Bonjour tristess

Eller "Trist med Tratt". Så kan man också säga. 

Matte står inte så högt i kurs just nu. Loppan hade ju varit på pyjamasparty hos sin bästis när vi hemsökte London, och maken och jag hämtade henne på väg upp till Halmstad. Allt var frid och fröjd och det kändes helt rätt när man hörde tassandet av små fötter och hade någon som blängde uppfordrande på en när man åt. 

Hela familjen, Loppan, husse och matte sov gott på natten, man blir lite sliten både av att resa och att leva loppan med andra vovvar. Men så på morgonen insåg matte att Loppan slickade sig på tassen. "Sluta med det där" sa matte medan hon ägnade sig åt att läsa tidningen. Inte för att man direkt blir munter av att läsa nyheterna, så man får selektera. 

Loppan är ju, som bekant, terrier, så hon gör väl lite som hon själv vill, och nu hade hon inga planer på att sluta slicka på tassen. När matten äntligen tog sig i kragen och tittade efter så insåg hon varför Loppan höll på. En rälig böld var det, som dessutom såg lite sprucken ut. "Iihhh!" utropade matte då och studsade baklänges innan hon tog sig ännu mer i kragen och ringde veterinärupplysningen. 

"Kan du skicka en bild" sa den vänliga damen, och efter att ha jagat Loppan runt i lägenheten fick matte äntligen tagit ett foto. "Så mycket päls hon har" sa damen då, men hon såg ju i alla fall den Räliga Bölden.

Så det kan vara furunkulos, vilket ju Huliganen, salig i åminnelse, drabbades av en gång. Veterinärupplysningen tyckte dock att vi, innan vi ilade iväg till veterinären, skulle försöka med klorhexidinschampo och klorhexidinmousse. Och tratt. Livet är lite dystert nu, i alla fall om man heter Loppan. Inte nog med att man ska ha tratt, man ska schamponera tassen också och sen torkas med hårfön. För att dessemellan masseras med moussen.

Jaja, förhoppningsvis ger bölden med sig, och om inte annat så blir ju Loppan väldigt ren och torr om tassen. Åtminstone en av fyra. Alltid något. Stackars Loppan! Att äta kaninlortar med tratt på, har visat sig trixigt. Så lite misär är det över livet nu.

Mot fjärran länder

Nu har maken och jag varit ute och rest igen. Men den här gången var vi inte ensamma. Vi hade ett utmärkt ressällskap i Grynet. Grynet har ju nu uppnått den aktningsvärda åldern av 10 år (hur gick det till??!!) och då fick hon en resa av maken och mig i födelsedagspresent. Vi har alla räknat dagarna och haft resfeber, men nu var det äntligen dags!

Grynet och hennes mamma hämtade oss i fredags och körde oss till Kastrup. Himla lyxigt att få skjuts ända fram. Sedan checkade Grynet in oss och bagaget och tog oss genom säkerhetskontrollen. Den enda som fastnade där var mormor, men även hon släpptes igenom som tur var. Till England skulle vi åka, närmare bestämt till London. Fast först måste man ju styrka sig med lite överprisad lunch på Kastrup innan det var dags att äntra planet. 

Grynet dokumenterade hela resan, och dessemellan underhöll hon mormor och morfar. Innan vi visste ordet av, var vi framme och tog Gatwick Express in till Victoria station där vi bytte till tunnelbana. Hade mormor låtit Grynet visa vägen hade vi förmodligen inte först tagit tunnelbanan i fel riktning... men det löste sig det med och mormor lärde sig en läxa.

Första dagen hann vi med en promenad över Westminster Bridge så att vi fick beskåda Big Ben och parlamentet innan vi strosade vidare längs Themsen där vi tittade på London Eye och allt möjligt annat. Det gäller ju att passa på när man är ute och reser! Sen gick vi tillbaka över Jubilee Bridge och så småningom hamnade vi på the Duke of Suffolk som bjöd oss på middag. I Grynets fall fish and chips, för, som hon informerade oss om, hemma vill resten av familjen alltid ha smala pommes och här, här fick man mer rejäla doningar i pommes-väg. En selfie hann vi också med. Att tränga in tre personer av olika längd och bredd OCH London Eye på samma bild var inte det lättaste och resultatet blev väl lite sisådär. Men nu kan vi säga "vi var här!" och ha bevis att styrka det med.

Kvällen avslutades med godis och UNO. Grynet vann. Det gjorde hon rätt i. Sen trodde Grynet inte att hon skulle kunna somna, men Jon Blund hemsökte oss alla tre tämligen snabbt. Man bli lite mör av att resa till främmande länder.

På lördagen gick vi över Westminster Bridge igen - väldigt praktiskt med broar får jag säga. Det blir liksom lättare att ta sig från ena sidan till den andra. Sen promenerade vi ner längs Victoria Embankment. Under hela den här promenaden såg vi att det liksom poppade upp poliser, polisbilar och polishästar bakom varje hörn, så då fick vi ju fråga en Bobby vad som stod på? Inte var det väl bara för vår skull som det fanns 4 000 poliser i London denna dag? Det visade sig att det skulle vara en stor demonstration och motdemonstration så vi avråddes från att röra oss mellan Trafalgar Square och Whitehall efter klockan 12. Himla tur att vi var på väg till Covent Garden för att äta glass -  vi enades alla om att hellre glass än slagsmål. Vi hann dock ändå med att passera Nelson på Trafalgar innan kaoset bröt ut.

På Covent Gardern hann vi med lite gatuartisteri, vi tittade runt och shoppade ett fint halsband till Grynet och sen blev det väldigt god glass. Dock i märkligt smala strutar, och då går det ju som det går. Men Grynet fick ny glass (i bägare denna gång) av den glada expediten så ingen skada skedd. 

På eftermiddagen var det dags för teater! Vi såg Mamma Mia på en sån där gammaldags engelsk teater, full av plysch och stämning och där man väldigt gärna får sitta i salongen med en läsk eller ett glas vin. Mera sånt! Föreställningen var full av fart och musik och förvisso ryste vi alla över att den svenske pappan Bill Andersson här var den australiensiske Bill Austen (why?, liksom) men för all del, som innehavare av en australisk terrier så har man väl ändå välvilliga känslor för aussies. På slutet stod hela publiken upp och sjöng med i Waterloo så att trumhinnorna dansade jenka.  

Av all denna dans och sång, och dagens sightseeing för all del, blir man hungrig så det var ju väldigt lämpligt att det låg en trevlig fiskrestaurang väldigt nära teatern. Här åt Grynet fish and ships igen, varför ändra ett vinnande koncept? Maken och jag åt en utmärkt seabass så alla var nöjda och glada innan kvällen åter avslutades med godis och UNO. 

På söndagen var vi kulturella och gick på British Museum där vi trängdes med en hord andra människor framför Rosetta-stenen. Den är ju väldigt fascinerande så det var ändå värt att trängas lite. 

British Museum är ju himla stort (och inte så värst luftkonditionerat...) så man får välja ut vad man mest vill se. I vårt fall Parthenon, det antika Grekland och Egypten. Morfar lärde Grynet hur man ser skillnad på joniska, doriska och korintiska kapitäl och Grynet informerade oss om hur de olika faraoniska (kan det heta så?) kronorna såg ut i Övre och Nedre Egypten. Och då är det ju så förvirrande att Övre Egypten ligger längst söderut och Nedre längst norrut, men vi enades om att det berodde ju helt och hållet på hur man håller kartan. 

Sutton Hoo-utställningen var tyvärr stängd, så den fick vi inte sett. Dock var vi lite trötta vid det laget, så vi styrkte oss med lite lunch och shopping. Sånt ska ju också hinnas med. Liberty's är nog det charmigaste varuhus som finns tror jag, och Grynet hittade en affär där hon köpte sig ett halsband så alla blev nöjda. Mormor köpte ett förkläde, sånt behövs alltid. I all synnerhet om de är från Liberty's och i William Morris-tyg. Morfar köpte ingenting.

Jo, sen när vi gick på puben, då köpte han ett glas vin.  Innan Grynets föräldrar får skrämselhicka så vill jag påpeka att Grynet fick inget vin, hon fick te som hon drack medan hon läste i sin nya bok om Englands historia.

Kvällen avslutades med pizza på en trevlig restaurang och sen gick vi tillbaka genom Leake Street där vi tittade på graffitin. Även om jag avskyr graffiti, så får jag ändå medge att det här var en rätt häftig tunnel. 

Sen kom på måndagen alldeles för fort, och det blev dags att åka tillbaka till Sverige - men inte förrän vi hunnit med Churchill War Rooms. På vägen dit såg vi vaktavlösningen på väg till slottet, så vi slog liksom två turistiska flugor i en smäll. 

The War Rooms är en märklig upplevelse - att se hur man styrde Storbritannien under kriget från dessa underjordiska rum, och det var ju inte bara överstar och sånt, det fanns kök och matsal och sovsalar och massor av olika telefoner i kartrummet. Långt före mobiltelefonins dagar... men ändå fick man det att fungera. Vi tittade på Churchillmuseet också, och beundrade hans hattar och läste citat och fick oss lite av varje till livs.

När vi kom ut så drabbades vi av resans enda rejäla regnskur, men den höll inte i sig så länge och vi var ju ändå på väg att hitta någonstans att äta. Äta bör man, osv. Vid Trafalgar Square hittade vi ett italienskt cafe så där kunde alla få vad de ville ha; te och macrons för Grynet, te och scones för mormor och pasta och ett glas rött för morfar. Något för alla smaker. Därefter tog vi en sväng inom Waterstones som låg precis över gatan, där vi hittade en bok om det gamla Egypten till Grynet och så var det dags att åter ta sig via tunnelbana, Gatwick Express till flygplatsen. Där mormor återigen var den enda som fastnade i säkerhetskontrollen. Ser jag så himla farlig ut? Man undrar ju.

När vi landade på Kastrup var det natt och vi hade sett en vacker solnedgång genom flygplansfönstret. Grynet hade varit lite orolig för om flygkaptenen skulle kunna hålla sig vaken så här sent, men jodå, han flög på det mest vakna sätt och vid halv tolv landade vi på Kastrup där Grynets pappa mötte oss, så vi fick skjuts igen. Lyxigt. Jag säger ju det.

En sån himla trevlig resa vi haft! Bättre ressällskap än Grynet är svårt att tänka sig, glad och positiv och intresserad av det mesta, och även när hon var trött, för det blir man av så mycket gående och tittande, så bet hon ihop och höll humöret uppe på ett strålande sätt. Det känns nästan lite sorgligt att resan nu är över - men vi har ju många fina minnen av den!

Bäva månde kantarellerna!

 Jag har ju skrivit om våra kantarellhittarmödor tidigare. Det är inte för att vi inte försöker som vi inte har frysen full av egenhändigt plockade kantareller, utan det är för att de små rackarna är så svåra att hitta. I alla fall för oss. Folk är ju så märkligt snåla med att dela med sig av sina bästa kantarellställen har jag märkt. 

Vi ger dock inte tappt. Kantareller är gott och nu är det ju så att vi i julas fick en svamptork i julklapp - alltså måste det bli bättre ordning på torpet i år.

Jag tänker att ihärdighet och lite jävlaranamma i svampskogen, det är nog inte fel. Men man kanske ska ta till lite annan list också? Nu har jag ju introducerat Karl Johan-sök för Loppan, och hon är väldigt duktig faktiskt. I alla fall om hon letar torkad Karl Johan som  jag gömt i doftprov i parplystället, i bokhyllan eller någon annanstans i lägenheten. Utomhus har vi inte än så länge sprungit på några Karl Johan så att vi kunnat träna i verkligheten så att säga.  Karl Johan är ju också gott, absolut. Men allra helst vill jag ju bara liksom snava (inte bokstavligen!) över stora anhopningar av dessa gula svampar.

Så nu tänker jag att jag gör ett lite kamouflageförsök. Svärdottern sydde ju kantarelltröjor till hela familjen, och när vi varit ute med dem hittas det alltid svamp. Det kan bero på att svärdottern är en fena på att hitta svampuslingarna, men jag tror nog att kantarelltröjorna gör sitt till.

Alltså har jag nu stickat mig en kantarelltröja! En Dagmar Zipper Sweater som jag är mycket mallig över. Förvisso har jag vänt en fläta åt fel håll på ett ställe, men det är på ryggen, så det stör ju inte mig. Och förresten så ska det vara något litet fel på det som är handgjort, annars kan man ju alltid bara ränna inom en affär och köpa färdigstickat. Hur kul nu detta är.

Men som sagt, präktigt kantarellfärgad är den, och jag föreställer mig att de små kantarellerna gapar förvånat när jag kommer löpandes då när säsongen satt igång och hur de tjoar till varandra att "nu, nu har StorKantarellen själv kommit, kom och titta!" - och då, då kan maken och jag bara böja oss ner och fylla svampkorgen.

Det är min plan. Och funkar inte den, så har jag ju ändå en varm och fin ny tröja, samt att jag kan ju sätta fart med Loppans kantarellsöksträning. 

Var fikar man bäst?

Åter en solig dag, och soliga dagar, de ska inte slösas bort med att putsa fönster eller något annat trams i den stilen. Själv bakade jag kanelbullar, och maken avnjöt solen inifrån Halmstad stadsarkiv. Each to their own, så att säga. Men det var ju på förmiddagen det, så jag föreslog att vi kunde kasta oss ut i grönskan på eftermiddagen, och kanske rentav ha en al fresco-fika? Beundra grönskan och möjligen beskåda djurlivet?

Maken var helt med på grönskan och djuren och det, men lät förstå att fika, det görs bäst i sittandes i en bekväm stol. Jaja, jag ska nog nöta ner hans motstånd mot friluftsfika vad det lider.

Vi gick en bit längs Fylleån där vi gått tidigare när det inte var så grönt och skönt - men det var det nu! Loppan, hon greps av såna vårystra känslor att hon kutade ner i ån inte mindre än två gånger, medan maken och jag beundrade vattenporlet lite mer från sidan så där. 

Vi gick och vi gick innan vi vände och gick tillbaka. - Titta! utropade jag plötsligt och pekade med ett ivrigt pekfinger. - Ser du nu hur trevligt det är att sitta ute i naturen och äta! 

Maken höll med om att det såg ju väldigt mysigt ut - men var inte bullarna, kopparna och alla de andra attiraljerna lite i minsta laget? Man får väl ändå medge att han hade en poäng i det, så då gick vi in på Inez & Greta och drack kaffe där i stället. Väldigt mysigt det med. Och kanelbullarna håller sig ju till kvällskaffet tänker jag.

Djurlivet då? Tja, det var väl inte så rikt förekommande. Vi hörde fåglar som kvintilerade, vi mötte en eller annan hund, men det var nog det.

Fast nu har vi ju ett eget lite zoo hemma, så vi klarar oss. Jodå, både räv och uggla och ekorre har vi, dock i broderad form. De har alldeles nyligen ramats in av den lokale rammakaren. - Jag vill ha guldiga ramar, sa jag till rammakaren. - Tänk lite fransk bordellboudoir så där, det är den feelingen jag vill ha på vår gäst-toa. 

Den tatuerade rammakaren såg inte ut som om han direkt kunde förställa sig hur en fransk bordellboudoir såg ut, eller varför man ville ha det så på gästtoan, men han ramade snällt in såväl ekorren, som ugglan som räven i gyllene ramar. Jag tycker nog att de pryder sin plats.

Jag har dock lite svårt att bestämma mig för om räven ska hänga överst, eller om det är ugglan som ska hänga där. Jag luftade mina våndor för maken, som tittade vänligt på mig och undrade om det var ett sånt där i-landsproblem som man ibland hör talas om? Han kan ha rätt. 

Just nu hänger räven nere till höger, det har alltså ändrats sedan fotot togs. Men vem vet var den återfinns imorgon? 

Sköna maj välkommen!

Vilken rivstart du gjort! Från att för några dagar sedan behövt vinterjacka på Loppans morgonpromenad är det nu sommarvärme. Lunchen har precis intagits på balkongen i solskenet, medan man kan titta på roddarna som ilar fram över Nissan medan någon slöfock åker motorbåt bredvid och manar på dem i megafon.

Nu har vi också firat Valborg i Halmstad, vilket varit synnerligen olikt firandet i Lund. Där får man, vare sig man vill eller ej, avnjuta live-konserter i nationernas trädgårdar under såväl skval-, kval-, val- som finalborg. Livligt, är väl det ord som främst faller en in. Missförstå mig rätt, det kan vara rätt mysigt också att sitta på balkongen och titta på studenterna där de dansar och hoppar, men flera dagar i rad när ens trumhinnor hamnar i självsvängning, det kan kännas lite väl intensivt.

Här var det lugnare - massor med folk, men mest lite körmusik av mer sparsmakad decibel. Sen kändes det ju också himla bra att det i denna torra vår med låga vattennivåer och stor brandrisk att själva bålet var ute i Nissan. Finurligt, minst sagt och jag tror att Halmstads brandmyndigheter tycker att detta är en briljant idé.

Man står där i skymningen och så kommer kanotisterna stillsamt glidande med facklor som de tänder bålet med. Först blir det mest rök... 

...men, så sant som det är sagt, ingen rök utan eld! Väldigt stämningsfullt tycker jag nog, och som gammal hästtjej så kan jag väl mest beskriva det som en kanotkadrilj där de paddlade runt i sina illumnerade kanoter i diverse figurer. När ceremonin var över gick vi hem till Loppan, inte det minsta lomhörda.

Själva 1:a maj var ju också en strålande fin dag och då vill man ju gärna ut i naturen. - Vi far ut till Gyltige, sa maken. - Där åkte jag skidor när jag var barn, sådana där rejäla laggar som vallades med stearinljus. 

Nu var det ju inte direkt skidväder, men det skulle finnas fina promenadslingor också, och Simlångsdalen är ju alltid vacker, så Loppan och jag nickade bifall och vi åkte dit, genom ett vårfagert landskap som mest såg ut att platsa i en Astrid Lindgren-bok. Röda stugor och lummiga hagar och lite sjöar, vartän man såg.

Så småningom kom vi fram till Gyltige där vi inledde med att beundra sjön. Skidbacken, där maken djärvt susat nerför, var mest beväxt med sly numera, så där hade nog inte velat kasta sig ut i pisten. Ja, nu vill jag ju i och för sig aldrig kasta mig ut i några pister, men absolut inte i några där man med all säkerhet fastnar i ett eller annat träd. Repliftens saga var också all - ska det åkas skidor här nu, ja då får man nog traska hela vägen uppför backen igen. Ja om man nu inte sitter fast i ett träd, förstås.

Vi traskade i alla fall iväg längs en promenadslinga där maken påstod att han skidat som barn. När man tagit sig runt kunde man köpa sig en Snöstjärna och sätta på på sin märkessköld förstod jag. 

Alldeles skidlösa så knallade vi runt, vi gick över Fylleån, som vi nu alltså beskådat ännu längre uppströms än senast. Vissa av oss gick kanske inte så mycket över, som i - men var och en får göra som den vill så länge den är nöjd.

Efter väl förrättat värv åkte vi sedan hem och åt entrecõte med whiskysås, jo för vi hade ju varit på Wapnö och handlat av deras fina kött och då passade det väl bra att avnjuta det en sån här fin dag.

Nu får det nog vara slutbloggat för dagen, för nu ska vi åter ut bland blommor och bin - i alla fall tror jag väl att vi ska få se lite vitsippor och det är ju inte det sämsta!