Hjärtevägen

 Vägen till mannens hjärta sägs ju gå genom magen. Nu tycker jag väl i och för sig att det är att inte tillerkänna det manliga släktet att ha mer än lekamliga känslor, det känns ju lite fjuttigt och nervärderande. Jag är ju helt säker på att maken inte bara älskar mig för min matlagnings skull, även om han onekligen är högeligen tacksam att laga mat till. Man vill ju gärna tro att det även är ens charmerande personlighet som får maken att tindra lite extra med ögonen även om det måhända tindras med extra många watt om man dinglar med en kalvlever Anglaise framför plytet på honom.

En annan som gillar sin mat, det är Loppan det. Huliganen, salig i åminnelse, tiggde ohämmat vid bordet och med tilltagande ålderdom kunde han dra både två och tre varv runt bordet, utkrävande sin andel.

- Nästa hund ska inte tigga vid bordet, informerade jag maken om då. Jag får erkänna att han inte såg ut som om han riktigt tog detta på allvar. Men jodå, Loppan fick inte mat vid bordet. Ett tag i alla fall. Sen kunde det bli så att om vi satt i köket så kunde en liten smakbit landa i hennes skål... och sen blev det måhända också så att vi inte tog den där omvägen kring hundskålen. Maten hade ju ändå samma slutdestination.

Men rätt ska vara rätt; Loppan är inte så påträngande i sitt tiggande som Huliganen var. Hon sitter mest stilla och tittar på en med stora ögon som tillitsfullt säger att "jag vet att du inte glömmer bort mig, din trognaste vän". Om man är lite disträ och  det inte landar en liten bit i Loppans gap, ja då kan hon gå så långt att hon puttar till en med nosen på benet. Och då, då brukar ju den försumlige matten/hussen komma ihåg sig.

Ibland så är det ju faktiskt så att vi inte äter något som passar i en hundmage. Dagens lunch, till exempel, bestod i makens fall av ganska kryddstarka rester av asiatisk mat och eftersom Loppan kan ha känslig mage serveras inte sådant. Nu hade jag ju insett detta redan från början och Loppan hade fått en tuggpinne, vilken hon gjort processen kort med redan innan vi hunnit börja äta. Själv åt jag yoghurt och banan, och sånt gillar inte Loppan, så hon placerade sig vid makens sida och tittade förhoppningsfullt på honom. Maken försökte förklara att nä, det här passade inte för henne, det var för starkt. Loppan trodde ju inte på det, utan satt lika envetet och förhoppningsvis kvar ända tills maken ätit färdigt.

Maken vred besvärat på sig och sa den att "du får ta fram en godisbit till henne, jag klarar inte det här, att hon blir så besviken". Alltså tog jag fram en hundgodis ut den därför avsedda lådan. "Är det en sort som hon gillar?" sa maken då.

Och det var då jag insåg det. Vägen till mattens hjärta. Älska min hund och skäm bort henne, så är är står hjärtat vidöppet. 

Nu ska vi ha gäster på middag här i kväll, och jag får väl informera dem om att om de känner något som petar dem på benen, så är det i alla fall vare sig maken eller jag som tåflörtar med dem. Jag tror nämligen inte att Loppan kommer att lägga band på sig. Inte när det serveras lamm. 

Vårkänslor

 Vi är redan inne i mars, och det vet man ju; i kalendern definitivt en vårmånad, men i verkligheten kan det vara lite si och så med det våriga. Det är som med blåsippan som niger ute i backarna och yrar om att det är vår - inte helt tillförlitlig. Än kan man behöva lite ylle närmast kroppen.

Loppan, maken och jag befinner oss i Halmstad och när vi kom upp i helgen var det inte direkt så att vårkänslorna vare sig sprittade eller spruttade. Grått, grått, grått och isen låg fortfarande på Nissan om än i betydligt smutsigare och slitnare slag. Det var inte så mycket winter wonderland över det hela.

Och det är ju så det är, det där mellanläget kan hänga över en som en våt trasa ett bra tag till. Förvisso har jag sett otvetydiga vårtecken. I Botan, till exempel, där spirade fågelskådare med rejält tilltagna objektiv för att titta på årets uggleungar. Uggleungarna tittade förvånat tillbaka, utan minsta objektiv. Vintergäck och snödroppar har vågat sig fram. Så jo, någonstans förstod man ändå att våren låg i startgroparna.

Några dagar senare så är isen borta på Nissan och det är bara någon lite rest av snöhögar kvar, men jag kan inte påstå att det kändes som att det var läge att skutta ut i naturen utan strumpor och skor.

Men så idag kom solen fram och jo, visst kände man då hur det liksom spratt till inom en. Hur Våren liksom viskade "håll ut! jag är på väg!". Och då, då förlåter man den att det helt plötsligt syns väldigt väl att man inte putsat några fönster på ett bra tag. Vem bryr sig om sånt när man kan greppa vovven och ge sig ut på Hallandsleden? Vilket var precis vad maken och jag gjorde. Så skönt! Äntligen en promenad med extra-allt; solsken, skog, strand och hav. Och en kanin som drog som en avlöning när den fick syn på Loppan.

När vi kom hem fulla av havsblåst och solsken kom det foton från dottern som är i fjällen med sin familj. Där var det också strålande sol och betydligt mer snö. Såg härligt ut, i alla synnerhet som man kunde njuta av skidbilderna på avstånd. Slalom är så inte jag. Vi har alla våra styrkor och att stå på skidor och med dödsförakt kasta mig ut för pistade branter tillhör inte mina.

 

Målsnöret

 Nu är det inte långt kvar tills vi spränger målsnöret på detta OS. Och man får ju säga att trots en eller annan missräkning så har det ju ändå gått som på räls - ja åtminstone för damerna. Herrarna har ju haft det lite tyngre även om Ponsiluoma klippte till med ett guld. Vi har numera utnämnt honom till hedersdam.

En som verkligen sprängde målsnöret idag på absolut bästa sätt, ja det var Ebba Andersson det på 5-milen. Vilken prestation! Det kan ju tyckas att det kanske inte var så spännande när det var nästan 2 minuter till tvåan och en hel näve minuter ytterligare till 3:an. Men spännande, det var precis vad det var, för vem vet om man orkar hålla ångan uppe i 5 mil och dessutom på smala, hala skidor i en massa backar. Det gick ju bra, och så väldigt välförtjänt får man säga efter förra lördagens bedrövliga vurpa. Idag vurpades det minsann inte. 

Och visst är det spännande och roligt med OS - men ibland kan det ju ändå kännas som att det vore skönt med lite omväxling. Nu när vi har det så förspänt med lägenhet i Halmstad också, så fanns det ju verkligen möjlighet till miljöombyte. Alltså drog Loppan och jag iväg till Halmstad, ett Halmstad som visade sig från sin vintrigaste och vackraste sida. Vi skulle förvisso ha fått sällskap av Kristina också, men hon hade drabbats av barnbarn, eller mer precist av deras baciller, så i stället för att njuta av promenader vid havet och lunch på Fyr och sällskap av Loppan så fick hon ligga nerbäddad. Så Loppan och jag promenerade på egen hand, tog det lugnt och tittade bara lite lagom på OS. Sprintstafetten till exempel. Också en nagelbitare. 

Nu kan ju fråga sig vem som tog hand om maken medan hans OS-support så lättsinnigt drog sin väg? Men lugn, bara lugn, maken är fullt kapabel att laga en stadig omgång ugnsbakad alukorv med potatis och purjolök som räcker i tre dagar. Bra karl reder sig själv om än utan kulinarisk omväxling. Fast jag får ju också säga att bland det första han sa när vi kom hem igen efter att ha kramat om både mig och Loppan var "vad ska vi äta imorgon kväll?" (Det fanns nämligen fortfarande falukorv kvar, som han fick njuta på egen hand). Och jag tror han blev nöjd med lite hjort och svampsås och sånt.

Det är inte bara OS, det är sportlov också, så jag passade på att hämta Grynet och Pyret på fritids, det kändes att det var alldeles för länge sedan vi sågs. "Får vi komma hem till er när morfar tittar på OS?" undrade flickorna, vars mamma hade underhållit dem med berättelser om hur det var när hon var liten och det var OS... men jodå morfar ville gärna ha sällskap av dotterdöttrarna i tv-soffan!

Fast först tog vi en sväng om Kulturen och tittade på den nya utställningen om Madicken, ja efter att ha styrkt oss med chokladboll på caféet först. Det var en fin utställning, men eftersom den bara varit öppen en veckan så var det massor av barn som fräste runt, som barn ju ska göra, men det var kanske lite väl trångt när man skulle undersöka allt så vi har kommit överens om att det kan bli ett nytt besök lite längre fram. 

I skrivande stund sitter maken och tittar på hockeyfinalen. Loppan håller honom sällskap, men själv känner jag att jag har nog uppnått mitt quantum satis av sport för ett tag. Inga svenska damer är med heller och hur spännande blir det då? 

Men!!!

 Det var ju inte riktigt så här det skulle bli; här vaknar man till en dag som visar lite blå himmel, det är Alla Hjärtans Dag (inte för att vi firar det med nallar, rosor och choklad direkt, men det har väl ändå en positiv feeling) och damerna ska köra stafett i längdåkning. Och det har man ju förstått; ska det bli några svenska medaljer i detta OS, ja då är det skiddamerna som presterar. Här var det alltså upplagt för klang&jubel och klackarna i taket och tjosanhejsan i största allmänhet.

Och tjosanhejsan blev det ju, fast inte riktigt som det var tänkt när Ebba Andersson stod på öronen i utförsbacken så att skidor och guldchans rök all världens väg. Himla synd om henne, det måste man säga, men också om maken som stirrade klentroget på tv-skärmen och inte ville tro sina ögon. Vad hände? kved han och såg ut att vilja slita sitt hår. Sen får man ju ändå säga att resterande damer gjorde en praktinsats och silver är ju verkligen inte kattskit direkt...men ändå. Dämpat får man väl säga. 

I någon paus mellan andra grenar tittade maken på hockeyn. Herrhockeyn har ju verkligen inte heller gått som på räls. Men se på sjutton - i numerärt underläge gjorde de svenska herrarna mål!  "Just det, ju färre herrar i farten, desto bättre går det" muttrade maken då desillusionerat.

Jag kände att här får göras en insats; något som är både nyttigt och gott och liksom muntrar upp. Jag rannsakade mitt sinne och la pannan i djupa veck; vad kunde det vara?

Alltså, svaret måste väl ändå vara morotskaka? Så många morötter i, det kan ju inte vara annat än nyttigt? Här väljer jag selektivt att bortse från mängden rapsolja, socker, florsocker, smör och annat. Morötter, det är hälsokost på hög nivå, det.

Jag får nog säga att det känns som att maken blev lite lenare till sinnes, det gör det. I kväll blir det ryggbiff med hemlagad bearnaisesås. Här gäller det att ta till det tunga artilleriet. Också är det ju dessutom Alla Hjärtans Dag. 

Inne i OS-bubblan

 Det har varit en lite tjorvig inledning på året; virusarna har ping-pongats mellan maken och mig och just när man tänkt att nu, nu är vi på banan igen, ja då drabbas man av medaljongsjuka till exempel. Låter tjusigare än det är. Men sånt går ju också över som tur är. Då drabbas man av divertikulit (som, inom parantes, också låter tjusigare än det är). Men igår, då vaknade jag för första gången på en vecka helt feberfri! Sen är det ju förvisso de där knäna, men nu väntar röntgen så får vi se. I alla fall, jag vaknade och kände ett litet försiktigt 'hurra!' inombords. Man vill ju inte sticka ut hakan och tjoa "äntligen frisk!", men det kändes bra, det gjorde det. 

Sen insåg man a) vad som väckt en, och b) vad klockan var, nämligen 5 på morgonen. Det finns arla morgonstund och alldeles för j-vla arla, det gör det. Men när Loppan låter som att hela maginnehållet är på väg i retur, ja då går man upp och går ut i den där morgonen, iklädd pyjamas, knäskydd, mössa, regnstövlar och jacka medan man tackar sin lyckliga stjärna för att en sådan outfit är helt ok i de här kvarteren i Lund därd där klädkoden kan vara minst sagt fri. Nu var det inte magen, vilket vi tackar för, utan Loppan har drabbats av kennelhosta. Så det ska väl gå över det med vad det lider, även om hon låter som en mycket astmatisk och högljudd gammal tvåtaktare. (Säger jag, som egentligen inte har en susning om hur en gammal tvåtaktare låter, men jag föreställer mig att det är ungefär så här. Förresten är nog mina begrepp om vad en tvåtaktare är också synnerligen dimmiga om vi nu ska fortsätta med bekännelserna).

Men så är det ju ändå OS-tider när man ändå ska ta det lugnt. Vissa mer än andra. Maken till exempel. Vi jublar över de svenska skiddamerna som far fram som jehun i spåren. Vi biter på naglarna till mixed curling-finalen - trots att jag egentligen ställer mig helt likgiltig inför det där med att hiva iväg stenar på isen. Så är det inte när syskonen Wranå glattar runt på isen med sig själv och andra. Nervkittlande, minst sagt.

Maken har nu blivit så inspirerad att han tycker att vi ska prova på det där med curling. Jag tittar klentroget på honom och undrar hur han tänkte där? Släppa ut sin vingliga fru på isen och tro att hon ska såväl sitta på huk, som glida runt på knäna? Skulle inte tro det.

Men i alla fall, när det är så spännande, ja då måste man ha något i händerna, en stickning till exempel. Och nu är det ju så lyckligt att jag införskaffat garn till en Dagmar zipper sweater till mig själv eftersom maken nu blev så himla nöjd över sin Tarjei sweater och använder den flitigt. Väldigt rolig stickning, det måste jag säga. Man måste dock hålla tungan rätt i mun, så det är inte direkt den sortens stickning man har med som nervlugnande medicin framför tv:n. Då behöver man något tillfredsställande rejält och enkelt - och då är det ju en rackarns tur att man har familjemedlemmar som behöver raggsockor. Första paret är på god väg och det är mycket OS-anda som är instickade i dem.

För övrigt har det av naturliga orsaker varit rätt lugnt här, inte så mycket action precis. Nu ska jag snart iväg till tandläkaren och det är ju ändå action av någon sort, men kanske inte direkt av mest spännande slag. 

Eller jo, det var ju styrelsemöte i bostadsföreningen igår kväll. Mitt under OS?! När datum för årets styrelsemöten sattes sa maken helt oförstående "den 11 februari? Då är det ju OS?". Alla andra tittade minst lika oförstående tillbaka och tyckte "jaha? Och??". Ja utom undertecknad då, som är väl förtrogen med makens passionerade OS-intresse, och jag kan väl tycka att vill maken titta på OS, ja då ska han få det. Men möte blev det, och som tur var, var det fler som ville kolla på hockeyn så vi lyckades ändå hålla oss till den stipulerade tidsramen för mötet. Detta händer inte alltid. Men det blev hockey och maken sjönk belåtet ner i fåtöljden medan muttrade oförstående för sig själv "styrelsemöte under OS?? Mamma mia!". 

Nu väntar tandläkaren, så nu februaris första blogginlägg vara över. 

Bättre sent än aldrig

Idag var det dags att åka till vårt andra hem och vi kom iväg i god tid från Halmstad. När vi närmade oss Hallandsåsen började det snöa och på radion hörde vi varningar om halt väglag mellan Ängelholm och Helsingborg. 

Och mycket riktigt, vid elvatiden strax efter Strövelstorp körde vi rakt in en större olycka. Det var läckande bränsle, långtradare som stod på tvären och ett allmänt kaos. Gudskelov utan personskador verkar det som, men senast jag kollade  var E6:an fortfarande avstängd. Och då är man ju innerligt tacksam att vi själva bara blev ca 2 timmar försenade innan räddningstjänsten fick röjt undan så att alla bilar fick köra tillbaka i fel vägriktning. Alla tog det synnerligen lugnt och var rätt tacksamma för att vi inte körde lastbil, för de verkade bli fast där. Inte lätt att vända en sådan pjäs.

Man är då också tacksam för att man inte kom dit 5 minuter tidigare. Man är också tacksam för att med en inbiten ylleälskare i familjen fanns det gott om stickat att värma sig med. Ingen tid hade man att passa heller. 

Så vi kom hem, senare än tänkt men hela och oskadda och nu, nu väntar grönpepparfilé (med mycket krut i) och ett par glas vin. Det kan behövas, för visst hinner man tänka både ett och annat. 

Spadag

 När Loppan kom in i familjen så tyckte jag först att det kändes lite märkligt med en långhårig och raggig hund - jag var ju van vid Huliganen som var släthårig och inte det minsta raggig. Däremot fällde han kopiösa mängder underull i både ny och nedan. Sen kom Loppan. Raggig och ofällande och efter att ha vant mig så insåg jag ju att hon var makalöst söt på sitt eget vis även om det inte var på det vanliga huligansättet. 

Världens snällaste ögon, päls som vajade i vinden när hon sprang fort och spjånghoppade som en rabiat kanin bredvid en när man gick på promenad. Lättskött på de flesta vis, förutom att snön fastnade i pälsen så att hon när det var kramsnö blev mer kobent än John Wayne i någon gammal westernfilm.

Efterhand så växte pälsen och man fick ansa lite i ansiktet så att hon skulle kunna se något med de där bruna snälla ögonen, ja det behövdes lite ans både här och där - men lika söt var hon.

Emellanåt slog det mig ändå att var hon trots allt inte lite väl Skäggiga Damen? Och vore det inte skönt att lätta lite på all den där pälsen? Och nog var det väl ändå så att Loppan var värd att skämmas bort lite, få lyxa till det med en spa-dag? Klart hon är!

Så idag hade jag bokat in Loppan för bad, föning, trimning av generande hårväxt och lite allmän ans. Loppan var lite lätt skeptisk när vi stegade in på spa:et, men hon är ju makalöst snäll och finner sig i det mesta så jag vinkade farväl till raggfian...

...och drygt 2 timmar senare hämtade jag upp en välfriserad, fluffig, ompysslad vovve med silkesmjuk päls som såg flera år yngre ut. Hundtrimmerskan utgjöt sig om hur otroligt snäll och duktig Loppan varit, medan Loppan nickade instämmande och tacksamt tog emot tributen i form av hundgodis. Inget ragg hindrade nu Loppan från att blicka ut mot sin omvärld, och inte den minsta lilla tova missprydde hennes päls. Hon var välfriserad utan att se helt avskalad och för stylad ut - bara tjusig helt enkelt.

- Wow, Loppan! Så snygg du är! sa jag beundrande och Loppan höll med. Sedan traskade vi hem till husse som också tyckte att hon blivit otroligt tjusig. 

Nu känner jag bara att här behövs köpas lite nya halsband, inte kan man gå i de gamla nött som hon haft i en 7-8 år - här krävs nytt och snyggt för att passa frisyren.