Utflykter

 Inget piggar upp som en liten utflykt! I all synnerhet om det är surikater inblandade. Alltså drog dottern, Grynet, Pyret och jag iväg på en liten tur till Ystad Djurpark. Där har vi ju faktiskt varit tidigare, men det var för 7 år sedan, så man kan ju inte direkt påstå att vi springer ner dörrarna för dem. Nu är det ju i och för sig ett litet hus med lucka där man betalar när man går in, och inte en dörr, men nu snackar vi bildligt, alltså. Inte bokstavligt.

Det regnade på oss i början, men vi var försedda med regnkläder och paraply så oss gick det ingen nöd på. Så småningom kom solen fram och det blev fint och varmt och det var bra för då kom en del djur ut också som legat och tryckt inne i sina hus. De hade väl inga regnkläder kan jag tänka. I all synnerhet hade vi stått och spanat efter servalerna, de fläckiga katterna med jätteöron men de visade sig inte. Sen, när solen kommit fram, ja då satt där en serval och tittade högtidligt på oss inne bland gräset. Vi tittade tillbaka. Efter ett tag kom jag på att aha! jag kunde ju ta ett foto på servalen, så kunde jag glo på den bäst jag ville, när jag ville. Då hånlog servalen och skuttade raskt in bland det höga gräset och gjorde sig osynlig. Jaja.

Däremot tittade vi på andra djur. Lejontamariner till exempel, som var mycket mer tillmötesgående och visade sig, även om de var lite blyga. Väldigt söta var de, där de skuttade runt bland grenarna, det enades vi om, små och orangefärgade. Vi tittade på lite större djur också, som till exempel kapybarerna. Världens största marsvin som kan väga upp till 91 kg läste vi på skylten. En sån hade man nog haft svårt att hysa i en bur hemma, då på den tiden när vi hade marsvin. Lite tung att ha i knäet också tänker jag. De här kapybarerna, de verkade ta livet med ro, och höll sig mest inne i sina hus när vi var där och tog det lugnt. Åt och vilade sig och tittade välvilligt intresserat på oss när vi tittade på dem. Rara, men kanske inte så mycket action?

Däremot kom vi mer i närkontakt med alpackorna. Alltså så söta! Med en lockig frisyr som taget direkt ur en 80-tals frisyrtidning och med ett förjusande milt sinnelag och stora vackra ögon. Dessutom hummar de så rart - "hmmm" nynnade de och tittade intresserat på oss när vi tittade på dem. 

Ystad Djurpark är verkligen värt ett besök; lagom stort och djuren har stora fina inhägnade och det finna många att titta på - bland annat marorna som jag kom ihåg från vårt senaste besök. Nu läste jag på skylten att de kan förflytta sig väldigt snabbt, upp till 70 km/timmen med någon slags fyrfota spjångstuds. Det finns säkert en mer vetenskapligt korrekt benämning, men den har jag glömt trots att det stod på skylten och google tycks inte vara min bästa vän i detta avseende. Nu vägrade de envisa djuren att göra minsta lilla spjång trots att jag ihärdigt uppmanade dem till det, så de fick inte heller vara med på bild.

Det fick däremot surikaterna. Jamen, herregud så söta! Och så betedde de sig precis som i Lejonkungen med en som stod på vakt för att varna för alla rovfåglar, medan de andra grävde och rotade och kivades (ungarna så klart...). Där tillbringade vi mycket tid, det gick liksom inte att slita sig från dem. En surikat skulle man ha, jag tror inte att man kan vara på dåligt humör om man har en sån i närheten.

Sen tittade vi på en himla massa andra djur; kameler och zebror och alligatorer och påfåglar och lemurer och en himla massa annat. Vi fikade och åt lunch och sen åt vi glass. Inte för att vi kanske var så hungriga vid det laget, men glass är aldrig fel!

Efter glass och besök i butiken var det så småningom dags att styra kosan mot Lund igen. Väldigt mysig dag! Undrar om det dröjer 7 år tills nästa gång man får skåda en surikat? Eller om man kunde få se en mara som spjångade fram? 

Loppan, maken och jag gjorde också en utflykt häromdagen, fast av mer lokal karaktär. Vi tog nämligen en promenad i Kunskapsparken på Brunnshög där vi inte varit förut. Större än vad jag förväntat mig och fint. Ännu finare kommer det att bli när alla träden växt till sig och det blir ännu grönare och lummigare. Väl värt ett besök redan nu, trots brist på surikater och servaler. En eller annan mygga finns det väl. Frågan är väl också om man blir så mycket mer kunskapsrik när man gått där? Kanske inte, för numera är ju ens hjärna så beskaffad att kommer det in ett nytt faktum, ja då trängs något annat ut. Hjärnan känns liksom inte så elastisk nuförtiden. Det kan väl ändå inte skada att ta en sväng där, det kan ju ändå hjälpa synapserna på traven lite. Dock råder de en sorglig brist på glasskiosker, det kan ju vara bra att ha i åtanke. Så vill man ha glass, ja då är det kanske ändå bättre att satsa på Ystad Djurpark. 

Traktorer piggar alltid upp

 Och så blev det augusti, bara så där. Oj vad det går fort, men sommaren har verkligen levererat i år. Sol, bad, värme, grillning. Och lite regn och åska, men sånt ska ju också till.

Sedan sist har det varit fullt upp. Stickcafé på Rotundan i Halmstad, helt utan foton, men trevligt hade vi. Jag stickar på en tröja till Grynet, och sen har jag visst råkat köpa garn till en tröja till Pyret också. I väldigt karamelliga färger. - Tänk om hon tycker den blir för färgglad, sa jag till maken, men han trodde nog att den där perioden när man bara vill gå i svart och grått ännu är långt borta för Pyret. Det får vi hoppas.

Vi hade sällskap av Kickan och Knyttet en dag när deras föräldrar skulle tapetsera lite. Kan ju vara lite bökigt att få ihop en ekvation med en 3-åring, en 5-åring, tapeter, lim och tapetknivar. Sån tur för farmor och farfar som fick sällskap.

Vi pusslade och läste Bamse och lekte på lekplatsen. Uppenbarligen hade farmor en väldigt sövande röst när Bamse lästes, men visst är det skönt med en liten tupplur på eftermiddagen?  

En annan dag var det dags för tjejutflykt med Kickan, Knyttet och deras mamma. En sådan hade vi förra året också, så nu får man väl verkligen anse att det är en fastlagd tradition?

Det här året gick utflykten till Gunnagården i Falkenbergstrakten. Vi var alla mycket pepp och det visade sig att det var fler som var på utflyktshumör, för det var gott om barn och deras föräldrar där som ville titta på grisar, åka traktorflak, klä ut sig, äta våfflor och allt som stod till buds. 

Precis när vi kom fram började det droppa lite från himlen, så det var ju himla bra att då inleda med våfflor med blåbärssylt, eller, i de vuxnas fall, våfflor med skagenröra. När alla våfflorna bara var ett minne blått sken solen igen och vi kastade oss ut i alla aktivieter. Man kunde spela bowling, titta på kaniner och getter och grisar och klä ut sig och klättra och hoppa med käpphästar och, och, och... det var full rulle! 

Men jag undrar om priset ändå inte togs av att man kunde köra traktor - det fanns gott om sådana. Måhända att de nog sett sina bästa dagar och inte såg så mobila ut, men flickorna var lika pepp för det! Traktor alltså. Vilken grej!

Sedan var det ändå dags att traska tillbaka till gården, för då var det dags att åka traktorflak, efter en traktor som var lite mer mobil och körvänlig så att säga. Det gällde att hålla sig framme, för det var gott om entusiastiska barn som ville följa med på turerna som gick längs majsodlingar och förbi jättestenrösen. Jag skänkte en medlidsam tanke åt alla som slitit upp all den där stenen för att få odlingsbar mark. Knyttet blev dock mest upphetsad över att hon fick syn på hallon! Och sen att majsen var så nära att den hängde in över traktorflaket! Ja det var en tur, det. 

Så småningom var det ändå dags att dra sig tillbaka mot Halmstad, till dem som inte fått följa med på tjejutflykt; pappa och farfar. Loppan fick i och för sig inte heller följa med, trots att hon är flicka. Jag tror nog hon var lika nöjd för det. 

Nu är vi i Lund igen, det har grillats i trädgården och Loppan tycker i vanlig ordning att det är lite snålt tilltaget med tilldelningen av det grillade till henne. Då försöker hon ta saken i egen tass och om man inte hindrar henne så försöker hon ta sig upp på bordet och servera sig själv. Jag förstår inte vem som uppfostrat henne? Eller, jo, kanske jag förstår det ändå... hon har matte fast lindad runt tassen. 

Igår var vi hembjudna till Grynet och Pyret, ja och deras föräldrar förstås. Det var en härlig sommarkväll som tillbringades på altanen med god mat och prat och skratt och Loppan, ja hon jagade först katter och sen tiggde hon ohämmat. Dock är bordet för högt att ta sig upp på, även om hon gjorde tappra försök. Så man borde kanske skämmas över sin hund, men sen tänker jag att de känner henne och tycker om henne och vet hur hon är, även om vi fick frågan att "var det inte den hunden som inte skulle bli matad vid bordet?". Kan jag ha sagt det? Ibland är det bra att vara lite gammal och ha (synnerligen) selektivt minne. En himla fin kväll var det oavsett, tiggig hund eller ej. 

Men om man nu inte är i fjällen då?

Man kan ju ha en fin sommar ändå, trots att man inte vandrat runt bland fjällbäckar och fjälltoppar. Med eller utan polkagrisar.

Man kan ju hänga på balkongen och titta på kanotister, roddare och sup:are som färdas fram på Nissan medan man själv har det behagligt lugnt. Eller också hänger man på stranden och har det lugnt där, när man inte tar sig ett dopp. Det är märkligt, det där. De första stegen känns alltid lika svala, men sen när man plaskat runt i äkta mormorsstil med huvudet högt ovanför vattnet för att inte bli blöt i håret, ja då känns vattnet väldigt varmt och skönt när man närmar sig stranden igen. Inte så att det kommer som en överraskning precis - man har ju trots allt varit med förr - men ändå kan man inte låta bli att kommentera det. Varje gång. 

Förra veckan när det var varmt och soligt, ja då badade vi varje dag. Jag har alltid hävdat att jag inte är någon badfantast, men det var innan jag riktigt bekantade mig med stranden i Frösakull och det klara vattnet där som blir lagom djupt utan att man gått och gått och gått och aldrig fått vatten över vadhöjd. Det, i kombination med tång och annat mög, gör ju att ens inre badare inte riktigt blommat upp. 

I fredags fick vi faktiskt sällskap där på stranden när Anna-Karin och Andreas kom på besök. Anna-Karin är en soldyrkare av rang så vi hann knappt mer än fresta med ett "ska ni inte komma och bada här i Halmstad?" innan de stod utanför dörren. Det blev picknick på stranden, flera dopp och sedan en promenad i Halmstad. Då hamnade vi på Walters Brygga, dit maken och jag tänkt gå flera gånger, men det är väl så; nu har vi bott i Halmstad så pass mycket att vi liksom kommit ur det där sightseeing-stadiet, utan man mest bara pratar om saker man ska göra och sen gör man det som man brukar göra, tar sina vanliga rundor, går till sina vanliga restauranger. Men har man då gäster, ja blir det av! Vi drack Sangria och tittade på åskmolnen som drog in, dock utan att de hävde någon vätska över oss. Det är ju väldigt torrt nu, så lite regn hade inte varit ovälkommet, fast helst inte när man sitter där och dricker Sangria. 

Därför var det utan några större förhoppningar som vi gav oss ut i skogen häromdagen för att se om vi ändå kunde hitta någon liten svamp. En promenad i klorofyllen är ju ändå alltid skönt så vi knallade på och rätt vad det var fick maken se något gult. - Det är nog bara ett litet löv, sa jag pessimistiskt, men nej minsann. En liten herr Kantarell var det som stod där ute backen och neg - eller om det nu var Blåsippan? Jaja, den neg i alla fall inte så länge innan den hamnade i vårt papperspåse. Sen hittade vi faktiskt ett gäng till, så på kvällen blev det svamptoast till vår stora förvåning. Delikat! Vi brukar ju alltid hitta svamp, men det är oftast sådana som ser oätliga ut, som är av för oss okänd art eller bara fel på något annat sätt. Den här gången hittade vi enbart kantareller. - Är vi riktiga svampplockare nu? frågade vi oss. Oavsett så ska man inte skåda hittad kantarell i munnen, utan snarare stoppa den i munnen. Vilket alltså skedde. 

Vi tog också en sväng vid Sennan-ån där vi hade en stuga för länge sedan. Vi var där en gång för ett gäng år sedan med sonen och svärdottern, men då var allt borta. Putz weg. Gone with the wind. Och på något sätt kändes det lite sorgligt ändå. Det händer än den dag som idag är att jag tänker på vår fina Morsö-kamin med ekorren på sidan - var finns den nu? Den som vi alltid eldade i när vi kom upp under kalla årstider. Men nu, nu kan man elda igen, för kommunen (gissar jag) har minsann satt upp ett vindskydd där, komplett med grillplats och allt, precis där vår stuga låg. 

Det var sorgligt lågt vattenstånd i ån, och inte blev det bättre av att Loppan rände ner och släckte törsten. Jag vill ändå framhäva att i det stora hela, så kanske det inte påverkade vattennivån så mycket ändå. 

Vi har också hunnit hänga på den nya Piratlekplatsen med Kickan, Knyttet och deras föräldrar. Spänstiga som de är cyklade de dit, medan maken, Loppan och jag tog bilen. Sen spänstade flickorna vidare, klättrade, balanserade, gungade och var fullt sysselsatta. Maken och jag satt på en bänk och motionerade per ombud så att säga. Det blev sockerkaka, brownie, saft och kaffe också innan det var dags att vända cyklar respektive bil mot hemmet igen. Maken och jag hade haft en liten tanke på bad, men  det blåste upp och vi såg ingen i vattnet alls, så då bangade faktiskt vi också ur. Det kommer fler baddagar. Och förhoppningsvis fler svampplockardagar också. 

Att ha en semester i andra hand

Jag gillar naturen, och gärna av lite vild och karg art. Jag gillar att gå. Det är kanske inte så konstigt att jag lite då och då har tänkt att en vandra i fjällen, det vore väl mysigt ändå? Myggigt, men mysigt skulle man kunna tro. Jag har då helt enkelt bortsett från skoskav, att man kanske inte är så himla vältränad och så där. Knott har jag också bortsett från. Men, tja, det har inte blivit av och jag tror inte att maken direkt sörjt över det. Nuförtiden spänstar han ju runt i grönskan, alldeles utan att ha en golfboll framför sig, men så var det kanske inte riktigt då när det begav sig.

Sen blir man ju äldre. I synnerhet knäna blir äldre, så jag har kommit till insikten att något fjällvandrande blir det nog aldrig. Sån himla tur då att jag kunnat få uppleva det lite i andra hand eftersom dottern gripits av samma fjällvandrarlust. Uppenbarligen är det lite mer ruter i dottern, hon låter ingen myggångest lägga hinder i vägen utan köper myggnät och mygghattar, packar bilen full med man och barn och pryttlar och så fräste de iväg. 

Varje dag fick jag ett gäng bilder att oh:a och ah:a över där jag satt bekvämt i en fåtölj. Lite svalt och blåsigt var det när de gick vid Grövelsjön, men tänk så praktiskt, då blåste ju myggen bort! Och mot kyla finns det ju hemstickade ullplagg att ta till medan man njuter av natur där man kan dricka vatten direkt ur fjällbäckarna, där horisonten är vid och där fjällen tornar upp sig i bakgrunden. Sånt har vi inte så mycket i Lund kan jag säga, dricka direkt ur Stadsparksdammen rekommenderar jag verkligen inte, och högsta berg skulle väl vara Billebjer då...som en norrlänning knappt skulle notera ens, utan förmodligen mest skulle se som en vägbula. 

Fjärran länder fick de också uppleva minsann - ena foten i Sverige och andra i Norge, exotiskt så det förslår.

Allt var ju inte kalfjäll, fjällskog vandrades det också i. Och vid Fulufjället finns Sveriges högsta vattenfall, som jag nu också fått sett så här via ombud. "Coolt" var Pyrets omdöme om fallet, och där slog hon minsann huvudet rätt på spiken. 

Rapporten säger att allt hade gått bra och att Grynet och Pyret traskat på vid gott mod. Dottern hade upptäckt att polkagrisar, det var grejen när man behövde höja blodsockernivån lite och få upp peppen igen. Vem kunde ha anat det? Jag gissar att det här, det har blivit en minne för livet. 

Jag tycker det ser fantastiskt ut och är väldigt tacksam att jag fått uppleva det här åtminstone i andra hand. Om jag blundar och låter fantasin spela, så kan jag nästan tro att de är jag som ligger där och tar igen mig uppe på fjället. Måhända med en polkagris i munnen.

 

 

Ränderna går aldrig ur

 Jag har säkert nämnt vid ett eller annat, för att inte säga ett flertal, tillfällen att jag har svart bälte i konsten att lägga saker på ställen där de kanske inte direkt hör hemma, vilket ju gör det himla svårt att hitta dem igen. Det begriper ju även den enfaldigaste. Undertecknad uppenbarligen undantagen. Med det sagt, så vill jag ändå påstå att jag har blivit bättre.

- Var sak på sin plats, säger jag snusförnuftigt till mig själv när jag lägger bilnyckeln i härför avsedd skål. Ja inte när jag ska ut och köra så klart, då går det ju inte att köra. Inte utan nyckel. Det begriper alla, även jsg.

Häromdagen skulle jag just det, ut och köra alltså. Loppan och jag skulle ränna runt vid Krankesjön med Susanne och hennes vovvar. Susanne är alltid i god tid, så jag, som kan var lite si och så på den punkten försöker därför också vara det. Och ja, ryggsäcken var packad i god tid, Loppan var beredd och jag hade  allt väsentligt med mig: kaffe, bullar, hundgodis och vatten. Mer behövs inte. (Mer än ett sunt förnuft). I god tid begav vi oss därför iväg mot bilen, och jodå, bilnyckeln var med. Men så slog det mig; jag borde nog ha med körkortet också, inte för att man brukar bli haffad av polisen ute på Revingefältet för att visa upp det, men nog vore det väl sjutton om de just denna dagen stod där och ville se på det inplastade kortet på mig där jag ser ut som en förrymd fånge? Alltså tog vi hissen upp igen och jag tänkte fiska åt mig etuiet där körkortet ligger. Etuiet ligger alltid i samma ficka i handväskan. Så icke denna dag. - Aha! sa jag sedan och slog mig (bildligt) för pannan - jag hade ju den svarta väskan igår, det ligger såklart där!

Men nix, där låg det inte och det var väl ungefär då jag började yra runt planlöst och slita och dra i grejer. Maken kastade en blick på sin vimsiga fru och klev raskt ur sängen och erbjöd sig att hjälpa till och leta. - Ring Susanne och säg att du blir lite sen, så blir du inte så stressad, sa han sen. Förvisso började min stressnivå stiga högt på skalan redan då, men jag insåg ändå det berättigade i hans förslag och pinglade till Susanne som redan satt i bilen. (Hur klarade man sig före mobiltelefoni, det skulle jag verkligen vilja veta). Maken letade på platser där jag redan letat (eftersom han känner sin fru) medan jag yrade runt som en ännu virrigare höna, men i ingen handväska låg det något körkort. Och jag har ett antal. Väskor alltså.

Men sen föll min blick på ett flak med hundmatsburkar som vi köpt dagen före hos veterinären, efter det att vi spelat golf (där maken slog mig så att det visslade om det, men så går det när man spelar som en en vithårig gud).  Då hade jag betalt med mitt kreditkort som låg i samma etui... och på golfen hade jag haft samma blåa väst på mig som jag hade nu... Snabbt lade jag ihop 1 plus 1 plus en fullfjädrad idiot och halade fram etuiet med körkort och allt ur bröstfickan på västen som jag haft på mig hela tiden. Jag ilade iväg som en något skamsen blixt medan maken bara skakade på huvudet och förmodligen gick och la sig igen. Sen gick vi en solig promenad Susanne, jag, vovvarna och kaffet och bullarna.

Ibland blir även jag trött på mig själv. Tur att jag har en sån charmerande personlighet, annars hade väl maken tröttnat för länge sedan.

Men andra ränder som inte heller går ur, till all lycka, är fröjden att få hälsa på en ny liten valpis. Vifta frestande med en valp och jag kommer ilandes som ett skott.

Nu hade Bitte fått en ny liten fröken valp, en med lååånga ben och ännu längre svans, med munnen full av vita vassa små bissingar och hela hon full av ett frejdigt humör. - Vill du och Loppan komma och hälsa? undrade Bitte. Alltså, vilken fråga! Det fanns ju bara ett svar på det, så en illgrön krokodil inhandlades och Loppan och fräste iväg. Den här gången utan minsta mankemang med vare sig bilnyckel eller körkort.

Att ta bilden på en svart valp är tämligen svårt. Det blir  mest bara ett svart sudd av alltihop. Ett rasande rart sudd var det i alla fall. Full av hopp och studs. Loppan blev lite förbluffad. "Vadnudå? En ny liten figur i hennes andrahem?". Men efter diverse snusande blev valpen granskad ordentligt och befunnen godkänd.

Förvisso fick hon inte lov att leka med krokodilen själv, för den tog storasyster hand om, trots att hon egentligen anser sig för vuxen för sånt. Däremot skulle ju inte det där långbenta pyret få för sig att det var hon som bestämde, så krokodilen fick sig en rejäl omgång av en mognare dam.

Sen satt vi på altanen i sommarvärmen och drack kaffe och pratade hund och jublade högt när valpen kissade utomhus, vilket hon tydligen inte anser sig behöva göra annars. Utedass? Är inte det väldigt förlegat? 

Så det är lite same, same här som alltid. Förkomna prylar. Ju fler hundar desto bättre. Virrighet i kvadrat.  Känner att det är nog precis så det ska vara.

Sällskapliga tider

Senaste veckan har varit en virvel av sociala aktiviteter, och det är väl det sommaren är till för? Grillkvällar i trädgården i Lund, ena kvällen med labbeflickorna och deras matte och husse. Framåt 22-tiden började temperaturen blir lite mer dräglig än de 36 grader som varit tidigare på dagen förra lördagen. Alltså, jag är inte byggd för 36 grader, i så fall hade jag väl inte fötts i Skåne? Inte för att man vill gnälla, rätt vad det är regnar det på tvären och är 7 grader, men lite färre grader är inte fel. Fast, det får jag medge, kvällarna är ljuvliga. Vilket den var även dagen därpå, då syrran och Enya kom och grillade. I och för sig var det väl mest maken som grillade och vi andra åt, men alla var nöjda och glada.

Sen åkte vi till Halmstad igen, och då blev det lite rimligare gradantal. Detta var tur, för maken och jag fick besök av två professorer i arkeologi och då blev det en fyratimmars promenad runt allt av historiskt intresse i Halmstad. Plus lite glass uppe på Galgberget, vilket var en välbehövlig paus mitt i allt det historiska. Maken tindrade som ett barn på julafton, tänk att ha så intresserade åhörare! Självklart fick de avnjuta utsikten över Nissan också. Det är det första vi gör när vi kommer till Halmstad, far ut på balkongen för att säkerställa att Nissan ligger där den ska så att vi kan titta på den. Hittills har vi haft tur i det avseendet.

I lördags blev det återigen sällskap och dessutom kalas! Kickan och Knyttet hade kalas, Knyttet hade precis fyllt 3 och just idag fyller Kickan 5. Solen sken, precis som den bör när det är kalas och vi bjöds på såväl korvbuffé som fina födelsedagstårtor. Loppan ställde sig först i kön när korven serverades, trots att jag väste åt henne att hon fick visa lite hyfs och inte tränga sig fram.

Självklart fick även Loppan smaka lite korv, herregud jag är väl ingen sån där principfast matte som gör allt enligt regelboken? Jag skulle inte känt igen mig själv i så fall. För att inte tala om hur purken Loppan skulle blivit.

Sen blev det tårta, och det fick faktiskt inte Loppan smaka. Den var alldeles för god för att dela med sig av. 

Sommartider, det är inte kattskit direkt. Man grips av en obetvinglig lust att gå och nynna på den gamla Gyllene Tider-dängan om just sommartider, man vill äta glass och krama barnbarn och pussa på maken och bara ha det bra. Vilken tur att man inte jobbar längre, det hade man verkligen inte haft tid till. 

Det beror på vad man jämför med

Oj vad tiden går - nu är det redan en knapp vecka sedan Grynet och Pyret lämnade Halmstad och återbördades till föräldrarna. 

Men innan de åkte hann vi med ytterligare lekplatser, den här gången den nya piratlekplatsen i Tylösand i värmen. Det måste vara en av de finaste utsikterna man kan ha när man gungar? Och om man inte gungade så kunde man ju slå volter eller klättra upp i piratskeppet. Och med "man" menar jag ju då inte undertecknad.

Sista kvällen gick vi på Pinchos. - Här gick jag på disco när jag var ung" sa maken och tittade sig nostalgiskt omkring. Då hette det Norre Kavaljeren, och om man inte svingade sina lurviga på dansgolvet kunde man spela black jack eller roulette. Maten och servicen var väl lite sisådär, men de nostalgiska minnena vägde upp. Numera dansade man inte, men däremot kunde man ju rida på en elefant om man ville. Det ville Grynet och Pyret. 

Sen kom fredagen och det var dags att köra mot Lund, med omväg via Hässleholm där mormor skulle träffa en läkare för att diskutera den kommande knäoperationen. Mormor har länge haft knotiga knän som Grynet uttryckte det i yngre dagar, och nu har väl knotigheten nått en gräns där det liksom inte går längre så nu blir det operation. - Kan man få långa slanka ben när du ändå karvar? undrade jag förhoppningsfullt, men det verkar sämre med det. Och med tanke på att det bara är det ena knäet som ska opereras så vore det kanske dumt att ha ett långt, slankt och ett kort och knubbigt ben. 

Medan mormor var inne hos läkaren gick morfar, flickorna och Loppan på en promenad i värmen. Morfar hade i kart-appen i mobilen hittat ett litet grönområde med dammar där de kunde gå, det verkade ju trevligt. Det var det inte visade det sig, det var fullt med sly och när de äntligen pustat sig uppför en brant backe så var dammarna bakom stängsel så det var bara att knata ner igen och köpa glass. - Pyret sprang uppför backen! sa morfar förundrat till mig, själv hade han fått göra någon paus eftersom det var så brant och varmt. Alla var dock vid gott mod och det blev ännu mera glass när vi stannade vid Bosjöklosters golfbana och åt lunch. Ä're varmt så ä're, och då behöver man glass.

Så småningom kunde jag se vad läkaren hade skrivit i journalen; "vital dam" stod det, och det kändes ju bra. Fast det beror väl på vad man jämför med; jag hade till exempel inte slagit volter som flickorna, eller för den delen kutat uppför branta backar. Och dagen efter den natt när jag varit ute med Loppan två gånger när hon hade lite tjall med magen, ja då kände jag mig verkligen inte vital. Fast för det mesta gör jag nog det ändå - och då känns det ju lite bra att ha det svart på vitt sådär. Vital. Jomen.