Bäva månde kantarellerna!

 Jag har ju skrivit om våra kantarellhittarmödor tidigare. Det är inte för att vi inte försöker som vi inte har frysen full av egenhändigt plockade kantareller, utan det är för att de små rackarna är så svåra att hitta. I alla fall för oss. Folk är ju så märkligt snåla med att dela med sig av sina bästa kantarellställen har jag märkt. 

Vi ger dock inte tappt. Kantareller är gott och nu är det ju så att vi i julas fick en svamptork i julklapp - alltså måste det bli bättre ordning på torpet i år.

Jag tänker att ihärdighet och lite jävlaranamma i svampskogen, det är nog inte fel. Men man kanske ska ta till lite annan list också? Nu har jag ju introducerat Karl Johan-sök för Loppan, och hon är väldigt duktig faktiskt. I alla fall om hon letar torkad Karl Johan som  jag gömt i doftprov i parplystället, i bokhyllan eller någon annanstans i lägenheten. Utomhus har vi inte än så länge sprungit på några Karl Johan så att vi kunnat träna i verkligheten så att säga.  Karl Johan är ju också gott, absolut. Men allra helst vill jag ju bara liksom snava (inte bokstavligen!) över stora anhopningar av dessa gula svampar.

Så nu tänker jag att jag gör ett lite kamouflageförsök. Svärdottern sydde ju kantarelltröjor till hela familjen, och när vi varit ute med dem hittas det alltid svamp. Det kan bero på att svärdottern är en fena på att hitta svampuslingarna, men jag tror nog att kantarelltröjorna gör sitt till.

Alltså har jag nu stickat mig en kantarelltröja! En Dagmar Zipper Sweater som jag är mycket mallig över. Förvisso har jag vänt en fläta åt fel håll på ett ställe, men det är på ryggen, så det stör ju inte mig. Och förresten så ska det vara något litet fel på det som är handgjort, annars kan man ju alltid bara ränna inom en affär och köpa färdigstickat. Hur kul nu detta är.

Men som sagt, präktigt kantarellfärgad är den, och jag föreställer mig att de små kantarellerna gapar förvånat när jag kommer löpandes då när säsongen satt igång och hur de tjoar till varandra att "nu, nu har StorKantarellen själv kommit, kom och titta!" - och då, då kan maken och jag bara böja oss ner och fylla svampkorgen.

Det är min plan. Och funkar inte den, så har jag ju ändå en varm och fin ny tröja, samt att jag kan ju sätta fart med Loppans kantarellsöksträning. 

Var fikar man bäst?

Åter en solig dag, och soliga dagar, de ska inte slösas bort med att putsa fönster eller något annat trams i den stilen. Själv bakade jag kanelbullar, och maken avnjöt solen inifrån Halmstad stadsarkiv. Each to their own, så att säga. Men det var ju på förmiddagen det, så jag föreslog att vi kunde kasta oss ut i grönskan på eftermiddagen, och kanske rentav ha en al fresco-fika? Beundra grönskan och möjligen beskåda djurlivet?

Maken var helt med på grönskan och djuren och det, men lät förstå att fika, det görs bäst i sittandes i en bekväm stol. Jaja, jag ska nog nöta ner hans motstånd mot friluftsfika vad det lider.

Vi gick en bit längs Fylleån där vi gått tidigare när det inte var så grönt och skönt - men det var det nu! Loppan, hon greps av såna vårystra känslor att hon kutade ner i ån inte mindre än två gånger, medan maken och jag beundrade vattenporlet lite mer från sidan så där. 

Vi gick och vi gick innan vi vände och gick tillbaka. - Titta! utropade jag plötsligt och pekade med ett ivrigt pekfinger. - Ser du nu hur trevligt det är att sitta ute i naturen och äta! 

Maken höll med om att det såg ju väldigt mysigt ut - men var inte bullarna, kopparna och alla de andra attiraljerna lite i minsta laget? Man får väl ändå medge att han hade en poäng i det, så då gick vi in på Inez & Greta och drack kaffe där i stället. Väldigt mysigt det med. Och kanelbullarna håller sig ju till kvällskaffet tänker jag.

Djurlivet då? Tja, det var väl inte så rikt förekommande. Vi hörde fåglar som kvintilerade, vi mötte en eller annan hund, men det var nog det.

Fast nu har vi ju ett eget lite zoo hemma, så vi klarar oss. Jodå, både räv och uggla och ekorre har vi, dock i broderad form. De har alldeles nyligen ramats in av den lokale rammakaren. - Jag vill ha guldiga ramar, sa jag till rammakaren. - Tänk lite fransk bordellboudoir så där, det är den feelingen jag vill ha på vår gäst-toa. 

Den tatuerade rammakaren såg inte ut som om han direkt kunde förställa sig hur en fransk bordellboudoir såg ut, eller varför man ville ha det så på gästtoan, men han ramade snällt in såväl ekorren, som ugglan som räven i gyllene ramar. Jag tycker nog att de pryder sin plats.

Jag har dock lite svårt att bestämma mig för om räven ska hänga överst, eller om det är ugglan som ska hänga där. Jag luftade mina våndor för maken, som tittade vänligt på mig och undrade om det var ett sånt där i-landsproblem som man ibland hör talas om? Han kan ha rätt. 

Just nu hänger räven nere till höger, det har alltså ändrats sedan fotot togs. Men vem vet var den återfinns imorgon? 

Sköna maj välkommen!

Vilken rivstart du gjort! Från att för några dagar sedan behövt vinterjacka på Loppans morgonpromenad är det nu sommarvärme. Lunchen har precis intagits på balkongen i solskenet, medan man kan titta på roddarna som ilar fram över Nissan medan någon slöfock åker motorbåt bredvid och manar på dem i megafon.

Nu har vi också firat Valborg i Halmstad, vilket varit synnerligen olikt firandet i Lund. Där får man, vare sig man vill eller ej, avnjuta live-konserter i nationernas trädgårdar under såväl skval-, kval-, val- som finalborg. Livligt, är väl det ord som främst faller en in. Missförstå mig rätt, det kan vara rätt mysigt också att sitta på balkongen och titta på studenterna där de dansar och hoppar, men flera dagar i rad när ens trumhinnor hamnar i självsvängning, det kan kännas lite väl intensivt.

Här var det lugnare - massor med folk, men mest lite körmusik av mer sparsmakad decibel. Sen kändes det ju också himla bra att det i denna torra vår med låga vattennivåer och stor brandrisk att själva bålet var ute i Nissan. Finurligt, minst sagt och jag tror att Halmstads brandmyndigheter tycker att detta är en briljant idé.

Man står där i skymningen och så kommer kanotisterna stillsamt glidande med facklor som de tänder bålet med. Först blir det mest rök... 

...men, så sant som det är sagt, ingen rök utan eld! Väldigt stämningsfullt tycker jag nog, och som gammal hästtjej så kan jag väl mest beskriva det som en kanotkadrilj där de paddlade runt i sina illumnerade kanoter i diverse figurer. När ceremonin var över gick vi hem till Loppan, inte det minsta lomhörda.

Själva 1:a maj var ju också en strålande fin dag och då vill man ju gärna ut i naturen. - Vi far ut till Gyltige, sa maken. - Där åkte jag skidor när jag var barn, sådana där rejäla laggar som vallades med stearinljus. 

Nu var det ju inte direkt skidväder, men det skulle finnas fina promenadslingor också, och Simlångsdalen är ju alltid vacker, så Loppan och jag nickade bifall och vi åkte dit, genom ett vårfagert landskap som mest såg ut att platsa i en Astrid Lindgren-bok. Röda stugor och lummiga hagar och lite sjöar, vartän man såg.

Så småningom kom vi fram till Gyltige där vi inledde med att beundra sjön. Skidbacken, där maken djärvt susat nerför, var mest beväxt med sly numera, så där hade nog inte velat kasta sig ut i pisten. Ja, nu vill jag ju i och för sig aldrig kasta mig ut i några pister, men absolut inte i några där man med all säkerhet fastnar i ett eller annat träd. Repliftens saga var också all - ska det åkas skidor här nu, ja då får man nog traska hela vägen uppför backen igen. Ja om man nu inte sitter fast i ett träd, förstås.

Vi traskade i alla fall iväg längs en promenadslinga där maken påstod att han skidat som barn. När man tagit sig runt kunde man köpa sig en Snöstjärna och sätta på på sin märkessköld förstod jag. 

Alldeles skidlösa så knallade vi runt, vi gick över Fylleån, som vi nu alltså beskådat ännu längre uppströms än senast. Vissa av oss gick kanske inte så mycket över, som i - men var och en får göra som den vill så länge den är nöjd.

Efter väl förrättat värv åkte vi sedan hem och åt entrecõte med whiskysås, jo för vi hade ju varit på Wapnö och handlat av deras fina kött och då passade det väl bra att avnjuta det en sån här fin dag.

Nu får det nog vara slutbloggat för dagen, för nu ska vi åter ut bland blommor och bin - i alla fall tror jag väl att vi ska få se lite vitsippor och det är ju inte det sämsta! 

 

Jubel och fanfarer för dagens jubilar!

 Och då snackar jag inte om kungen. Fast inte ska vi vara snåla och njugga här i bloggen; Grattis på 80-årsdagen Kungen! 

Sådär. Nu kan vi övergå till dagens viktigaste jubilar, nämligen Loppan! 10 år idag minsann! Hon har invigt sin Calmbed, som matte insett är en alldeles oumbärlig hundsäng för en dam i mogen ålder. Jodå, matten kan minsann också förledas av reklam, i all synnerhet om det är gulliga hundar inblandade. Alltså tyckte matte att jamen, herregud, klart att Loppan ska ha det bästa! En Calmbed får det bli, tänkte matte, och klickade raskt hem en sådan. Inom mig tänkte jag att jaja, man vet ju aldrig. Det kan mycket väl bara så att Loppan bara fnyser åt den och vägrar att ligga i den. Den verkar ju dock falla fröken Loppan i smaken, så det är ju bra.

Men i ärlighetens namn; calm och calm - Loppan är faktiskt numera en lugn och fin hund, alldeles utan hjälp av en lugn-säng. Undantaget i katters närhet. Eller elsparkcyklar. Men för det mesta annars så. Annat var det förr när hon for fram som en tornado och inget var säkert inom räckhåll för Loppan. Utan hämningar och förbehåll tuggade hon på datorsladdar, stickningar, leksaker, skor och så vidare. En minnesvärd morgonpromenad bajsade hon ut mattes hörlursplopp. Den fick aldrig mer sitta i mattes öra kan jag ju säga. Det var väl egentligen då hon hade behövt en Calmbed.

En vandal av gulligaste och raggigaste slag kan man lugnt säga och det insåg jag nog redan allra första gången vi såg henne när hon utan prut satte sig och gnagde på min väska och när hon trängdes med mamma Polly för att ta sig upp i mitt knä. 

Ett tag därefter fick Loppan komma hem till Lund. Glad och busig med gigantiska öron - men med tämligen selektiv hörsel trots öronstorleken. Jag tror att hon tänkte som så att om man nu prompt vill ha en hund som lydigt gör som man säger, ja då skaffar man väl en schäfer och inte en australisk terrier. Det kan hon ju ha en poäng i. 

§

Men snällare och gladare hund får man nog leta efter. Barnvänlig också, vilket ju är himla bra när man nu har fått fyra fina barnbarn. Hon är ju årsbarn med Grynet, och sen har det droppat in ett Pyre, en Kickan och ett Knytte, och Loppan, hon älskar dem alla.  

Huliganen, salig i åminnelse, han var lite mer av ordningspolis. Och alldeles för macho för att låta sig kläs i prinsesstiara. 

Nu är ju inte Loppan alltid så tjusig och glittrig. Ånej, vi har varit ute och traskat runt i alla väder; solsken och regn och snö, och Loppan, hon har alltid haft samma frejdiga humör. Ja om det inte åskar förstås, men vem vill vara ute då? Vi har gått i skogen, vid havet, i stan och lite överallt. Vi har tränat nosework och rallylydnad (fast nu var det ju det där med terrier och selektiv hörsel...), vi har tränat hooper och till och med lite agility, vilket föll på att matte är långt ifrån så smidig, snabb och stark som Loppan. 

Numera nöjer vi oss med att röja runt utan minsta lilla krav på lydnadskonster överhuvudtaget. Med ålderns rätt. Matte, ja hon är minsann inte heller så lydig om man nu ska vara skrupulöst ärlig. Nej, Loppan hon är uppfostrad på det sätt som hon tycker är tillräckligt, och är Loppan nöjd, ja då är matte nöjd. Livet är till för att levas och inte till för kadaverdisciplin. Emellanåt säger jag ändå till Loppan att "jamen lilla vän, någon gång kan du väl lyssna på vad matte säger?" och då tittar hon på mig med sin snälla pepparkaksbruna ögon och ser frågande ut. För lyssnar, det gör hon. Men för övrigt är hon en fri själ. 

En rarare vovve, det får man leta efter. Och förhoppningsvis har vi många år kvar med att ränna runt i grönskan med våra hundkompisar och deras mattar. 

Så grattis på dig, lilla Loppan! Helt olik Huliganen, men lika utmärkt på ditt eget terrieraktiga sätt. Hurra!

 

Nu spruttar det på!

I vårkänslorna alltså. Ja, jo, förvisso hade jag vinterjacka på igår morse jag Loppan och jag rände ut i den soliga men kyliga morgonen. Men det var ju då det. Sen värmde solen upp, och när maken, Loppan och jag rantade iväg för att hämta Kickan och Knyttet på förskolan, ja då behövdes bara jacka modell tunnare. Loppan var iförd sin sedvanliga päls.

Sen kunde vi hänga i trädgården medan vi väntade på mamma och pappa som varit på någon kurs av säkert informativt slag, men jämfört med att måla stenar och brädbitar tillsammans med flickorna så tror jag nog att det var vi som drog det längsta strået. Tack gode gud att mina informationsmötes- och utbildningsdagar är över. Nuförtiden anser jag mig var just så informerad och utbildad som nöden kräver.

När  det inte målades stenar så klättrades det i stjärnmagnolian, och vårigare motiv får man väl leta länge efter!

Idag har det minsann varit ännu vårigare. Ljuvligt, jag säger bara det. Maken, Loppan och jag drog iväg in till stan, fast först måste vi ju titta på installationen som Hallands Trädgårdsförening gjort nere i Nissan precis vid Kapsylparken. ("Du sa ju att den låg vid Filtparken" sa maken på sitt mest förargliga sätt när vi skulle göra rätt vägval mot blomstren. "Kapsyl eller Filt, höger eller vänster - du känner väl mig och mima geografiska anvisningar" svarade jag och tittade svalt på honom). När vi hade beundrat färdigt gick vi och vaccinerade maken mot TBE. Fästingar ska man hålla kort! Räliga djur. Själv har jag vaccinerat mig sedan länge, men maken har ju inte sett sig som en sådan som ränner runt i fästingmarker. Fästingar är synnerligen sällsynt och sporadiskt förekommande på bibliotek och i arkiv tycker jag mig förstå - men numera är ju maken en sån som svingar sig runt i grönskan på jakt efter kantareller och annat, och då, då vet vad inte vad man möter för vilddjur. 

När maken vaccinerat sig färdigt gick vi och fikade på Broktorpsgården. Gammalt och hundar tillåtna - bättre blir det väl inte? 

- Gör nu inte konstiga grimaser utan se normal ut, förmanade jag maken. Nåja.

Efter uppäten bulle (hallongrotta i mitt fall) promenerade vi hem igen och sen kunde man minsann ägna sig åt balkongliv utan minsta kofta. Präktig randig t-shirt  och jeans var jag dock iförd, så att ingen tror jag skrämde grannarna i sken.  Det blev såväl virkning som en liten pink gin där i solskenet en vanlig sketen onsdagskväll.

Ja, jag säger då det; livet är så mycket behagligare som pensionär. 

Helgfinalen

En alldeles utmärkt helg, ja för att inte säga vecka, har det varit. Det har bjudits på golf, sol, lite kalla vindar, utflykt till Helsingborg med syrran för att hälsa på den trevliga ex-svägerskan, fika i trädgården och häng med Grynet och Pyret. Vad mer kan man önska sig?

Grynet och Pyret ville inte vara med på foto, men vi shoppade, fikade och handlade lördagsgodis och sen gick vi hem och spelade Uno där det blev så bra inrättat att vi alla vann åtminstone någon gång. Så ska det vara tycker mormor; alla ska få vara vinnare och glada. Det är inte så mycket vinnarskalle över mormor.

Ett foto blev det dock från Helsingborg i torsdags där vi traskade nerför backen för att skåda havet. Sen fick vi gå hela vägen uppför igen, men det var det värt!. 

Och som en alldeles grandios final så hittade jag rabarber färdig att plocka i trädgården imorse efter Loppans och min morgonpromenad. Vad bättre att inviga den nyrengjorda ugnen med än att baka en rabarberkaka? Ja, jag har då svårt att hitta på något. Jodå minsann, ibland slår städlusten till; alltså har jag gjort rent såväl ugnen som fläkten, frysen och skafferilådorna. Sen tittade jag fundersamt på kylskåpet också... men något ska man väl ha att göra en annan dag? Förresten skulle jag ju baka rabarberkaka, Sånt är viktigt. Och laga en bolognese på kronhjortsfärs som ska serveras med pecorino, tagliatelle och ett glas rött ikväll. För att jag är värd det. Och maken. Och Loppan - fast hon får hundmat. 

Så ja, bra avslutning på den här veckan! 

Långsamspaning

 Man läser ju om det där med slow-TV, om älgar som i sin egen takt förflyttar sig genom landskapet utan minsta regissör eller en endaste stuntman inom synhåll. Jag har förvisso inte tittat (än, i alla fall), men jag tycker att det är något innerligt sympatiskt med tanken. Inga biljakter. Inga svordomar. Inga snabba klipp eller växlingar mellan olika tidsepoker. Just go with the flow, liksom.

Loppan och jag, vi har faktiskt skruvat till konceptet ytterligare! Nu har vi skippat tv-kameror och älgar, nej nu är det hard-core långsamspaning av ekorrar som gäller. Varenda morgon ska vi speja på de små gynnarna som aldrig låter sig fångas. Och i ärlighetens namn vet jag inte om Loppan vill fånga dem. Smyga på dem? Absolut. Men mest spanar hon på dem där de knatar runt och äter nötter eller vad de nu pysslar med. Ännu mer spännande är det när de far upp i träden och Loppan, hon har stenkoll när de svingar sig runt som fyrbenta små Tarzans med svansar. Då får vi ta en paus och bara beundra akrobatiken. Ingen hets. Ingen stressig jakt efter nästa sensation. Det är morgonen, Loppan, ekorrarna, träden och matte. Det får ta sin tid. Vi har ingen brådska.

Fint så.