Att ha en semester i andra hand

Jag gillar naturen, och gärna av lite vild och karg art. Jag gillar att gå. Det är kanske inte så konstigt att jag lite då och då har tänkt att en vandra i fjällen, det vore väl mysigt ändå? Myggigt, men mysigt skulle man kunna tro. Jag har då helt enkelt bortsett från skoskav, att man kanske inte är så himla vältränad och så där. Knott har jag också bortsett från. Men, tja, det har inte blivit av och jag tror inte att maken direkt sörjt över det. Nuförtiden spänstar han ju runt i grönskan, alldeles utan att ha en golfboll framför sig, men så var det kanske inte riktigt då när det begav sig.

Sen blir man ju äldre. I synnerhet knäna blir äldre, så jag har kommit till insikten att något fjällvandrande blir det nog aldrig. Sån himla tur då att jag kunnat få uppleva det lite i andra hand eftersom dottern gripits av samma fjällvandrarlust. Uppenbarligen är det lite mer ruter i dottern, hon låter ingen myggångest lägga hinder i vägen utan köper myggnät och mygghattar, packar bilen full med man och barn och pryttlar och så fräste de iväg. 

Varje dag fick jag ett gäng bilder att oh:a och ah:a över där jag satt bekvämt i en fåtölj. Lite svalt och blåsigt var det när de gick vid Grövelsjön, men tänk så praktiskt, då blåste ju myggen bort! Och mot kyla finns det ju hemstickade ullplagg att ta till medan man njuter av natur där man kan dricka vatten direkt ur fjällbäckarna, där horisonten är vid och där fjällen tornar upp sig i bakgrunden. Sånt har vi inte så mycket i Lund kan jag säga, dricka direkt ur Stadsparksdammen rekommenderar jag verkligen inte, och högsta berg skulle väl vara Billebjer då...som en norrlänning knappt skulle notera ens, utan förmodligen mest skulle se som en vägbula. 

Fjärran länder fick de också uppleva minsann - ena foten i Sverige och andra i Norge, exotiskt så det förslår.

Allt var ju inte kalfjäll, fjällskog vandrades det också i. Och vid Fulufjället finns Sveriges högsta vattenfall, som jag nu också fått sett så här via ombud. "Coolt" var Pyrets omdöme om fallet, och där slog hon minsann huvudet rätt på spiken. 

Rapporten säger att allt hade gått bra och att Grynet och Pyret traskat på vid gott mod. Dottern hade upptäckt att polkagrisar, det var grejen när man behövde höja blodsockernivån lite och få upp peppen igen. Vem kunde ha anat det? Jag gissar att det här, det har blivit en minne för livet. 

Jag tycker det ser fantastiskt ut och är väldigt tacksam att jag fått uppleva det här åtminstone i andra hand. Om jag blundar och låter fantasin spela, så kan jag nästan tro att de är jag som ligger där och tar igen mig uppe på fjället. Måhända med en polkagris i munnen.

 

 

Ränderna går aldrig ur

 Jag har säkert nämnt vid ett eller annat, för att inte säga ett flertal, tillfällen att jag har svart bälte i konsten att lägga saker på ställen där de kanske inte direkt hör hemma, vilket ju gör det himla svårt att hitta dem igen. Det begriper ju även den enfaldigaste. Undertecknad uppenbarligen undantagen. Med det sagt, så vill jag ändå påstå att jag har blivit bättre.

- Var sak på sin plats, säger jag snusförnuftigt till mig själv när jag lägger bilnyckeln i härför avsedd skål. Ja inte när jag ska ut och köra så klart, då går det ju inte att köra. Inte utan nyckel. Det begriper alla, även jsg.

Häromdagen skulle jag just det, ut och köra alltså. Loppan och jag skulle ränna runt vid Krankesjön med Susanne och hennes vovvar. Susanne är alltid i god tid, så jag, som kan var lite si och så på den punkten försöker därför också vara det. Och ja, ryggsäcken var packad i god tid, Loppan var beredd och jag hade  allt väsentligt med mig: kaffe, bullar, hundgodis och vatten. Mer behövs inte. (Mer än ett sunt förnuft). I god tid begav vi oss därför iväg mot bilen, och jodå, bilnyckeln var med. Men så slog det mig; jag borde nog ha med körkortet också, inte för att man brukar bli haffad av polisen ute på Revingefältet för att visa upp det, men nog vore det väl sjutton om de just denna dagen stod där och ville se på det inplastade kortet på mig där jag ser ut som en förrymd fånge? Alltså tog vi hissen upp igen och jag tänkte fiska åt mig etuiet där körkortet ligger. Etuiet ligger alltid i samma ficka i handväskan. Så icke denna dag. - Aha! sa jag sedan och slog mig (bildligt) för pannan - jag hade ju den svarta väskan igår, det ligger såklart där!

Men nix, där låg det inte och det var väl ungefär då jag började yra runt planlöst och slita och dra i grejer. Maken kastade en blick på sin vimsiga fru och klev raskt ur sängen och erbjöd sig att hjälpa till och leta. - Ring Susanne och säg att du blir lite sen, så blir du inte så stressad, sa han sen. Förvisso började min stressnivå stiga högt på skalan redan då, men jag insåg ändå det berättigade i hans förslag och pinglade till Susanne som redan satt i bilen. (Hur klarade man sig före mobiltelefoni, det skulle jag verkligen vilja veta). Maken letade på platser där jag redan letat (eftersom han känner sin fru) medan jag yrade runt som en ännu virrigare höna, men i ingen handväska låg det något körkort. Och jag har ett antal. Väskor alltså.

Men sen föll min blick på ett flak med hundmatsburkar som vi köpt dagen före hos veterinären, efter det att vi spelat golf (där maken slog mig så att det visslade om det, men så går det när man spelar som en en vithårig gud).  Då hade jag betalt med mitt kreditkort som låg i samma etui... och på golfen hade jag haft samma blåa väst på mig som jag hade nu... Snabbt lade jag ihop 1 plus 1 plus en fullfjädrad idiot och halade fram etuiet med körkort och allt ur bröstfickan på västen som jag haft på mig hela tiden. Jag ilade iväg som en något skamsen blixt medan maken bara skakade på huvudet och förmodligen gick och la sig igen. Sen gick vi en solig promenad Susanne, jag, vovvarna och kaffet och bullarna.

Ibland blir även jag trött på mig själv. Tur att jag har en sån charmerande personlighet, annars hade väl maken tröttnat för länge sedan.

Men andra ränder som inte heller går ur, till all lycka, är fröjden att få hälsa på en ny liten valpis. Vifta frestande med en valp och jag kommer ilandes som ett skott.

Nu hade Bitte fått en ny liten fröken valp, en med lååånga ben och ännu längre svans, med munnen full av vita vassa små bissingar och hela hon full av ett frejdigt humör. - Vill du och Loppan komma och hälsa? undrade Bitte. Alltså, vilken fråga! Det fanns ju bara ett svar på det, så en illgrön krokodil inhandlades och Loppan och fräste iväg. Den här gången utan minsta mankemang med vare sig bilnyckel eller körkort.

Att ta bilden på en svart valp är tämligen svårt. Det blir  mest bara ett svart sudd av alltihop. Ett rasande rart sudd var det i alla fall. Full av hopp och studs. Loppan blev lite förbluffad. "Vadnudå? En ny liten figur i hennes andrahem?". Men efter diverse snusande blev valpen granskad ordentligt och befunnen godkänd.

Förvisso fick hon inte lov att leka med krokodilen själv, för den tog storasyster hand om, trots att hon egentligen anser sig för vuxen för sånt. Däremot skulle ju inte det där långbenta pyret få för sig att det var hon som bestämde, så krokodilen fick sig en rejäl omgång av en mognare dam.

Sen satt vi på altanen i sommarvärmen och drack kaffe och pratade hund och jublade högt när valpen kissade utomhus, vilket hon tydligen inte anser sig behöva göra annars. Utedass? Är inte det väldigt förlegat? 

Så det är lite same, same här som alltid. Förkomna prylar. Ju fler hundar desto bättre. Virrighet i kvadrat.  Känner att det är nog precis så det ska vara.

Sällskapliga tider

Senaste veckan har varit en virvel av sociala aktiviteter, och det är väl det sommaren är till för? Grillkvällar i trädgården i Lund, ena kvällen med labbeflickorna och deras matte och husse. Framåt 22-tiden började temperaturen blir lite mer dräglig än de 36 grader som varit tidigare på dagen förra lördagen. Alltså, jag är inte byggd för 36 grader, i så fall hade jag väl inte fötts i Skåne? Inte för att man vill gnälla, rätt vad det är regnar det på tvären och är 7 grader, men lite färre grader är inte fel. Fast, det får jag medge, kvällarna är ljuvliga. Vilket den var även dagen därpå, då syrran och Enya kom och grillade. I och för sig var det väl mest maken som grillade och vi andra åt, men alla var nöjda och glada.

Sen åkte vi till Halmstad igen, och då blev det lite rimligare gradantal. Detta var tur, för maken och jag fick besök av två professorer i arkeologi och då blev det en fyratimmars promenad runt allt av historiskt intresse i Halmstad. Plus lite glass uppe på Galgberget, vilket var en välbehövlig paus mitt i allt det historiska. Maken tindrade som ett barn på julafton, tänk att ha så intresserade åhörare! Självklart fick de avnjuta utsikten över Nissan också. Det är det första vi gör när vi kommer till Halmstad, far ut på balkongen för att säkerställa att Nissan ligger där den ska så att vi kan titta på den. Hittills har vi haft tur i det avseendet.

I lördags blev det återigen sällskap och dessutom kalas! Kickan och Knyttet hade kalas, Knyttet hade precis fyllt 3 och just idag fyller Kickan 5. Solen sken, precis som den bör när det är kalas och vi bjöds på såväl korvbuffé som fina födelsedagstårtor. Loppan ställde sig först i kön när korven serverades, trots att jag väste åt henne att hon fick visa lite hyfs och inte tränga sig fram.

Självklart fick även Loppan smaka lite korv, herregud jag är väl ingen sån där principfast matte som gör allt enligt regelboken? Jag skulle inte känt igen mig själv i så fall. För att inte tala om hur purken Loppan skulle blivit.

Sen blev det tårta, och det fick faktiskt inte Loppan smaka. Den var alldeles för god för att dela med sig av. 

Sommartider, det är inte kattskit direkt. Man grips av en obetvinglig lust att gå och nynna på den gamla Gyllene Tider-dängan om just sommartider, man vill äta glass och krama barnbarn och pussa på maken och bara ha det bra. Vilken tur att man inte jobbar längre, det hade man verkligen inte haft tid till. 

Det beror på vad man jämför med

Oj vad tiden går - nu är det redan en knapp vecka sedan Grynet och Pyret lämnade Halmstad och återbördades till föräldrarna. 

Men innan de åkte hann vi med ytterligare lekplatser, den här gången den nya piratlekplatsen i Tylösand i värmen. Det måste vara en av de finaste utsikterna man kan ha när man gungar? Och om man inte gungade så kunde man ju slå volter eller klättra upp i piratskeppet. Och med "man" menar jag ju då inte undertecknad.

Sista kvällen gick vi på Pinchos. - Här gick jag på disco när jag var ung" sa maken och tittade sig nostalgiskt omkring. Då hette det Norre Kavaljeren, och om man inte svingade sina lurviga på dansgolvet kunde man spela black jack eller roulette. Maten och servicen var väl lite sisådär, men de nostalgiska minnena vägde upp. Numera dansade man inte, men däremot kunde man ju rida på en elefant om man ville. Det ville Grynet och Pyret. 

Sen kom fredagen och det var dags att köra mot Lund, med omväg via Hässleholm där mormor skulle träffa en läkare för att diskutera den kommande knäoperationen. Mormor har länge haft knotiga knän som Grynet uttryckte det i yngre dagar, och nu har väl knotigheten nått en gräns där det liksom inte går längre så nu blir det operation. - Kan man få långa slanka ben när du ändå karvar? undrade jag förhoppningsfullt, men det verkar sämre med det. Och med tanke på att det bara är det ena knäet som ska opereras så vore det kanske dumt att ha ett långt, slankt och ett kort och knubbigt ben. 

Medan mormor var inne hos läkaren gick morfar, flickorna och Loppan på en promenad i värmen. Morfar hade i kart-appen i mobilen hittat ett litet grönområde med dammar där de kunde gå, det verkade ju trevligt. Det var det inte visade det sig, det var fullt med sly och när de äntligen pustat sig uppför en brant backe så var dammarna bakom stängsel så det var bara att knata ner igen och köpa glass. - Pyret sprang uppför backen! sa morfar förundrat till mig, själv hade han fått göra någon paus eftersom det var så brant och varmt. Alla var dock vid gott mod och det blev ännu mera glass när vi stannade vid Bosjöklosters golfbana och åt lunch. Ä're varmt så ä're, och då behöver man glass.

Så småningom kunde jag se vad läkaren hade skrivit i journalen; "vital dam" stod det, och det kändes ju bra. Fast det beror väl på vad man jämför med; jag hade till exempel inte slagit volter som flickorna, eller för den delen kutat uppför branta backar. Och dagen efter den natt när jag varit ute med Loppan två gånger när hon hade lite tjall med magen, ja då kände jag mig verkligen inte vital. Fast för det mesta gör jag nog det ändå - och då känns det ju lite bra att ha det svart på vitt sådär. Vital. Jomen. 

Sporttider

Det har varit så många idrottsliga aktiviteter på sistone att man kunde tro att vi helt plötsligt hade utvecklats till en synnerligen atletisk familj. Detta vore en himmelsskriande feltolkning, i alla fall om man menar undertecknad.

Vi gick ut hårt med fotboll; VM-match minsann och alla var synnerligen peppade. Halmstad kryllade av gultröjade människor som skrålade "mål, mål, mål!! vi vill ha flera mål!" och måhända slank det ner en eller annan öl. Det verkade finnas en korrelation mellan mängden öl och nivån på skrål observerade jag.

- Men herregud, sa jag till maken när vi passerade ett balkong med ett gäng ynglingar som var synnerligen peppade, - hur ska de orka? Matchen börjar klockan 19 och nu är den bara 15. Nåja, det var ju inte vårt problem, vi skulle titta på när Sverige tvålade till Nederländerna tillsammans med Kickan och Knyttet och deras föräldrar. Flickorna var minst lika peppade, och det alldeles utan tillstymmelse till alkohol. 

Men tja, så gick det som det gick. Knyttet övergick till att heja på domaren, flickorna tröstade sig med popcorn och fotbollschips och det gjorde de rätt i. Punkterade förväntningar, minst sagt.

Dagen därpå, då såg vi inga gula fotbollströjor alls, men vi fortsatte vår sportkarriär. Denna gång stod det minigolf på programmet. Vi åkte till Japan på Östra Stranden där maken spelat när han var barn, och där våra barn också svingat en eller annan golfklubba. Ganska svåra hål, men Grynet kämpade på och fisxade flera hål alldeles utmärkt. Pyret var protokollförare och räknade ihop slagen, och efter en hård batalj blev det oavgjort mellan svärsonen och maken, med dottern och mig som runner-up. Vi tackade oss kollektivt för en god match och firade med en glass som satt som en smäck. Glass är aldrig fel!

Sen åkte flickornas föräldrar hem medan flickorna stannade hos mormor och morfar. Eftersom sommaren kommit åkte vi och badade. Dock inte i havet, utan på Brottet som inte är så kriminellt som det låter. Grynet och Pyret tyckte att det var lite svalt i vattnet men tog sig ändå ett dopp. Jag skickade foton till dottern, alias mamma (ja det blir lite förvirrande det där med döttrar och mammor i flera generationer) och undrade om hon kände igen sig. Hon och sonen (ja, alltså inte hennes son utan undertecknads) hade ju badat där när de hälsade på sina farföräldrar i Halmstad när de var små.  - Hade ni med kall saft i termos och nektariner, för det hade alltid farmor, svarade hon. Jag fick lite generat erkänna att det rått en förfärande brist på såväl saft som nektariner.

Så kunde vi ju inte ha det, här fick bli bättring!  Så när vi åkte till lekplatsen på Galgberget dagen därpå, ja då hade mormor med såväl saft, som äpplesockerkaka och kaffe. Man behöver styrka sig när man far fram som ett jehu och bland annat fräser runt i zipline. Nu ska ingen tro att undertecknad gjorde det, det var Grynet och Pyret som fräste runt. Dock fick morfar och mormor kaffe och sockerkaka de också, trots bristande gymnastiska insatser. 

När vi hade hämtat Loppan hos frisören där hon varit på spa-dag och blivit alldeles väldigt mjuk och fluffig och fin, åkte vi hem till kusinerna där vi bjöds på kvällsmat vilket var väldigt mysigt. Sen lämnade vi bl.a. en 2-åring - men en som fyller 3 år idag minsann! Hipp hurra för Knyttet! Tänk att nu har vi inga småbarn som barnbarn längre. Nästa helg blir det kalas och det ser vi fram emot. 

Jakt på gös

 Det var dags att introducera Halmstad för gänget. Eftersom vi alla är i 70-årsåldern nu (alltså, HUR märkligt ser inte det ut? för att inte tala om att skriva??) så känns det ju lite, tja, konstigt att skriva "tjejgänget". Maken föreslog "damgänget" men jag vet inte, jag. Känns mer som sherry och bridge. Det kan ju dock vara mina fördomar som talar. Låt oss, i alla fall för nu, kalla det kompisgänget.

Själv ville jag så klart visa upp Halmstad från dess soligaste och mest inbjudande sida. Åt detta hånlog SMHI och förespådde regn. Men jaja, de har ju haft fel förut. Själv åkte jag upp dagen före för att handla bubbel och mat och andra förnödenheter. Solen sken och det var med största självövervinnelse jag gick in från balkongen för att dammsuga. Maten, det skulle bli knaperstek gös med diverse tillbehör, så jag traskade också iväg till den lokala fiskaffären, som visade sig ha stängt. Men det var ingen ko på isen, de skulle öppna klockan 10 dagen därpå, och tjejerna/damerna/kompisarna skulle hämtas vid tåget 11.45. Gott om tid således. Alltså kom jag till fiskaffären strax efter 10, klev in och möttes av en synnerligen tom fiskdisk. En ensam laxsida låg där och glodde sorgmodigt på mig. Ja, alltså, den hade glott om den haft ögon och levt, nu var det ju lite si och så med den saken. 

- Har ni ingen gös? undrade jag och tänkte att de hade väl inte plockat fram den ännu. - Vi får ingen leverans förrän vid halv 12 fick jag till svar. - Men mina  gäster kommer ju kvart i 12, så det går ju inte klagade jag då, men sen undrade jag om de i alla fall kunde lägga undan lagom mängd av önskad fisk. - Vi får kanske ingen gös, det fick vi inte förra veckan fick jag till svar.

Nähä. Men sen kom jag på, det finns ju en fiskbil i Söndrum. Aha! Google meddelade att den öppnade 10.30 så livet lekte igen och jag körde ut till Söndrum. Där det inte stod någon fiskbil. Alls. Jag kilade in på ICA där de meddelade att fiskbilen var "några minuter" försenad. OK, jag väntar, tänkte jag mer eller mindre tålmodigt. De som känner mig inser att det förmodligen var "mindre". Minutrarna gick och regnet började strila. Då ringde jag till fiskbilen och undrade när de tänkte komma, vavava? Föraren, som var av en skämtsam natur, svarade glatt att "nä, det regnar så förbannat, så vi kommer inte idag". Fast sen förbarmade han sig och sa att de var på väg. Vid det laget hällde regnet ner, och att jag galopperat bort och hämtat en paraply i bilen, det var lite som att stänga båset när kon hade rymt. Too late. Kl 11 kom bilen och jag plaskade dit och sa förhoppningsfullt "Gös?". - Det var den enda fisklådan jag glömde i affären, svarade den skämtsamme fiskhandlaren då, fast denna gång var det inget skämt. The gös had not left the building, så att säga. Vi enades om kolja.

Koljan och jag drog hem i ilfart, strumpor byttes och en minut innan tåget rullade in på perrongen stod jag där med paraply och torra strumpor.

Sen, sen blev det mat och prat och bubbel och mera regn - men dan därpå, då sken i alla fall solen när vi tog en promenad längs Prins Bertils stig i blåsten innan vi avslutade träffen med en förträfflig lunch på Fyr. 

Koljan? Den skötte sig utmärkt och blev väldigt god, om jag får säga det själv. 

Den blomstertid

 Skolavslutningsdags! Finns det något ord som mer framkallar känslan av blå himmel, syrenblom och att det vore på sin plats med lite jordgubbstårta? Alldeles oavsett att syrenerna blommat över och att himlen var lite si och så. Jordgubbstårta blev det inte heller, men sommarlovskänslorna var på topp när Grynet och Pyret hade skolavslutning! Tänk att Grynet ska börja mellanstadiet och Pyret börja 3:an - Stoppa Tiden, jag hinner inte med!! vill man utropa. Tiden hejdar sig inte, men först ska det ändå vara 67 dagars sommarlov.

Vi hämtade flickorna och tog den traditionella sommarlovsbilden i trädgården. Pappa kunde tyvärr inte vara med, så han fick ersättas av Selma.  

Sen följde det traditionella schemat; vi gick på restaurang och åt mat, och medan vi väntade på den visade Grynet och Pyret upp den senaste danstrenden från TikTok (?) för oss. Trots att vi var väldigt mätta gick vi såklart och åt glass efter det. Jo, för som vi blev underrättade om, barn har tre magar; den vanliga som kan bli full när man ätit tillräckligt, den som alltid är full när det serveras något som inte är gott och så en godismage, och där  finns det alltid plats. Jag antar att det gäller även glass. Själv har jag definitivt en glassmage som alltid har plats för glass. 

Medan vi åt vår glass tittade vi på studentflaken som i sakta mak körde förbi och visslade och tutade. "Ett flak kommer lastat med 3 års barnarbete"... fast nu ska de ut i vuxenlivet även om de ser hjärtskärande unga ut. Om 9 år är det Grynets tur. Tanken svindlar.

Efter glass var det dags att traska hem till Loppan som väntade otåligt. Som vuxen går man ju sådär lite tråkigt, ena foten före den andra i ett kanske inte så inspirerat mönster. Är man 8 och 10 år far man fram på andra sätt; bara gå på svarta stenar, hoppa över alla skarvar och kånka runt på varandra. 

När vi gick förbi Domkyrkan fick jag en plötslig fotografisk inspiration! - Ställ er framför kyrkan, så får jag ta en bild, det blir fint! bad jag flickorna. De tittade roat på mig och informerade mig om att jag var värre än mamma på det där med att fotografera ideligen, ideligen. Men de poserade snällt, och visst blev det bra? 

Så småningom kom vi hem till Loppan som nästan slog knut på sig själv i förtjusningen över att få träffa Grynet och Pyret, och innan man visste ordet av var den avslutningsdagen slut. Men det kommer flera. Många års barnarbete väntar.