söndag 16 juni 2024

Rödvit fotboll

Nu har maken och jag varit på fotboll - igen! Ja så är det när man blir biten av ett nytt intresse, då vill man ideligen, ideligen åka och titta på fotboll. Men då ska det vara fotboll i rödvitt! Den här gången var det inte Halmia, den här gången var det Lunds Bois, och man måste nog säga att gullighetsfaktorn var avsevärt högre här.
Det var Pyret och hennes lag som spelade match och maken och jag åkte dit för att tjoa "heja Pyret, friskt humör, det är det som susen gör, heja, heja, heja!!". Två matcher fick vi se och det var nagelbitande spännande. Jag får ju säga att som varande icke-fotbollskunnig så var det här så mycket mer lättförståeligt. Inga krångliga offside-regler och det var mer pang-på-rödbetan. Och låg det ena laget väldigt mycket under så fick man ta in en utespelare till. Så himla bra, tycker jag! Inte ska man vara så där småsint petig med såna detaljer.
Pyret, ja hon spelade minsann både som utespelare och som målvakt - fast inte samtidigt. Det finns ju ändå gränser för ens simultankapacitet. Lite peptalk från coachen fick man också ha.
Det var full action mest hela tiden! Förutom när det förvirrade sig in en måsunge på plan, då fick det bli lite paus medan den försiktigt föstes bort. Man kan ju ha förståelse för att den också ville titta på matchen, men det gör man bäst från åskådarplats.
I nästa match fick våra rödvita tjejer ha orange väst för då mötte de ett annat rödvitt lag, men under det där oranga klappade ju rödvita hjärtan så det var ok ändå. Och så småningom var matcherna över, man tackade motståndarlaget och morfar och jag åkte hem igen, precis lagom tills när regnet drog in. Så här mycket live-fotboll var det länge sedan jag såg! Men jag tror nog att det kommer att bli mer av den varan framöver - men då ska det var rödvitt!

torsdag 13 juni 2024

Den blomstertid...

Så var det dags för sommarlov igen! Ja, vissa av oss har typ sommarlov året runt, men för två flickor var det dags igen. Rentav premiär för Pyret! Trots ett något trilskande väder så blev det ändå en fin dag, med finklädda flickor.
Andra året, ja då har det ju blivit tradition så vi tänkte att vi gör väl enligt gammal god sedvänja; hamburgare i solen, glass på torget i solen. En bra tradition, om alla gör vad som man förväntar sig av dem, men solen var på avgjort motsträvigt humör så det där med att sitta på torget och sprätta med benen medan man åt glass kändes inte fullt så lockande.
Vi hämtade i alla fall flickorna efter skolavslutningen; de var mycket nöjda efter kakbuffé och fruktbuffé och båda hade fått nya fina klockor; blå till Grynet och rosa till Pyret. Pyret har nu lagt in en "lära-sig-klockan"-spurt och vi diskuterade en hel del vad klockan var, och hur man visste det. Pyret undrade också om den var inställd på sommartid, annars hade det ju onekligen blivit lite klurigt. Men jo, både mormor och mamma intygade att den nya klockan går på sommartid.
Det blev mat på Kentucky Fried Chicken, en ny bekantskap för morfar och mormor. Tänk vad man får komma ut och se sig om när man har barnbarn, vidga sina vyer och så där. Detta gav rika tillfällen till klockdiskussioner för vi var långt ifrån de enda som firade skolavslutningen på detta ställe, så det dröjde ett tag innan maten kom.
Sen blev det Coop i stället för glasskulturen, innan vi åkte hem och åt glass och tittade på Vi på Saltkråkan. Märkligt nog var det julavsnittet med massor av snö och tomten som kom i släde över isen. Fullt så kallt var det ju ändå inte denna skolavslutningsdag. Flickorna åt glass tills tungorna skiftade i rött/blått/grönt och sade sig mycket nöjda med sitt val av glass. Mormor, som köpt sig en saltlakritsglasspinne var minst lika nöjd med sitt.
Minst nöjd var nog Loppan som inte fick någon glass alls! Ja man baxnar ju. I alla fall baxnade Loppan. Men sen knallade vi ut i Botan och hon fick klättra på trädstammarna och spring längs gångarna med flickorna så då blev hon glad igen. Mormor? Hon blev mest andfådd när hon försökte hålla jämna steg med flickorna och Loppan. Ett försök dömt att misslyckas. Så småningom åkte vi hem till mamma och pappa igen, flickornas farmor kom också och vi åt god lasagne och skällde på katterna (kanske mest Loppan) och hade det allmänt trivsamt. Möjligtvis inte katterna, men de är ju inte dummare än att de flyr fältet när Loppan är i antågande. Så trots en viss solbrist så var det en fin skolavslutningsdag!

tisdag 11 juni 2024

Vänner

Det är ju ganska fantastiskt, när man tänker efter. En alldeles vanlig lite lätt regnig tisdagseftermiddag kan man bjuda sina tjejkompisar på lunch. Då ska man ju se det där med "tjej" mer som en beskrivning av när vi alla träffades, när vi var 16 år gamla (17 i ett fall). Så, visst, lite mer rynkiga, lite mer gråhåriga, men lika pratglada som alltid. Jag är så otroligt tacksam att jag har de här tjejerna i mitt liv, för nog vore det sorgligt tomt utan att ha någon att skratta ihop med som precis vet vad man menar när man åsyftar något som hände i slutet av 70-talet? Vi träffas ju ganska regelbundet och idag var det min tur att stå för lunchen. Förr var det mer kvällsmiddag, men eftersom vi alla njuter vårt otium nu träffas vi hellre på lunchen. Och då kan man ju hålla på desto längre! En lunch numera tar alltså slut vid halvsextiden ungefär. Innan dess är vi inte färdiga - och egentligen är vi inte färdiga då heller, men nu träffas vi nästa gång i augusti i Blekinge - och då komnmer vi väl en bit vidare i vårt prat.
Idag blev det smördegspuffar med lax och färskost, kräftstjärtspasta och tarte au citron, för det känns ju hälsosamt och friskt vilket kan behövas efter diverse pasta och grädde och färskost och sånt. Det vet man ju - allt med citron det är hälsokost. Det blev lite cremant och vin också. Fattas bara annat. Och nu återstår bara lite tarte au citron vilken maken och jag kommer att klämma i oss när jag gått en sväng med Loppan. Vinet är dock slut, sånt händer så lätt. Vänner alltså - livet blir så mycket rikare med dem. Idag var en bra dag!

söndag 9 juni 2024

Idrott!

Det är fortfarande kallt, blåsigt och emellanåt regnigt. Trots att vi införskaffat nya möbler till balkongen känns det inte så lockande att sitta där ute, inte ens om man har dunjacka på sig. Men jag tänker att lite längre fram i sommar, då ska det drickas både te och vin och ätas kanelbullar här ute! Dock har vi ändå invigt stolarna med ett litet glas rosé, man vet ju hur det är. Nya skepp döps i champagne och önskas lycka till på färden, då är väl det minsta man kan tänka sig att man döper stolarna med lite vin, men eftersom man inte vill vara slösaktig så dricker maken och jag upp vinet själva och häller det inte över stolarna. Nån måtta får det ju ändå vara.
Men vad gör man då för att hålla värmen? Idrott, såklart! Men det gäller ju att hitta den optimala värmestimulerande sporten. Bowling kanske? Inomhus och tunga klot, det borde väl få upp kroppsvärmen? Och nog för att man höll sig varm, men med tanke på resultatet kände jag att näe, vi får hitta något annat! Men Kickan, hon visade stor talang som bowlare!
- Vi får göra något där pulsen blir hög! Full fart och action! sa jag till maken. Han föreslog raskt fotboll och det var väl ingen dum idé tänkte jag. Alltså knallade vi iväg till Örjans Vall för att titta på när Halmia mötte Markaryd. En lagom lång promenad och hyfsat rask med tanke på att regnet hängde i luften. Jomen, här skulle det höjas puls! - Det ser lite ödsligt ut, sa jag till maken. Jag har ju förstått att Halmia, det är liksom självaste kvintessensen av fotboll, så var fanns horderna? Huliganerna? Hejaramsorna och öldoften och bangersen? Men nu visade det sig ju att man inte skulle gå in genom huvudingången utan lite längre bort och där, där fanns horderna. Alla 206, ja nu när vi kom blev det ju 208!
Jag tittade med välvilligt intresse på vad som hände på plan. Vit-röda (sorgligt revär-fattiga) halmianer mötte blåklädda markarydingar. Det sprangs hit, och det sprangs dit och vips! så hade Halmia gjort mål! Då jublade vi, ja inte han som satt en bit bort på samma rad, men eftersom han hade en blå markarydshalsduk om halsen tänker jag mig att han nog inte hejade på Halmia.
Nu är ju en fotbollsmatch ganska lång, så man behöver ju inte sitta med blicken fastlåst på bollen hela tider. Tycker jag, alltså. Nu hade jag en blå strumpstickning med mig, och sticka resår och titta på fotboll samtidigt, det går faktiskt. - Jag tar ett foto på dig när du sitter och stickar, sa maken och gjorde just det. Men sen sa han att han fick ta ett från andra hållet, för annars missade han ju att få med publiken.
- Tänk så roligt det blir för dig att få strumpor som jag stickade när vi tittade på Halmia, sa jag till maken. - Bara om de vinner, sa maken då. Han hade inte behövt vara orolig, för när slutsignalen ljöd, ja då stod det 6-0 på resultattavlan! Så stor är stickningens kraft, uppenbarligen, för om jag förstod det hela rätt så var det Halmias bästa match hittills under säsongen. Ja, det är ju det jag alltid sagt, ull är ett fantastiskt material!
Men om man nu ska vara ärlig, så var det väl ändå mest fotbollsspelarna som fick upp ångan, och om vi nu skulle idrotta så kanske vi ändå skulle vara lite mer aktiva själva? (mer än att sticka då, och det var ju faktiskt bara jag som gjorde det). Golf fick det bli! Kickan ville också spela, så hon tog med sig Knyttet och mamma och pappa, så möttes vi alla på drivingrangen. Sötare golfare har man sällan skådat! Fin enhörningskeps och kalasskor med rosett på, då kan det ju bara bli bra. Och Kickan, hon börjar få lite fjong på svingen (till skillnad från farmor som var så upptagen med att beundra sondottern att hon inte kunde koncentrera sig alls.
När vi svingat klart i snålblåsten så knallade vi över till puttinggreen och puttade i stället. Åter visade Kickan stor talang, att putta på bollen var ju lätt som en plätt. Och allra bäst var det ju om man hade en rosa boll att putta på.
Sen kom även Knyttet på att hon ville minsann också träna golf! Knyttet är ju numera ett Gående Knytte, så Perseus Karlström får snart se upp. Igår vann han guld i gång i Rom, men ge det några år bara så kommer Knyttet att ånga förbi honom, även om hon än så länge helst kryper om det ska vara lite speed på det hela. Att bollen skulle i hål, det lärde Kickan henne så Knyttet roade sig med att krypa runt och peta i bollen i koppen varhelts hon drog fram. Hon får gärna följa med farmor ut på banan, farmor kan behöva lite hjälp på green känner hon.
Men nu är det nog färdigidrottat för ett tag känner jag. Jag ser ju hur hälsenor och lårmuskler poppar sönder på löpande band där i Rom. Bäst att ta det lite lugnt ändå tror jag.

onsdag 5 juni 2024

Var det sommaren?

De där ljuvliga dagarna, med promenader vid havet bland fårbajs och klippor, som nu känns som ett minne blott? Ute regnar det och blåser, och enligt SMH ska det dra sig ner mot 13 grader. En sak är säker - det blir inga långa, lättjefulla promenader med Loppan där man drar sig mot skuggan. Inga cykelturer längs med Prins Bertils stig eller upp till Slottsmöllan. Idag blir det innesittande i mesta möjliga mån, och det är ju faktiskt helt ok det med, om det nu bara är en tillfällig dipp i sommaren. Det här är ju inget som man sjunger om på studentavslutningar eller skolavslutningar. Då ska det vara Idas sommarvisa och man ska sjunga om sol och vatten och allt det där. Inte vatten i regnform.
Men som sagt; en eller annan dag inomhus är helt ok ändå. I all synnerhet som de senaste dagarna varit lite skruttiga, lite vila blir nog bra. Kanske det blir lite bakning? Lite läsning? Lite klia på Loppan? Möjligheterna är många ändå.
Det har nog varit ganska sparsamt med stickning och ull i bloggen på sistone? Om man då inte pratar om ull i fårform. Jag har under en tid liksom tappat lite av sticklusten. Tidigare, när jag inte vetat vad jag skulle hitta på, har min första instinkt alltid varit att greppa stickorna. Nu har jag nu bara ryckt lite på axlarna och gjort något annat. Jag vill kanske inte direkt kalla det en identitetskris, men lite konstigt har det ändå känts. "Sticklusten kommer nog tillbaka när det rätta projektet dyker upp" har jag tänkt för mig själv, och under tiden kunde jag ju ändå via ombud ha lite sticktid.
Men tänk, nu har faktiskt det rätta garnet dykt upp! Passande nog heter det "Poppy" och en raglantröja i färgen Cloud in the Sky sitter nu på stickorna. Tänkte att det kunde passa bra till en flicka som gillar blått!
Sen har jag också påbörjat försöken att få Knyttet intresserad av stickning! Det är aldrig för tidigt att börja, känner jag. Först var hon inte så där helt fokuserad. Men man får inte ge upp. För kolla koncentrationen när hon väl kände garnets dragningskraft! Det blir nog en stickare av Knyttet också vad det lider, känner jag belåtet.
Nu har jag inte tid att sitta här och blogga längre, nu ska jag dra på mig regnstövlar och regnkläder och gå ut med Loppan. Tyvärr ser det inte ut så här - men det kommer tillbaka.

söndag 2 juni 2024

Före och efter

Jag har alltid tyckt det varit kul med sådana där "före-efter"-reportage, oavsett om det gäller ny frisyr, ombyggnad av hus, anläggande av trädgård, men nu kom jag på att jag ju faktiskt inte gjort ett före-efter-inlägg om vår lägenhet i Halmstad. Prokrastinering är en av mina starkare sidor. Man vet väl hur det var när man skulle tentaplugga, aldrig var väl ens lägenhet så välstädad som då. I alla fall, det har ju ändå hänt en del här, och det tycker jag är kul att ha på pränt i bloggen, för annars glömmer man så snabbt bort.
Det fanns ett ljust rum, ett kök med ett kylskåp som liksom inte uppförde sig som ett väluppfostrat kylskåp ska göra - framför allt så kylde det inte. En avgjord brist. Det fanns däremot en hund, en leksaksråtta, ett matbord med stolar och en matta, så alldeles kalt var det ju inte. Man får dock erkänna att mysfaktorn kanske inte var sådär jätthög just då.
Med kompetent hjälp av Knyttet - och kanske lite av hennes far, så kom det ändå ett nytt kylskåp på plats, och dessutom även en vinhylla. Och det är ju en avgjord tillgång för vilket kök som helst!
Rummet, ja det var som sagt rätt så tomt. Vi funderade också en hel del på vad vi skulle ha för färg på väggarna? Vi velade hit - och vi velade dit. Till slut körde jag helt enkelt diktatoriskt över maken och bestämde att den där milt grågröna, den fick det bli. När väggarna väl blivit målade så insåg maken att jag ju såklart haft rätt. (Som alltid, frestas man att tillägga, om man nu inte vore så blygsam av sig).
En annan brist än ett icke-kylande kylskåp var den avgjorda bristen på bokhyllor. Åter ryckte sonen ut och han och maken gick loss med borrmaskinen. Sen kunde både Kickan och maken ägna sig åt att ställa in böcker på plats. Vilken lycka! Så många outnyttjade hyllmeter, det är ju som att hamna i bokhimlen.
Såhär några månader senare så är vardagsrummet mer inbott, det finns gardiner och möbler och - voila! - en hel mängd böcker. Inte tillräckligt, ånej. Men det blir det ju aldrig om man är gift med maken.
Sovrummet hade en beige tapet som inte direkt fick en att jubla av fröjd. Nu är det dock väldigt ombonat och varmt, och för att man inte ska tro att det minsann bara varit maken och sonen (och en inhyrd målare som målat väggar och tapetserat) som slitit med inredningen så får jag ju lägga in bevis på att även jag greppat målarpenseln, så att den gamla billybokhyllan numera är milt gråblå. Jag kände mig oerhört kreativ och händig och lyckades med att mest måla hylla och (nästan) inte mig själv. Här sover numera maken, Loppan och jag gott.
Det finns också ett badrum som inte kommit med på foto. Det är rätt stort och rejält och har fått nytt handfat, men är väl inte så himla spännande. Däremot har vi äntligen en gästtoalett! Denna var babyblå. Jag stirrade misstroget på den och undrade mest bara "varför?!?". Nog för att man väl inte direkt uppehåller sig mer än nödvändigt på en toalett, men lite mer glamour kan man väl ändå önska sig? Så numera är den inredd i en cross-overstil. Fotbollsklubben Halmia (vitt och rött för er som inte är så bekanta med denna klubb) möter fransk bordell à la 1800-talet. Typ.
Tja, sen är det väl inte så mycket mer. Ett litet pysselrum som inte direkt kommit med på bild mer än så här, än så länge. Där ska dock komma upp en taklampa och en anslagstavla så det är inte helt färdigt. Balkongen ska också inredas, men eftersom huset nu är inklätt i byggnadsställningar så får det vänta tills nästa sommar. Då ska det dock prunka av växter och vara mysigt och inbjudande är tanken. Vi kan ändå sitta här ute nu och kika lite på Nissan mellan byggnadsställningarna. Emellanåt ser vi en eller annan kanotist som paddlar fram. Loppan är djupt misstänksam mot dem och undrar vad det där är för märkliga figurer, i alla fall om vi är ute och vandrar längs Nissan när de dyker upp. Lite så har vi det här, och jag tycker ju att vi har det väldigt bra!