Sommaren kom på besök

 Helt plötsligt blev det sommarvarmt! Ena dagen går man med vantar, andra dagen njuter man i solen utan jacka på sig. Nu ska det väl i och för sig bli svalare igen, men desto större anledning att njuta tänker jag. Och vilken tur vi hade att en sån här dag sammanföll med att vi hämtade de stora flickorna i skolan!

- Det är jättevarmt! sa flickorna och undrade sedan om vi hade glass hemma? Men så snöpligt, det ekade alldeles tomt i frysen på glass, men mormor visste på råd. Vi stannade till vid en jourbutik och införskaffade glass, för ska man inte äta glass en sådan här fin dag, ja då vet då inte jag när man ska göra det.

Men först måste ju alla dynorna transporteras ner till trädgården, och vi fick effektiv hjälp av flickorna. Pyret kastade med stor precision ner dynorna uppifrån vinden, mormor tog emot och Grynet lastade in i hissen. Sen klämde flickorna, mormor och Loppan in sig i hissen och åkte ner. Det var nästan så att det behövdes skohorn men det gick. Morfar kunde vi dock inte klämma in, vare sig med eller utan skohorn, så han fick vackert traska ner för alla 87 trappstegen.

När dynorna var på plats, ja då var det ju läge att med gott samvete äta glass. Alla fick glass utom Loppan. Hon fick dock en tuggpinne, så jag förstår inte varför hon påtalade att hon var grovt förfördelad? 

Sen hade vi det bara bra där i solskenet, vi ritade och läste bok och provade solglasögon. Definitivt en solglasögondag! Flickorna provade såväl morfars som mormors solglasögon, och visst ser de coola ut? - Men hur kan du se med dina solglasögon mormor? undrade de och såg lätt skelögda ut. Mormors solglasögon är nämligen slipade efter hennes synfel och då kan det ju bli lite lätt sjösjukeframkallande om man nu inte råkar ha samma synfel.

Så småningom var det ju ändå dags att dra sig in för att laga mat. Nu ska man inte tro att mormor behövde stå där ensam och slava vid spisen, ånej. Högst kompetent hjälp fick jag av Pyret som med stor ackuratess rörde och hällde i och såg till att allt lagades enligt receptet. Kolla vilken simultankapacitet!

En väldigt fin sommareftermiddag så här alldeles i början av april. 

Proust? Chilla?

Vid morgonpromenaden häromdagen tog jag detta foto. "Det kan jag blogga om!" tänkte jag belåtet för mig själv. Men vad, vad frågade jag mig, skulle detta foto illustrera? Om man nu inte bara säger helt prosaiskt att det är en pippi som sitter på en annan pippi, nämligen Bronsörnen som är ett minne över Bengt Lidforss. Som uppenbarligen var synnerligen begåvad, radikal och dog i sviterna av en långvarig syfilis redan vid 45 års ålder. Vad nu det har med saken att göra. Men syfilis, det vill man väl inte skriva om i en blogg som mer vill vara mys och pys och inte sjukdom och elände?

Alltså kom jag att tänka på Marcel Proust, "På spaning efter den tid som flytt". Den sitter ju onekligen där och spanar, fågeln. Fast om jag nu blandar in Proust i det hela så låter det ju som om jag faktiskt läst den där Spaningen. Och det har jag ju inte, även om jag gjort mina försök att baka madeleinkakor. Mer litterär än så är jag uppenbarligen inte.

Men så kan man ju också tänka sig att den där övre pippin, den sitter där och chillar lite för sig själv. Och då kände jag faktiskt att det där, det kan jag relatera till. Jo, för igår upptäckte  jag att när jag fogat samman bål och ärmar på den tröja jag stickar till Pyret och äntligen skulle börja på the Real Stuff, nämligen mönstret på oket, ja då stämde det inte! Mönstervåden gick inte ihop. Jag kollade att jag inte stickat fel (sånt kan hända även den bästa), men nejdå, jag hade stickat så himla präktigt rätt som allra helst. Ändå fattades 8 maskor i mönsterapporten. Och 8 maskor, det fifflar man inte till lite så där med vänstran. Jag räknade och räknade, och jodå, det var 93 maskor till baksidan och 95 till framsidan och 58 till vardera ärmen - men inte blev det 312 maskor som de skulle bli enligt mönstret. Det blir 304, hur man än räknar. Jag blängde på stickningen. Sen tänkte jag skriva ett ampert brev till mönsterutgivaren och påtala att av all inkompetens i denna värld så tog väl ändå det här priset! (Här bortsåg jag i hastigheten från denna världens trumpar och hans gelikar). Dessutom är tröjan stickad i ett mjukt och behagligt, men ack så halkigt garn. Det finns en anledning till att jag föredrar rejält ullgarn, men har man nu ett Pyre som är känsligt för ull, ja då stickar man i mjukare garner, hur halkiga de än är. 

Men när jag väl besinnat mig och läst mönstret en fjärde gång så insåg jag att ojsan, hoppsan - det var jag som läst fel i mönstret och missat några uttag på ärmarna. Voila! Då landade jag på 312 maskor och förvisso tog det mig ett bra tag att med stor koncentration repa upp ett antal halkiga varv, men jag kände mig ändå väldans chill som inte hade fräst iväg mitt ampra mail till mönstertillverkaren så att jag fått stå med slipsen i brevlådan senare och utropa "mea culpa, mea maxima culpa!".

Tja, det var väl det man kan utläsa ur pippifotot. Idag har det dock varit lite andra fåglar i fokus. Inga birdies dock. Tyvärr. Men vi såg en glada som svävade över oss vid utslaget på 13 hålet, jag trampade i gåsbajs på greenen vid 16 hålet och i den lilla sjön simmade en svan. Fåglar en masse, således när maken och jag begick årets golfpremiär. Maken spelade utmärkt från tee och längs fairway, men puttade inte så bra. Jag spelade tämligen dåligt raktigenom, förutom när det gällde att lobba bollen över greenbunkern in på green. Tre gånger lyckades jag med detta konststycke till min egen stora förvåning. Och solen den sken och det var helt enkelt ganska chill det med. Och vill man, så kan man spana efter den tid som flytt, eftersom golfbanan på Kungsmarken är knökfull av fornminnen. Bara en sån sak. Och snart är man väl ett fornminne själv nu med tilltagande ålder.

Nu börjar det!

Lund levererar en fredag av soligaste slag med tvåsiffrigt tal på termometern. Sånt kan man ju inte slösa bort, så jag har rotat runt bland rabatterna och rensat bort visset perennkrafs och belåtet konstaterat att jojomen, rabarbern börjar lite blygt titta upp ur myllan. 

Nu finns det ju en gräns för hur mycket trädgårdsarbete ens knotiga gamla knän och gnissliga gamla rygg orkar med så efter en 20 minuter eller sådär så kände jag att dagens kvot av arbete var uppfylld. Solen, den sken dock fortfarande, så då plockade jag med mig maken och Loppan och åkte ut till Dalby Hage - eller Dalby Söderskog om vi nu ska vara petiga och korrekta och sådär.

Nu kan man ju undra vad jag håller på med, där ute i Europas minsta nationalpark? Inte ska man behöva sväva i tvivelsmål om det alltför länge, utan jag kan meddela att det är maken som förevigat när jag under jubelrop fotograferade vårens första - i alla fall för min del - vitsippor! Och vitsippor, det blir man glad av. Syrran och jag var i Linnebjer för en vecka sedan och då blommade det minsann inga vitsippor inte. Men nu! Nu stod de där ute i backarna och neg och sa att nu är det vår, precis som i visan. Ja, jo, jag vet att det är blåsippan som sa det, men nu är det väl ändå inte så att blåsippor har monopol på att uttala sig om våren? Kan blåa så kan väl vita?

Så jodå, tack vare min tämligen ograciösa ställning så kan jag nu uppvisa bildbevis på blommande vitsippor. 

Sen traskade vi vidare hela Kroppekärrsrundan, alla 2,3 kilometrarna. Det är liksom gammalt och (tämligen) orörd natur och på det hela taget väldigt angenämt. Loppan drack lite i bäcken medan maken underhöll mig om att det anses att det var den gamla Svend Estridsen som på 1000-talet hade anlagt Dalby Hage som kunglig jaktmark. (Loppan hade druckit färdigt innan jag fått fram mobilen för att fotografera henne i bäcken, så man får liksom tänka sig en Loppa där).

När vi traskat vidare tittade maken intresserat på ett tämligen högt träd och undrade om det månne kunde vara en hagtorn? - Hagtorn blir inte så höga sa jag avfärdande då. Men sen tänkte jag att jag behövde ju inte vara så avig, så jag sa att "om de inte stått här sedan Sven Estridssons tid, då under vikingatid". - Du menar 'EstridSEN' sa maken, som har ett lätt förargligt drag. - Och inte Sven, utan SvenD, Skåne var ju faktiskt danskt då, fortsatte han sen på samma förargliga sätt. - Jaja, whatever, sa jag då. Komma här och vara så petig när jag visade att jag faktiskt lyssnat på honom när han yrade på om vikingatida kungligheter och så och att jag inte bara slagit dövörat till, vad är det för sätt? Man baxnar lite. 

Så kom ihåg, befinner ni er i Dalby Hage tillsammans med maken och vill uttala er om gamla döa kungar, så ska det vara SvenD Estridsen och inget annat. Förutsatt att det inte är någon annan kung som står på agendan.

Ändrade planer

 Vi var ju bjudna på kalas i helgen, för Grynet har ju fyllt inte mindre än 9 år! Herregud, nästa år blir det tvåsiffrigt. Men det var ju alldeles nyss hon var ett litet, litet gryn? 9 år, det är minsann värt att fira det! Men det får bli en annan gång eftersom en elak bacill, eller om det möjligen var ett virus, det är lite oklart - illvilligt och elakt var det i alla händelser - satte p för dessa utmärkta planer på samvaro, hurrarop och tårta. Och dessutom ryktades det att födelsedagsbarnet själv skulle baka tårtan! Men ja, vi får ha det att se fram emot.

Eftersom vädret är soligt och klart och eftersom jag led av ett svårartat behov att få ut balkongmöbler och sånt passade vi på att åka till Halmstad. Och jajamen, nu har balkongen möblerad, med fåtöljer och matta och allt. Mattan fick vi av syrran och den har fått med utmärkt beröm godkänd av Loppan som gärna ligger på den och  håller koll på det som rör sig i omgivningarna. När man är en vertically challenged (så hörde jag en gång Tom Cruise beskrivas, han är tydligen inte så hög över havet) vovve, ja då är det utmärkt med balkongsidor i glas. Det saknas lite pynt även om det tillkommit en liten blå pensé sedan fotot togs. Inte så prunkande ännu kanske, men den jobbar på det, det får man ge den. 

Eftersom Kickan och Knyttet inte heller fick gå på kalas så passade vi på att sammanstråla vid en lekplats. Jag tänkte mig att vi skulle glassa lite i solskenet och avnjuta mina nybakade kanelbullar, men vinden visade sig vara kyligare än vad man kunde tro, så det blev inte att sitta och glassa så långe. Men vad gör det, flickorna hade ändå inte tid att sitta stilla, inte när det finns gott om grejer att klättra på och åka utför och gunga på. Så de höll värmen i alla fall! Det var nästan så att även farmor övervägde att kasta sig ut i rutschbana eller så - men bara nästan för farmor är rädd om sina höftleder. Kan vara bra att ha menar jag.

Idag, till exempel, var de bra att ha för då pumpade vi cyklarna, maken och jag, lastade in Loppan (ja hon lastar ju faktiskt i praktiken in sig själv) och så cyklade vi ner till Västra Stranden. Det var soligt och blåsigt idag också, men nu höll vi ju faktiskt värmen. Loppan passade på att rulla sig i något som hon fann rullningsinbjudande medan matte kved något om att hon (ja Loppan alltså, själv var matten ganska rufsig i håret under cykelhjälmen) var ju faktiskt nyborstad och ren och fluffig. Det örat lyssnade inte Loppan på. Men så har hon ju också ovanligt håriga öron, det kan ju ha berott på det? En skön promenad/cykeltur blev det i alla fall så nu är vi fulltankade med friskt luft och solsken och nu ska det strax bli lite pasta med kantareller och bacon, Det kommer att sitta som en smäck.

Så nu håller vi tummarna för att alla håller sig friska, så blir det nog kalas vad det lider. Med tårta och allt.

 

Någon är lite förtörnad

Enligt Loppan så ligger matte inte så värst högt på Bästa Matte-rankingen. Det kan nog vara så att hon inte ens kommer in som jumbo på listan.

Krage?! Vare sig klädsamt eller bekvämt är Loppans åsikt, hur blå den än är. Ärligt talat så tror jag inte att det hade hjälpt om den så vore tomatröd. I Loppans blick kan man bara läsa ett förebrående "hur kunde du? Jag som litade på dig och trodde du ville mitt bästa?!" 

Att jag vet att jag faktiskt vill det och att det är för Loppanpoppans bästa eftersom hon har en böld på sin tass som hon fått för sig att slicka på, ja det hjälper inte riktigt, jag får dåligt samvete ändå. Men man får förhärda sig. Bölder ska man hålla kort. När jag upptäckte den ringde jag veterinärupplysningen och de sa att jag skulle ha is i magen om den inte var inflammerad och hon inte har ont - och det verkar hon inte ha. Slicka på den, det fick hon inte. Sa veterinärupplysningen. Så nu säger jag till Loppan att det är inte mitt fel, hon får ringa och klaga på någon annan. Hon ser inte övertygad ut.

Jag tycker ju ändå att hon har det rätt bra hos maken och mig och våra hundkompisar. Vi är ute och träffar kompisar och fräser runt så att leran ryker. 

Vi åker till Måryd med maken och rantar runt och får förvisso posera på stenen som traditionen bjuder, men man får godis då, så det tror jag Loppan tycker är helt ok. Andra dagar åker vi ut med syrran, Poppy och Enya och jagar boll och letar utslängde godisbitar och har det allmänt bra. 

Hon får provsmaka lever och lax och är nog i sanningens namn lite lagom bortskämd så där. Så egentligen tror jag att Loppan är ganska nöjd med sitt liv som hund hos oss. Utom just nu då. Så jag hoppas att bölden snart drar sin kos, så att man åtminstone kan kravla sin in på den där rankinglistan.

Plötsligt händer det

 Ibland har det känts som att det aldrig kommer att ske, att vi aldrig kom i mål. Att vi för evigt var dömda att framleva vårt halmstadliv bakom byggställningar och blå skynken, för att inte tala om den dystra period när vi dessutom var inplastade och inte såg ut alls.

I slutet av augusti skulle det ju vara klart, men det blev förseningar och konkurs och vinterväd.er och visst blev vi av med plasten, men ställningarna, de stod där de stod. Man fick alltid vara beredd på att någon i varselgul jacka knallade förbi utanför fönsterna när man satt och löste sitt morgonsudoku. 

Från att trosvisst ha sagt att "till jul måste det ju vara klart!" så började vi mer och mer hamna i ett känsla av att "tänk om det inte ens är klart till när våren kommer och man vill komma ut på balkongen?!".

Men så, när vi kom upp förra veckan, ja då hade det börjat hända saker! Vi hade sett reportage i HP där ställningarna var som fastgjutna på fasaden bara någon dag tidigare så  hoppet var inte stort. Men jodå, en del av ställningen var nere. "Underbart!" utropade maken och jag och firade med lite extra god mat och lite vin. Var inte detta en anledning att fira så vet då inte jag vad som ska till.

Och sedan kunde vi följa dag för dag hur byggnadsställningen monterades ner. Med dödsförakt balanserade karlar omkring och lossade och firade ner rör för rör, trall för trall. Vi följde fascinerat skådespelet och enades om att det är något synnerligen tillfredsställande att se andra jobba på som flitiga myror medan vi fick in mer och mer ljus i lägenheten. Sen jobbade vi förvisso själva med att putsa fönster och balkongräcke, svabba golv och dona och ha oss, men det var onekligen ett kärt besvär.

Och nu är vårt hus helt fritt från byggnadsställningar - vi kan se solnedgången över stan på kvällen, vi har sett kanotister paddla förbi och till och med någon som stått och fiskat nere i Nissan. Förvisso var fångsten inte alltför imponerande, utan den förskrämda firren fick återvända ner i Nissans vatten igen, men ändå!

Nästa gång vi kommer upp ska balkongmöblerna fram! Det ska handlas blommor och krukor och sen hoppas jag att vi ska få en fin vår och sommar på vår balkong med en utsikt som inte skäms av några som helst byggnadsställningar.

Frågan är vem som är skurken?

Igår var maken och jag på middag med deckargåta. Sonen körde föräldrarna ut till Wapnö där vi skulle utspisas med mat och ruskigheter. Det lyste välkomnande ur fönsterna på ätten Staël von Holsteins gamla 1700-talsherresäte och vi knallade in och försedde oss med ett glas prosecco för att komma i form inför såväl det ena som det andra. Nu undrar ni väl hur jag så elegant bara hasplar ur mig anorna på kåken, men är man gift med maken så behöver man inte sväva i tvivelsmål om sånt. Om man nu inte är gift med maken, och eftersom vi inte tillämpar månggifte så gäller ju detta alla förutom undertecknad, ja då kunde man, om man så ville, till exempel beskåda tavlan över herr och fru med alla deras 13 barn, eller släktträdet över hela släkten. Det ville maken.

Efter bubbel i röda salongen knallade vi upp på andra våningen där vi utspisades med såväl god mat som information om kvällens deckargåta. Jag begrundande intresserat alla karaktärerna och bestämde mig raskt för vem som var mördaren, helt baserat på intuition och utseende. 

Mellan rätterna utspelades ett gastkramande drama i sjukhusmiljö och när desserten var ett minne blott, ja då fick alla skriva ner vem som var boven - maken hade redan, baserat på slutledning och logiskt tänkande kommit fram till vem han trodde var mördaren. Jag höll med om att det nog var så, synnerligen plausibelt - men så slängde jag ändå in min dark horse när det var dags att lämna in lappen. Logik och slutledningsförmåga i all ära, men intuition kan väl ändå peka rätt? Det visade sig att intuitionen kunde gå och dra något gammalt över sig och skämmas i skamvrån för maken hade ju rätt. Så klart. Dock visade det sig att motivet inte enbart var så krasst som maken tog som huvudspåret utan det var såklart även lite mer känslor inblandade. Men även utan känslorna så hade maken rätt vilket han var mycket nöjd med. Ännu mer nöjd var han med att det inte var hans lapp som lästes upp som det vinnande bidraget. Å andra sidan hade han nog aldrig blivit ombedd att resa sig för att mottaga resten av publikens jubel och hyllningar, för maken hade undertecknat sin lapp med "Agaton Sax". Vill man inte stå i rampljuset så vill man inte och som deckarpseudonym är ju Agaton Sax utmärkt, i alla fall för oss av en något äldre generation. Läser man fortfarande Agatan Sax?

Sen hämtade sonen oss och körde oss hem igen, och tänk, då visade det sig att den störste skurken av dem alla, ja det var någon  helt annan det. Eller kanske snarare två slemma typer, Trump och Vance. Världen känns som en obehaglig plats, och då är det nog behövligt med lite eskapism emellanåt.