Lantlivets fröjder

 OK. Jag medger, rubriken är kanske något missvisande för vi befinner oss ju fortfarande i Halmstad - men en sak som är himla bra med Halmstad är att man har väldigt nära ut till det som känns som landet. 

Förra gången vi var uppe åkte vi ut till Snöstorp för att titta till svärföräldrarnas grav. Den låg fortfarande på samma plats och det kändes betryggande och bra. Men när vi var där föll min blick på ett gammal rött hus... och inte minst skylten på det röda huset som jag utan prut gissar var den gamla skolan. "Inez och Greta" stod det, och jag som är lite slug av mig, jag gissade att detta, det var säkert ett café. Finns det något jag gillar, ja förutom maken, barn, alla barnbarn, hundar (specifikt Loppan) och vin och garn och choklad och god mat, och...och...och... ja då är det caféer. Livet känns så mycket enklare och bättre med en kopp kaffe och en god kaka inom räckhåll.

Så igår lockade jag med mig Loppan och maken ut till Inez och Greta och det var himlans trevligt! Väldigt instagramvänligt och med goda kakor och gott kaffe. Har man dessutom gott sällskap av en make och en raggig terrier, ja då är jag så himla nöjd och begär inte så mycket mer av livet. "Instagramvänligt" skrev jag och det var mer än en besökare som for runt med mobilen i högsta hugg och fotograferade. Nu ska jag väl inte var förarglig, för även jag tog ju ett foto, men här hamnar det på en blogg. Man är ju lite dinousarieaktig av sig och bloggar fortfarande, trots att de flesta har lagt ner sånt. Snabbt ska det gå, och vem har tid och lust att skriva en massa? Ja förutom en eller annan antikvarisk figur då.

Väldigt trevligt hade vi, och visserligen fick Loppan inte kardemummabulle, men matte är alltid försedd med en eller annan hundgodis så hon gick inte lottlös från besöket kan jag säga.

Idag åkte vi ut till Snöstorp igen! Idag stod dock inte kardemummabullar på agendan, nej idag skulle vi ut i grönskan. Den relativa grönskan alltså, våren tvekar lite i portgången känner jag och så värst grönt är det kanske inte ännu. Men solen sken och jag hade föresatt mig att gå en bit längs Fylleån. I julas traskade vi ju vid Fylleåns mynning ut i havet, men nu var det mer uppströms som gällde. Alltså gick vi från Snöstorp till Brogård. Och sen gick vi motsatt riktning eftersom bilen stod parkerad en bit från Snöstorps kyrka.

Det är något magiskt med vatten som porlar och kluckar fram i solskenet. Jag känner hur min inre naturlyriker får luft under vingarna och jag underhöll maken och Loppan om hur bra ens själ mår av en sån här promenad. Jag tror nog att de höll med mig, även om maken sa att ännu vackrare vore det ju om träden börjat grönska. - Just det! utropade jag entusiastiskt. - Vi åker hit igen när träden grönskar, och tar med oss kaffe och fikar i naturens famn, det blir fint, det!. Nu är ju maken en sån där märklig typ som tycker att man fikar bäst i sin bekväma fåtölj i hemmet, men jag ska nog övertala honom. En naturfikande maka, det är en glad maka - och en glad maka, det vill maken ha.

Äntligen stod han där

 Maken föreslog att vi skulle ha en kulturell kväll. Ville jag gå på röda mattan, till exempel? Utspisas med lite vin och tilltugg? Allt det där lät ju jättebra... ända tills jag förstod att det dessutom innebar nästan 3,5 timme med stumfilm.

På något sätt associerar jag stumfilm med skrapiga filmer utan ljud (nähä?!) där folk förflyttar sig på ett ryckigt, konstigt sätt och där det mesta är, tja, lite väl bombastiskt kanske? Jag tittade tveksamt på maken och undrade om han pratade i nattmössan? Inte för att maken har någon nattmössa, men nu snackar vi bildligt här alltså.

Fast ett gott glas vin är ju aldrig fel. Och inte är det så ofta jag får gå på röda mattor, i alla fall inte av festlig galakaraktär. Så när maken närmare förklarat sig, tackade jag ja. 

Och det var så det begav sig att vi igår gick på Röda Kvarns 100-årsjubileum här i Halmstad. Halmstad har numera bara en enda biograf, men den är av prima slag, i jugendstil och med precis det rätta bio-namnet. Och se, den röda mattan var utrullad. Inte den längsta matta man skådat, men glatt röd och inbjudande.

Jubileumsfilmen man valt att visa, ja den var faktiskt drygt 100 år gammal, nämligen en restaurerad kopia av Mauritz Stillers Gösta Berlings Saga, med Greta Garbo och Lars Hanson och en himla massa andra välsminkade skådespelare. Först var det ett föredrag om den här restaurerade filmen, vilket varit ett hästarbete förstod man, med inlånade kopior från såväl Lissabon som Moskva och ett större detektivarbete. Till allt detta hade man nu en bioorkester med fiol och slagverk och synt (?) som komponerat musik och sång som de höll igång under precis hela filmen - rena maratonspelningen med andra ord.

Jag hade en intensiv Selma Lagerlöf-period i tonåren där jag inte minst slukade Gösta Berling och våndades över alla tragedier och sorger och vargar och smittkoppor - det finns liksom extra-allt i den där boken om den avsatte prästen och alla kärlekshistorier. Det ska medges att det är inte det mest realistiska socialreportage jag läst men det är väl inte alltid det man är ute efter heller? Här fanns i alla fall hjärta, smärta och vånda i kubik!

Och så stod han där då äntligen, prästen i predikstolen och hela värmlandsskrönan rullades upp inför våra blickar. Det är ändå märkligt hur fort de där tre-och-en-halv timmarna gick, där man ville sparka den elake Sintram på smalbenen, ruska om den förstockade patron Sinclaire och säga åt den i ärlighetens namn något veliga Elisabeth Dohna att rycka upp sig, och varför in i helskotta hade hon överhuvudtaget gift sig med en sån ärkeidiot som Henrik Dohan? Man baxnar. 

Efter ett par timmar blev det en liten paus där man fick trängas i övre foajén med sitt vin, sin ost och sin serranoskinka och fröknäcke. Oliverna överlät jag med varm hand till maken som har en märklig fäblesse för sådana. Från foajen får man se en bild av taket eftersom det var knökfullt med småhungriga åskådare och nu är det ju allt det där med att man inte får fotografera folk utan deras medgivande. Taket, kände jag, det hade väl ändå ingen talan i sammanhanget. Vilket ju kunde vara passande nu när det var stumfilmsgala.

Så det var så det kom sig att vi gick på jubileumsgala och jag medgav storsint inför maken att det var en himla bra idé han haft, med stumfilm och allt. Vi var också väldigt överens om att den skådespelare vi tyckt varit bäst var hon som spelade Majorskan - det var ett rivigt fruntimmer att bästa slag! Ungefär som Selma själv inbillar jag mig. 

 

Hej vad det går

 Redan tisdag, och helgen, den försvannå i ett nysande. Ett bildligt nysande, för, peppar, peppar, ingen i familjen är förkyld. Just nu i alla fall.

Det var i alla fall en väldigt bra helg, en som inleddes redan i torsdags med en himla trevlig kväll med mycket prat, vin och god mat hos syrran innan vi mer eller mindre rullade mot bussen för att åka hem, väldigt mätta och belåtna.

Sen fortsatte upploppet mot helgen på ett lika utomordentligt sätt med att jag träffade Maria på Lenoteket på fredagseftermiddagen för bubbel och babbel. Vi har babblat sedan vi träffades när vi var 19 respektive 20. Det är vi inte längre, men vi pratar lika mycket för det. Lenoteket, det låter ju som någon fancy skönhetssalong, men det är en vinbar. Vilket ju är tur eftersom det stod bubbel på agendan. Ja, och babbel då, men det säger ju sig själv.

På lördagen, då kom Grynet och Pyret med föräldrar för en lite tidig påskmiddag.  När påsken kommer, ja då är vi i Halmstad och flickorna i Småland så då får man anpassa kalendern efter det. Påskharen hade också varit på ett tidigt besök och jagade flickorna ut på jakt genom lägenheten, ner i trädgården och upp på vinden innan slutmålet hittades till flickornas belåtenhet. Jag vet inte riktigt hur länge som det är aktuellt med påskharar, men återväxten är ju ändå god så jag ser fram emot ett antal påskjakter där man får rita harar och skriva ledtrådar under åren som kommer också. 

På söndagen, ja då fick jag en sån där flashback till hur det var när dottern var i 10-11-årsåldern och vi tog våra rundor på stan som sedan avslutades med att fika på Frappé som hade goda italienska bakverk och där man drack caffe latte ur skålar. Mycket fancy och man kände storstadsvibbarna. Nu kan man ju undra över vad det är för en orättvis mamma som inte gick och fikade med sonen? Sonen var dock av den fasta övertygelsen att det vore oerhört skämmigt att ses fika med sin mamma på stan, så han avstod vänligt men mycket bestämt. Numera verkar han dock inte tycka att hans mamma är så skämmig och pinsam så det är ju bra.

Nu tog jag med mig Grynet och Pyret till Nova och vi traskade runt i affärer (vissa var vi inne ett flertal gånger i för man måste ju noga fundera över vad man vill ha) för att peta på och också inhandla en del nödvändigheter. En squishy (?) till exempel. Som i alla fall en i sällskapet hade på sin önskelista. Pennvässare och en virknål stod också på inköpslistan och själv blev jag så uppspelt att jag köpte mig ett par hantlar. Även om flickorna uttalade sig lite förklenande om vikten, skulle jag verkligen inte slå till med lite fler kilon? Men mormor stod på sig och tänkte att när man är i mogen ålder så får man nog ändå ta det lite försiktigt.

Sedan gick vi och fikade. Inga italienska bakverk och det blev cappuccino i kopp i stället för latte i skål, men mysigt var det. Gav verkligen mersmak för fler tjejträffar! 

Loppan och maken fick inte följa med. Nu är ju Loppan i och för sig tjej, men är man fyrbent och lurvig så får man inte gå in i alla affärer så då fick hon stanna hemma. Jag kompenserade dock såväl henne som maken genom att locka dem med mig ut på en eftermiddagspromenad i solskenet.

- Åh så skånskt det ser ut! utropade jag när jag tog ett foto av Loppan med Höje å i bakgrunden och nyhamlade pilar längs grusvägen. En pilevall, det är väl bland det mest skånska man kan tänka sig?

Sen föll min blick på Loppan. Kanske inte så skånsk direkt, utan mer australiensisk. Fast jag tycker nog att hon gör sig väldigt fint där mot pilarna ändå. Och i själ och hjärta tror jag nog att Loppan är väldigt skånsk av sig.

Så den här helgen, den gick minsann inte av för hackor! 

 

Ett helt decennium

 Det känns ju ganska märkligt ändå - att det redan gått 10 år sedan maken och jag fick iträda oss nya roller, nämligen som mormor och morfar. Samtidigt som det ju känns som länge, så har det gått så himla fort!

 Det där lilla knyttet, som mest bara sov och åt - jag minns att man funderade så mycket på hur hon skulle bli? Vem hon var? Att man skulle sticka kläder till henne, baka bullar till henne, läsa böcker för henne, ja det var man ju helt på det klara med. Men att det blev en sån trygg, glad, smart och rolig tjej, ja det kunde man ju hoppas på men inte veta. En tjej som nästan vet mer om historia än vad morfar gör, en som kastar sig över intressen med ungefär samma inställning som Pippi, att "det här har jag aldrig gjort, men det kan jag säkert". Eller hur nu Pippi formulerade det. En som redan för flera år sedan utropade "jag älskar fakta!". En som man oftast hittar i ett hörn med näsan i en bok, ja när hon inte spelar teater, ränner runt i naturen eller leker med kompisar så klart. En som informerar en om vad "te, tack!" heter på portugisiska.  En som man blir glad av så fort man ser.

Ja det är vårt Gryn, det. Tänk som hon utvecklats på de här 10 åren. Själv har man väl mest blivit lite mer gråhårig, lite mer rynkig, men mycket mer än så kan man väl inte skryta med. Någon portugisiska (utöver det som Grynet lärt en) kan man verkligen inte glänsa med.

Idag fyller hon, men kalaset hade vi redan i lördags. Med tårta (bakad av självaste jubilaren), med paket och prat och skratt. 

Och tänk, då fanns det ju ännu fler barnbarn där för det tog ju inte slut med Grynet. Ånej, både lillasyster och kusiner har det blivit på det här decenniet. Som mormor kan man ju då bara tänka vilken rikedom det är! Hur tyst och innehållslöst hade livet inte varit utan dessa fyra fantastiska flickor? Varav den äldsta just idag fyller 10 år. Hurra! 

Stapla stenar

 Loppan, maken och jag kände för en promenad. Efter att ha fått vår andra vaccinationsspruta mot botulism (och förhoppningsvis lite hjälp med bortmotandet av demens) och därför legat pall ett tag så hade vi behov av frisk luft och nya vyer. Alltså gick vi en bit söderut på Hallandsleden, vi som mest håller oss norrut. Ja från Halmstad centrum räknat alltså, vi pratar ju inte direkt Svalbard här.

Vi utgick från Påarp och gick över strandängarna förbi Laxvik och vidare mot Genevadsån, alltmedan jag yrade om det milda ljuset, stillheten och lugnet och yin och yang och yada-yada. Maken nickade förstrött när han misstänkte att det behövdes en inlägg även från hans sida. 

Loppan, hon undrade mest om det kanske fanns godis i mattes ficka? Och tänka sig, det fanns det!

När vi hade gått ett tag kom vi förbi ett ställe där någon annan ägnat sig åt att finna sin inre harmoni genom att stapla stenar. Detta, har jag förstått, är en rätt populär grej för att - här generaliserar jag hämningslöst - sedan lägga ut en bild på ett eller annat socialt media. Jag, som numera inte ägnar mig åt vare sig facebookande eller instagrammande utan bara lite gammaldags bloggande, jag fnös lite åt det.

Sedan kom jag att tänka på att jag hade läst att det rekommenderas inte att man gör så här, för det rubbar livsmiljön för smådjur och insekter och sånt, och att det i klapperstensfält och naturreservat ofta är förbjudet, eller i alla fall olämpligt asa runt på stenarna, hur befrämjande det än är för ens inre harmoni och själsliga balans.

Så då är det väl ändå en himla tur att man då på yngre järnåldern där i Påarp inte hade några hämningar när man staplade sina många gravrösen. Men så hade de ju heller inte någon Länsstyrelse att förhålla sig till. 

Hjärtevägen

 Vägen till mannens hjärta sägs ju gå genom magen. Nu tycker jag väl i och för sig att det är att inte tillerkänna det manliga släktet att ha mer än lekamliga känslor, det känns ju lite fjuttigt och nervärderande. Jag är ju helt säker på att maken inte bara älskar mig för min matlagnings skull, även om han onekligen är högeligen tacksam att laga mat till. Man vill ju gärna tro att det även är ens charmerande personlighet som får maken att tindra lite extra med ögonen även om det måhända tindras med extra många watt om man dinglar med en kalvlever Anglaise framför plytet på honom.

En annan som gillar sin mat, det är Loppan det. Huliganen, salig i åminnelse, tiggde ohämmat vid bordet och med tilltagande ålderdom kunde han dra både två och tre varv runt bordet, utkrävande sin andel.

- Nästa hund ska inte tigga vid bordet, informerade jag maken om då. Jag får erkänna att han inte såg ut som om han riktigt tog detta på allvar. Men jodå, Loppan fick inte mat vid bordet. Ett tag i alla fall. Sen kunde det bli så att om vi satt i köket så kunde en liten smakbit landa i hennes skål... och sen blev det måhända också så att vi inte tog den där omvägen kring hundskålen. Maten hade ju ändå samma slutdestination.

Men rätt ska vara rätt; Loppan är inte så påträngande i sitt tiggande som Huliganen var. Hon sitter mest stilla och tittar på en med stora ögon som tillitsfullt säger att "jag vet att du inte glömmer bort mig, din trognaste vän". Om man är lite disträ och  det inte landar en liten bit i Loppans gap, ja då kan hon gå så långt att hon puttar till en med nosen på benet. Och då, då brukar ju den försumlige matten/hussen komma ihåg sig.

Ibland så är det ju faktiskt så att vi inte äter något som passar i en hundmage. Dagens lunch, till exempel, bestod i makens fall av ganska kryddstarka rester av asiatisk mat och eftersom Loppan kan ha känslig mage serveras inte sådant. Nu hade jag ju insett detta redan från början och Loppan hade fått en tuggpinne, vilken hon gjort processen kort med redan innan vi hunnit börja äta. Själv åt jag yoghurt och banan, och sånt gillar inte Loppan, så hon placerade sig vid makens sida och tittade förhoppningsfullt på honom. Maken försökte förklara att nä, det här passade inte för henne, det var för starkt. Loppan trodde ju inte på det, utan satt lika envetet och förhoppningsvis kvar ända tills maken ätit färdigt.

Maken vred besvärat på sig och sa sen att "du får ta fram en godisbit till henne, jag klarar inte det här, att hon blir så besviken". Alltså tog jag fram en hundgodis ur den därför avsedda lådan. "Är det en sort som hon gillar?" sa maken då.

Och det var då jag insåg det. Vägen till mattens hjärta. Älska min hund och skäm bort henne, så står hjärtat vidöppet. 

Nu ska vi ha gäster på middag här i kväll, och jag får väl informera dem om att om de känner något som petar dem på benen, så är det i alla fall vare sig maken eller jag som tåflörtar med dem. Jag tror nämligen inte att Loppan kommer att lägga band på sig. Inte när det serveras lamm. 

Vårkänslor

 Vi är redan inne i mars, och det vet man ju; i kalendern definitivt en vårmånad, men i verkligheten kan det vara lite si och så med det våriga. Det är som med blåsippan som niger ute i backarna och yrar om att det är vår - inte helt tillförlitlig. Än kan man behöva lite ylle närmast kroppen.

Loppan, maken och jag befinner oss i Halmstad och när vi kom upp i helgen var det inte direkt så att vårkänslorna vare sig sprittade eller spruttade. Grått, grått, grått och isen låg fortfarande på Nissan om än i betydligt smutsigare och slitnare slag. Det var inte så mycket winter wonderland över det hela.

Och det är ju så det är, det där mellanläget kan hänga över en som en våt trasa ett bra tag till. Förvisso har jag sett otvetydiga vårtecken. I Botan, till exempel, där spirade fågelskådare med rejält tilltagna objektiv för att titta på årets uggleungar. Uggleungarna tittade förvånat tillbaka, utan minsta objektiv. Vintergäck och snödroppar har vågat sig fram. Så jo, någonstans förstod man ändå att våren låg i startgroparna.

Några dagar senare så är isen borta på Nissan och det är bara någon lite rest av snöhögar kvar, men jag kan inte påstå att det kändes som att det var läge att skutta ut i naturen utan strumpor och skor.

Men så idag kom solen fram och jo, visst kände man då hur det liksom spratt till inom en. Hur Våren liksom viskade "håll ut! jag är på väg!". Och då, då förlåter man den att det helt plötsligt syns väldigt väl att man inte putsat några fönster på ett bra tag. Vem bryr sig om sånt när man kan greppa vovven och ge sig ut på Hallandsleden? Vilket var precis vad maken och jag gjorde. Så skönt! Äntligen en promenad med extra-allt; solsken, skog, strand och hav. Och en kanin som drog som en avlöning när den fick syn på Loppan.

När vi kom hem fulla av havsblåst och solsken kom det foton från dottern som är i fjällen med sin familj. Där var det också strålande sol och betydligt mer snö. Såg härligt ut, i alla synnerhet som man kunde njuta av skidbilderna på avstånd. Slalom är så inte jag. Vi har alla våra styrkor och att stå på skidor och med dödsförakt kasta mig ut för pistade branter tillhör inte mina.