Jakt på gös

 Det var dags att introducera Halmstad för gänget. Eftersom vi alla är i 70-årsåldern nu (alltså, HUR märkligt ser inte det ut? för att inte tala om att skriva??) så känns det ju lite, tja, konstigt att skriva "tjejgänget". Maken föreslog "damgänget" men jag vet inte, jag. Känns mer som sherry och bridge. Det kan ju dock vara mina fördomar som talar. Låt oss, i alla fall för nu, kalla det kompisgänget.

Själv ville jag så klart visa upp Halmstad från dess soligaste och mest inbjudande sida. Åt detta hånlog SMHI och förespådde regn. Men jaja, de har ju haft fel förut. Själv åkte jag upp dagen före för att handla bubbel och mat och andra förnödenheter. Solen sken och det var med största självövervinnelse jag gick in från balkongen för att dammsuga. Maten, det skulle bli knaperstek gös med diverse tillbehör, så jag traskade också iväg till den lokala fiskaffären, som visade sig ha stängt. Men det var ingen ko på isen, de skulle öppna klockan 10 dagen därpå, och tjejerna/damerna/kompisarna skulle hämtas vid tåget 11.45. Gott om tid således. Alltså kom jag till fiskaffären strax efter 10, klev in och möttes av en synnerligen tom fiskdisk. En ensam laxsida låg där och glodde sorgmodigt på mig. Ja, alltså, den hade glott om den haft ögon och levt, nu var det ju lite si och så med den saken. 

- Har ni ingen gös? undrade jag och tänkte att de hade väl inte plockat fram den ännu. - Vi får ingen leverans förrän vid halv 12 fick jag till svar. - Men mina  gäster kommer ju kvart i 12, så det går ju inte klagade jag då, men sen undrade jag om de i alla fall kunde lägga undan lagom mängd av önskad fisk. - Vi får kanske ingen gös, det fick vi inte förra veckan fick jag till svar.

Nähä. Men sen kom jag på, det finns ju en fiskbil i Söndrum. Aha! Google meddelade att den öppnade 10.30 så livet lekte igen och jag körde ut till Söndrum. Där det inte stod någon fiskbil. Alls. Jag kilade in på ICA där de meddelade att fiskbilen var "några minuter" försenad. OK, jag väntar, tänkte jag mer eller mindre tålmodigt. De som känner mig inser att det förmodligen var "mindre". Minutrarna gick och regnet började strila. Då ringde jag till fiskbilen och undrade när de tänkte komma, vavava? Föraren, som var av en skämtsam natur, svarade glatt att "nä, det regnar så förbannat, så vi kommer inte idag". Fast sen förbarmade han sig och sa att de var på väg. Vid det laget hällde regnet ner, och att jag galopperat bort och hämtat en paraply i bilen, det var lite som att stänga båset när kon hade rymt. Too late. Kl 11 kom bilen och jag plaskade dit och sa förhoppningsfullt "Gös?". - Det var den enda fisklådan jag glömde i affären, svarade den skämtsamme fiskhandlaren då, fast denna gång var det inget skämt. The gös had not left the building, så att säga. Vi enades om kolja.

Koljan och jag drog hem i ilfart, strumpor byttes och en minut innan tåget rullade in på perrongen stod jag där med paraply och torra strumpor.

Sen, sen blev det mat och prat och bubbel och mera regn - men dan därpå, då sken i alla fall solen när vi tog en promenad längs Prins Bertils stig i blåsten innan vi avslutade träffen med en förträfflig lunch på Fyr. 

Koljan? Den skötte sig utmärkt och blev väldigt god, om jag får säga det själv. 

Den blomstertid

 Skolavslutningsdags! Finns det något ord som mer framkallar känslan av blå himmel, syrenblom och att det vore på sin plats med lite jordgubbstårta? Alldeles oavsett att syrenerna blommat över och att himlen var lite si och så. Jordgubbstårta blev det inte heller, men sommarlovskänslorna var på topp när Grynet och Pyret hade skolavslutning! Tänk att Grynet ska börja mellanstadiet och Pyret börja 3:an - Stoppa Tiden, jag hinner inte med!! vill man utropa. Tiden hejdar sig inte, men först ska det ändå vara 67 dagars sommarlov.

Vi hämtade flickorna och tog den traditionella sommarlovsbilden i trädgården. Pappa kunde tyvärr inte vara med, så han fick ersättas av Selma.  

Sen följde det traditionella schemat; vi gick på restaurang och åt mat, och medan vi väntade på den visade Grynet och Pyret upp den senaste danstrenden från TikTok (?) för oss. Trots att vi var väldigt mätta gick vi såklart och åt glass efter det. Jo, för som vi blev underrättade om, barn har tre magar; den vanliga som kan bli full när man ätit tillräckligt, den som alltid är full när det serveras något som inte är gott och så en godismage, och där  finns det alltid plats. Jag antar att det gäller även glass. Själv har jag definitivt en glassmage som alltid har plats för glass. 

Medan vi åt vår glass tittade vi på studentflaken som i sakta mak körde förbi och visslade och tutade. "Ett flak kommer lastat med 3 års barnarbete"... fast nu ska de ut i vuxenlivet även om de ser hjärtskärande unga ut. Om 9 år är det Grynets tur. Tanken svindlar.

Efter glass var det dags att traska hem till Loppan som väntade otåligt. Som vuxen går man ju sådär lite tråkigt, ena foten före den andra i ett kanske inte så inspirerat mönster. Är man 8 och 10 år far man fram på andra sätt; bara gå på svarta stenar, hoppa över alla skarvar och kånka runt på varandra. 

När vi gick förbi Domkyrkan fick jag en plötslig fotografisk inspiration! - Ställ er framför kyrkan, så får jag ta en bild, det blir fint! bad jag flickorna. De tittade roat på mig och informerade mig om att jag var värre än mamma på det där med att fotografera ideligen, ideligen. Men de poserade snällt, och visst blev det bra? 

Så småningom kom vi hem till Loppan som nästan slog knut på sig själv i förtjusningen över att få träffa Grynet och Pyret, och innan man visste ordet av var den avslutningsdagen slut. Men det kommer flera. Många års barnarbete väntar. 

Utomhusliv

 Ja, jo, det åskar ibland och det regnar ibland, för att inte säga att det blåser ibland. Men det finns inget dåligt väder sägs det ju, bara dåliga kläder. Jag tycker verkligen om att vara utomhus. Alltså inte så att jag skulle vilja leva som nomad resten av mitt liv i ett litet tält, jag gillar ju moderna bekvämligheter också, där en skön säng står högt upp på listan. Dessutom tycker jag även om inomhusaktiviteter; sticka, laga mat, baka, pussa på maken. Förvisso kan man göra de flesta av dessa aktiviteter utomhus också, men nu ska vi inte vara petiga här och märka ord. När man suttit och stickat/bakat/pussat och allt vad det är, ja då måste man ut! Himla tur att man har hund kan jag ju säga. Sen ska jag också säga att maken numera också ränner runt utomhus titt som tätt. Kanhända lite mindre titt, för att inte säga tätt, som undertecknad, men Loppan och jag, vi får numera ofta sällskap på våra rundor.

Häromdagen var det dock bara Loppan och jag som var ute i Skrylle och traskade runt på Hundspåret. Där hade det bytts ett antal nya naturhinder och det måste ju prövas. Loppan sprang raskt igenom den urholkade stocken och hoppade sedan glatt upp på en stubbe. Klart detta måste förevigas! Ja, jo, jag har ett antal, för att inte säga många, foton på Loppan där hon poserar på stockar och stenar och allt vad det är, men inte kan det väl skada med en till. När hon är så söt? Stolparna där man skulle gå slalom runt struntade hon dock i, men vad gör väl det? Matte klappade om sin Loppa och försäkrade henne om att hon var världens duktigaste Loppa ändå. Nunnan från Rögle kloster som just då passerade oss i skogen log instämmande. Jag tänker att klosterlivet nog livas upp med ett eller annat möte med en liten raggig terrier i skogen, oavsett om hon går slalom eller ej.

En annan dag var det Loppan som inte fick följa med. Maken och jag drog ut till golfbanan och avverkade 9 hål. Min förskräckta min kommer sig av att jag fick däng av maken. Tur att han är så gullig, då unnar man honom att vinna. (Förresten vann ju jag förra rundan. Och vänta bara tills nästa gång!) 

Sen fick vi ändå till en tripp i naturen där såväl make som Loppa som undertecknad var med. Vi gick från Tylösand via Tjuvahålan till Rhododendrondalen. Turen började i strålande solsken, men sen kom det några droppar. Fast dropparna avtog och vi traskade vidare, med en liten paus där man har fin utsikt ner mot Tjuvahålan. Kan vara bra med en paus där, för den knipsluge förstår ju att för att ha en backe ner mot Tjuvahålan, ja då måste man ha traskat upp för en tämligen brant backe för att komma dit. Därav pausen. 

När vi tagit oss runt rundan tyckte jag att det vore en himla bra, för att inte säga genialisk, idé att ta sig ut till Möllegård och avnjuta Ricardos glass som inte går av för hackor. Då kom regnet. Och inte ett litet stilla sommarregn, nej, nej, det hällde ner. Nog för att jag gillar glass och skulle kunna äta det varje dag om jag nu inte vore så gammal och förnuftig, men glass i en syndaflod? Nja. Det blev kaffe hemma i stället. 

Det som är bra med utomhusliv är ju också att det kan vara så varierat! Man kan skida runt i Antarktis. Man kan hänga i lianer i en eller annan regnskog. Man kan, som sagt, traska runt på Prins Bertils stig. Men om man nu inte känner för vare sig Antarktis eller regnskogar, det ena verkar kallt och det andra verkar varmfuktigt och säkert en massa creepy crawlies, som engelskmännen så träffsäkert benämner det, vad gör man då?

Jamen då kan man hämta de yngsta barnbarnen på förskolan och ta en paus i en hundrastgård som Kickan och Knyttet ville. - Då kan vi leka med Loppan, farmor! deklarerade de. Leken bestod i att kasta ut små hundgodisbitar som Loppan fick leta reda på. En utmärkt lek ansåg Loppan. Helt i hennes smak.

När vi lämnat av flickorna (och hunnit med lite ritande också), ja då ilade vi vidare mot nästa utomhusaktivitet som bestod av derby mellan Halmias och HBKs damlag. Trots att vi ilsket insåg att domaren var avgjort på HBKs sida så slutade bataljen 0-0, och det är måhända det bästa man kan säga om den matchen. Vi var försedda med paraply, varma tröjor och ullstrumpor på fötterna eftersom det regnat och varit lite småruggigt tidigare på dagen. Men si då sken solen, så de inköpta Halmia-kepsarna som vi skaffat för att a) stötta Halmia och b) så skydd mot kvällssolen, de hade behövts. De låg dock hemma på hatthyllan och där gjorde de verkligen ingen nytta.

Men vi hade ändå tur, för vi kom hem, Loppan fick en promenad och sen sjönk vi ner i fåtöljerna för att titta på Sverige-Grekland (maken) och sticka (jag) - och sen drog åskan in med dunder och brak och hällregn. Och då, då ville man verkligen inte vara ute. 

Ponnytjej

 Pyret är på god väg att bli en riktig ponnytjej! Så roligt det är att våra barnbarn har så många, men så olika intressen! Livet blir så rikt och intressant. Ena dagen går man på teaterföreställning med Grynet, en annan ser man hisnande gymnastisk akrobatik av Kickan och Knyttet - och i fredags var det åter dags att bege sig till Kummingården. Den här gången var det ridlektion som stod på programmet, ingen skogsridtur.

Pyret tilldelades Loxi, en pigg yngling på 8 år med ett fint pannband med rosa pärlor. Nu såg man kanske inte så mycket av det, för han hade också världens yvigaste och tjockaste man. 

Till att börja med leddes hästarna av medhjälparna, i Pyrets fall mamma, men när de blivit lite varmare i kläderna fick de som ville rida på egen hand. Man fick lära sig hur man gör halt, hur man håller tyglarna och hur man styr, och sen var det fritt fram i den roliga hinderbanan. Första gången jag sett kaktusar, ankor och nyckelpigor på en ridbana, men jag får ju säga att de tillförde en viss glans och atmosfär! 

Pyret och Loxi skötte sig utmärkt! Och dottern visade sig ha god kondition när hon fick springa några varv runt ridhuset när det var dags för trav. Då var mormor glad att det inte var hon som var medhjälpare..

Sen avslutades lektionen alldeles för snart med balansövningar på hästryggen; kura ihop sig som en köttbulle, veva med armarna som en väderkvarn, klappa hästarna på svansen och allt vad det var.  En väldigt bra ridlektion var det, och Pyret var jätteduktig; balanserad och smidig så jag tror att Loxi var väldigt nöjd med sin ryttare.

Efter lektionen fick mormor också komma in i ridhuset och klappa lite häst. En utmärkt start på helgen!

 

Kalas, ödlor och gymnastik

Helgen har bjudit på lite av varje. Maken, Loppan och jag hade övernattningsgäst, ingen mindre än Kickan som kom försedd med värdinnepresent, nalle och kudde. Farmor fick morotsfrön och jordgubbsdoftande doftljus. Morotsfröna planterades bums i en kruka i brist på rabatt och ljusen tändes till ugnspannkakan som serverades till kvällsmat. - Ungspannkaka och vatten? utbrast maken förvånad som kanske är van vid lite annat en fredagskväll, men pannkakan gjorde succé, precis som glassen som serverades till efterrätt.

Efter lite Pelle Svanslös somnade Kickan gott och sov sedan hela natten. Väldigt trevligt att få sällskap på morgonpromenaden och dessutom få kompetent promenerarhjälp. Maken är utmärkt på många sätt och vis, men att studsa upp i arla morgonstund och gå på promenad är kanske inte det första som faller maken in.

På eftermiddagen blev det födelsedagsfika för Loppan, bättre sent än aldrig kan man säga. Det bjöds på lite misslyckade minicitroncupcakes. Ja själva cupcaksen var kanske inte så misslyckade, men frostingen! Å herredumilde. Jag testade alla trix som Google föreslog för att få en rinnig frosting fast, men trots att jag tillsatte så mycket florsocker att man fick hål i tänderna bara av att titta på den och gav den en omgång i kylskåpet så envisades den med att fortsätta rinna. Nåja, det finns inget som inte hallon och strössel inte kan hjälpa upp, åtminstone till viss del.

Loppan, hon fick en ödla och hundkex, så hon var synnerligen nöjd. 

Efter fikat var det dags att motionera bort frostingen, så vi knallade bort till lekplatsen i Norre Katt och flickorna for runt och brände kalorier så att det var en fröjd att se. Själv hoppades jag att det gav effekt även hos farmor.

Faktum  är att om det hjälper med motion per ombud, ja då borde farfar och jag vara oerhört vältränade. På söndagen var vi nämligen och tittade på när Kickan och Knyttet gymnastiserade. Det hoppades och studsades och slogs kullerbyttor som om alla leder vore mjuka och medgörliga. Himla roligt att se! Så spänstiga och glada barn som fräste runt som om det inte fanns minsta lilla platta i närheten som lockade.

Efter all denna motion åkte farfar och jag sedan hem och tog det lugnt. Man kan bli lite trött bara av att beskåda så mycket energi, men en väldigt mysig helg hade det varit. Ödlan, den lever fortfarande. Hur länge detta saliga tillstånd för ödlan varar, ja det är en annan fråga. Loppan är ju något handikappad av sin tratt - men trattlösa tider kommer och då är väl ödlans utsikter något dystra. 

50, 49...

Det är inte så att det här är en nedräkning, även om man med visst fog kan hävda att hela livet är en nedräkning mot the Big Bang, om man nu ska vara lite filosofisk av sig. Fast det låter ju lite dystert, och detta inlägg är inte det minsta behäftat med dysterkvisteri!

Den 22 maj 1976, alltså på dagen 50 år sedan, träffade jag maken för allra första gången. Ett halvt århundrade - tanken svindlar onekligen. Själv pluggade jag engelska, och maken, som på den tiden inte begrep bättre, läste ekonomi. Vi var ett tajt litet gäng i vår engelskagrupp och en av makens halmstadskompisar ingick i den, så när vi avslutade en veckas tentaperiod med en tentafest denna dag, ja då halkade maken med in på festen på ett bananskal. Nu finns inte maken med på den här bilden, men jag vet att jag har något foto hemma i Lund, så jag får nog editera det här inlägget någon gång nästa vecka, så att även maken får vara med på bild. 

Vi inledde med picknick och sen blev det lekar och så gick vi ut på nation och dansade som om det inte fanns någon morgondag. En del alkohol och cigaretter fanns nog också med i bilden. Maria och jag (det är vi som har blåvita hemsydda skjortor på oss), vi hade grundat med gräddtårta tidigare på dagen för vi hade läst att alkoholen inte så lätt togs upp i kroppen då. Detta kan vara en skröna, för jag vill minnas att dagen efter var just det; rätt mycket dagen efter.

Det var inte så att maken och jag blev ihop den här dagen, även om vi hade trevligt tillsammans, det skedde inte förrän i september när vi hade en återträffsfest dit maken också hade prånglat med sig. Då slog det till och det rejält ändå, och sen har det bara tuffat på. Som tur är.

Ett år senare, fast då den 21 maj, ja då förlovade vi oss. Jag var 20 år gammal och maken, som på den tiden inte var maken, men som denna dag uppgraderades till fästman, han var 22. Mogna och vuxna med andra ord. Jag hade en tenta två dagar senare (ständigt dessa tentor!). Men det kan väl vara så att plugg inte helt och hållet prioriterades när man gick i förlovningstankar så det blev faktiskt så att det var den enda tenta jag misslyckades på när jag krånglade in mig i en av Shakespeares sonetter till den milda grad att jag inte hittade ut. Så det fick bli omtenta och då var Shakespeare och jag mer i synk så att säga. Och vad gjorde väl det? Vi hade en fin förlovningsdag när vi cyklade ut till Fågelsångsdagen med grillad kyckling, apelsinjuice och vodka som vi kylde i bäcken. Det kan väl vara så att vår kulinariska nivå inte var så hög på den tiden, men förlovade blev vi och glada blev vi också.

Så det får man väl säga att det var en rackarns tur att maken liksom halkade in på den där tentafesten, trots att han, som varande ekonom, var en katt bland hermelinerna.

Idag firar vi med ugnspannkaka och övernattande barnbarn, nämligen Kickan. Då blir det ingen vodka - fast det hade det inte blivit ändå. Och sen går vi på nästa halvsekel! 

Bonjour tristess

Eller "Trist med Tratt". Så kan man också säga. 

Matte står inte så högt i kurs just nu. Loppan hade ju varit på pyjamasparty hos sin bästis när vi hemsökte London, och maken och jag hämtade henne på väg upp till Halmstad. Allt var frid och fröjd och det kändes helt rätt när man hörde tassandet av små fötter och hade någon som blängde uppfordrande på en när man åt. 

Hela familjen, Loppan, husse och matte sov gott på natten, man blir lite sliten både av att resa och att leva loppan med andra vovvar. Men så på morgonen insåg matte att Loppan slickade sig på tassen. "Sluta med det där" sa matte medan hon ägnade sig åt att läsa tidningen. Inte för att man direkt blir munter av att läsa nyheterna, så man får selektera. 

Loppan är ju, som bekant, terrier, så hon gör väl lite som hon själv vill, och nu hade hon inga planer på att sluta slicka på tassen. När matten äntligen tog sig i kragen och tittade efter så insåg hon varför Loppan höll på. En rälig böld var det, som dessutom såg lite sprucken ut. "Iihhh!" utropade matte då och studsade baklänges innan hon tog sig ännu mer i kragen och ringde veterinärupplysningen. 

"Kan du skicka en bild" sa den vänliga damen, och efter att ha jagat Loppan runt i lägenheten fick matte äntligen tagit ett foto. "Så mycket päls hon har" sa damen då, men hon såg ju i alla fall den Räliga Bölden.

Så det kan vara furunkulos, vilket ju Huliganen, salig i åminnelse, drabbades av en gång. Veterinärupplysningen tyckte dock att vi, innan vi ilade iväg till veterinären, skulle försöka med klorhexidinschampo och klorhexidinmousse. Och tratt. Livet är lite dystert nu, i alla fall om man heter Loppan. Inte nog med att man ska ha tratt, man ska schamponera tassen också och sen torkas med hårfön. För att dessemellan masseras med moussen.

Jaja, förhoppningsvis ger bölden med sig, och om inte annat så blir ju Loppan väldigt ren och torr om tassen. Åtminstone en av fyra. Alltid något. Stackars Loppan! Att äta kaninlortar med tratt på, har visat sig trixigt. Så lite misär är det över livet nu.