Nu spruttar det på!

I vårkänslorna alltså. Ja, jo, förvisso hade jag vinterjacka på igår morse jag Loppan och jag rände ut i den soliga men kyliga morgonen. Men det var ju då det. Sen värmde solen upp, och när maken, Loppan och jag rantade iväg för att hämta Kickan och Knyttet på förskolan, ja då behövdes bara jacka modell tunnare. Loppan var iförd sin sedvanliga päls.

Sen kunde vi hänga i trädgården medan vi väntade på mamma och pappa som varit på någon kurs av säkert informativt slag, men jämfört med att måla stenar och brädbitar tillsammans med flickorna så tror jag nog att det var vi som drog det längsta strået. Tack gode gud att mina informationsmötes- och utbildningsdagar är över. Nuförtiden anser jag mig var just så informerad och utbildad som nöden kräver.

När  det inte målades stenar så klättrades det i stjärnmagnolian, och vårigare motiv får man väl leta länge efter!

Idag har det minsann varit ännu vårigare. Ljuvligt, jag säger bara det. Maken, Loppan och jag drog iväg in till stan, fast först måste vi ju titta på installationen som Hallands Trädgårdsförening gjort nere i Nissan precis vid Kapsylparken. ("Du sa ju att den låg vid Filtparken" sa maken på sitt mest förargliga sätt när vi skulle göra rätt vägval mot blomstren. "Kapsyl eller Filt, höger eller vänster - du känner väl mig och mima geografiska anvisningar" svarade jag och tittade svalt på honom). När vi hade beundrat färdigt gick vi och vaccinerade maken mot TBE. Fästingar ska man hålla kort! Räliga djur. Själv har jag vaccinerat mig sedan länge, men maken har ju inte sett sig som en sådan som ränner runt i fästingmarker. Fästingar är synnerligen sällsynt och sporadiskt förekommande på bibliotek och i arkiv tycker jag mig förstå - men numera är ju maken en sån som svingar sig runt i grönskan på jakt efter kantareller och annat, och då, då vet vad inte vad man möter för vilddjur. 

När maken vaccinerat sig färdigt gick vi och fikade på Broktorpsgården. Gammalt och hundar tillåtna - bättre blir det väl inte? 

- Gör nu inte konstiga grimaser utan se normal ut, förmanade jag maken. Nåja.

Efter uppäten bulle (hallongrotta i mitt fall) promenerade vi hem igen och sen kunde man minsann ägna sig åt balkongliv utan minsta kofta. Präktig randig t-shirt  och jeans var jag dock iförd, så att ingen tror jag skrämde grannarna i sken.  Det blev såväl virkning som en liten pink gin där i solskenet en vanlig sketen onsdagskväll.

Ja, jag säger då det; livet är så mycket behagligare som pensionär. 

Helgfinalen

En alldeles utmärkt helg, ja för att inte säga vecka, har det varit. Det har bjudits på golf, sol, lite kalla vindar, utflykt till Helsingborg med syrran för att hälsa på den trevliga ex-svägerskan, fika i trädgården och häng med Grynet och Pyret. Vad mer kan man önska sig?

Grynet och Pyret ville inte vara med på foto, men vi shoppade, fikade och handlade lördagsgodis och sen gick vi hem och spelade Uno där det blev så bra inrättat att vi alla vann åtminstone någon gång. Så ska det vara tycker mormor; alla ska få vara vinnare och glada. Det är inte så mycket vinnarskalle över mormor.

Ett foto blev det dock från Helsingborg i torsdags där vi traskade nerför backen för att skåda havet. Sen fick vi gå hela vägen uppför igen, men det var det värt!. 

Och som en alldeles grandios final så hittade jag rabarber färdig att plocka i trädgården imorse efter Loppans och min morgonpromenad. Vad bättre att inviga den nyrengjorda ugnen med än att baka en rabarberkaka? Ja, jag har då svårt att hitta på något. Jodå minsann, ibland slår städlusten till; alltså har jag gjort rent såväl ugnen som fläkten, frysen och skafferilådorna. Sen tittade jag fundersamt på kylskåpet också... men något ska man väl ha att göra en annan dag? Förresten skulle jag ju baka rabarberkaka, Sånt är viktigt. Och laga en bolognese på kronhjortsfärs som ska serveras med pecorino, tagliatelle och ett glas rött ikväll. För att jag är värd det. Och maken. Och Loppan - fast hon får hundmat. 

Så ja, bra avslutning på den här veckan! 

Långsamspaning

 Man läser ju om det där med slow-TV, om älgar som i sin egen takt förflyttar sig genom landskapet utan minsta regissör eller en endaste stuntman inom synhåll. Jag har förvisso inte tittat (än, i alla fall), men jag tycker att det är något innerligt sympatiskt med tanken. Inga biljakter. Inga svordomar. Inga snabba klipp eller växlingar mellan olika tidsepoker. Just go with the flow, liksom.

Loppan och jag, vi har faktiskt skruvat till konceptet ytterligare! Nu har vi skippat tv-kameror och älgar, nej nu är det hard-core långsamspaning av ekorrar som gäller. Varenda morgon ska vi speja på de små gynnarna som aldrig låter sig fångas. Och i ärlighetens namn vet jag inte om Loppan vill fånga dem. Smyga på dem? Absolut. Men mest spanar hon på dem där de knatar runt och äter nötter eller vad de nu pysslar med. Ännu mer spännande är det när de far upp i träden och Loppan, hon har stenkoll när de svingar sig runt som fyrbenta små Tarzans med svansar. Då får vi ta en paus och bara beundra akrobatiken. Ingen hets. Ingen stressig jakt efter nästa sensation. Det är morgonen, Loppan, ekorrarna, träden och matte. Det får ta sin tid. Vi har ingen brådska.

Fint så. 

Äntligen!

Så kom då äntligen söndagen vi längtat efter. Det var ju ett antal år när man fick sin dagliga dos av hästdoft, hästmys och stall-liv tillgodosett. Intensivt, roligt, ibland oroligt med halta hästar och transporter till djursjukhuset, rätt kostsamt - men oj så tillfredsställande och mysigt. 

- Blir det inte jobbigt att behöva åka till stallet varenda dag? frågade folk som inte gripits av hästbacillen och dottern och jag stirrade helt oförstående på dem. Jobbigt? Hur tänkte de då? Det finns inget bättre sätt att låta dagens förtretligheter rinna av en än att tillbringa några timmar med djur och vänner och lite kroppsarbete. 

Men var sak har sin tid och nu är det rätt många år sedan vi fick ta farväl av vår vackra Flisan och det där med att klappa häst har det varit synnerligen sparsamt med. 

Tills nu! Pyret, dottern och jag fick umgås med Legolas. 23 år ung, med fina flätor i man och svans och med en charmerande personlighet. Bums när vi kom in i ridhuset klickade det till och man kände den välbekanta och angenäma doften av häst och spån.

Först tittade vi på tavlan med alla redskap som kan behövas när man sysslar med häst och som Pyret läst om i sina hästböcker. Hovkrats och piggborste och ryktborste och grimma och allt vad det var. En häst kräver sin skönhetsvård!

Sen klev vi in och hälsade på Legolas! En fin fux med mjuk päls som lät sig klappas på och gosas med. Mormor sken som en sol - att få lite hästdoft i näsan, det är ljuvligt det! 

Sen var det äntligen dags att sitta upp och ge sig iväg på lite skogsridning. Mamma ledde Legolas och Pyret uppvisade en naturlig fallenhet för det där med att sitta till häst. Rak och balanserad som den mest erfarna husar.

Man fick lära sig hur man hjälper sin häst i uppförsbackar med att luta sig framåt och sitta i lätt sits, och sen att luta sig bakåt i nerförsbackarna. Allt gick som smort! 

Trav blev det också, och då hängde mormor inte riktigt med när Legolas och Pyret ångade iväg. Dottern som är spänstigare klarade det bättre.

Vi mötte cyklister och hundar och hästarna tog det med knusende ro. Man såg att våren var på gång och grönskan började göra sånt som grönska gör; blir grön till exempel. På slutet kom det lite regn, men vad gjorde väl det? En riktig hästtjej rider i alla väder.

Efter trekvarts ridning var det dags att tacka Legolas för ridturen. En snäll och vänlig bekantskap! Och efter det blev det en välförtjänt fika inne i en djungel till cafe. En utmärkt söndag på alla sätt och vis, och sen åkte mormor hem och sköljde hästdoften av stövlarna. Det är ju tur att man har en sån utmärkt vovve som väntade på en så att inte separationsångesten blev för stor.

Hästliv. Så himla mysigt! 

 

Varför blogga?

 En ganska berättigad fråga kan man ju tycka. Är det inte lite väl navelskådande att sitta där och bre ut sig över sitt garn och sin hund och sin make och barn och barnbarn? Men å andra sidan - om man nu inte gör det så försvinner ju mycket av minnena in i en dimma. Alltså, det behöver ju inte ens vara länge sedan, det räcker med att maken frågar mig "vad gjorde vi förra onsdagen?" och både han och jag stirrar tomt på varandra. Att det var en onsdag (eller tisdag, eller fredag eller annan valfri dag) det får väl ändå anses vara ostridigt. Men komma ihåg vad man gjorde?? Nej här gäller det att blogga på så att man kan blicka bakåt på alla minnen av små, små yttepytte barnbarn som nu är stora och långbenta och upplyser en om sakernas tillstånd, man vill kunna se Loppan som liten yster och synnerligen skuttig och tuggig valp, man vill kunna se tillbaka på resor och minnen och lite av varje. Minnet behöver helt enkelt blogg-kryckor.

Nu upptäckte jag helt plötsligt att det gått nästan två veckor sedan sist, så nu får jag se om någon hjärnsynaps kan spasmodiskt rycka till och komma upp med något som vi gjort sedan dess.

Ibland är det enkelt. Om man tagit ett blåsigt foto ute vid Frösakull, där vi gick sista dagen vi var i Halmstad under påskbesöket. Då hade stormen Dave lugnat ner sig, men hårtestarna viftade runt rätt bra ändå får jag säga. Så finns det foto, ja då minns man ju ändå. 

Vi var minsann kulturella också, och gick på årets Vårsalong på Halmstad Konstmuseum. Den lämnade oss rätt kall, ska jag väl erkänna. Maken blickade frågande på ett konstverk (?), som bestod av tre slipsar som hängde på ngåot slags grisskära krokar. - Begriper du dig på det här? undrade han sedan och jag fick erkänna att sagda konstverk (?) framstod som ett totalt och ointressant mysterium för mig.

Då var utställningen om och av Tyra Kleen desto roligare. En stilig kvinna som fräste runt i världen och målade och fotograferade och funderade på livets mysterier och det ena med det andra. 

Det här var hennes uppfattning om äktenskapet; hur kärleksfullt monstret än blickar upp på kvinnan så är hon ändå fjättrad vid honom. Undra på att hon aldrig gifte sig. Själv har man ju haft betydligt större tur i äktenskapslotteriet, men å andra sidan så blev jag ju ingen framstående konstnär heller. Fast jag vet inte om det finns något samband? Känns som att många framstående kvinnliga konstnärer ändå hamnade i en äktenskaplig boja vare sig de ville eller inte.

Men nu ska vi inte vara så dystra och misantropiska, låt oss avsluta det kulturella inslaget  med några flärdfulla skelett på festhumör. Sånt piggar alltid upp. Och Tyra Kleen, hon ägnade sig minsann inte åt slipsar på grisskära hängare. 

Nu har vi varit i Lund en vecka, vi har haft styrelsemöte och det är alltid en välsignelse när det är avklarat. Diskussionerna kan vara långa och många och framkalla en leda vid livet. Och livsleda, det vill man minsann inte ha. Det har promenerats med hundar och vänner och och årets första trädgårdskaffe är drucket. Magnoliorna är på gång, de första rhododendronen i Botan blommar för fullt och våren är definitivt på gång, även om en fortfarande är en aning kylslagen av sig. 

 

Nu får påskharen vila ut

 Påsken kom, och nu har den snart gått också. Vi tjuvstartade ju redan för ett par veckor sedan när de stora flickorna kom på besök vilket var en alldeles utmärkt uppstart!

Självaste påskhelgen har tillbringats i Halmstad. Kallt och blåsigt, men med lite sol ändå. Alltså har jag jagat ut maken och Loppan i naturen flera gånger. Nerströms Fylleån den här gången.  Till och med jag fick medge att det var väl svalt för utefika, så maken slapp undan med blotta förskräckelsen. Den här gången.

På långfredagen var det påskmarknad på Lilla Torg. Vi gick dit för att förse oss med diverse påskliga förnödenheter. Påskliljor till exempel, som i skrivande stund står och lyser som illgula solar på matbordet. Kanelbullar. En burk havtornssylt, som jag köpte i rena hastigheten, utan någon större plan på vad den ska användas till - vi är inte direkt några sylt- eller marmeladätare. Man kanske skulle baka scones någon dag? Hm... 

Så fort vi inhandlat kanelbullarna så började regnet strila igen, så då gick vi hem och åt upp dem. Kändes ändå rimligt.

Ägg har pyntats. Det såg enkelt och behändigt ut på nätet att pryda med något litet blad och sen knyta in i en nylonstrumpa och koka tillsammans med lökskal. Pilligare än man kunde trott, men skam den som ger sig. Voilà! Ganska fint ändå (sa hon självbelåtet).

Igår kom Kickan och Knyttet och deras föräldrar på påskbesök. Påskharen hade också kommit på besök tidigare och lämnat brev och ledtrådar och flickorna letade raskt upp äggen - och sedan gjorde de om hela proceduren igen ett par gånger, för om nu något är roligt, ja då kan man väl göra det mer än en gång, även om godiset redan ätits upp? 

Sen var det full rulle. Loppan skulle på promenad, vi ritade och pusslade och pysslade och åt kyckling och glass - dock inte tillsammans - och sen borstades det tänder på såväl Kickan som Knyttet som Loppan innan besöket var över för den här gången.

 Dock inte förrän vi alla provat de tjusiga öronen. Får ju säga att de prydde sin plats på oss alla. Man kanske skulle investera i ett par sådana? Dock hade det nog varit svårt att ha dem på sig ute nu när stormen Dave viner kring öronen på oss. Han har redan vält torkställningen på balkongen två gånger men nu har maken ryckt ut och säkrat den, så nu får förhoppningsvis tvätten torka klart. Borde gå snabbt i sådana vindar tänker jag.

Grynet och Pyret, ja de har firat påsk i Småland med sin farmor och farfar och vi har fått se foto på världens sötaste påskkärringar. 

Nu är det nog ändå dags att hänga undan såväl kvastar som kaninöron för den här påsken.  

Lantlivets fröjder

 OK. Jag medger, rubriken är kanske något missvisande för vi befinner oss ju fortfarande i Halmstad - men en sak som är himla bra med Halmstad är att man har väldigt nära ut till det som känns som landet. 

Förra gången vi var uppe åkte vi ut till Snöstorp för att titta till svärföräldrarnas grav. Den låg fortfarande på samma plats och det kändes betryggande och bra. Men när vi var där föll min blick på ett gammal rött hus... och inte minst skylten på det röda huset som jag utan prut gissar var den gamla skolan. "Inez och Greta" stod det, och jag som är lite slug av mig, jag gissade att detta, det var säkert ett café. Finns det något jag gillar, ja förutom maken, barn, alla barnbarn, hundar (specifikt Loppan) och vin och garn och choklad och god mat, och...och...och... ja då är det caféer. Livet känns så mycket enklare och bättre med en kopp kaffe och en god kaka inom räckhåll.

Så igår lockade jag med mig Loppan och maken ut till Inez och Greta och det var himlans trevligt! Väldigt instagramvänligt och med goda kakor och gott kaffe. Har man dessutom gott sällskap av en make och en raggig terrier, ja då är jag så himla nöjd och begär inte så mycket mer av livet. "Instagramvänligt" skrev jag och det var mer än en besökare som for runt med mobilen i högsta hugg och fotograferade. Nu ska jag väl inte var förarglig, för även jag tog ju ett foto, men här hamnar det på en blogg. Man är ju lite dinousarieaktig av sig och bloggar fortfarande, trots att de flesta har lagt ner sånt. Snabbt ska det gå, och vem har tid och lust att skriva en massa? Ja förutom en eller annan antikvarisk figur då.

Väldigt trevligt hade vi, och visserligen fick Loppan inte kardemummabulle, men matte är alltid försedd med en eller annan hundgodis så hon gick inte lottlös från besöket kan jag säga.

Idag åkte vi ut till Snöstorp igen! Idag stod dock inte kardemummabullar på agendan, nej idag skulle vi ut i grönskan. Den relativa grönskan alltså, våren tvekar lite i portgången känner jag och så värst grönt är det kanske inte ännu. Men solen sken och jag hade föresatt mig att gå en bit längs Fylleån. I julas traskade vi ju vid Fylleåns mynning ut i havet, men nu var det mer uppströms som gällde. Alltså gick vi från Snöstorp till Brogård. Och sen gick vi motsatt riktning eftersom bilen stod parkerad en bit från Snöstorps kyrka.

Det är något magiskt med vatten som porlar och kluckar fram i solskenet. Jag känner hur min inre naturlyriker får luft under vingarna och jag underhöll maken och Loppan om hur bra ens själ mår av en sån här promenad. Jag tror nog att de höll med mig, även om maken sa att ännu vackrare vore det ju om träden börjat grönska. - Just det! utropade jag entusiastiskt. - Vi åker hit igen när träden grönskar, och tar med oss kaffe och fikar i naturens famn, det blir fint, det!. Nu är ju maken en sån där märklig typ som tycker att man fikar bäst i sin bekväma fåtölj i hemmet, men jag ska nog övertala honom. En naturfikande maka, det är en glad maka - och en glad maka, det vill maken ha.