24

Vi har varit på 24-årskalas. Så blir det ju när man firar en tvååring och en fyraåring. Fast om man hade frågat tvååringen hade det bestämda svaret blivit att det var ett 44-årskalas. För fyller storasyster fyra, ja då fyller Knyttet också fyra. Eller möjligen sex år. Fattas bara annat.

Allt som hör till ett bra kalas var på plats; ballonger! presenter! tårtor! glada barn! ...och en något disträ morfarmor som uppenbarligen tog en synnerligen eklektisk (man kan också kalla den rörig och ofullständig) blandning av foton utan större plan eller talang för den delen.

Men det öppnades paket och pratades. Sjöngs jamåhonleva och hurrades.

Skrattades och hade vattenkrig i trädgården. Eller hängde på altanen och hade det bra - i olika konstellationer. 

Med på kalaset var även en sprillans liten ny kusin och man förundras lika mycket varje gång över hur liten en sån där är - och hur fort det går tills det där lilla pyret också fyller två - eller fyra för den delen - och fräser runt i trädgården. Hon kom dock (knappt) inte med på bild men det gjorde ju å andra sidan knappt inte Kickan heller. Så går det när fotografen inte sköter sig.

Men tänk ändå, för nio år sedan när Kickans och Knyttets föräldrar tog sin examen i Göteborg, ja då var det Grynet som var ett sånt där litet, litet knyte i famnen. Och nu, nu har vi fyra fantastiskt fina barnbarn!

Man får säga att livet, det levererar! 

 

Kan man lita på vetenskapen?

Detta är ju en blogg med ambitioner; den vill ju vara lite allmänbildande men absolut inte besserwissrig. Finns det något värre än besserwissrar som lägger ut texten om ditten och datten för folk som är desperat ointresserade? Nu tänker jag ju i och för sig göra just det, lägga ut texten alltså, men fördelen för de som möjligen läser här är ju att man ohämmat kan gäspa där i all anonymitet bakom skärmen och rentav trycka bort inlägget.

Alltså; här kommer nu en himmelsskriande upptäckt om Linné, samtidigt som vi blandar in lite latin i det hela. Latin piggar ju alltid upp, ja om man nu inte sitter och har salstenta i ämnet vilket hände undertecknad då någon gång i forntiden.

Tillbaks till Linné. Jag lämnade ju en rysansvärd cliffhanger i förra inlägget och tänkte väl ganska snart upplysa en andlöst väntande publik vad saken gällde. Sedan blandade sig ett litet virus i spelet och Linné fick helt enkelt vänta på sin tur.

Oj, vad jag sitter här och babblar utan att komma igång, nej nu får jag ta till det gamla litterära knepet och helt enkelt kasta mig in medias res. När man traskar runt i Halmstad stöter man på diverse soptunnor som alla är prydda med fågelbilder och mer eller mindre artiga rubriker, som till exempel det tämligen ampra Håll truten, truten! eller det något mer neutrala Slutskrattat! Halmstad ligger ju som bekant (? - det är väl inte bara jag som är en geografisk idiot? Väl??) vid havet, och då har man sjöfåglar i rika mängder. Trutar och måsar och skarvar och allt vad det är som alla gärna ägnar sig åt att dra ut skräp från soptunnor utan att bemöda sig om att lägga tillbaka det när det väl är genomrotat. Alltså har staden investerat i mer fågelinbrottssäkra tunnor.

När Pyret var uppe förra veckan så började vi diskutera om en skrattmås verkligen skrattar? Maken (äras den som äras bör) kastade sig över sin mobil och läste förbluffat att näe, trots att pippins latinska namn är Chroicocephalus ridibundus så skrattar den inte alls. Den har ett skränigt läte "krii-arr", vilket möjligen kan passera som något skrattliknande hos någon med svårartad laryngit. Så varför, o varför, käre Linné fann du för gott att kalla denna pippifågel såväl ridibundus som skrattmås? Va? Var du helt kokobäng?

Och nu, nu kommer det folkbildande;  skrattmåsen häckade inte i Sverige på 1700-talet, vilket ju faktiskt Linné gjorde. Nix, han förlitade sig en snubbe vid namn Brisson som beskrev en liknande fågel, nämligen Gavis ridibunda. Men om jag förstått det hela rätt så beskrev den här Brisson utseendemässigt en helt annan fågel, nämligen Larus atricilla, vilket, som vi ju alla vet är den sotvingade måsen. Och denna fågel, den heter på engelska Laughing gull därför att (tada!!!) den har ett skrattande läte.

Av detta lär man sig att man måste vara noga med sina källor. Men nu heter den här fågel skrattmås oavsett hur den än låter och idag stötte Loppan och jag på just en sådan pippifågel på morgonpromenaden.  

Jag inser att den kanske inte syns så himla väl på fotot ovan, så eftersom Loppan och jag vill vara helt transparenta i vårt vetenskapliga rapporterande och inte slänger in en bild på random fågel hur som helst och försöker slå i er att detta, det är minsann en skrattmås, så gick vi försiktigt närmare för att få en tydligare bild. Voila!

Skrattmåsten gav oss en förtörnad blick och drog sin kos, utan att ge ifrån sig det allra minsta lilla krii-arr. Loppan och jag, vi gick hem igen. 

Badliv, annat liv och vetenskapliga undersökningar

Sommaren är liksom lite ryckvis - ena dagen strålande sol och varmt, andra dagen hällregn. Men när det är varmt och soligt, ja då får man ta sig till havet! Ena dagen packar man Loppan i cykelvagnen och cyklar ner till Västra stranden i blåsten och traskar längs havet för att sedan avsluta med en fika. 

Det var ju nog så bra, att vandra vid havet med Loppan , dricka kaffe och äta brownie det är ju aldrig fel. Men när det nu faktiskt blev badväder, ja då vill man ju utnyttja det också. Fast då fick Loppan stanna hemma. Dels för att hundar inte får vara på offentliga badstränder under sommarmånaderna, dels för att det blev för varmt för henne. Maken och jag som ju faktiskt får befinna oss på offentliga badstränder, vi gav oss dock iväg till Frösakull. Vi var ju inte direkt ensamma om idén, men om man inte försökte få en p-plats vid Tylösand så gick det bra. Inte mindre än två dopp blev det innan vi åkte hem till Loppan igen, fulla av havsluft, sand och sol.

På kvällen, ja då var det annat liv! Hearts Festival drog igång i Norre Katts park och det var tjo och tjim och klackarna i taket. Längs med Nissastrand satt folk och picknickade och lyssnade på Halmstadpärlor utan att ens behöva betala inträde. Själva knallade vi upp på Bastionen, självaste Katten som är en himmelsskriande ful betongklump - men för en gångs skull var det faktiskt folkliv däruppe och Loppan och vi stod en bra stund och lyssnade på gamla Gyllene Tider-låtar tillsammans med alla andra innan vi knallade hem i sommarskymningen igen. 

Dagen därpå kom Pyret på besök! Nu när hon äntligen fått rejäl dundermedicin var hon tillräckligt frisk och kunde vara några dagar hos mormor och morfar och Loppan. 

Vi gjorde ett försök med havsbad igen, men tänk, just då skulle det såklart börja småregna så Pyret avstod från bad, medan mormor och morfar ändå hivade sig i havet. Var man redan blöt så kunde man ju ändå bli det rejält.

Vi hade några fina dagar där vi, när vi inte badade ägnade oss åt annat. Rita gjorde vi en hel del. Mormor fick storstryk i Yatzy - men å andra sidan besegrade mormor både Pyret och morfar i minigolf. Då blev mormor omåttligt mallig.

När det är sommar är det vissa saker som kanske är viktigare än vid andra tillfällen. Äta glass till exempel. Alltså åt vi glass både vid Österskans i blåsten och på Hallandsgården, där det inte bara blåste utan regnade också, så då tog vi oss inomhus. Sen kan det hända att det blev lite glass hemma i lägenheten också, man vill ju inte riskera att glasskvoten inte uppfylls.

När det inte regnade uppe på Galgberget så passade Pyret och jag på att knalla upp i utsiktstornet för att titta på Halmstad lite grann från ovan. Morfar och Loppan stannade nere på fast mark, men då kunde de ju fotografera mormor uppe i utsiktstornet, medan mormor därefter fotograferade Pyret uppe i tornet. Sen flåsade vi oss ner för alla trappstegen igen, och då blev mormor så trött att hon höll på att fortsätta ner i källaren och det hade ju varit onödigt, för då hade hon fått gå upp igen. Dock räddades jag av några andra besökare som vänligt pekade på dörren och sa att "utgången är här".

Det var dock inte färdigbadat. Loppan kunde behöva ett litet sommarbad och då var det ju himla bra att ha en medhjälpare. Man kan inte påstå att Loppan tyckte att det var en av mattes bästa idéer, men hon fann sig rätt snällt i att bli schamponerad och duschad. Fast sedan hämnades hon genom att omsorgsfullt skaka av sig så mycket vatten hon kunde på oss. 

Pyret och jag genomförde också ett vetenskapligt experiment. "Vad tycker Loppan bäst om mormor, frolic eller skinka?" undrade Pyret en dag. Inom parantes sagt tycker Pyret att mormor skämmer bort Loppan, vilket hon har synnerligen rätt i. När jag sa att jag faktiskt inte visste så genomförde vi ett experiment enligt vetenskapliga principer. Mormor höll Loppan medan Pyret placerade ut en frolic och en skinkbit på behörigt avstånd från varandra. Och sen var det ju bara att släppa loss forskningsobjektet och avläsa resultatet. 

Vad resultatet blev? Skinkan vann tveklöst. Kan ju vara bra att veta. 

På tal om vetenskap, så kan vi nu informera om att Linné, han hade minsann fel! Det vet numera såväl Pyret som vi, men det får nog bli ett annat inlägg om denna fadäs.