Balansen

Det är charmigt, det här med livet. Ena dagen strosar man runt bland formklippta buxbomshäckar i pampig slottsmiljö, andra dagar jagar man runt i skogen efter de där kantarellerna som jag börjar tro är en ren skröna. Men visst, vi kom hem med ett litet byte. Med betoning på 'litet', närmare bestämt 160 gram. Jag måste ju säga att det är lite märkligt, för alla man hör säger ju alltid att "hittar man en kantarell så finns det alltid ett gäng till i närheten". Jag vet inte, jag. Maken, han kom på vad det är vi hittar, nämligen eremitkantareller utan vare sig kusiner eller fastrar eller morbröder eller kompisar. Enstöringar helt enkelt.

Det är ju ändå skönt med en skogspromenad får man säga. Ska man se det från den ljusa sidan så är det ju inte heller så betungande att skramla runt på 160 gram kantareller, så man kanske ska vara nöjd med det?

Jagar man inte runt efter svamp, ja då kan man bejaka sin kreativa sida. Skapa i lera med Kickan och Knyttet till exempel.

Man kan också notera att bara för att man inte befinner sig på ett slott så är det ju inte så att det fallerar med elegansen. Ånej. Det var guld och glitter och enhörningshorn så att självaste  Solkungen hade varit nöjd. Han hade kanske också gillat att leka lite med lera?

Det får vara hur det vill med det, jag känner i alla fall att vi har fin balans i livet och mer kan man minsann inte begära.

I Versailles regnade det, som sagt

Men vad gör väl det när man får strosa omkring i kejserliga miljöer? Då får man sätta sig över sånt, och för övrigt var det väl inte direkt en syndaflod vi talade om. (Och nu fick det där med 'syndaflod' mig direkt att googla på vem som sa "après nous le déluge". Det visade sig vara Ludvig XV av Frankrike, och han dog minsann på Versailles, dock inte av en syndaflod utan av smittkoppor. Smittkoppor drabbades vi inte heller av, så på så sätt hade vi det ju så himla mycket bättre).

Maken och jag, vi tog alltså tåget ut till Versailles. Slott OCH olympiska vingslag, kan det bli bättre? Vi hade köpt biljetter i förväg för att säkert komma in, och det var nog bra för även om det var en småregnig onsdag i oktober så var det ändå en hel del turister där.

Eftersom vi hade god tid på oss traskade vi runt i trädgården först. Ja, alltså, en bit av trädgården för den var ju inte av radhusträdgårdsstorlek direkt. Väldigt liksom ordnat och fint på alla sätt och vis.

Ännu finare blev det när vi gick bort till en annan terass, för där ser man minsann i bakgrunden platsen där man höll de olympiska hästtävlingarna, för att inte tala om den moderna 5-kampen. Jag får ju säga att det ger en extra touch till sportevenemang när man har en anrikt slott som bakgrund. Då kan man ju sitta där och tänka på Ludvig den XV och Marie Antoinette om man tröttnar lite på hoppningen och sånt.

Vi hann inte gå hela vägen bort till tävlingsbanan innan det var vår slot-tid - eller man kan ju också säga 'slott-tid', om man är lite putslustig av sig - men en sväng fick vi gått medan vi lyssnade till klassisk musik som klingade inne bland buskarna. Nu tror jag väl inte att det var en symfoniorkester som satt där och kvintilerade, men det skänkte onekligen en viss elegans åt promenaden.

Så småningom var det ändå vår tid, och efter att ha virrat omkring en del innan vi kom på rätt spår traskade vi runt i tjusiga slottsgemak. Man kunde notera att alla sängarna hade plymer längst upp, och nu funderar jag på om detta vore något att ta efter? Fast det måste väl ändå bli lite dammigt? Eller?

Ska jag vara lite hädisk så kan jag väl ändå säga att efter en 26-27 rum eller så så infinner sig en viss mättnad vid åsynen av alla tavlor med tanter och farbröder i skönlockiga frisyrer och alla guldförgyllda möbler - men så hoppar man ändå till vid åsynen av ett litet vidunder som ser ut att behöva en tid hos tandläkaren. Ändå med en viss charm tycker jag nog.

Hur blasé man än kunde känna sig så gick det ändå inte annat än att gapa förundrat när man kom in i spegelsalen; det var guld och fönster och speglar och kandelabrar och kristallkronor vartän man såg. Det fick ju vara värt att föreviga med en selfie kan man tycka, fast jag vet inte riktigt om vi levde upp till elegansen.

Trötta i knopp och kropp traskade vi sedan ut och vad mötte vi väl på slottsgården om inte hästen som red genom hela Seine vid den olympiska invigningen. Den såg lite tanig och mager ut, tycker jag nog, men det kan man väl förstå efter att ha galopperat igenom en hel flod - på längden.

Efter att förgäves ha försökt få plats på något av kaféerna eller restaurangerna tog vi i stället tåget tillbaka till Paris och åt där i stället innan vi ramlade i säng. Det gällde ju att vila upp sig, för nu var det minsann dags att besöka ett museum eller två, och då behöver man hushålla med krafterna.

Kommer jag tillbaka till Versailles någon gång så kommer jag nog att hoppa över en eller annan sängkammare, plymer eller ej, och strosa runt lite mer i trädgården, besöka Petit Trianon och njuta lite mer av grönskan.

Bonjour!

 Det regnar. Förra veckan hade man förmodligen slängt ur sig ett "il pleut" och ryckt lite galliskt nonchalant på axlarna. Idag ryckte man inte nonchalant på axlarna, i all synnerhet inte eftersom morgonen inleddes med att byggarna som renoverar fasaden kortslöt elen i vår lägenheten så att man helt plötsligt satt i beckmörker inne på toa. Och inte bara inne på toa för den delen. Fast nu har vi ljus och internet igen och det muntrar ju onekligen upp.

Men, som sagt; förra veckan tillbringades i Paris. Maken och jag tog tåget till Kastrup (som gick i tid!), flyget till Paris (som också gick i tid!) och sen tänkte vi bara fixa ett Passe Navigo för att kunna navigera oss runt bland fransoserna. - Har ni foto? undrade den barska damen när vi kom fram till stället där biljetter av alla slag kunde köpas. - Näe, behöver man det också? sa vi och kände oss som kusinerna från landet. Men jo, det behövde man, fast det kunde man fixa senare sa damen för annars förlorade vi vår plats i kön som ringlade sig fram som en serpentinformad orm. En orm i koma. Alltså stod vi i kö i en timme för att köpa våra pass och sen fick vi stå i kö till fotoautomaten som inte var lätt att begripa sig på, det var den inte. Maken och jag lyckades dock få till några foton på samma remsa genom att kasta oss in och ut ur båset som ystra gaseller. Sen skulle fotona appliceras på kortet och inte var de av lagom storlek, ånej så lätt skulle det inte vara. Nu är jag ju inte en gammal scout, men förberedd kan man ju vara ändå. Alltså fiskade jag upp ett sånt där litet rese-sykit från Televerket (jajamensan, det är så gammalt att det kommer från tiden innan de döpte om sig till det infantila 'Telia') och klippte till fotona med den minimala saxen. Sen kom vi äntligen iväg till Paris med tåget efter att ha invigt våra Navigopass. Vi åkte till Gare du Nord och sen gick vi raskt åt fel håll innan vi kom på bättre tankar och gick åt rätt håll.

Vi checkade in på vårt hotell och knallade sedan in på den näraliggande bistron för en sen lunch/tidig middag som bestod av konfiterat anklår och det satt som en smäck, det gjorde det tillsammans med ett glas rött.

- Nu tar vi tunnelbanan ner till Ile de la Cité och tittar på Notre Dame, sa vi sen. Men tänk, då ville inte spärren släppa igenom maken, trots nytt navigopass och allt. Men?!?! sa vi då, men sen lyckades han prångla sig igenom en grind och vi gav oss iväg. Notre Dame är fortfarande inte öppen, man man kan ju alltid titta utifrån, så det gjorde vi. I all synnerhet som det fanns en bra läktare så att man kunde slå två flugor i en smäll; titta och vila fötterna på en och samma gång.

Tunnalbanorna i Paris har fina ingångar, det måste man medge. Jugendaktigt och sådär. Det är inte lätt att läsa metrokartan dock, och man får gå och gå och gå, uppför trappor och nerför trappor. Ibland är det modernt och fräscht, ibland är det inte det. Men folk är artiga och trevliga och mer än en gång hände det att någon reste sig upp och gav maken eller mig sin plats och det, kan jag säga, brukar aldrig inträffa på svenska tåg eller bussar. Dock fortsatte spärren att tjorva för maken, men han blev igenomsläppt av en vakt när de kontrollerat att hans kort var giltigt. Sen åkte vi hem och ramlade i säng, för vid det laget var man trött. Vi somnade innan man ens hunnit säga "Bonne nuit".

Morgonen därpå tänkte vi vara lite förutseende så vi planerade att ta tunnelbanan från Gare de l'Est där det fanns ett kundcentrum. Om kortet krånglade då också, kunde de säkert fixa det där, tänkte vi listigt. Och jo, kortet krånglade och maken fick stå i kö ett bra tag innan han kom fram till en bister dam som var så långt från fransk artighet och gallisk esprit som tänkas kan. "Kortet är giltigt, jag släpper igenom dig" sa hon, men maken påtalade att så kunde vi ju inte ha det varenda gång han skulle åka tunnelbana, kunde man kanske göra något? Få ett nytt, mer samarbetsvilligt kort, eller så? Damen lyssnade dock inte på det örat och eftersom det stod stora plakat om att om man skällde på personalen så kunde det leda till 10 års fängelse eller 150 000 euro i böter så insåg man att a) det är inte läge att insistera, samt b) det brukar krångla.  Fast så småningom så gick det ändå hyfsat bra, var det modernare  spärrar så funkade kortet och annars fick man ringa på en klocka. Jaja. Solen sken från en klarblå himmel och nu tog vi oss ner till Seine, till Pont Alexandre III.

Den var guldig och tjusig och sen vandrade vi längs Seine och tittade på alla imponerande byggnader, Louvren till exempel. Vi hade planer på att gå på Musée d'Orsay, men där var det kaos för de hade något strul med sitt datasystem, tror jag det var.

Då gick vi över floden och tog en selfie framför Louvren, som var stängt på tisdagar. Det gjorde inte så mycket för vi hade inga planer på att gå in, vi gillar mer modernismen och symbolismen och sånt. Men är man vid Louvren så kan man ju ändå kosta på sig en bild kan man tycka. Eller två.

Sen behövde vi äta något, man måste ju få in energin för att orka turista. - Något nyttigt och näringsrikt får det bli, sa maken och jag så då blev det glass och ett glas vin, innan vi gav oss i kast med tunnelbanan igen och tog oss bort till Eiffeltornet. 

Till Eiffeltornet måste vi, för vi hade ju lovat Pyret att skicka ett foto på självaste tornet. De olympiska ringarna satt inte längre upp på det, men det var fint ändå. Nu ville maken ta en selfie till, Pyret skulle minsann inte bara få foto på tornet utan som en bonus få mormor och morfar på köpet. Men det ville sig liksom inte riktigt med den där selfien, så det var ju tur att en amerikansk turist förbarmade sig över oss och erbjöd sig att rycka in. Nu tror jag nog att Pyret blev nöjd!

De olympiska ringarna, ja de fick man se från andra hållet. Vi vandrade nämligen in mot stan för att shoppa lite på Avenue Montaigne. Dior, Versace, Louis Vuitton, Chanel etc. Alla fanns de där. Så det fick bli lite fönstershopping men det kan ju vara bra det med. Det är inte så att vi inte shoppade i Paris, inte alls! Själv köpte jag skoskavsplåster och maken köpte 2 böcker om konst, så nog satte vi sprätt på pengarna minsann.

På Avenue Montaigne låg ett fint hotell, kanske lite större och lite tjusigare än det där vi bodde, så jag bad maken kolla upp rumspriserna om det är så att vi kommer till Paris fler gånger. Efter att ha informerat oss om att det billigaste rummet kostade 30 000 kr per natt och sviten 100 000 kr per natt så tror jag kanske inte att det blir där vi kommer att vila våra trötta fötter. Med eller utan skoskavsplåster.

Vid det här laget hade knän packat in, fötterna vred sig i vånda så vi kastade in handduken och oss själva ner i tunnelbanan för att ta oss tillbaka till hotellet. Först fick det dock bli en kopp kaffe - och det är lite märkligt för kaffet var dyrt i uteserveringarna. För samma pris som en cappucino fick man ett glas rödvin, så då stod man ju där som åsnan mellan två hötappar. Den här gången blev det dock kaffe.

Dan därpå hade vi bestämt oss för att ta tåget ut till Versailles (för övrigt den enda dagen på resan som det kom lite pleu från ovan), men nu ska Loppan få en eftermiddagspromenad, så mer om det senare.

Det är kontrasterna som gör det

 Ena dagen äter man konfiterat anklår i Paris, andra dagen grillar man korv i Skrylle. Det är svårt att säga vad som är bäst utan det är väl just det; man vill ha allt. Joie de vivre, vare sig det är i gallernas land eller man är ute i skogen utanför Lund. (Inom parantes sagt så finns det inte så himla mycket skog just runt Lund, så vill man ha en bunke träd omkring sig lite snabbt sådär, ja då hamnar man förmodligen i Skrylle).

När maken och jag låg på sängen i Paris och vilade våra trötta ben efter ihärdigt traskande (mer om detta senare) så kom det ett sms från dottern. Hon undrade om vi ville grilla med dem när vi kommit hem? Klart vi ville!

Så vi sammanstrålade där, själva hade vi med oss en liten burk rostad lök och en flaska must, medan Grynet och Pyret med familj kom släpandes med allt annat. Grynet är ju en rutinerad Strövare vid det här laget och dottern har precis gått ledarutbildning inom Friluftsfrämjandet så de tog kommandot. Dottern gjorde upp eld och Grynet täljde grillpinnar. Pyret, som ännu inte fyllt sju och alltså inte får tälja själv agerade hejaklack och moraliskt stöd medan hon med jämna mellanrum påtalade att var det inte dags att grilla snart?! Hur mycket tålamod måste man ha egentligen?

Elden tog sig, men inte ens då fick man sätta igång att grilla för då måste den ju brinna så länge att det blev lagom mycket glöd att grilla över. Tålamodsprövande minst sagt. Det går snabbare med induktionshäll, men mysighetsgraden är så mycket högre sådär ute i skogen.

Medan vi väntade tittade vi på foton från Paris och det täljdes fler grillpinnar för det skulle ju bakas pinnbröd också. Till slut var det ändå dags att spetsa korvar och sätta igång med det där grillandet. Loppan, hon var väldigt intresserad. Är det korv involverat, ja då befinner sig Loppan på första parkett.

Det smakade utmärkt! Det är få saker som slår att äta en kryddig korv som är lite för svart i ena änden och lite för askig i andra (för man tappade den i askan), med senap och rostad lök och korvbröd. Ja, jag tror nog nästan att det slog det där ankbröstet ändå. 

Sen åkte maken, Loppan och jag till Halmstad över några dagar, mätta och belåtna och med en del röklukt i håret.

Nu börjar det

 Loppan och jag gick för ett tag sedan dagens första promenad. Inget regn, så det kan vi inte klaga på. Jag kom alltså inte hem med en blöt golvmopp. Men jag kände något som jag inte känt på rätt länge - det kunde varit skönt med ett par vantar. Lite svalt om fingrarna. Inte så att det är det tjockaste tretrådigt ullgarnet som krävs, kanske mer något tunnare, men i alla fall.

Så det är nu det börjar. Sweater weather. Kanske inte för vovvar, Loppan hade blivit högeligen förtörnad om matte kommit löpande med en stickad tröja, men för oss andra. Nu är det ju så att det råder inte direkt brist på stickat i det här hemmet, så jag ser inte det som ett problem.

Även närstående har försetts med hemstickat vare sig de vill eller inte. Senast blev det ju fyra gosiga tröjor i garnet med det tilltalande namnet Poppy. Redan tidigare i somras fotograferade jag Grynet och Pyret iförda sina Poppysar, men vid det laget var Kickans och Knyttets tröjor inte färdiga ännu.

Men även dessa blev färdiga, avmaskade och presentade och häromdagen fick jag sms från deras mamma som skrev att hon försökt ta bild på två tjejer i sina tröjor med "Tveksamt resultat". Fast det tycker inte jag. Bilder med action där man ser att tröjorna används precis som de ska! Som stickare blir man glad av att se att ens hopknörplade alster används och det ser man ju verkligen här.

Nu ska jag dock ägna mig åt lite annat än sticka. Brodera ekorre, till exempel. Gå till torget och köpa spättafiléer. Lite sånt.