Närmar sig hösten?

 Det är ju onekligen de sista skälvande dagarna i augusti och förr sa man väl att september, det är en höstmånad. Å andra sidan så kan man ha mycket sommar kvar i september, även om det just idag när jag sitter i burspråket i biblioteket i Lund och hörde regnet hälla ner utanför fönstret för ett tag sedan känns avgjort början-på-hösten-aktigt.

Inget fel med det, jag gillar ju hösten. Igår bakade jag bröd för första gången på ett tag, och det känns onekligen också som en höstig aktivitet. Oklart varför. Bröd äter vi ju året om, men måste man alltid vara logisk? Nix. Idag blir det vildsvinsstek till middag och det känns också som höstmat. I alla fall för oss, kanske mindre för vildsvinet, men det har väl inte så mycket att säga till om i detta skedet.

Senaste veckan har tillbringats i Lund och det har varit fint. Det är det som är så bra med att ha två olika boenden, man får byta miljöer och aktiviteter och det gör att livet känns roligt och omväxlande. 

Det gäller att hålla sig i form inför den stundande knäoperationen och jag utför oerhört flitigt och samvetsgrant de övningar sjukgymnasten har gett mig. Det är nästan så att jag är förundrad över mig själv, över all denna plikttrogenhet, jag brukar ju vara den typen som är mer förtjust i tanken på att träna än att faktiskt göra det. Och ja, jag vet att det numera heter fysioterapeut och inte sjukgymnast, men ju äldre jag blir, ju mer benägen blir jag att göra som jag själv vill. Detta, har jag märkt, gäller även hundar. Loppan är ju drygt 10 år nu, och gör verkligen mest som hon själv vill. Hon anser sig färdiguppfostrad på alla sätt och vis, och förresten så vet hon ju ändå bäst själv. Det är lite av själarnas sympati mellan oss.

Men i alla fall, man kan ju frisksporta med mer än en jättejordnöt till pilatesboll och gummiband, man kan ju spela lite golf också. Det blir aldrig mer än 9 hål nuförtiden, man vill ju hinna med annat också, och förresten så orkar inte knäet mer heller. Loppan följer troget med, men när det gäller att hålla koll på vart man slår bollen så tycker hon att det får man faktiskt fixa själv.  "Håll ögonen på bollen" gäller uppenbarligen inte en liten terrier som är mer intresserad av att spana efter sorkar.

En annan dag fick jag följa med dottern och Pyret på ridlektion. Nu var det inte jag som skulle rida, vilket nog var tur för det var några år sedan och jag tror nog inte att ens höftleder hade uppskattat att helt plötsligt behöva kasta sig upp på en hästrygg. Men att få komma till ett stall och umgås med hästar, ja och dotter och dotterdotter, det var otroligt mysigt! Nu höll det på att inte bli som det var tänkt eftersom Lund varit ett bilmässigt inferno de senaste veckorna när E22:an varit avstängd och den biltur hem till den lilla ryttaren och hennes mamma som i normalfallet tar en 5-6 minuter, den tog betydligt längre tid - men allt gick bra och jag fick vara med när det borstades och tränsades och kratsades hovar och reds.

Pyret red den största hästen av alla i gruppen och fick rida först i ledet och det gjorde hon med bravur, trots att hon knappt nådde nedanför sadelkåporna. Men det som saknades i längd togs igen med råge med balans, koncentration och målmedvetenhet. Mormor hoppade nästan av stolthet och hoppas dessutom att hon kan följa med många gånger! 

Vad äter man i Halmstad?

 Nu är det ju väldigt gott med Toast Skagen och Grüner Veltliner som vi stoppade i oss förra veckan på Livbojen i Grötvik, men lite variation i kosthållningen får det väl ändå vara.

Häromkvällen, till exempel, då gick vi till Brooklyn, en relativt nyöppnad restaurang här i Halmstad som vi ville prova tillsammans med några vänner. Det kanske inte direkt var fine dining, men väldigt mysigt och så där comfort food-gott till ett synnerligen rimligt pris. Nu glömde jag att ta foton, så man får helt enkelt lita på mitt ord. Loppan var synnerligen välkommen också och även hon gav flanksteken tummen upp. Eller, rättare sagt, hon hade säkert gjort det om hon haft tummar.

Nu har hon ju vare sig tummar eller några andra fingrar för den delen, men tår med klor har hon. Klorna måste klippas och då får Loppan sitta i husses knä så klipper matte. Hon finner sig godmodigt i det hela, i all synnerhet som hon vet att det utdelas en godisbit per tass. Däremot upptäckte matte att Loppan varit ute och plöjt runt lite väl mycket i lerig natur så efter kloklippningen blev det dusch. Med fler godisbitar, fattas bara annat. Så Loppan, hon äter hundgodis, plus allt som hon lyckas tigga till sig av sin vekhjärtade matte.

Andra dagar, ja då har man besök av Kickan och Knyttet eftersom föräldrarna börjat jobba igen och förskolan hade stängt. Då blir det pannkakor till lunch. Märkligt nog är det så att pannkakor enbart serveras när det finns barnbarn i närheten? Jaja, ibland slumpar det sig så. Jag fick synnerligen kompetent hjälp i köket. Efter pannkakorna traskade vi bort till Österskans och åt glass, för glass är ju gott. Det kan ha varit så att det hade varit klokare med en längre paus mellan pannkakor och glass, för faktum är att flickorna inte riktigt orkade äta upp glassen, så då fick ju farmor offra sig. Farmor har stor kapacitet vad gäller glass. 

Det blev lite gungande i de hängande gungstolarna utanför biblioteket. Den ena har i och för sig plockats ner, men då kan man ju testa hur stark man är. Kickan är mycket stark! 

Man kan också göra en utflykt till Särdals kvarn och fika där en solig dag. Fika är aldrig fel. Faktum är att farmor har stor kapacitet för att fika också. Däremot är jag mer återhållsam när det gäller ostron och det är ju tur att man inte glufsar i sig allt utan några som helst hämningar. Väldigt mysig miljö där vid möllan. Vi passade också på att titta på en fotoutställning av Patrik Leonardsson som tar otroligt fina foton från olika miljöer i Halland.

Idag blir det dock pasta och köttfärsröra. Inte direkt fredagsmat kanske, men nu har vi lite bråttom med maten kväll för nu ska Halmia möta Kinna på Örjans Vall iväll och då ska vi vara där och heja såklart. Då passar det bra att det finna köttfärsröra i frysen.

Vädret har varit lite blandat de senaste dagarna, men regn behövs ju. Dock var det en väldigt fin solnedgång häromkvällen när Loppan och jag passerade under biblioteket som sticker ut i Nissan. Har kanske inte så mycket med mat att göra, men får vara med på bild ändå. 

Nu är det en tradition!

Har man gjort något två gånger, ja då är det en tradition. Åtminstone om det är trevliga saker kan jag tänka mig, vem vill ha en tradition av rotfyllningar till exempel? Bra att ha, det vet jag av egen erfarenhet, men vill man verkligen göra det till en tradition? Tveksamt.

Den här aktiviteten, den vill man verkligen ha till en tradition, och nu har ju maken, Loppan och jag gjort det för andra gången så nu är det en tradition. Och förhoppningsvis en som vi ska hålla liv i under många år framöver. 

Jag pratar alltså om att gå Prins Bertils stig från Tylösand in till Halmstad.  Vi gjorde det förra året och tyckte att det var så himla fint och bra att det skulle vi göra om. Nu går vi i och för sig ganska ofta på olika delar av stigen, men det är ju roligt att gå hela vägen. I all synnerhet som det finns en sån utmärkt pop-up-restaurang i Grötvik under somrarna där man kan fylla på energidepåerna och slipper lita till frystorkad mat utan kan njuta lite mer lyxigt sådär.

Vi började i Tylösand, det var ju lämpligt. Det var en sån där perfekt dag för en långpromenad, solig, lagom varm och med en vind som fläktade sådär lagom somrigt. Maken tog ett foto på Loppan och mig där vi har Tylön i bakgrunden. Förvisso fick vi vänta ett tag på att få den där bilden där det bara var vi och utsikten eftersom fler tyckte att det där, det var ju fint att titta på, men så småningom hade de vett att flytta på sig. 

Sen traskade vi iväg, förbi livräddartornet och längs klipporna med havet i bakgrunden som var så där osannolikt blått och man tänker att varför är jag inte en sån där konstnär som bara slår sig ner med sin akvarellfärger och snor ihop något tjusigt? Nu är man ju inte det, så då får man ta foton och det går ju bra det med. 

Vi gjorde oss ingen brådska, det var ju inte så att vi hade bråttom, eller prompt skulle gå snabbare än förra året. Nänä, här gällde det att maximera njutningen, leva i nuet och carpa så mycket diem man kunde enades vi om. Loppan sa inte så mycket, men jag tror att hon också carpade sin diem. Emellanåt fick hon lite hundgodis, sånt ska ju också till. Själva sparade maken och jag oss till lunchen som hägrade på Livbojen, här gällde det att inte fördärva aptiten.

Efter det där klippiga och karga och man traskat uppför och nerför, ja då blir det lite mer lummigt och grönt. När man passerar vid Sandhamn stöter man på Kungastenen och då fick det bli ett foto till; är det en kunglig promenad så är det. Ska man vara petig så var väl Prins Bertil inte kung utan prins, men same, same tänker jag. Så här klämde vi in såväl Oscar som Gustav Adolf och Carl Gustav på ett enda bräde. Eller sten då, i det här fallet. 

Nu började man dock bli lite hungrig, så då var det ju en himla tur att vi närmade oss Grötvik där vi dundrade in på Livbojen och tjoade att "har ni Toast Skagen och lite Grüner Veltliner för det är precis det vi behöver nu!". Och vilken tur, det hade de så vi hade en angenäm lunchpaus där. Loppan fick någon torkad hjort och det var hon lika nöjd med, trots att hon fick dricka vatten. 

Styrkta till såväl kropp som själ traskade vi sedan vidare. Vi tittade på ljungen som blommade, havet som glittrade, segelbåtarna som seglade och sjöfåglarna som ägnade sig åt sånt som såna gör. Bland annat såg vi en skarv, och det har vi inte sett någon tidigare i år, så den fick ju maken fotografera.  Den sitter där ute på stenen i havet, men ni får nog tro mig på mitt ord. 

Vi passerade fiskehoddor och mötte andra som var ute och promenerade på stigen och så småningom närmade vi oss Brottet. Detta är ingen kriminell plats, tro inte det! Det har varit ett stenbrott, men numera är det ett friluftsbad och därifrån tog vi faktiskt bussen in till stan de sista kilometrarna. Förra året gick vi även längs Västra Stranden och förbi Slottet, men det blev nästan lite väl mycket för Loppan. Och med tanke på mina knän som gnisslat väl mycket på slutet kändes det ändå som en briljant idé att ta bussen. Det blev ju ändå en 12-13 kilometer och den vackraste sträckan som vi fick gått. 

När vi kom hem lagom till Pimms o'clock blev det isbandage och en liten tupplur på balkongen. En utmärkt tradition det här! Det här ska vi göra varje sommar tänker vi oss, och sen är det ju så finurligt att ju äldre och tröttare vi blir, ja då kan man ta bussen hem ytterligare någon hållplats tidigare om man vill. Fast inte förrän det verkligen behövs.

Nu kan man ju tycka att det verkar lite snålt med foton på maken i det här inlägget, han var väl också med? Inte bara när det var en skarv som skulle dokumenteras. Klart han var!  

Nu ser vi fram emot nästa sommars prinsliga vandring, förhoppningsvis utrustade med ett nytt knä vid det laget. Och förhoppningsvis finns det då fortfarande toast Skagen och Grüner Veltliner i Grötvik. Det blir bra. 

 

Utflykter

 Inget piggar upp som en liten utflykt! I all synnerhet om det är surikater inblandade. Alltså drog dottern, Grynet, Pyret och jag iväg på en liten tur till Ystad Djurpark. Där har vi ju faktiskt varit tidigare, men det var för 7 år sedan, så man kan ju inte direkt påstå att vi springer ner dörrarna för dem. Nu är det ju i och för sig ett litet hus med lucka där man betalar när man går in, och inte en dörr, men nu snackar vi bildligt, alltså. Inte bokstavligt.

Det regnade på oss i början, men vi var försedda med regnkläder och paraply så oss gick det ingen nöd på. Så småningom kom solen fram och det blev fint och varmt och det var bra för då kom en del djur ut också som legat och tryckt inne i sina hus. De hade väl inga regnkläder kan jag tänka. I all synnerhet hade vi stått och spanat efter servalerna, de fläckiga katterna med jätteöron men de visade sig inte. Sen, när solen kommit fram, ja då satt där en serval och tittade högtidligt på oss inne bland gräset. Vi tittade tillbaka. Efter ett tag kom jag på att aha! jag kunde ju ta ett foto på servalen, så kunde jag glo på den bäst jag ville, när jag ville. Då hånlog servalen och skuttade raskt in bland det höga gräset och gjorde sig osynlig. Jaja.

Däremot tittade vi på andra djur. Lejontamariner till exempel, som var mycket mer tillmötesgående och visade sig, även om de var lite blyga. Väldigt söta var de, där de skuttade runt bland grenarna, det enades vi om, små och orangefärgade. Vi tittade på lite större djur också, som till exempel kapybarerna. Världens största marsvin som kan väga upp till 91 kg läste vi på skylten. En sån hade man nog haft svårt att hysa i en bur hemma, då på den tiden när vi hade marsvin. Lite tung att ha i knäet också tänker jag. De här kapybarerna, de verkade ta livet med ro, och höll sig mest inne i sina hus när vi var där och tog det lugnt. Åt och vilade sig och tittade välvilligt intresserat på oss när vi tittade på dem. Rara, men kanske inte så mycket action?

Däremot kom vi mer i närkontakt med alpackorna. Alltså så söta! Med en lockig frisyr som taget direkt ur en 80-tals frisyrtidning och med ett förjusande milt sinnelag och stora vackra ögon. Dessutom hummar de så rart - "hmmm" nynnade de och tittade intresserat på oss när vi tittade på dem. 

Ystad Djurpark är verkligen värt ett besök; lagom stort och djuren har stora fina inhägnade och det finna många att titta på - bland annat marorna som jag kom ihåg från vårt senaste besök. Nu läste jag på skylten att de kan förflytta sig väldigt snabbt, upp till 70 km/timmen med någon slags fyrfota spjångstuds. Det finns säkert en mer vetenskapligt korrekt benämning, men den har jag glömt trots att det stod på skylten och google tycks inte vara min bästa vän i detta avseende. Nu vägrade de envisa djuren att göra minsta lilla spjång trots att jag ihärdigt uppmanade dem till det, så de fick inte heller vara med på bild.

Det fick däremot surikaterna. Jamen, herregud så söta! Och så betedde de sig precis som i Lejonkungen med en som stod på vakt för att varna för alla rovfåglar, medan de andra grävde och rotade och kivades (ungarna så klart...). Där tillbringade vi mycket tid, det gick liksom inte att slita sig från dem. En surikat skulle man ha, jag tror inte att man kan vara på dåligt humör om man har en sån i närheten.

Sen tittade vi på en himla massa andra djur; kameler och zebror och alligatorer och påfåglar och lemurer och en himla massa annat. Vi fikade och åt lunch och sen åt vi glass. Inte för att vi kanske var så hungriga vid det laget, men glass är aldrig fel!

Efter glass och besök i butiken var det så småningom dags att styra kosan mot Lund igen. Väldigt mysig dag! Undrar om det dröjer 7 år tills nästa gång man får skåda en surikat? Eller om man kunde få se en mara som spjångade fram? 

Loppan, maken och jag gjorde också en utflykt häromdagen, fast av mer lokal karaktär. Vi tog nämligen en promenad i Kunskapsparken på Brunnshög där vi inte varit förut. Större än vad jag förväntat mig och fint. Ännu finare kommer det att bli när alla träden växt till sig och det blir ännu grönare och lummigare. Väl värt ett besök redan nu, trots brist på surikater och servaler. En eller annan mygga finns det väl. Frågan är väl också om man blir så mycket mer kunskapsrik när man gått där? Kanske inte, för numera är ju ens hjärna så beskaffad att kommer det in ett nytt faktum, ja då trängs något annat ut. Hjärnan känns liksom inte så elastisk nuförtiden. Det kan väl ändå inte skada att ta en sväng där, det kan ju ändå hjälpa synapserna på traven lite. Dock råder de en sorglig brist på glasskiosker, det kan ju vara bra att ha i åtanke. Så vill man ha glass, ja då är det kanske ändå bättre att satsa på Ystad Djurpark. 

Traktorer piggar alltid upp

 Och så blev det augusti, bara så där. Oj vad det går fort, men sommaren har verkligen levererat i år. Sol, bad, värme, grillning. Och lite regn och åska, men sånt ska ju också till.

Sedan sist har det varit fullt upp. Stickcafé på Rotundan i Halmstad, helt utan foton, men trevligt hade vi. Jag stickar på en tröja till Grynet, och sen har jag visst råkat köpa garn till en tröja till Pyret också. I väldigt karamelliga färger. - Tänk om hon tycker den blir för färgglad, sa jag till maken, men han trodde nog att den där perioden när man bara vill gå i svart och grått ännu är långt borta för Pyret. Det får vi hoppas.

Vi hade sällskap av Kickan och Knyttet en dag när deras föräldrar skulle tapetsera lite. Kan ju vara lite bökigt att få ihop en ekvation med en 3-åring, en 5-åring, tapeter, lim och tapetknivar. Sån tur för farmor och farfar som fick sällskap.

Vi pusslade och läste Bamse och lekte på lekplatsen. Uppenbarligen hade farmor en väldigt sövande röst när Bamse lästes, men visst är det skönt med en liten tupplur på eftermiddagen?  

En annan dag var det dags för tjejutflykt med Kickan, Knyttet och deras mamma. En sådan hade vi förra året också, så nu får man väl verkligen anse att det är en fastlagd tradition?

Det här året gick utflykten till Gunnagården i Falkenbergstrakten. Vi var alla mycket pepp och det visade sig att det var fler som var på utflyktshumör, för det var gott om barn och deras föräldrar där som ville titta på grisar, åka traktorflak, klä ut sig, äta våfflor och allt som stod till buds. 

Precis när vi kom fram började det droppa lite från himlen, så det var ju himla bra att då inleda med våfflor med blåbärssylt, eller, i de vuxnas fall, våfflor med skagenröra. När alla våfflorna bara var ett minne blått sken solen igen och vi kastade oss ut i alla aktivieter. Man kunde spela bowling, titta på kaniner och getter och grisar och klä ut sig och klättra och hoppa med käpphästar och, och, och... det var full rulle! 

Men jag undrar om priset ändå inte togs av att man kunde köra traktor - det fanns gott om sådana. Måhända att de nog sett sina bästa dagar och inte såg så mobila ut, men flickorna var lika pepp för det! Traktor alltså. Vilken grej!

Sedan var det ändå dags att traska tillbaka till gården, för då var det dags att åka traktorflak, efter en traktor som var lite mer mobil och körvänlig så att säga. Det gällde att hålla sig framme, för det var gott om entusiastiska barn som ville följa med på turerna som gick längs majsodlingar och förbi jättestenrösen. Jag skänkte en medlidsam tanke åt alla som slitit upp all den där stenen för att få odlingsbar mark. Knyttet blev dock mest upphetsad över att hon fick syn på hallon! Och sen att majsen var så nära att den hängde in över traktorflaket! Ja det var en tur, det. 

Så småningom var det ändå dags att dra sig tillbaka mot Halmstad, till dem som inte fått följa med på tjejutflykt; pappa och farfar. Loppan fick i och för sig inte heller följa med, trots att hon är flicka. Jag tror nog hon var lika nöjd för det. 

Nu är vi i Lund igen, det har grillats i trädgården och Loppan tycker i vanlig ordning att det är lite snålt tilltaget med tilldelningen av det grillade till henne. Då försöker hon ta saken i egen tass och om man inte hindrar henne så försöker hon ta sig upp på bordet och servera sig själv. Jag förstår inte vem som uppfostrat henne? Eller, jo, kanske jag förstår det ändå... hon har matte fast lindad runt tassen. 

Igår var vi hembjudna till Grynet och Pyret, ja och deras föräldrar förstås. Det var en härlig sommarkväll som tillbringades på altanen med god mat och prat och skratt och Loppan, ja hon jagade först katter och sen tiggde hon ohämmat. Dock är bordet för högt att ta sig upp på, även om hon gjorde tappra försök. Så man borde kanske skämmas över sin hund, men sen tänker jag att de känner henne och tycker om henne och vet hur hon är, även om vi fick frågan att "var det inte den hunden som inte skulle bli matad vid bordet?". Kan jag ha sagt det? Ibland är det bra att vara lite gammal och ha (synnerligen) selektivt minne. En himla fin kväll var det oavsett, tiggig hund eller ej. 

Men om man nu inte är i fjällen då?

Man kan ju ha en fin sommar ändå, trots att man inte vandrat runt bland fjällbäckar och fjälltoppar. Med eller utan polkagrisar.

Man kan ju hänga på balkongen och titta på kanotister, roddare och sup:are som färdas fram på Nissan medan man själv har det behagligt lugnt. Eller också hänger man på stranden och har det lugnt där, när man inte tar sig ett dopp. Det är märkligt, det där. De första stegen känns alltid lika svala, men sen när man plaskat runt i äkta mormorsstil med huvudet högt ovanför vattnet för att inte bli blöt i håret, ja då känns vattnet väldigt varmt och skönt när man närmar sig stranden igen. Inte så att det kommer som en överraskning precis - man har ju trots allt varit med förr - men ändå kan man inte låta bli att kommentera det. Varje gång. 

Förra veckan när det var varmt och soligt, ja då badade vi varje dag. Jag har alltid hävdat att jag inte är någon badfantast, men det var innan jag riktigt bekantade mig med stranden i Frösakull och det klara vattnet där som blir lagom djupt utan att man gått och gått och gått och aldrig fått vatten över vadhöjd. Det, i kombination med tång och annat mög, gör ju att ens inre badare inte riktigt blommat upp. 

I fredags fick vi faktiskt sällskap där på stranden när Anna-Karin och Andreas kom på besök. Anna-Karin är en soldyrkare av rang så vi hann knappt mer än fresta med ett "ska ni inte komma och bada här i Halmstad?" innan de stod utanför dörren. Det blev picknick på stranden, flera dopp och sedan en promenad i Halmstad. Då hamnade vi på Walters Brygga, dit maken och jag tänkt gå flera gånger, men det är väl så; nu har vi bott i Halmstad så pass mycket att vi liksom kommit ur det där sightseeing-stadiet, utan man mest bara pratar om saker man ska göra och sen gör man det som man brukar göra, tar sina vanliga rundor, går till sina vanliga restauranger. Men har man då gäster, ja blir det av! Vi drack Sangria och tittade på åskmolnen som drog in, dock utan att de hävde någon vätska över oss. Det är ju väldigt torrt nu, så lite regn hade inte varit ovälkommet, fast helst inte när man sitter där och dricker Sangria. 

Därför var det utan några större förhoppningar som vi gav oss ut i skogen häromdagen för att se om vi ändå kunde hitta någon liten svamp. En promenad i klorofyllen är ju ändå alltid skönt så vi knallade på och rätt vad det var fick maken se något gult. - Det är nog bara ett litet löv, sa jag pessimistiskt, men nej minsann. En liten herr Kantarell var det som stod där ute backen och neg - eller om det nu var Blåsippan? Jaja, den neg i alla fall inte så länge innan den hamnade i vårt papperspåse. Sen hittade vi faktiskt ett gäng till, så på kvällen blev det svamptoast till vår stora förvåning. Delikat! Vi brukar ju alltid hitta svamp, men det är oftast sådana som ser oätliga ut, som är av för oss okänd art eller bara fel på något annat sätt. Den här gången hittade vi enbart kantareller. - Är vi riktiga svampplockare nu? frågade vi oss. Oavsett så ska man inte skåda hittad kantarell i munnen, utan snarare stoppa den i munnen. Vilket alltså skedde. 

Vi tog också en sväng vid Sennan-ån där vi hade en stuga för länge sedan. Vi var där en gång för ett gäng år sedan med sonen och svärdottern, men då var allt borta. Putz weg. Gone with the wind. Och på något sätt kändes det lite sorgligt ändå. Det händer än den dag som idag är att jag tänker på vår fina Morsö-kamin med ekorren på sidan - var finns den nu? Den som vi alltid eldade i när vi kom upp under kalla årstider. Men nu, nu kan man elda igen, för kommunen (gissar jag) har minsann satt upp ett vindskydd där, komplett med grillplats och allt, precis där vår stuga låg. 

Det var sorgligt lågt vattenstånd i ån, och inte blev det bättre av att Loppan rände ner och släckte törsten. Jag vill ändå framhäva att i det stora hela, så kanske det inte påverkade vattennivån så mycket ändå. 

Vi har också hunnit hänga på den nya Piratlekplatsen med Kickan, Knyttet och deras föräldrar. Spänstiga som de är cyklade de dit, medan maken, Loppan och jag tog bilen. Sen spänstade flickorna vidare, klättrade, balanserade, gungade och var fullt sysselsatta. Maken och jag satt på en bänk och motionerade per ombud så att säga. Det blev sockerkaka, brownie, saft och kaffe också innan det var dags att vända cyklar respektive bil mot hemmet igen. Maken och jag hade haft en liten tanke på bad, men  det blåste upp och vi såg ingen i vattnet alls, så då bangade faktiskt vi också ur. Det kommer fler baddagar. Och förhoppningsvis fler svampplockardagar också. 

Att ha en semester i andra hand

Jag gillar naturen, och gärna av lite vild och karg art. Jag gillar att gå. Det är kanske inte så konstigt att jag lite då och då har tänkt att en vandra i fjällen, det vore väl mysigt ändå? Myggigt, men mysigt skulle man kunna tro. Jag har då helt enkelt bortsett från skoskav, att man kanske inte är så himla vältränad och så där. Knott har jag också bortsett från. Men, tja, det har inte blivit av och jag tror inte att maken direkt sörjt över det. Nuförtiden spänstar han ju runt i grönskan, alldeles utan att ha en golfboll framför sig, men så var det kanske inte riktigt då när det begav sig.

Sen blir man ju äldre. I synnerhet knäna blir äldre, så jag har kommit till insikten att något fjällvandrande blir det nog aldrig. Sån himla tur då att jag kunnat få uppleva det lite i andra hand eftersom dottern gripits av samma fjällvandrarlust. Uppenbarligen är det lite mer ruter i dottern, hon låter ingen myggångest lägga hinder i vägen utan köper myggnät och mygghattar, packar bilen full med man och barn och pryttlar och så fräste de iväg. 

Varje dag fick jag ett gäng bilder att oh:a och ah:a över där jag satt bekvämt i en fåtölj. Lite svalt och blåsigt var det när de gick vid Grövelsjön, men tänk så praktiskt, då blåste ju myggen bort! Och mot kyla finns det ju hemstickade ullplagg att ta till medan man njuter av natur där man kan dricka vatten direkt ur fjällbäckarna, där horisonten är vid och där fjällen tornar upp sig i bakgrunden. Sånt har vi inte så mycket i Lund kan jag säga, dricka direkt ur Stadsparksdammen rekommenderar jag verkligen inte, och högsta berg skulle väl vara Billebjer då...som en norrlänning knappt skulle notera ens, utan förmodligen mest skulle se som en vägbula. 

Fjärran länder fick de också uppleva minsann - ena foten i Sverige och andra i Norge, exotiskt så det förslår.

Allt var ju inte kalfjäll, fjällskog vandrades det också i. Och vid Fulufjället finns Sveriges högsta vattenfall, som jag nu också fått sett så här via ombud. "Coolt" var Pyrets omdöme om fallet, och där slog hon minsann huvudet rätt på spiken. 

Rapporten säger att allt hade gått bra och att Grynet och Pyret traskat på vid gott mod. Dottern hade upptäckt att polkagrisar, det var grejen när man behövde höja blodsockernivån lite och få upp peppen igen. Vem kunde ha anat det? Jag gissar att det här, det har blivit en minne för livet. 

Jag tycker det ser fantastiskt ut och är väldigt tacksam att jag fått uppleva det här åtminstone i andra hand. Om jag blundar och låter fantasin spela, så kan jag nästan tro att de är jag som ligger där och tar igen mig uppe på fjället. Måhända med en polkagris i munnen.