söndag 10 mars 2024

Simultankapacitet

Maken och jag sitter och tittar på fem-milen i Holmenkollen. Maken har precis imponerat kommenterat att jag stickar, tittar på 5-milen, bloggar och förbereder lunchen samtidigt. - Just det, svarar jag och underlåter att påpeka att jag dessutom håller på att med tvätten. Simultankapacitet är my middle name. Nu ska man inte vara förarglig och påskina att maken bara sitter där som en soffpotatis (eller rättare sagt; fåtöljpotatis), ånej han har hållit på att skriva artikel också. Fast han gör det mer på det där manliga sättet; en sak i taget.
Vi har det bra här i Halmstad, vi traskar runt och upptäcker/återupptäcker nya promenadvägar. Vi har knallat upp på Galgberget och tittat på utsikten, Loppan och jag har traskat i Picassoparken, vi promenerar längs Nissan och tja, lite överallt faktiskt. Av allt detta gående blir man ju så klart hungrig! Och då är det ju himla trevligt att det visar sig att hundar är välkomna på många restauranger. Alltså har Loppan fått följa med för att testa restauranglivet här.
Först åt vi lunch på Jarlen. Plus för att det finna rätt mycket kvar av den ursprungliga 50-talsinredningen, men litet minus för att inget vatten erbjöds till Loppan även om hon var välkommen. Lite mer kryddor i maten hade kanske också varit bra, men vi kommer säkert att ge dem fler chanser. Sen har vi också provat vår närmaste restaurang som hade ett trevligt lördagslunchkoncept; provning av tre viner med lite mat till. Igår var det argentinska viner, surdegspizza med tomatsalsa och sen en auberginebakelse. Maken var lite lätt misstänksam mot den där auberginen, men det visade sig att det behövde man inte alls vara! Vi var väldigt ense om att maten var jättegod, vinerna var goda, servicen var bra, utsiken var fin och här fick minsann Loppan egen vattenskål också. Dessutom fick hon smaka lite pizza, fast det berodde nog mest på att hennes matte har så svårt att förhärda sig emot ett par bedjande ögon och mindre på att hon fick en egen pizza. Här blev det många plus i kanten. Loppan må ha sina påhitt för sig, men jag är väldigt glad över att hon är så lätt att ha med sig när man går ut och äter. Hade det kommit in en katt hade det kanske blivit lite väl livat, men jag tror nog att risken för oväntade kattbesök är tämligen liten när man går ut och äter lunch.

torsdag 7 mars 2024

Vässa formen

Förvisso är mängden plusgrader inte så stor, men solen skiner! Vårkänslorna börjar röra på sig! Och då blir det ju så att golfsuget börjar bli stort. Nu har ju i och för sig maken och jag gått på vinterträning i den måhända fåfänga förhoppningen att detta ska spegla sig i vårt spel ute på banan, men än har vi faktiskt inte varit ute och rantat runt längs fairway.
Däremot har vi köpt klubbor, jajamen! Det ska börjas i tid... och gulligare set får man leta efter. Kickan verkade mycket nöjd med sina klubbor. Hon hade full koll på att det var just 'klubbor' men det kan hända att hon mer tänkte i termer av innebandy eftersom pappa spelar sånt lite nu och då. Same, same but different skulle man kunna säga. Kickan gick igenom alla attiraljerna, hon nickade nöjt när hon såg de rosa luftbollarna, och sen invigde vi med lite inomhusputtning.
Fast man kan ju liksom inte spela ut för fullt när man är inne, i alla fall inte om man är rädd om fönsterrutor och sånt. Alltså fixade pappa och farfar till bärbagen så att klubborna inte skulle ramla ur bagen när Kickan bar, och sen knatade vi ut i trädgården för lite al fresco-golf!
Nu var det ju inte bara Kickan som fick lust att svinga en klubba eller två - men vissa fick böja sig lite mer än andra. Klubborna provades och fick med beröm godkänt, och Knyttet, vad gjorde hon då? Jo, hon agerade ju publik, med den äran! Än så länge är hon för liten, men ge det ett år eller två så kommer gräsmattan att vara ett minne blott när flickorna tränar utslag och chippar och allt vad det är. Det visade sig ju också att Kickan, hon är en naturbegåvning när det gäller det här med golf!
Knä-mot-knä i slutet av svingen så att man går igenom ordentligt har vi fått lära oss. Efter träffen, följ bollen med blicken har vi också fått lära oss. Jojo. Sånt kunde Kickan alldeles utan kurs minsann! Observera också hur Knyttet ser ut att applådera sin storasyster!
"När man chippar ska klubbskaftet peka lite framför kroppen, bollen ska ligga vid höger tå och man ska ha stela handleder". Så säger han, vår pro. Och jag försöker verkligen följa detta även om jag emellanåt blandar ihop höger och vänster och glömmer handleder och sånt. Men nu har jag ju en egen stilstudie att tänka på, så nu ska det gå som en dans!
Det kan nog hända att vi behöver träna in det där med "fore" också. Och lära Loppan att inte ställa sig framför någon som viftar med en golfklubba. Även om det inte är någon fara när det är rosa luftbollar. Maken förutspår att det kommer inte att ta många år innan Kickan har lägre handikapp än både farmor och farfar - och det tror jag han har fullständigt rätt i.

söndag 3 mars 2024

Sportig söndag

När man har umgåtts med barnbarn så kan det hända att man drabbas av barnbarnsbaciller. I några dagar har jag hostat och haft lite feber, inte värre än att man kunnat hålla modet uppe med att baka lite bullar och så där, vilket alltid är lenande för sinnet. Men idag har febern dragit sin kos, och jag har varit synnerligen sportig. Allt möjligt har jag hunnit med - förvisso visst mest via tv-fåtöljen, men påtittad idrott kan väl ändå räknas som att man sportar? Eller?
Vasaloppet har vi klarat av och det såg ju lite småsvettigt ut för åkarna, men jag vill nog hävda ändå att jag hade det minst lika stressigt, jag både tittade OCH stickade samtidigt. Det slapp ju de när de stakade sig fram genom dalaskogarna. Sen har det varit skidskytte och just nu är det fotboll, så jag vill nog hävda att jag varit mycket aktiv! Nu är känner jag mig vältränad och frisk igen, och det är ju tur, för i veckan blir det lite häng med barnbarn igen. Och det ser jag fram emot! De stora barnbarnen är och åker skidor, så det är inte så där fusksportiga som mormor utan alldeles på riktigt sätt.

torsdag 29 februari 2024

Nästan ornitolog!

Jamen herredumilde, vem hade kunnat tro att jag hade sådana oanade kunskaper om fjäderfävärlden? Man tappar nästan hakan av förvåning, den enda fågel jag hittills har kunnat uttala mig om med någon form av säkerhet är svan. Men nu visar det sig att jag kan mer än jag trodde! Idag var jag ute vid Krankesjön igen - en annan hundvän, andra hundar och vi gick en något annan sträckning, men liksom i tisdags rände det runt folk med seriösa kikare. Till slut kunde jag ju inte hålla mig, utan jag antastade en grönklädd figur med megakikare och så att "ööhhh... varför är det så många ornitologer här, har det skådats någon sällsynt pippi månne?". Mannen fick något saligt i blicken och underättade oss om att jajamensan, man hade skådat en gulkindad kricka!! (Fast möjligen hade han ännu fler utropstecken efter artbestämningen). Och vad var det jag skrev, då häromdagen? "Vittandad kråka" skrev jag om jag inte minns fel. Alltså, det är ju så nära man kan komma! Vit/gul - close enough skulle jag vilja säga. Och tänderna, ja de sitter ju innanför kinderna. Och kråka, det låter ju nästan precis som kricka, så jag vill nog hävda att jag hade i stort sett helt rätt! Jag informerade mannen om att jag sett en mängd av hans art i tisdags som stod och bligade in i dimman - "och då ser man ju inget". Nä, just det, svarade mannen belåtet medan han njöt av dagens klara solsken, - det gjorde de inte heller. Men nu kan du gå hem och googla på gulkindad kricka. Vilket jag såklart gjort, och då visar det sig att denna pippi (ganska tjusig fågel) uppträder mycket sällsynt i Europa. Den häckar i östra Sibirien och under vintern flyttar den till Kina, Japan och Korea - och då kan jag förstå att den tycker att Sverige är kanske ett lite mildare och vänligare alternativ? Fast måhända funderar den också varför man inte får någon lugn och ro här, utan att det smyger massor av paparazzis i snåren?

tisdag 27 februari 2024

In i dimman

Idag har det varit en sån där dag där det aldrig blir riktigt ljust. Lite som att bo nere i en brunn, föreställer jag mig även om jag personligen aldrig gjort det. Det räcker ju med en lägenhet i Lund och en i Halmstad, nu ska vi inte börja blanda in brunnar här också. Mörkt och dimmigt var det - men vovven ska ju ut i alla fall, och jag med, så vi körde ut till Krankesjön för att umgås med labbeflickorna. Det var faktiskt dimmigare än jag trott när man kom ut på landet, så man fick ta det lite lugnt, men för en gångs skull var jag ute i väldigt god tid så det fanns tid till det. Det tyckte väl i och för sig inte den lastbil som körde ända upp i bagageluckan på mig, men jag vägrar att låta mig hetsas när det är så här. Det finns fördelar med att vara tant - men låter sig inte hunsas med hur som helst, ånej! Till slut blev Loppan och jag i alla fall av med lastbilen och så småningom kom vi fram till Krankesjön där det förutom vi och Susanne och labbeflickorna fanns en myckenhet ornitologer?! Parkeringen var alldeles full och det rände runt grönklädda människor med seriösa kikare. Vid Krankesjön finns det ju förvisso fågelskådartorn, så jag föreställer mig att någon pippiintresserad människa skådat något sällsynt och rart, en vittandad kråka till exempel?, och sen har det gått sms-larm till alla som vill skåda detta sällsynta fjäderfä. Synd bara då att det var så inihoppsan dimmigt, det borde vara svårskådat då.
Men jag är inte den som är den, vill folk åka ut och kånka på kikare så gärna för mig. Själva ägnade vi oss åt att traska bort till det där lagom placerade fikabordet där vi brukar dricka kaffe. Till vår stora förvåning visade det sig att Krankesjön numera är mycket större. I normala fall brukar man skymta sjön en bra bit bort medan man sitter där och sörplar kaffe, men nu skvalpade vågorna alldeles på andra sidan stängslet och där guppade det också omkring lite sjöfågel. Och jag kan ju säga det att ville man sitta uppe i ett torn och spana efter vildsvin, ja då gjorde man klokast i att ha sjöstövlarna på sig.
När kaffet var uppdrucket traskade vi tillbaka till bilarna medan vi mötte flera glada människor med rosor på kinden och fågel i blick. Sen körde vi hem igen och badade Loppan, vilket var behövligt men synnerligen onödigt. I alla fall om man frågade henne.

Det ska böjas i tid...

Maken har många intressen. En del som varierar över tid, men andra som finns där som en stadig grund genom hela livet. Och då kommer man ju osökt att tänka på hans intresse för sport, nuförtiden kanske mest att beskåda. Faktum är att detta har spillt över även på undertecknad som då och då utropar "är'e ingen skidåkning på tv så man kan sitta där och sticka idag? Va?". Eller friidrott för den delen. Fotboll lämnar mig rätt kall även om jag stickar även till sådan i brist på annat. Detta är ju ett exempel på att man kan lära även gamla fruar att sitta upparbeta ett idrottsintresse, men maken tänker listigt att det är väl lika bra att liksom börja från början Alltså har han introducerat såväl skidor som Formel 1 för barnbarnen när dessa varit på besök. Dessa har klarsynt informerat honom om att "de åker skidor, morfar. I skogen!"
I helgen var det Knyttets tur. Hon och Kickan hade packat en väska med nödvändiga grejer (killer heels och bolibompapussel, bara för att ta ett par exempel alltså) när de kom för att hänga med farmor och farfar medan mamma och pappa uträttade lite ärenden. Det var dags för lite skidskytte och eftersom Knyttet kastade en intresserad blick slog hon och farfar sig ner i fåtöljen för att beskåda spektaklet.
Detta var livet! tänkte Knyttet och skrattade förtjust när hon såg skidskyttarna fara fram och skjuta vilt mot tavlorna. Det riktigt kluckade i henne av förtjusning.
Fast sen gick det ju som det gick med det svenska skyttet; bom-på-bom-på-bom osv - och då är det kanske inte så konstigt att man knoppar in. Det är väl inte alltid så roligt att se Johannes Thingnes Bö fara fram som ett jehu och vinna allt medan svenskarna skjuter bort sig, så då kan man ju faktiskt bli lite trött.
Kickan och jag ägnade oss åt andra saker. Vi ritade och sen tyckte Kickan att det vore väl en himla bra och rolig grej att handmata Loppan? Detta var en utmärkt lek, tyckte Loppan som hade blivit bortmotad från att tugga på både pussel som rosa prinsessdojor. Men nu, nu fick hon stå i fokus och fick tugga på bäst hon ville! Kickan och Loppan tyckte båda att detta var en utomordentlig lek, innan farmor tyckte att nu fick det nog vara färdigätet om inte Loppan skulle anta en skepnad som miss Piggy.
Lite frisk luft får man också ha. Somliga körde buss och andra sov i vagnen och drömde förmodligen om skidskytte.

lördag 24 februari 2024

Första gången

När man börjar bo på ett nytt ställe så är det ju en hel del som sker för första gången. Som nu, till exempel; första blogginlägget som skrivs från Halmstad. Tittar jag upp ser jag baksidan av makens fåtölj där han sitter och melankoliskt tittar på Manchester United som verkar få däng av Fulham. Då bloggar jag hellre. Tittar jag ut har skymningen börjat sänka sig. Använder jag näsan känner jag doften av muffinsen som står i ugnen. Det är inte första gången jag bakar muffins här, ånej. Däremot har jag bakat bröd för första gången. Dock blev jag lite distraherad när jag mätte upp ingredienser, så jag glömde saltet i degen, så här kunde man inte svänga sig med kökslatinet; cum grano salis i quantum satis. Nix, lite salt vill jag ha för att ha uppnått min quantum satis, men nu är i alla fall premiärbaket gjort, men så nöjd var jag inte att brödet fick vara med på bild.
Det får däremot tulpanerna, som är första buketten här. Inte den pampigaste av buketter, det medges - men blommor piggar alltid upp! (...och nu gjorde precis McGuire mål för Manchester United, så det var ju bra).
Sen har Loppan, maken och jag också varit ute och ränt runt i naturen, närmare bestämt i Lynga. Det visade sig vara första gången för oss alla tre, trots att maken är infödd Halmstadbo. När det begav sig var han uppenbarligen inte så intresserad av att promenera runt i naturreservat, men sånt kan ju ändra sig. Alltså for vi iväg. I Lynga, där kan man bestiga en hög sanddyn och ett sådant tillfälle vill man ju inte gå miste om. Alltså pustade vi oss uppför alla 36 meterna och väl uppe belönades vi med havsutsikt! I fjärran, men i alla fall.
Sen traskade vi ner igen och gav oss ut på det gula spåret, ja ända tills vi stötte på patrull i form av rejäla mängder med vatten, en smärre sjö över hela stigen. Men maken, min egen stigfinnare, sätter man inte på pottkanten så lätt, utan han gav sig ut i spenaten med mig och Loppan flåsandes efter och efter ett tag hittade Stigfinnarmaken en ridstig som vi följde ända tills vi kom på det oranga spåret och så småningom kom vi ut och fick lite mer rejäl havsutsikt. Då stannade vi och beundrade den. Är man nu ute för att få lite naturupplevelser så vill man ju göra det ordentligt. När vi väl kom ner för den sanddynen, ja då hamnade vi i beråd igen, man skulle kunna tro att vi befann oss i Amazonas djungler eller något.
Det var bara att följa maken igen och vi kom faktiskt ut på torrare land till slut och då kunde vi avnjuta allt annat som Lynga hade att erbjuda, förutom träskmarker då; små glada tomtar till exempel. Och obeslutsamma träd. "Att växa uppåt eller neråt, åt höger eller vänster, det är frågan?". Typ. Sen hände inte så mycket mer innan vi kom tillbaka till parkeringsplatsen och läste på informationstavlan där det stod att man absolut inte fick promenera på ridstigarna för de var enbart till för ryttare. Hoppsan. Fast vi mötte ju inga hästar för de vill nog inte bli blöta om hovarna. Och nu blev det förlust för Manchester United i alla fall. Nu får jag gå och muntra upp maken med lite pasta med kantareller och bacon tror jag.