till cappucinos och påvar och pinjeträd och glass och mat och vin och syndikalistsstrejker och trafikkaos och basilisker och säga Arrividerci Roma! För den här gången i alla fall.

Nå, men hur blev det nu då, undrar ni kanske? Hur blev det med lite mer La Dolce Vita över livet av en tripp till Rom?

Jajamensan!
Italiensk gelato framför Colosseum -
dolce så det förslår!

Visst är det underbart?

2011-11-02T08:05:00.000+01:00

Med döttrar som vet vad deras mamma gillar, menar jag.

Shortbread och supermjukt och underbart Debbie Bliss-garn. Bättre än så blir det inte.

Tandfén borde tacka mig

2011-11-01T06:54:00.001+01:00

Jag är inte så bra på att hålla reda på vissa saker. Geografi till exempel är jag synnerligen dålig på att hålla reda på. Men även andra saker glider liksom runt i hjärnan på mig utan att fastna på det mest ostrukturerade sätt. Det där med Halloween till exempel. I helgen hade jag en vag känsla av att det kanske var dags? Jag var alltså väldigt belåten med att vi inte skulle vara hemma på lördagskvällen utan tvärtom tillbringa denna på lokal och alltså inte behövde utsättas för bus-eller-godis-eländet.

Igår kväll knackade det på dörren. Jag hörde det tydligt, men ändå ansåg Huliganen att detta faktum behövde basuneras ut över nejden. "Det är nog grannen" tänkte jag och kilade glatt ut och öppnade dörren.

Utanför dörren stod en liten häxa, ett litet spöke och ett litet skelett och tittade uppfodrande på mig.

- Bus eller godis? sa de förhoppningsfullt.

- Herregud är det idag?! sa jag förvirrat. Sen tänkte jag dra min vanliga harang om att sånt kommersiellt trams ägnar vi oss inte åt i det här huset, ånej, här leker vi k med kottar och klappar grisen och såna gammaldags rejäla nöjen. Den harangen (möjligen förutom kottarna och grisen då) drar jag när det är lite äldre barn som knackar på vilket brukar rendera i kyliga blickar och eventuellt ett ägg på dörren.

Men nu var det små barn. Fint utklädda barn. Så jag fick artigt säga att oj, jag HAR inget godis. Tyvärr.

- Har du inte ens frukt?? sa den lilla häxan strängt då.

Jag tänkte snabbt. Kunde man erbjuda dem att plocka fallfrukt i trädgården? Jag funderade på de infrysta rabarberna i frysboxen? De torkade aprikoserna i kylskåpet? Men nej, inte ens frukt kände jag att jag kunde erbjuda fick jag beklagande erkänna.

De små barnen greps av medlidande med mig, vilket torftigt hushåll vi hade! Så de sa snällt att det blir ändå inget bus, och vandrade vidare mot nästa granne. Som förhoppningsvis har mer ordning och reda på sig.

Snabbspolning

2011-10-31T16:24:00.002+01:00

av vad som tilldragit sig medan jag inte orkat blogga;

1) hårvård av mig. Numera något mer avskalad

2) ömkande av ond make. Nu syftar jag inte på hans läggning, ånej, maken är precis så fryntlig som önskvärt är, men Ryggen, alltså. Ryggen!!!

3) stick&virk. Dock ej i samma utsträckning som jag kanske önskat

4) nedpillande av tulpanlökar. Kom inte ihåg hur de holländska lökarna såg ut (de beställdes ju i april, och visserligen hade en rekorderlig vän googlat fram bilder, men jag var trött och det var dimmigt och det var lite mörkt och jag var trött...ja ni förstår); det ska bli spännande att se den rabatten framåt våren!

5) företagets årliga golftävling. Jag var högst motsträvig till att åka, jag ville bara kura under en filt med stickningen och hunden. Maken skulle ju inte följa med (Ryggen!!) så då fick man ju inte det sällskapet. - Du kommer att tycka det är kul när du väl är där! sa maken högeligen snusförnuftigt. Då gav jag honom onda ögat. Sen kom jag bara en poäng efter segraren, då blev jag något blidare till sinnet.

Tja det var väl det, lite i snabbrepris så där.

Och nu har dottern anlänt har det ryktats. Det är bra, för dimman ligger tät över Skåne och förmodligen då över Kastrup också kan man ana. Dottern har en stor fäbless för att färdas i de hopplösaste förhållanden; är det inte blixthalka så är det askmoln. Eller dimma. Men nu är hon anländ, så nu ska det faktiskt ätas lite av de där bullarna som jag bakat. Gudskelov är det några kvar! (Man måste ju provsmaka. Grundligt).

Badkruka

2011-10-27T20:24:00.000+02:00

Maken ligger i bubbelbadet och kurerar sin tjorviga rygg (och jag ber till högre makter att den SKA bli kurerad snart, herregud jag är ju numera van vid att bli uppassad med både mat och städning och handling och nu får jag helt plötsligt det på min lott. Sånt sliter ju på mina franska nerver).

Badrumsdörren är stängd.

Framför mig i vardagsrummet står en Huligan med svansen mellan benen och hässjar samtidigt som han stirrar misstänksamt på badrumsdörren.

Lite badkruka är han nog. Och snart är det dags för julbad...

Förberedelser

2011-10-26T20:29:00.001+02:00

Snart kommer dottern hit från Skottland på besök. Jag tror jag måste gå och baka lite kanelbullar.

Tanke om tid

2011-10-26T06:47:00.000+02:00

Viss tid är mer värd än annan, nog är det så? Tid som man lägger i goda vänners lag känns ju till exempel väldigt mycket mer värdefull än tid som man ägnar åt strykning till exempel. Eller att rensa avlopp för den delen.

En av de kvartar som känns som mest dyrbar, är den där sista innan klockan ringer upptäckte jag idag. Den där när man kanske ligger halvvaken och slumrar och känner hur varmt och skönt det är i sängen och hur svalt det är utanför täcket och hur oändligt behagligt det är att ligga där under täcket.

Om man då väcks av "f''låt så mycket, måste ut hörredu, tjall-i-magen-å-allt-det-där, *kurrkurrkurr*", då inser man att den inte bara är värdefull, den är väldigt dyrbar.

Men vad gör man? Tja, hunden är ju faktiskt väldigt dyrbar för en också, så man vacklar väl upp 05.15 i stället då och ut i den skånska blåsten.

Och just då känner man faktiskt att morgonstund, den har inte alls guld i mund. Snarare lite dålig andedräkt så där.

Livet...

2011-10-24T20:05:00.002+02:00

...består ju inte bara av mat och hundträning och vin och blommor och choklad. Även om man får medge att alla dessa beståndsdelar är väldigt bra och nyttiga ingredienser i ett gott liv! Nämnde jag 'choklad' förresten?

Nej, ibland vill man kreera lite också! Och just nu vill jag kreera en sån där modern schal som liksom hänger ihop och som är snodd ett antal varv runt halsen lite nonchalant. Många unga flickor ha en sån. Själv är jag vare sig ung eller flicka men vill ha en i alla fall.

Alltså rotade jag bland mina garner och hittade mitt ljuvliga silke/merinoullgarn från Manos del Uruguay, ett hantverkskooperativ i just Uruguay. Vilket man ju kan sluta sig till av namnet om man är lite listig, så där.

Så nu stickar jag mig en sån schal. Efter att ha stickat den skotska schalen med alla sina omtag, släppta maskor, uppläggningar och dittan och dattan är det väldigt skönt att bara sticka på i falsk patent. Klarar man att räkna till tre kan man sticka falsk patent - och det känns ju betryggande! Jag klarar nämligen att räkna till tre, hör bara; en, två, tre. Till och med på utrikiska! Ein, zwei, drei. Det ska nog gå bra, det här.

Man kan ju undra varför jag är lite ohederlig sådär och stickar falsk patent, när jag lika gärna kunde sticka ärlig patent? Och det beror inte alls på mitt brottsliga sinnelag, det vill jag bara ha sagt! Nej det beror på att det drar mindre garn och verkar lite enklare.

Nu verkar jag säkerligen oerhört insatt och kunnig som slänger mig med sticktermer så det bara visslar om öronen, men allt har jag hittat på Drops design som har många bra instruktionsvideor som kan vara till hjälp för såna som jag. Såna som inte kan sticka hälar till exempel. Än. Alltså.

Och nu tänkte jag då visa lite bilder på min ungdomliga och moderna stickning. Dels för att alla säkert är ohyggligt nyfikna, dels för att jag ju som sagt har ett ganska nytt objektiv...

Titta nu här! Falsk patent på min ära!

Alltså, hur vackert är inte det här garnet? Va?
Jag kan ju säga att jag har en intensiv och het kärleksaffär med detta garn.
Ja strikt platonisk, förstås! Har man en utmärkt make
vill man ju inte bedra honom med ett garnnystan. Inte ens två garnnystan.

Precis mina färger

Och sen tänker jag som så, att om jag nu inte ser så där ungdomlig ut, så kan jag ju alltid dra upp den så att den täcker större delen av ansiktet. Kalla mig Fru Fiffig.

Fotboll

2011-10-23T14:22:00.002+02:00

Söndagsfriden härskar i huliganhemmet. Det har spårtränats i arla morgonen med Zyrran och Zoyanen. Det har stickats lite. Det har hackats och brynts och haft sig, och nu puttrar det en Boeuf Bourgoginone (alltså jag blir lika osäker varje gång jag ska stava till den här rätten - jag kanske borde övergå till att enbart käka köttbullar som är lite mer stavbart?) i köket. Nu ska jag strax pula ner maken i ett varm bad (han har nämligen svårartat ryggskott) och sen ska han titta på fotboll. Det kan vara bra när man läst så mycket historieteori att hjärnan skrynklar ihop sig, då behövs det nog lite fotboll att skrynkla ut den med.

Själv tänker jag väl inte direkt titta på någon fotboll, som jag aldrig lärt mig att förstå mig på. Mina planer går nog mer mot en liten tupplur i soffan eftersom det är rallyträning om några timmar.

Fast nu är det ju så att jag snavade över den här fotbollsinstruktionen för några dagar sedan, och nu tänker jag att nu, nu har jag ju liksom de mest basala kunskaperna, så man kanske ska titta i alla fall. På Mellberg och Isaksson och hela faderullan?

Och vill man inte det, så tycker jag man ska titta lite i Lottens blogg som instruktionen kommer ifrån, för den är väldigt rolig!

Edit: Soppa kan man också äta. Ännu lättare att stava till och mycket kortare. Å nu kom jag på korv! Herregud, livet är ju fullt av lättstavad mat!

Hipp hurra för bamsefar!

2011-10-23T08:09:00.001+02:00

Igår var det dags att fira pappa som fyller 89 - förvisso inte förrän på måndag, men då finns det ju en och annan arbetsgivare som lider av vanföreställningen att på måndagar, då bör man befinna sig på jobb. Syrran, systerdottern och jag är ju dock resoluta kvinnor och räknade raskt ut att herregud, då firar vi väl på lördagen då!

Vad behövs nu för ingredienser för ett lyckat fölsekalas? Jo, man behöver:

a) en fölsegris - check!

b) en blomsterkvast - check!

samt c) något gräddigt. Check!

Så vi pratade och fikade och åt grädde så det stänkte om det. Rätt vad det var tänkte jag att jag kunde ju fotografera syrran med vidhängande dotter. Sagt och gjort, hos mig är tanke och handling ett. Ibland kan man stryka det där med tanke, men just igår tror jag faktiskt att det ryckte till bakom den fårade pannan. Lite spasmodiskt sådär.

Men hjälp vilka motsträviga modeller! De dök raskt ner bakom blommorna och hur ser en sån bild ut? Va?!

- Kom fram! röt jag i min bästa hunddomtörstil och då lyckades jag med min mest betvingande blick få dem att sitta still.

Mycket bättre eller hur?

Hundarna? Klart de var med! .

Zoya satt i pappas knä och var söt...

...och i systerdotterns knä och var minst lika söt!

Huliganen råkade visst inte fastna på bild. Jag kan dock berätta att han för det mesta satt under bordet och gastade "finns det mer tårta?!"

Lördag morgon

2011-10-22T08:48:00.001+02:00

Jag har känt ett visst släktskap med Kronblom den senaste tiden. Ni vet Bara slita, bara gno - ingen rast och ingen ro. Det känns som om jag dundrat fram genom tillvaron som ett ånglok där eldaren blivit överentusiastisk och bara öst in kol i pannan. Ja, jag tror rent av att han kan ha gått på diverse onämnbara droger?

Nåväl, nu är helgen här och jag tänkte att nu, nu skulle jag passa på och sova ut. Jag hade planer på att sova ända till sju - eller kanske rentav halv åtta?! Ja jag vet, det låter helt crazy, men drömma kan man ju. Sägs det.

Hunden börjar ju bli lite mer till åren och studsar inte längre upp kl 05.00 "pip!" och tycker att det är dags att börja dagens id, så på den fronten var det lugnt tänkte jag.

Alltså satte jag inte mobilen att väcka mig halv sex. Alltså gled jag njutningsfullt ner i sängen och drog täcket över örat.

För att väckas i kolsvarta natten av ett tyst men ihärdigt gnäll. oin, oink, oink sa det. Jag tittade förvirrat omkring mig (fast jag såg ju inget eftersom det faktiskt var becksvart) men orkade liksom inte göra något åt det där oink-oink-oinkandet. Då sa det oink, oink, oink!! i stället och när inte ens det fick matte ur sängen lät det så här: OINK!!!!

Jag vet när jag är slagen, så jag ramlade ur sängen och släppte ut hunden i trädgården, och när han kom in igen vacklade jag in i sängen igen och tänkte att skadan gick att reparera, än fanns det en chans att få sova ut lite om jag bara ramlade i Morfei armar illa kvickt igen.

Efter en kvart drog det igång igen.

- Gå och lägg dig! sa jag bestämt till gnällspiken.
- Matte är trött. Matte behöver sova.

- Jag vill ut! Uti skogen ska vi gå jopphejdi, jopphejda gnolade Huliganen då.
- Du kan inte ligga här och tryna längre, friheten kallar! Kom igen nu din slöfock! tjoade han.

- A) jag är ingen slöfock, och B) du sjunger falsk svarade jag surt.

- A dog's gotta go, when a dog's gotta go sa Huliganen då, väl vetandes att det är det ultimata hotet för att få matte ur sängen.

Så nu sitter man väl här, långpromenerad, frukosterad, duschad och med Jamie's fruity flapjacks på gång.

- Men imorgon behöver jag min skönhetssömn! sa jag barskt till Huliganen.

Han tittade begrundande på mig.

- Äsch, det hjälper ändå inte, sa han sen avfärdande.

Semantik

2011-10-20T19:26:00.001+02:00

- Tigga? Vi? Nä vet du vad, vi föredrar att se det som att vi illustrerar begreppet "sitta vackert".

Tvehågsen

2011-10-20T06:54:00.002+02:00

Imorse på promenaden kom jag att tänka på att det är bara en fem-sex veckor tills det är advent. Ska man glädja sig åt att det då är dags för adventsljus som lyser upp i mörkret, att man ohämmat kan ägna sig åt sitt svårartade stearinljusberoende och att man kan förgylla kvällarna med ett glas portvin för att mota vinterkylan?

Eller ska man tänka på halka, broddar och snöskottning? Eller - detta är ju trots allt Skåne - regn på tvären, lera upp över anklarna och isiga vindar?

En annan sak jag inte riktigt kan bestämma mig för är om man ska utnämna gårdagen till allmän flaggdag? Med tanke på att jag igår kväll maskade av min Cotswold leaves-schal? (Jojomensan!) Eller ska man vänta tills jag blockat den?

Undra på att man känner sig tvehågsen.

Morgonpromenad

2011-10-16T12:49:00.004+02:00

Maken är en bra och utmärkt make på alla sätt och vis. Det finns dock områden där han han strikt följer sig egen linje, nämligen den att helgmorgnar ska man inte ut och ränna över stock och sten. Helgmorgonspromenaderna brukar därför vara en liten stund på tu man hand för Huliganen och mig.

Denna helg har vi dock besök av sonen och flickvännen. Jag tog då tillfället i akt och frågade igår kväll om någon ville följa med ut på morgonpromenad eftersom vädret är så fantastiskt höstigt och vackert? Flickvännen som är en trevlig, rejäl och sympatisk flickvän, en sån som gillar morgonpromenader svarade raskt ja! Sonen tyckte då att tja då kunde väl han också traska med.

Jag vände mig då frågande till maken. Han bleknade lätt och undrade med orolig stämma om vi skulle gå långt? Om det skulle vara skitkallt? Om vi skulle gå ohyggligt tidigt? Sen rös han lätt och sa tappert att om alla andra skulle ut, så skulle han följa med.

Och så kom det sig att vi alla denna ljuvliga söndagsmorgon åkte till Måryd för morgonpromenad - och nog var det väl skönt, käre make?

En sån här vacker morgon vill man väl inte ligga och tryna i sängen? Va?

Lite frostigt var det nog...

... men soligt!

Hösten är den bästa årstiden

Det var inte bara vackert, det var vilt och dramatiskt också! Vi börjar med dramatiken.. och nu talar vi alltså DRAMA! här:

Först har man en jättefin pinne...

...och sen råkar någon slänga pinnen i en av Boijsens dammar!!!!
Jamen jämrans alltså!

Vildlivet var vilt och spännande.

Vilda tjurar.

För att inte tala om får av synnerligen vilt slag!

Till och med himlavalvet var fullsmockat med djur!

När vi hade gått och gått och gått sa jag att nu ska vi ta en spontan gruppbild! Och se så snällt alla ställde upp sig och såg spontana ut:

Då insåg jag att jag har ju talang för det här! Jag är ju en riktig demonregissör! Så då sa jag till sonen och flickvännen att "spontanpussas nu!". De verkade inte ha alltför mycket emot det, tvärtom så blev det faktiskt mer än en puss.

- Nu räcker det med pusserier och romantik, fnös Huliganen sen. Nu ska du ta en bild på mig, matte! En macho, stilig, manlig, stark och höstlig bild, fortsatte han.

Så då gjorde jag väl det då.

Sen åkte vi hem och åt frukost efter väl förrättat värv, och just nu sitter maken och sover i sin läsefåtöj, utmattad efter morgonens strapatser.

Okej, okej

2011-10-15T09:47:00.004+02:00

Handen på hjärtat och samvetsfråga och allt där; om ni hade hållit på i en evighet och stickat en schal i ett jädrans tunt garn och det är ett sånt där mönster där man måste räkna och räkna och räkna och det är omslag och hopstickningar och släpp-två-och-dra-över och varje mönstervarv nu tar en dryg halvtimme att sticka och ni nu är på varv 178 av 189 - ponera nu att OM ni hade upptäckt att ni hade stickat fel några varv tillbaka - hade ni dragit upp då? Varit ordentliga och rediga men samtidigt insett att om ni drar upp det där jädrans tunna garnet med alla dessa mönsterkrumelurer och fnuttedutter så är risken stor att ni får dra upp alltihop: Hade ni då dragit upp? Va?

Jag kommer inte att göra det, i alla fall. Och om schalen blir klar och om det blir en tadaa!!-bild så småningom så kommer den inte att vara en vy av just den biten, det kan vi väl komma överens om?

Nog kan jag lita på att ni håller tyst? Inte kommer med indiskreta utrop om att Hoppsan! oj! Där har du visst missat lite?

Svar till "Diskretion hederssak"

The same procedure

2011-10-13T22:13:00.000+02:00

Jag är så lyckligt lottad att jag jobbar någorlunda nära det hem där maken och Huliganen och Zoya (kanske man ska börja kalla henne 'Zoyanen'?) tillbringar sina dagar med att... tja vad vet jag? Kanske käka praliner och snarka i soffan? Fast nej, det tror jag inte. Jag tror att maken ägnar sig åt idogt historiograferande och att de små fyrbeningarna håller reda på vad som rör sig i trädgården, letar upp alla eventuella ostsmulor som kanske kan tänkas finnas (det gör de inte, de åts upp fortare än de hann landa på golvet), snarkar på dörrmattan, väntar på promenad. I alla fall, det är inte längre än att jag kan ånga hem på lunchen.

Detta är väldigt trevligt, dels slipper jag äta standardmässig dagens på någon närbelägen sylta, dels får jag lite extra motion, dels får jag ju faktiskt träffa såväl make som hundar bara så där!

Man hinner ju inte direkt står där och svinga med kastrullerna när man har begränsat med lunchtid och dessutom ska galoppera en liten runda med pälsdjuren. Alltså äter jag för det mesta yoghurt, och maken äter ostmackor.

Gissa hos vem de pälsbeklädda ostfanatikerna sitter som klistrade? Gissa vem som de stirrar stint och hypnotiserande på? Nej, det blir inget pris för rätt gissning, mer än tillfredsställelsen av att veta att man är klok och analytisk.

Maken är en man med Principer. En Man med Principer delar inte ut ost till kreti och pleti när man står där och hyvlar ost till sina mackor, sånt går inte för sig, ånej. Fast pälsdjuren sitter ju där i alla fall, för han kan ju tänkas ändra sig... det gör han inte. Men en princip som han har är att sista lilla mackbiten, den delas upp på två bitar, en till var hund.

Och det är sen samma procedur utspelas. Dag efter dag efter dag hör man:

- ta fint! Ta FINT! Ta nu fint!! Ta fint.... AJ!!! (Obs! detta gäller inte Zoya, utan enbart den något bufflige variant av hund som delar adress med oss).

Here we go again, tänker jag för mig själv och förundras över att den hund som hos min gamle far aldrig skulle få för sig att bete sig på det viset - eller mot mig, för den delen - raskt och glatt försöker sluka såväl mack-bit som husses fingertoppar. Jag förundras också över att maken inte gör som jag lärt honom; antingen dela ut godbiten ur öppen handflata, eller också se till att rofferi och ohyfsat sätt inte lönar sig genom att inte dela ut någon mackbit förrän hunden fattat vad som gäller, nämligen att maken vill ha alla sina fingrar kvar i oförkortat skick.

Fast sen tänker jag att det är nog någon slags manlig pryl, lite macho, lite bufflig, men med mycket hjärta under den råbarkade ytan. För tror någon att maken skulle låta bli att dela ut mackbitar till Huliganen? Och tror någon att Huliganen någonsin skulle få för sig att bita husse? Nä, just det.

En revolutionerande upptäckt!

2011-10-12T18:13:00.002+02:00

För mig alltså. Jag som alltid haft det lite knapert på hundsidan - först i många år ingen hund ALLS!!! Usch vilket tomt och innehållslöst liv, det känns ju som rena golgatavandringen när man tänker efter. (Ja om man bortser från att misären lystes upp av maken och barnen och rosorna och kompisarna och det där - men faktum kvarstår. Ingen hund!!!).

Sen så blev det ju hund! Jubel och klang och harmonin, den strålade. Möjligen utom när han bet en i anklarna, den lille terroristen. Detta gjorde han tämligen frekvent. Dock - EN hund. Förvisso en med ett stort ego, men rent handgripligt så kan man bara räkna honom som en (1) när man gör inventering av familjens medlemmar.

Denne hund har aldrig varit något matvrakt när det gällt hundfoder. Lite förstrött har han petat i sig sina ohyggligt dyra kulor som inhandlas å det lokala djurapoteket.

Men nu! Nu när vi haft turen att ha lilla Zoya boende hos oss lite då och då, då har intresset växt lavinartat. Från båda hundarna. Mycket ordentligt ger man den lilla hunden små, små kulor i en liten, vacker blå skål. Den större hunden får större kulor i en större skål. Man sätter ner skålarna och låter gongongen ljuda.

Det första som händer är att hundarna byter matskål. Sen turas de om, för att slutligen äta med gemensamma krafter ur samma skål. Det är ingen ordning och reda. Alls. Det hjälper inte att jag påpekar att jag noga mätt upp och tilldelat ransonerna. De tittar bara på mig och i deras bruna ögon läser jag ett enda stort "och?!?"

Det är då jag inser att kulorna är alltid godare i grannens skål - liksom det berömda gräset. (jaja, det var grönare - men 'grönare', 'godare', var nu inte så himla petiga!).

Som sagt, detta är kanske inte en revolutionerande upptäckt för en rutinerad flerhundsägare, men jag tänkte att det nog kan vara bra att veta för oss andra.

Det snarkar

2011-10-09T19:35:00.000+02:00

...under min stol. Det som snarkar är en väldigt nöjd vätte. Själv snarkar jag inte, men nöjd, det är jag också. Om alla söndagar vore som denna - fast vänta, nu varför begränsa sig till söndagar? - nej om alla dagar vore som denna, då vore världen en bättre plats det är jag säker på.

Det inleddes förvisso kallt. Frost i gräset och vantar på. Men solen sken! Och Zyrran, Zoya, Zuliganen och jag drog ut till skogen. Iklädda rejäla kängor, överdragsbrallor, köttbullar, spårsnitslar och spårselar. Jo för det var dags att introducera spårandet för Zoya - och hon tyckte att det här, det var ju en ball sysselsättning. Nästan som ett kinderägg; få komma ut i skogen, snava över köttbullar och sen få springa lös med kusin Huliganen. Finemang, sa Zoya, som blev ganska trött av erfarenheten.

Och Huliganen, ja han spårade så det var en ren fröjd åt det! Hade han inte haft matten att släpa på hade det gått ännu bättre. Jo för matte fick för sig att hunden gick fel, så hon stannade och väntade på att han skulle ta upp rätt spår igen. Huliganen tittade sig över axeln och undrade varför det blev en bromskloss i linan just när det gick så bra? Men jag, jag stod stilla (som det får jag var), jo man har väl lärt sig hur det ska gå till! Ända tills det gick upp för mig... att vänta nu här... han har ju rätt!

- Det vet jag väl! sa Huliganen som inte direkt lider av någon falsk blygsamhet och sen spårade han på som en dans när inte matte satte sig på tvären. Mycket sol, mycket luft, mycket av allt helt enkelt.

Sen, ja sen blev det stickat på Cotswold leaves schalen. Det är ett kul mönster, men jag undrar om garnet räcker? Fast om jag stickat snabbt som sjutton så kanske jag hinner bli färdig innan garnet tar slut?

Och sen, sen blev det en liten lur i soffan. Sånt ska också till en söndag.

Tja, och sen var det ju två timmars träning på klubben. Lite orolig var jag för att Huliganen som ju ändå snart är nio år kanske inte skulle ha någon energi kvar? Men jo, så fel jag hade! och så kul vi hade! Och så duktig han var. På pluskontot här; ännu mer luft, ännu mer vind, ännu mer hundträning.

Och nu väntar rådjursstek med kantarellsås och rödvinskokta smålökar, potatisgratäng och en zinfandel. Mums!

Ja, jag sa ju det; bättre än så här blir det inte!

Det rätta godiset

2011-10-06T20:56:00.000+02:00

Frågar man mig så är svaret enkelt; choklad! Fast jag är en enkel själ som inte vill ha alltför mörk choklad, om man nu vågar erkänna detta i dessa chokladkonässörsdagar.

Men nu är det inte mina godispreferenser som ska skärskådas, nu gäller det andra ~~bullar~~ godisar!

När vi var i Växjö så ägnade vi oss inte enbart åt ett ohämmat ätande och pratande och bullkäkande, ånej. Det tränades och promenerades och spårades också.

Huliganen gillar att spåra. Just det; han gillar att SPÅRA. Att plocka upp några jämrans apporter tycker han är tämligen onödigt, men han kan väl till nöds snusa till på dem om han har lust och tid, men lika gärna spankulerar han bara vidare i spåret. Nu har jag väl inte brytt mig så värst om det utan lättsinnigt tänkt att "jaja, en pinne mer eller mindre", men insåg att när man nu har så eminenta träningskamrater till hands så kan man ju rådslå litet.

Och, som Larsson så mycket riktigt påpekade; lägger jag ut pinnar i skogen så gör jag väl det av en anledning... och sen fick jag fler goda råd som jag därför tänkte träna efter nu när vi är tillbaka i hemmets lugna vrå. Ett av råden var att separera spårandet och apportandet. Alltså började vi faktiskt redan härom morgonen när Huliganen noterade att den slarviga matten hade tappat en apportpinne på golvet. Han snusade förstrött på den och blev positivt överraskad när det helt plötsligt regnade frolic från himlen!

Nu kan man ju knappast kalla detta för en genomtänkt och organiserad träning, och dessutom hade Larsson strängt påtalat att det skulle vara GOTT godis, sånt som en vätte kan känna som en ovanligt läcker belöning. Nog för att frolic är gott *) - men särskilt exklusivt är det ju inte.

Idag gjorde maken och jag köttbullar. Runda, trinda, bruna och goda köttbullar om vi får säga det själva. Huliganen satt som klistrad vid vår sida när vi stekte och trillade och fräste och hade oss.

- Aha! tänkte jag som är en mycket snabbtänkt person.
- Heureka! jag har funnit det! tänkte jag vidare.

Och nu ska jag be att få meddela Larsson att när belöningen är köttbullsbitar, ja då blev apporterna rysligt mycket intressantare!

*) fotnot; jag har en gång av misshugg och i distraktion stoppat en frolic i munnen och tuggat på den i tron att det var en bit lösgodis. Jag vidhåller; choklad slår frolic. Big time!

Höstrusk och grammatik

2011-10-05T19:48:00.000+02:00

När man är så trött att ögonen går i kors när man kommer hem från jobbet. När huvudvärken dunkar bak skallbenet.

Då är det ok att det helt plötsligt har blivit höstigt och ruggigt, så att det liksom känns tillåtet att kura inomhus under en filt. Bredvid sig i soffan har man en kurande Huligan, fast på filten i stället. Men herregud, inte ska vi hänga upp oss på prepositioner här - 'under', 'på' det är väl inte så väldigt noga, inte ska man bry sig om såna petitesser?

Visst är det märkligt med prepositioner förresten, när man tänker närmare efter? Inte är väl jag den enda som i sömnen kan rabbla an, auf, hinter, in, neben, unter, vor, zwischen? Eller durch, für, gegen, ohne, um för den delen? Och hur mycket nytta har man haft av det, undrar man? Blev livet bättre av att man svettades över ablativus absolutus till exempel? Personligen får jag nog tycka att livskvaliteten höjs betydligt bättre av att ha en hund i huset än att veta vilka prepositioner som styr dativ eller ackusativ. För - handen på hjärtat - kommer man någonsin ihåg det när man står där och ska knaggla fram en mening på något utrikiskt tungmål?

Nej, en hund, det är det som lindrar huvudvärken! Det, plus att maken serverat pasta med lax och vitvinssås. Faktiskt bättre än Ipren.

Vinskörd

2011-10-04T18:38:00.001+02:00

Vinrankan i vårt växthus är nu 4 år gammal och trots att den inte är beskuren så att en vinbonde skulle gråta av fröjd utan snarare tvärtom, så börjar den nu producera hyggligt med vindruvsklasar.

Maken är ju lite vinnörd och han har under sommaren gått där och räknat in klasarna och tänkt sig att nu, nu skulle han minsann göra eget vin! En mycket liten, men naggande god produktion skulle det bli. Eller i alla fall intressant. Lokalproducerat så det förslår.

Klasarna har växt och frodats, men så började ju terminen. Och det har varit artiklar och böcker och seminarier och historiografi så att det susat kring öronen på en och då finns det ju inte direkt tid att börja trampa vindruvor. Inte har vi någon sån där ektunna att trampa i heller.

Förra året var druvorna rätt sura, och det var inte bara räven som sa det, så jag tyckte inte det gjorde så mycket. Men nu! Nu har det ju varit osannolikt varmt och skönt, och idag har jag skördat lite klasar som jag helt plebejiskt ätit rakt upp och ner. Och nu är de söta och goda!

Tänk så bra det är med lite historiografi.

Bloggträff

2011-10-03T19:29:00.001+02:00

En svindlande vacker hösthelg i oktober skulle det bli bloggträff i Småland; det var schefurn och vätten och vätten och vätten och blandisen och beardisen och briarden som skulle sammanstråla. Det behövdes ju chaufförer också så man fick ju ställa upp och himskans tidigt ställa kosan norrut. Och det kan väl hända att man fick ett litet sammanbrott över en trilskande gps, och det kan väl hända att det var väldans dimmigt och det kan väl hända att man blev något sen och inte riktigt anlände dit där de andra var, men så småningom föll vi i varandras armar och tjoade HEJJ!!!

Det var Emilsar...

...och Mussisar...

...och Twittisar och Cirkusar och Huliganer...

...och Ymerar och Qubaner

Ok, vissa kanske inte direkt kvittrade hej, utan mer morrade fram "ska'ru ha på flabben va, du din stora, muskulösa, svarta, snygga schäfer?". -Va?! sa schäfern förvånat då och undrade vad det där var för en tjurig liten gubbe som tog sig ton.

Sen så promenerades det. Och tränades av den mer arbetsamma falangen. Och kliades hund. Och låstes in nycklar. Och krossades rutor.

Den arbetsamma falangen

Sen, ja sen var det ju dags för den mer seriösa delen av träffen. Nämligen mat och vin! Denna programpunkt avhandlades grundligt och ingående.

Mysigt, eller hur?

När jag ramlade i säng tänkte jag belåtet att nu kan jag ju sova hur länge jag vill! Och ja, jo, jag hade väl tänkt mig lite längre än kl 6 om jag ska vara ärlig.

Men vem kan motstå att ta en morgonpromenad längs den vackra Helgasjön? Inte jag i alla fall. Det var något märkligt med morgonen, jo för det blåste nämligen inte. Det är högst kuriöst för en skåning. Däremot var det lite dimmigt. Men vackert!

Det var inte bara Huliganen och jag som var uppe i ottan och var flitiga. Vissa var ännu flitigare, flitiga som....som... som spindlar!

Fast de här spindlarna hade nog haft varit på ett rejält partaj kvällen före

Man såg spöklika båtar som skymtade i dimman likt den Den Flygande Holländaren, fast kanske av lite mindre modell.

Spooky!!

Vi upptäckte några saker när det gäller sjöar; dels att det finns hundmänniskor i närheten för titta bara, sjön var knökafull av såna här små roliga bollar!

Och visst undrar man ibland var allt vattnet kommer ifrån? Eller hur? Nåväl, undrans tid är slut, för jag sitter inne med svaret. Och det ska jag alldeles nu delge er!

Kolla! Sjön har påfyllning!

- Nu ska jag bada! sa Huliganen och ställde kosan mot hopptornet.
- Var försiktig, sa jag ängsligt, och försäkrade mig om att räddningsredskap fanns till hands.

Kom igen matte, sisten i är en fegis!!
(ok, jag är en fegis)

Huliganen utförde ett tjusigt hopp som jag tror heter Dubbel Västgötare med Spjång eller något åt det hållet. När man gjort det blir man så upprymd att man liksom blir alldeles suddig!

Ok, det kan kanske hända att jag överdriver lite, att jag tar mig vissa friheter med sanningen här. Det kan hända att det liksom mer var lite skvättande med tassarna i sjökanten. Om vi nu ska vara såna, alltså. Petnoga med sanningen och sådär.

Huliganen doppar tårna

Det fannns ju andra som badade lite vildare - beardisar, till exempel, badar något alldeles kolossalt kan jag meddela. Och schäfrar gillar lite sumpigt gyttjesim lärde jag mig också.

Men, som sagt, vi körde hårt hela helgen! Det var träning både bittida och sent. Ostmackekäk, till exempel, om ni bara visste hur ansträngande det är!

Ja ni ser - himla jobbigt hade vi! Tugg, tugg, tugg...

Denne stilige herre var vandrarhemsföreståndare - se så vördnadsbjudande han är! Han är faktiskt så stilig att man gärna vill visa honom i profil också:

Huliganen ville också stå överst på trappan såklart, då kan man ju för en gång skull känna sig lite von oben och det kan ju vara trevligt när man är en tvärhand hög ungefär. Fast han är ju, om sanningen ska fram (ständigt denna sanning!!) inte så vördnadsbjudande. Titta bara: ett öra hit och ett öra dit. Ingen ordning och reda alls.

Och sen, ja sen åkte vi hem. Trötta - men väldigt, väldigt belåtna!

Hurtbulle

2011-09-30T08:26:00.001+02:00

När man kommer ut i den ljuvliga höstmorgonen och ser daggen glittra i de stora spindelnäten på bilen, ja det är då man inser att jo, numera cyklas det ju för det mesta i huliganhemmet.

Bra för flåset är det också! Oj vad jag flåsar. Imorse när jag precis skulle hoppa av cykeln framme vid jobbet ringde maken.

- oj vad du flåsar! var det första han sa
- är du inte framme förrän NU?! sa han sen, vilket jag med tanke på att jag 13 minuter och 3 km uppförsbacke tidigare lämnat hemmets hulda vrå tyckte var något magstarkt.

Maken insåg att han kanske borde höja sina aktier en aning, så han avslutade med inte mindre än TVÅ (2, zwei, tvenne) PUSS!!! när vi la på.

Han är förlåten.

Manlig logik övergår i alla fall mitt förstånd

2011-09-29T16:44:00.000+02:00

Fadern är åldrig och inte direkt ett barn av data-åldern. Hans uppfattning om att betala räkningar är att gå in på banken och göra just det. Möjligen skicka in uppdrag i ett kuvert.

Numera går fadern inte någonstans, i alla fall inte in på banken eller till posten. Räkningarna ska ju betalas i alla fall och då gör jag det. Inga problem, modern och driftig kvinna som jag är knappar jag in dem i datorbanken och ser till att såväl tidning som el som hyra osv är betalda. Ringer man och pratar med kundtjänst så skickar de så vänligt räkningarna till mig i stället, jo för de inser ju att även de har ett intresse av att få in kosingen. Det behöver man inte direkt ha doktorerat i kvantfysik för att förstå.

Alla utom en. Pappa har hjälp från hemtjänsten med att få mat handlad och har då ett ICA-kort med kredit. Ringer man dit och ber att få räkningen till mig svarar en sur yngling belåtet

- det går inte. (ha! hörde man att han la till för sig själv).
- men pappa är gammal och håller inte alltid reda på alla papper, säger jag bevekande då.
- vi är en bank. Vi har sekretess. Adjö! säger den unge mannen och lägger på luren.

Så går månaderna och ibland lyckas jag lägga beslag på räkningen och betala den. Men så nu i september insåg jag att nähä, nu är den borta igen. Jag tänker att jag gör ett nytt försök och ringer till ICA-banken igen, följer alla den elektroniska telefonistens anvisningar och knappar in såväl pappas personnummer och personliga kod. Innan jag då kommer fram till kundtjänst och får prata med en levande röst får jag raskt besked i telefonen hur mycket som handlats och hur mycket som återstår på krediten.

- finemang! tänker jag, nu vet jag i alla fall hur mycket som ska betalas. Jag vill dock ändå göra ett nytt försök att få dem att skicka räkningen till mig så jag avvaktar tills kundtjänsten behagar ryta till i andra änden. Det är nu en annan, men lika sur yngling som svarar.

Jag lägger fram mitt problem med åldrig pappa och försvunna räkningar och det ena med det andra.

- vi har sekretess! påtalar den unge mannen minst lika belåtet som förra gången.
- Jag får inte säga NÅGOT! fortsätter han sedan.
- Inget alls! förtydligar han. Inte ens ställningen på kontot.

Och det är då jag undrar över logiken. Han får inte säga något. Men en elektronisk röst kan glatt babbla på om vilka summor som spenderats? Que?

Jag gör dock ett nytt försök och säger att jag vill för allt i världen inte bryta någon som helst banksekretess, ånej! Intet vore mig mer fjärran. Det enda jag vill är att betala en sketen räkning. Och, säger jag sedan bevekande, detta borde väl även ligga i deras intresse?

Den unge mannen funderar. Kan det ligga någon dold agenda bakom min förfrågan? Binder han upp sig för något om han medger att de vill ha betalt? Är detta en fälla? Han grubblar. Väger för. Och sedan emot. Motvilligt medger han sedan att jo för alldel, betalt vill de väl ha. Ännu mer motvilligt säger han sedan att för jaja, jag kan ju skicka in en fullmakt underskriven av pappa, så kan de i sin oändliga godhet möjligen tänka sig att skicka räkningen till mig i stället.

Herregud så svårt det kan vara att få göra rätt för sig! Och sen undrar man ju också - stöps alla i ICA-bankens kundtjänst i en och samma mall?

Kompisar

2011-09-27T19:33:00.001+02:00

Jag tänker som så att det är inte bara syrran (eller Zyrran som jag fått påpekande om att hon kan heta eftersom man kan se henne såsom i symbios med Zoya) som har haft en himla tur att Zoya kom in i hennes liv.

Vi har ju också förmånen att få ha henne hos oss i vårt lilla, men naggande goda, hunddagis - och nog är det en rasande tur att vi får ha denna vänliga och rara lilla tik hos oss! Det tycker inte bara vi, det tycker även Huliganen som villigt överlåter sin säng, sin vattenskål och sin matskål.

Måste man stå och kolla ut i trädgården för att det hörs Mystiska Ljud (förmodligen från grannnens Linus), ja då står de där båda två på bakbenen, sida vid sida och kikar ut genom rutan i altandörren.

Måste man rusa iväg och skälla på någon som har fräckheten att passera utanför Huliganens Tomt; ja då är Zoya Huliganen i hasorna och hjälper till.

Hyvlar maken ost, ja då står det två hundar och väntar på smulorna från den rike Hussens bord.

Där den ena finns, där är också den andra

Lyfter den ena på tassen, då lyfter den andra på sin

Man snusar i samförstånd i gräset

Så här alltså!

Eller kanske snarare så här?

Ja vi känner oss lyckligt lottade som får ha Zoya i vårt liv!

Det där med hormoner

2011-09-26T17:31:00.001+02:00

Man kan ju tro att efter en sån härlig lördag kommer ett bakslag, men nä - söndagen var precis lika skön! Ett fantastisk sommarväder hade beslutat sig för att sent omsider hemsöka Skåne och det var bara att njuta.

Och njutningen bestod i att röja i trädgården, jo minsann. Här har både grävts i komposten, forslats jord, rensats ogräs så att svetten lackade. Därefter passade jag på att tvätta lakanen och torka dem ute, för finns det något som är skönare än att gå och lägga sig i lakan som doftar vind, sol och gräs?

Sen så bakade jag bullar, jo för det har uttryckts ett önskmål om sådana, och vem är väl jag att vara motsträvig? Nejnej, medgörlig, blid och vän, det är jag det. Bullarna blev goda, det kan jag intyga, för jag har nämligen smakat. Maken fick också smaka, jag när nämligen inte bara blid, medgörlig etc, jag är generös också.

Fram emot kvällen var det så dags för rallylydnadsträning. Vi hade celebert besök! Syrran och Zoya följde med och tittade på för att se om detta kanske kunde vara något för en liten papillonfröken? Zoya tittade och tittade. Hon tittade på flattar och lagottosar och små terriers och samojeder och vättar som satt, stod, låg, snurrade och hade sig. Oerhört intresserat begrundade hon allt och jag tror att till våren så kommer det nog att bli en papillondam som ger sig ut på appellplanen.

Foto: syrran

Vår instruktör hade planerat en lååååång bana, längre än vi någonsin gått förut. Dessutom lät hon oss bygga den, och då inser man att det är inte så himla lätt det där att placera ut skyltar så att det blir vettigt... men vi knåpade ihop det till slut och sen fick vi gå banan. Huliganen och jag gick som nummer två, och nu fick minsann omvärlden se något som sällan skådats - nämligen en liten huliganvätte som var koncentrerad och jobbade på, trots störmoment runt hela banan, trots en instruktör som stod i mitten och kastade bollar, trots godiset i Åttans Frestelser... lite matta och röriga blev vi på slutet, men jag var väldigt nöjd med honom! Och med mig själv om jag ska var lite o-luthersk och faktiskt klappa mig själv på axeln. När alla gått banan var det dags att göra det för andra gången.

Foto: syrran

Vi ångade ut i god stil. Det kändes att både jag och hunden var lite trötta efter att ha gått en så pass lång banan, men vi kämpade på. Det var svängar och språngmarscher och sitt och vänd och stå och ligg så man blev rent snurrig. Och spiralen, inte att förglömma, vilket inte direkt gjorde en mindre snurrig. När vi kom ur spiralen sa Huliganen

- du går fel!!!
- gör jag väl inte alls det! sa jag och tyckte att vi skulle gå fram till skylten med 270 graders sväng åt vänster.
- Fel, fel, fel!! jämrade sig Huliganen och stretade åt vänster UTAN att först göra 270 graders sväng. Han såg ut aldrig överhuvudtaget ha hört talas om något så dumt som att göra svängar.
- Hit! väste jag på mitt mest bestämda och övertygande sätt.

Hunden hade vi det laget totalt tappat känslan för att hans matte fanns i närheten. Att hon hade önskemål. Ja att det överhuvudtaget fanns något sånt som mattar här i världen. Hela hans längtan och trängtan stod mot en underbar gräsplätt en bit bort. Dit vi inte skulle. No way.

Nu var goda råd dyra. Korv-dyra, typ. Jag tänkte att jag får ta till det tunga artilleriet!

- Korrrrvvvv!! flöjtade jag i diskanten.

Ingen reaktion. Då viftade jag frestande med en läcker korvbit framför nosen på Huliganen. Ingen reaktion. Det var som om han försvunnit in i en tredje dimension, en där mattar och korvar var ett synnerligen okänt begrepp.

Vad gör man? Jo man gör som instruktören säger, bryter och gör ett moment som hunden kan, belönar som om han presterat något i nobelklass och avslutar där.

Och det är då man inser att det där med Åttans Frestelser, det är en piss i Mississippi jämfört med att passera en fläck där en tik i absoluta höglöpet nyss suttit. Mot såna hormoner står sig korv slätt.

En perfekt lördag

2011-09-24T20:57:00.000+02:00

Den inleds med en knappt två timmar lång runda runt Billebjer och med Briarden, Beardisen och deras matte. Rundan inleds med att Briarden skuttar ut ur bilen, hoppar jämfota på Huliganen och ryter

- hej för fan!

Beardisen nöjer sig med att skutta. Hon är nybadad och fluffig, men efter rundan är hon fortfarande fluffig men liksom liter mer lerig efter ett flitigt besökande av alla lerpölar som dykt upp längs vägen. Hon kanske gillar lerinpackningar? Är en riktig skönhets-Beardis?

Deras matte och jag nöjer oss med att promenera. Och prata! Och vad vi kan prata. Och aldrig kommer vi till punkt. Det är en riktig vitamininejktion.

Sen åker man hem. Käkar lunch. Cyklar ner på stan med maken och köper lite goda ostar - lite Chaume och lite irländsk blåmögelost. Ost kan man aldrig få för mycket av.

Något annat man heller inte kan få för mycket av är fika. Alltså spänner jag ögonen i maken och säger att nu behövs det fyllas på med lite fika. Så vi beger oss till Hökeriet.

Bilderna är inte från idag, utan från en kväll förra hösten, men jag vill att ni ska förstå vilken mysig miljö det här är!

Hökeriet är en gammal affär som drivs av 10 entusiastiska damer. Den tillhör Kulturen (=Kulturhistoriska muséet) i Lund, och de hyr den för den facila hyran av 1 kr per år. Sen driver de den helt ideellt med fyra timmars öppettid varje lördag/söndag.

Och där kan man dricka kaffe och äta hembakt kaka. Är man i Lund en lördag eller söndag tycker jag man ska gå dit och fika; för kaffe med påtår för 2 personer och hembakt kaka betalade vi 60 kr, och det var det väldigt väl värt!

Titta bara!

När man sen hade cyklat hem igen rände man ut på S:t Hans backar med syrran och Zoya. Huliganen och Zoya skuttade och sniffade och rullade sig och tyckte att livet, det var ända ganska ballt. Syrran och jag skuttade inte så mycket, rullade oss inte heller men instämde i känslan.

Och nu, nu har man ätit mat. Druckt vin. Ätit den goda osten. Huliganen snarkar under stolen. Maken och jag ska äta lite äpplepaj och sen ska vi väl snarka vi också.

Och det här, det är ingredienserna för en väldigt bra lördag!

Om jag vore lite mer strukturerad

2011-09-23T13:49:00.002+02:00

...ja då hade jag inte en himla massa påbörjade projekt. Såna som jag, efter diverse utflykter i bloggosfären har lärt mig kallas WIP:s eller UFO:s. Nu är jag emellertid uppenbarligen i vissa lägen en ostrukturerad person... eller kan man kanske kalla mig entusiastisk? Ivrig att lära mig nya saker? En som inte är rädd att ta itu med saker? Nog låter det väl bättre?

I alla fall; låt mig presentera:

UFO 1: en halsduk i Irish net. Obs! Det

kan hända att det inte blir en sån, för jag är lite sugen på att dra upp

allt igen och göra en spiralhalsduk i stället

UFO2

det här är redan upprepat, jo för jag skulle virka

pulsvärmare i gallermönsterteknik och

insåg efter ett tag att jag totalt missförstått mönstret.

Jaja, det kan hända den bäste

UFO 3

Min skotska schal. Inte upprepad, men heller inte klar

"Vad ska det där bli?" frågade maken misstänksamt, och på

mitt svar att det ska bli ytterligare en filt så påstod han

att man kan inte ha hur många filtar som helst.

Åt det fnös jag bara.

Dessutom räknar jag med att den blir klart till 2017 eller sisådär ungefär.

Om jag nu bara nöjt mig med det, men jag måste nog erkänna att det finns lite mer garn här hemma som ska blir något. Vilket år som helst. Jag tycks ha utvecklat något slags garnmissbruk. Närhelst jag ser en härva så tycker jag att den bara måste följa med mig hem.

Det är lingarner...

...och röda garner...

..och bruna garner och gröna garner och garner som inte syns här.
Och jo, jag är medveten om att strumpgarnet fortfarande ligger där,
alldeles ostickat

Och när man då tittar sig omkring på sina ofärdiga projekt, ja då känns det lite lugnande att traska ut i trädgården, plocka några av säsongens sista blommor, prega ner dem i en vas... klart!

Tadaa! Färdigt!

Säsongens mat

2011-09-22T20:53:00.000+02:00

Nu är det ganska höstigt, det får man väl erkänna. Känns svårt att tro att sommaren bara skulle slå till så där tjoff! med mera värme och sol. Faktum är att vi i helgen gav tappt och hasade in trädgårdsmöblerna i förrådet - det känns lika vemodigt och lite ge-upp:igt varje gång.

Men för övrigt gillar jag hösten! Det är min årstid och det brukar jag ju blogga om med förfärande regelbundenhet. Dock inte idag. Ånej. Idag ska vi tala mat. Säsongens mat. Närmare bestämt rotmos och fläsklägg. Det är gott, det. Och det har det vankats i Casa Huligano idag. Maken ringde mig bara tre gånger på jobbet för att konferera om bästa sättet att koka fläsklägg, skala kålrötter och hur många morötter ska det egentligen vara i moset? Va?

Gott blev det, och Huliganens näsborrar fladdrade som segel i storm på Nordsjön när dofterna nådde hans nos. Och visst blev det lite mat lagt i hans skål när jag skar upp fläskläggen.

- Ska grabben inte ha rotmos? frågade maken som tyckte att det skadade väl inte att prångla på jycken lite rotfrukter och andra nyttigheter.

- Rotmos kan du vara själv sa Huliganen då, och fnös överlägset.
- Jag är mer fläskläggstypen, fortsatte han sen på ett synnerligen bestämt sätt.

Men faktum är att det slank ner lite rotmos också i Huligangapet och det är väl ett gott betyg till makens rotmoslagarkonst?

Tråkig, grå och menlös

2011-09-21T19:42:00.001+02:00

...det är jag det. Om man får tro sin egen presentation, alltså. Så läste jag nyss den eminenta fru Sederbladhs blogg och insåg att herregud Jag gillar hundar, trädgård och vin är ju en sån jädrans mesig och tråkig presentation att det är förunderligt att jag har några läsare överhuvudtaget.

Så nu har jag gjort en mer ärlig och rättvisande presentation av mig själv.

Är det något som saknas?

Edit; Glömsk är precis rätt ord. Jag fick ett påpekande om vad som saknades... detta är nu tillrättat.

Nyttan med att ha hund

2011-09-21T18:30:00.000+02:00

De senaste dagarna har kontoret varit fullt av allvarliga människor i slips och skjorta. Det är dags för den årliga revisionen av räkenskaperna och fine by me, alltså. Just bring it on!

Men herregud så unga de är! Och frågvisa. Och uppenbarligen alldeles oerhört förtjusta i papper och underlag och sånt. Tur att nån vill hålla på med sånt, det ska man vara tacksam för. Att man själv slipper, menar jag.

Rätt som det var studsade den unge mannen till. Tittade på mitt golv, där det tronar en vattenskål, och uppenbarligen en avsedd för hundändamål.

- Har du hund? frågade han sedan allvarligt.
- Jajamen! svarade jag glatt.
- Han är inte med idag, fortsatte jag sedan.

När jag funderat lite la jag till:
- Han är ganska envis. Och lite barsk. Brukar skälla på revisorerna.

Den unge mannen ryckte åt sig den äskade pärmen och försvann. Sedan meddelades det lite hastigt att nu var det färdigreviderat för i år och allt var så himla bra och ordentligt och rejält som allra helst.

Det är bra med hund. Till och med när de inte är närvarande.

När man får skrämselhicka

2011-09-19T06:55:00.003+02:00

Igår skrämde maken nästan slag på mig. Inte för att han var orakad (det var han), eller för att han utvecklat något slags macho-mafioso-mulligt mansgris-beteende (det hade han inte). Det som fick mig blekna och kallsvettas om vartannat var hans konstaterande när han kom upp från vinkällaren;

- vi har nästan inget pinot gris-vin kvar.

Bara så där rakt ut sa han det.

Vem som helst hade kunnat hyperventilera vid ett sånt uttalande. Jag stirrade stumt (jo för en gångs skull så var jag mållös) och förtvivlat på honom. Livet, som nyss var så himla trevligt och bra efter att ha besökt sonen och flickvännen kändes helt plötsligt som en öken. Jag såg framför mig hur vi släpade oss fram, sida vid sida, moltigande, tärda och fårade i ansiktet (mer än nu, alltså) av förtvivlan. Ett liv utan pinot gris!!!

Men så sa maken de förlösande orden:

- vi får nog ta en sväng till Alsace till våren och fylla på lagret.

Och då, då skimrade allt i rosenrött igen, jag hörde fåglalåt och harpospel och livet, det blev åter ett liv värt att leva!

Om att fara runt som en skållad råtta

2011-09-18T16:47:00.000+02:00

De senaste dagarna har jag fräst land och rike runt. Ingen rast, ingen ro, bara slita, bara gno som Kronblom så träffande formulerat saken

Först skulle jag upp till Stockholm för ett möte. Eftersom stockholmarna uppenbarligen inte tar hänsyn till att en stackars skåning måste gå upp väldigt tidigt för att hinna fram till ett morgonmöte var det bestämt till klockan 9. Alltså gick reveljen för Huliganens och min morgonpromenad kl 04.30. Halv fem närmare bestämt. En ohyggligt tidigt tidpunkt, det tyckte såväl hunden som jag. Nåväl.

Sen så for man hem igen och igår så fräste vi så iväg till Halmstad. Sonen har nämligen flyttat. Sonen har en avgjord svaghet för att flytta till någonstans tre trappor upp utan hiss och med en väldigt smal och vindlande trappa. Dessutom har sonen en annan förkärlek (förutom för flickvännen), nämligen rejäla och stora möbler. Nu var det inte så illa som det kunde varit, för sonen har omtänksamt haft en gäng kompisar som utfört själva flytten. Kvar återstod flyttstädningen. Och eftersom jag är en snäll och medgörlig mamma och maken en likaledes snäll och medgörlig pappa rände vi iväg till Halmstad för att jonglera med skurtrasor, hinkar och grönsåpa.

När man städat tillräckligt länge blir man väldigt hungrig, det kan man inte förneka. Då for vi iväg till Göteborg dit sonen numera flyttat och gick ut på restaurang därstädes. Om det finns något som jag verkligen inte tycker om så är det löskoka ägg där vitan rinner, och därför är det mig en fröjd att kunna meddela att några rinniga vitor inte alls syntes till på denna utspisningslokal. Nix, det var kantarelltoaster och Biff Rydberg och små chokladtryfflar så att det var en fröjd åt det. Man saknade inte havregrynsgröten alls kan jag tala om.

Därefter visade det sig att sonen och flickvännen varit på loppis och köpt presenter åt oss! Jojomen. En mycket välfunnen och passande present fick jag. I höstas skrev jag denna litania om Kajsa Kavat och vilken förfärlig inverkan hon haft på generationer av kvinna. Så vad fick väl jag? Jojomensan!

Och titta nu här! Va? Är det underligt att man känner sig pressad? Stressad?

Detta genomvidriga präktighetsmonster till barn - Kajsa Kavat, ta dig i brasan!!! vill man utbrista.

Maken fick minsann också present! Och nu ska man veta att maken förutom att gilla fideikommiss, skalbaggar, små jävligt gamla prylar, mig, patronatsrätt och lite annat också har en svag punkt för Olympiska Spel. Och det var just vad han fick det! Ett fint gammal Briospel från 30-talet som heter just Olympiska Spelen. Och måhända var själva spelet något sadistiskt (alltså på ruta 80 åkte man ur spelet till den här käcka versen Olympisk tennis mera Ni ej finner, därför Ni ur spelet nu försvinner, på ruta 47 till exempel fick man läsa Cykelstriden hetsigt synes rasa. Svensken föll. O, fasa! 9 steg Ni måste bakåt "hasa") så får man ju ändå säga att på den tiden kunde man det där med att göra spelmarkörer. Inga små fjolliga plastpluttar där inte.

Även om vissa så här 75 år efter blivit lite huvudlösa... men huvudlös, det kan vi väl alla till mans känna oss lite nu och då?

Och nu, nu blir det snart kantarelltoast. Lite fransk potatisgratäng. Och lite äpplepaj som bara är lite bränd. Så kan det gå!

I min trädgård

2011-09-13T20:15:00.000+02:00

...nu om hösten hittar man (förutom en del ogräs) ändå en del tilltalande saker. Höstanemoner, till exempel, har jag sagt att jag älskar höstanemoner? Annars ska jag be att få fört till protokollet att så är fallet.

Allra finast är ju de vita tycker jag; får jag presentera Madame Honorine Joubert? (som jag tror hon heter, men något franskt och vackert var det i alla fall).

Visst är hon ljuvlig? Men de rosa går inte av för hackor de heller. Den här, den heter väl... tja... kanske "Rosa höstanemon"? Eller kanske den heter Fru Larsson, vad vet jag?

Fru Larsson finns även i knoppig variant. Då bor den väl heta "Unga fröken Larsson" kan man tro.

Och luktärterna luktar på. Äntligen. De var lite sena att komma ur startgroparna, och ingen kan beskylla dem för att blomma ymnigt. Men liten blomma är ändå en blomma. Om än i spruckna krus eller hur det nu är i talesättet. Fast inte kommer jag ihåg vad den heter. Det är helt enkelt en fådd luktärt!

Älsklingsrosen, den vet jag i alla fall vad hon heter, nämligen Crown Princess Margareta!

den kungliga högheten

Och så har jag ju fler fådda blommor (det är Ellenmamman som är så generös - gudskelov gillar hon inte rudbeckior, men det gör jag! Så jag adopterar alla hon vill bli av med.

Visst är det fint? Trots att det är en bra bit in i september! Notera nu att jag inte visar tufsiga funkior. Skrabbiga rosor. Utblommade stockrosor. Sjabbigt gullris. Selektivt seende, det är vad som behövs i en trädgård.

Fast allt är ju inte lika välkommet. Den här, till exempel, den har definitivt inte fått någon inbjudan.

Stick-å-brinn! vill man bara säga till den. Man stirrar den kallt i vitögat och väser att den här trädgården , den här helt enkelt inte tillräckligt stor för oss båda!

Och hjälper inte det hotet, ja då påtalar man att man i bloggbekantskapskretsen har en schefur. En som tränar macho-grenen Skydd, så det så. Och det borde väl jaga inkräktaren på flykten?

Kanske inte direkt desinformation...

2011-09-13T19:55:00.001+02:00

...sa maken.

- Men du glömde ju mitt finaste fynd! sa han sedan lite bestört.

Och hur kunde jag göra det? Men inte vill jag undanhålla er självaste Fyndet!

Tadaa!!!

Jomen, maken hittade ju en bronsnål. Alldeles utan plast var den också. Och tittar man noga på nålhuvudet så ser man att det liksom är fasat, och det, det är fint det. Nu tror man kanske att nål som nål, det kan väl inte spela så himlans stor roll? Då ska man veta att det skrivits böcker som är knökafulla bara med bilder och berättelser om hur nålhuvudena ser ut.

Så titta och njut - och glöm inte att titta på de fasade kanterna för allt vad ni gör.

Historiens vingslag

2011-09-11T17:16:00.000+02:00

Maken har ju för första gången på evigheters evighet, tja sedan yngre medeltiden ungefär, haft skollov i sommar. Nu är maken inte en sån som ligger på soffan och käkar praliner direkt, ånej, han anmälde sig raskt till sommarkurs. Nämligen bestämt sommarkurs för arkeologer att gräva i Uppåkra.

Uppåkra, det är liksom inte kattskit direkt. Där har det, utanför Lund, legat en stor boplats i drygt 1000 år. Där har folk bott. Levt. Gjort sånt som man gör när man lever, ätit, sovit, förhört läxor, bakat bullar, slagits med varandra, handarbetat och så vidare. Sen så kom kristendomen och danskarna ville ha ett nytt och annat centrum som blev Lund. Och Uppåkra, det försvann, typ. Eller försvann och försvann, det ligger ju där, men kossor betade på den mark där guldgubbar präglats och hövdingar bankat på varandra. Bönder plöjde och "sen sådde han så här" som det sägs i visan. Rakt ovanpå hela konkarongen.

Men nu, nu åker man dit och gräver upp allt det där igen. Och var ska sleven vara om inte i grytan? Alltså befann sig maken där i somras.

Man kan väl säga att maken höjde genomsnittsåldern avsevärt...
fast visst måste det vara bra att liksom befinna sig närmre objekten i ålder?

Högteknologisk utrustning

Och redan första dagen slog han till med ett fynd!

- ooohhh! sa jag beundrande. Sen sa jag - aahhhh!!! och fotograferade fyndet ur alla vinklar och vrår.

Prata om stiligt fynd! Rött och grant måste man ju säga. Lite tveksam till det där med plasten kanske? Hade man sånt på 300-talet? 400-talet? Inte för att det inte behövdes, det vill jag inte påstå, men man har ju läst om järnålder. Såväl yngre som äldre. Bronsåldern. Men plaståldern? Kan detta vara en banbrytande och ny arkeologisk upptäckt? Kom i så fall ihåg var ni läste det först.

Sen kom dock maken hem med fler fynd som kände något mer genuina. En vikingatida spik, till exempel:

Rejäla doningar måste man säga.

Här har säkert en viking slagit sig på tummen och ropat AJJJ!!! vid Oden och Tors hammare! Jag tycker mig skåda tumavtrycket.

Och likt ett urtida monster ur historiens dimmor dyker spikpetsen upp! (Alltså där fick jag väl till det väldigt poetiskt?)

Sen var det ju en himla massa ben och tänder och mojänger och manicker.

Små, små käkar med små bissingar på. Detta är inte en näbbmus, vilket ju kan vara bra att veta. Kan det ha varit vattensork? I alla fall något som behövde en extra huggtand fram i alla fall. (Ibland kan man känna behov av det själv, kan jag tycka).

Och vildsvinsgaddar!

Jag tror ju att en tandhygienist hade haft ett eller annat att säga om munhygienen. Gått loss lite om vikten av tandtråd och grundlig tandborstning.

Dottern och jag, vi for ut på en allmän visning och maken visade oss runt. Här hade han grävt!

Alltså, titta vilken fin ränna!!
Såvitt jag förstår rännan efter en husvägg.
Så dottern och jag sa oohhh och aaahhhh igen.

Maken pekade och visade, och blev så till sig att han blev rent suddig

När man grävt upp fynden skulle de sållas genom de här

och sen hamnade fynden här.

Fynd som krukskärvor till exempel.

Sen så hittade man ju en väldigt massa andra intressanta saker. En grav till exempel. Och så den här (som faktiskt, om sanningen ska fram, hittades slängd i en hög med jord som man grävt undan för att komma fram till de "riktiga" urgrävningslagren, den hittades med metalldetektor). Tjusig, inte sant?

Bronsfibula
- bilden inte tagen av mig

Nu har jag säkert fått både det ena och det andra om bakfoten. Men då kommer säkert maken att påpeka detta och oroa sig för att jag sprider desinformation, och i så fall får jag väl komma med lite rättelser.

Wo ist der Huligan? Ou est le chien? Where's the dog?

2011-09-08T18:15:00.000+02:00

Man kanske inte kan tro det, men Huliganen har som en egen liten fanclub. Han är ju en meriterad kontorsråtta och har träffat en stor del av den europeiska forskningsfronten och annat löst folk inom vårt gebit. Många studsar bara till när han upphäver sin stämma, och bryr sig sedan inte vidare om honom. Andra skickar grisöron från främmande länder (läs: Finland) till honom. Skickar egna julkort till honom. Kliar honom bakom örat och sticker till honom en ostbit (ja om han inte redan roffat åt sig den direkt ur deras förvånade hand, förstås).

Nu är ju Huliganen inte så mycket på jobbet, eftersom han är på vårt väldigt lokala hunddagis tillsammans med kusinen Zoya. Då strömmar frågorna in; från arbetskamrater, från fruktleverantören, från besök från när och fjärran - och alla undrar de "var e' hunden?!".

Men idag så var han på plats igen! Och inte bara han, utan även lilla Zoya så nu kunde minsann alla få sitt lystmäte.

Det var förvisso inte meningen, meningen var att jag skulle gå en runda med dem på lunchen, hiva in vovvsen i huset igen och cykla till jobbet. En synnerligen bra och gedigen plan, fast den fallerade på en punkt. Närmare bestämt den punkt som säger att ens nycklar och man själv bör befinna sig på en och samma sida av en låst dörr. Maken hade nämligen ångat iväg på sin velociped för att förkovra sig, och jag blandade ihop lite nycklar och så blev det som det blev.

Handfallen stod jag där utanför den låsta dörren. Jag blängde på dörren som illvilligt blängde tillbaka. Funderade ett slag på att försöka med "Sesam, öppna dig" fast kände mig lite tveksam om detta verkligen skulle ge något resultat? Redig och handlingskraftig kvinna som jag är kom jag på lösningen; vi traskade alla iväg till jobbet! Genialiskt, eller hur?

Ganska raskt fick vi gå, för vi var ju lite sena. Ännu fortare hade det gått om inte Huliganen hade kastat sig om halsen på alla cyklister som korsade vår väg och undrat om detta var hans husse? Jo, för han hade nämligen sett när maken ångade iväg på sin cykel och eftersom han vill ha flocken samlad antastade han nu alla cyklister som kom inom räckhåll i hopp om att detta skulle visa sig vara den förlupne hussen som därmed kunde tussas ihop med matte igen.

Lätt generad fick jag dra honom med mig, medan jag log urskuldande. Jag tycker ju inte att vilken mansperson som helst duger som husse i vår familj - och det tror jag faktiskt inte heller att Huliganen tycker.

Om man drar slutsatsen...

2011-09-07T18:48:00.001+02:00

...att jag har ett nytt objektiv

...som jag inte riktigt behärskar

...och att det är lättare om fotoobjektet sitter still

Ja då har man alldeles rätt!

Jag som bara skulle gå in för att hämta ut en bild till jobbet... så råkade det följa med ett makroobjektiv. Märkligt, inte sant?

Det är skillnad på hundar

2011-09-05T20:40:00.001+02:00

Denna omskakande upptäckt har jag gjort nu när vi passat Zoya några veckor. Idag, till exempel, märktes det väldigt tydligt. Jag pratar här übertydligt.

Det regnade idag. Ja det är ju ingen riksnyhet, det har regnat mer eller mindre konstant hela sommaren. När det regnar och man är ute med hundar, då blir de blöta. Jo, faktiskt, detta är en sak jag har märkt.

Då vill man torka dem när man kommer in. Med Huliganen går det då till så här:

- Nu ska vi torka tassarna! kvittrar jag

Huliganen vänder demonstrativt ryggen åt mig och låtsas inte höra.

- T-A-S-S-S-A-R-N-A bokstaverar jag tydligt då (det ska vara 3 stycken 's', det blir liksom mer fjong i uttalandet då).
- Behövs inte, svarar Huliganen då. Mina tassar är torra. Som fnöske. Totalt onödigt att torka dem.
- Larva dig inte, säger jag då. Ro hit med en tass, fortsätter jag sedan och grabbar tag i närmasta tass.
- Men sluta för sjutton gubbar! säger Huliganen då. (Här har jag censurerat för den känslige läsaren, det där med "för sjutton gubbar" låter mer som sådant som i ett tidigare historiskt skeende hade renderat uttalaren att bli tvättad med såpa i munnen).
- Torrrrka! säger jag bestämt och skorrar skånskt och eftertryckligt på r:en.
- Never. Ever. Näver. Bäver. Över min döda kropp. Eller kanske över DIN döda kropp, morrar Huliganen.

Jag suckar. Huliganen försöker rymma in under matsalsbordet. Jag halar ut honom och torkar tassar och mage medan han oavbrutet låter omvärlden veta vilken sadist till matte han har.

Sedan är det Zoyas tur att torkas. Alltså det som inte hunnit självtorka medan jag och Huliganen går igenom ovanstående procedur. Att torka Zoya går till så här; man plockar upp henne, lägger henne på rygg i famnen, torkar tassar och mage. Klart! Det tar ca en tiondedel av den tid det tar att torka Huliganen, och decibelnivån är makalöst mycket lägre. För att inte säga obefintlig.

Så jo, det är skillnad på hundar och hundar.

Smålandshelg

2011-09-04T23:01:00.001+02:00

Här i det huligdanens hemmet är vi beresta, jajamen! Hör bara; i helgen var vi i Småland! Alldeles vältajmat och underbart var vi uppbjudna för att fiska kräftor, plocka svamp och umgås i största allmänhet. Underbart var det att få lämna vardagens slit och släp för att bege sig till de små röda stugornas och de många sjöarnas förlovade land.

Själv hade jag aldrig fiskat kräftor förut, men jag iklädde mig stövlar och kräftfiskarbyxor av skogsmulligaste snitt och kände mig full av förtröstan. Vi skulle fiska såväl från båt som med håvar inne vid land.

Jag tittade på båten och kände mig lätt tveksam. SEdan beslöt jag att jag nog skulle hålla mig till att fiska från fasta land trots allt.

Det fanns en utmärkt brygga att fiska ifrån.

Efter att Huliganen provat den kände även jag mig säker på att våga mig ut.

Det blev en underbar kväll; precis en sån som behövdes efter en vecka som varit onödigt full av siffror, tabeller, bokstäver, rapporter, ditt, för att inte säga datt. Titta här! Kan det bli bättre?

En småländsk liten sjö

Ett småländskt kräftfiskarläger

En småländsk eld

Just det där med att ha brasa är något som jag gillar. Jag har nog visa pyromantendenser misstänker jag, och då är det ju skönt att få utlopp för dem på ett mer ordnat och legalt sätt.

När man fiskar kräftor ska man ha agnade mjärdar (lägg märke till hur kräftfiskarvant jag svänger mig med de tekniska termerna!). Då är det bra att ha en märdkontrollant så att allt går rätt till:

Förste mjärdkontrollant Huliganen

Sen var det dags att ge sig ut i båten - gudskelov en av lite mer hållbart slag!

Nu ska det blir kräftor!

Och skymningen föll och kräftorna håvades in:

Även jag höll i en kräfta! Jag pep bara lite gällt i diskant då och då när den sprattlade, men annars visade jag prov på en oerhörd sinnesstyrka och mod.

Endast en kräftmor kan tycka att en sån här fuling är vacker

När man fiskat kräftor vill man såklart plocka svamp! Ellenpappan tog med oss ut i de småländska skogarna och visade upp diverse svampar. Titta här! sa han och tvingade mig att beundra nedstående...äääähhh... typ svamp. Rutnät heter den tydligen, och den är rödlistad och väl värd att beundra. Tyckte Ellenpappan. Själv kände jag mig lätt tveksam.

Obs! Hon kanske inte hter Rut, det kan ha varit Doris. Eller Berta. Det var ett rejält och rekorderligt fruntimmersnamn i alla fall.

Själv kontrade jag raskt med en mycket snyggare svamp; vad sa du nu då, Ellenpappan?! Va??

Stilig, eller hur?

Många trattkantareller blev det. Och gula kantareller också.

Och när svampkorgen är full, ja då blir maken glad! Glada makar är bra makar, det är min paroll.

Sen åkte vi hem till Ellenfarmorn och Ellenfarfarn. Nu skulle ju fångsten tillagas. Men receptet då?

- Ingen fara, sa Ellen och skrev raskt och behändigt ner instruktionerna.

Det rördes. Det koktes. Det lagades - och resultatet, det blev fantastiskt! Av de små fula rackarna blev det underbart goda, röda kräftor.

mmmm...

Inte vacker - men god!!

Själv är jag en ganska mesig kräftätare - jag vill liksom inte slörpa i mig slafs hur som helst, jag brukar hålla mig till klorna och stjärten. Men nu åt jag faktiskt rommen också, eftersom jag kände mig mycket småländsk och modig. Inte dumt alls!

Och nu är det dags att ramla i säng efter vårt småländska äventyr - men innan dess måste vi ju avsluta med den sötaste medlemmen av vårt kräftfiskargäng!

Huliganbloggen proudly presents:

Ellen - coolaste tjejen i svampskogen och vid kräftsjön!!

- Jag har fått nya hårspännen...
vad tycker jag om det, tro?

JO! Jag gillar't!

Man ska sluta när man är på topp, så nu slutar vi här. Och tackar härmed Ellenfarmorn och Ellenfarfarn för en underbar helg!

Nu är det kanske dags för ett hundinlägg?

2011-08-30T19:24:00.000+02:00

Huliganen och jag hade ett ärende till den lokale hundprylskrängaren. I alla fall hade jag ett ärende, ett som inbegrep Huliganen, så vi fräste iväg dit. På dörren stod en prydlig skylt som lät meddela att hundar var välkomna men att hanhundar var ålagda att ikläda sig hanhundskydd inne i affären. Försåvitt de inte var valpar alltså. Eftersom Huliganen närmar sig 9-årsdagen med stormsteg fann jag det tveksamt att kunna mygla in honom som valp.

Alltså närmade vi oss disken och log vårt vänligaste leende (jag), alternativt tjoade lite upphetsat (Huliganen) och inhöstade ett låneskydd. Ett sådant hade vare sig jag eller hunden skådat förut, men det såg lite ut som en sån där korsett man har för att hålla in magfläsket lite. Nu var det ju inte magfläsket utan mer de manliga attiraljerna som skulles hållas inne, men principen, den var densamma.

Jag applicerade skyddet och väntade på Huliganens reaktion. Den lät inte vänta på sig så länge, han meddelade med emfas att ett sånt skydd, det var det löjligaste han varit med om. "Jävla skit" tror jag var hans vänligaste epitet.

- du ser ut som en toreador på väg till tjurfäktningsarenan! sa jag uppmuntrande. (Eller som en havannacigarr med maggördel, tänkte jag för mig själv, men det sa jag inte).

Havannacigarren/toreadoren lät sig inte imponeras, utan for runt som en hopkrullad skalbagge och ynkade sig jämmerligt.

Trots det lyckades jag inhandla såväl sånt som vi behövde som lite sånt som vi kanske inte direkt behövde men ville ha ändå. Allt ackompanjerat av ynkligt ylande.

- Det märks att han är karl, sa expediten, - de gillar aldrig att gå i affärer.

Vi for hem och visade upp vårt byte för mannen i huset, som mycket riktigt var glad att han sluppit följa med.

Sen tänkte jag träna. Och som belöning hade jag köpt ett grisöra i butiken, något som Huliganen hade full koll på. Det är väldigt länge sedan han fick grisöra, och alltså ville han gå loss på det med en gång. Inte hålla på med sånt trams som träning. Inte ens om örat låg där som en frestande extern belöning. Således har vi nu genomfört ett träningspass som inbegripit lite hot, en massa hundtjat "nu räcker det väl för bövelen!" och väldigt mycket ljudackompanjemang av typen "Ropen skalla! Grisöron till alla!...äääähh... nej till MIG ska det ju vara".

Nu är vi färdigtränade. Jag vilar öronen. Och Huliganen ligger under stolen och rapar lite belåtet, mycket nöjd med såväl grisörat som att vara gördellös.

Havängshelg

2011-08-28T14:47:00.001+02:00

Efter en intensiv, intressant men ganska jobbig vecka kom helgen. Och med helgen kom vår årliga utflykt till ljuvliga Haväng på Österlen. Kan det bli bättre än ett gäng vänner, god mat, långa promenader och en massa vin? Jag tror inte det.

Haväng...

där båtarna är vackrare...

blåklockorna blåare...

bukten buktigare...

de rostiga mojängerna rostigare...

och liksom mer estetiska...

..där dry martinin är torrare...

bubblet väldigt...typ bubbligt...

nyponen nypigare...

promenaderna härligare...

stolparna mer lavabeklädda...

.träden knotigare och krokigare...

och havet mer skummande

... än någon annanstans. Haväng är en speciell plats och innebär en underbar dag och kväll med vänskap, prat, skratt och lite extra magi. Något som behövs när livet snurrar på för fullt.

Vi turas om med vem som lagar förrätt, huvudrätt och efterrätt, vem som fixar frukost och vem som köper vin. I år blev det tema lax - ja kanske inte itll efterrätt, men förrätten blev laxbakelse, och huvudrätten blev lax med gorgonzolafyllning och murkelsås. Till efterrätt en härlig äpplemarängpaj. Och jo, visst fotograferade jag maten! Fast efter diverse glas med allt möjligt innehåll (möjligen utom mjölk), blev det väl inte så bra bilder. I all synnerhet inte efterätten, för vid det laget hade jag helt glömt bort det där med att dokumentera för eftervärlden...

Och efter en fin eftermiddag och kväll ramlade vi i säng. Målet var att hålla ut till halv elva... det gick inte kan jag säga, men vi får väl skylla på vår framskridna ålder? (Möjligt hjälpt på traven av diverse vinintag).

Efter en natt där regnet hällde ner vaknade vi till detta:

En strålande sensommarmorgon!

Fast visst såg man spåren efter nattens nederbörd

Morgonpromenaden före frukost

Man kan då ägna sig åt jämförande studier. Naturstudier till exemepl. Man inser då att det finns olika sorters gräs. Såsom

Ordentligt hopsnurrat gräs

och vilt spretande gräs utan någon ordning alls.

Det finns

nya kottar

och gamla kottar.

Nu är det ett år tills nästa gång. Då är vi ett år äldre. Klokare. Bättre på alla sätt och vis.

Det känns väldigt skönt det där, att Haväng liksom ligger där och väntar på oss.