onsdag 14 april 2021

Hantverkarkavalkad

 Igår var målaren här. Han dök upp strax efter nio, spacklade tak och dörrfoder och drog sedan sin kos. Det ryktas att han kommer att dyka upp idag igen, förmodligen för att smeta ut lite färg över det spacklade.

Ja, va-e-de-med-de-då, undrar ni säkert. En målare, liksom, det är ju trevligt men kanske inte så förvånansvärt när man renoverar. "Hellre en målare på toan, än tio i skogen" fortsätter ni säkert sedan. Men då ska jag berätta att häromdagen, ja då var det kanske inte tio i skogen, men en strid ström hit. Det var som om ytterdörren var en svängdörr och så fort den svängde slank det in en hantverkare.

Vi var uppe i ottan, maken och jag. Snickarna hade i fredags förvarnat om att på måndag kommer målaren - och han är morgonpigg och tycker om att börja klockan sju. Vi rös i vårt innersta men sa tappert att han är så välkommen så. Målat vill man ju ha. Så vi var uppe med tuppen, påklädda, vattenkammade och frukosterade vid sjusnåret. Sen var det tyst. Ingen kom. Tick-tack-tick-tack sa inte klockan, men om vi hade haft en gammaldags hade den gjort det. Vid nio ringde det på dörren. - Nu kommer målaren utropade jag, alltmedan Loppan skällde upphetsat. När det kommer någon ska vakthunden skälla, det har hon klart för sig. Måhända ska vakthunden inte rusa bort och vifta på svansen frenetiskt och se supergullig ut, men det där kan vi ju jobba på. Utanför dörren stod en lång och mager man. - Välkommen in och måla! sa jag gästfritt men då tittade han tveksamt på mig och sa att han var elektriker. - Okej! sa jag flexibelt - vi ska ju ha installerat handdukstork och lampor och sånt, du är välkommen in i i alla fall! Men tänk, då ville han inte det heller, han ville fixa vår utebelysning på balkongen som gick till sina fäder när de gamla balkongerna sågades ner. 

Jag vill ju ha belysning på balkongen också, så jag släppte väl ut honom där och han grejsade runt med sladdar och sånt som elektriker finner intressant, innan han vid halv tio kom in och sa att han måste åka och fixa en grej, men skulle komma tillbaka om en timme.

Sen gick det en stund och så ringde det på dörren igen! Vi gick igenom allt enligt protokollet; Loppan gastade "det kommer någon, hurra!" och jag öppnade dörren. - Är du målaren? undrade jag med visst fog, men tänk, då var det en annan balkongnisse som skulle fixa några detaljer som återstod. Medan vi pratade ringde det åter på dörren, och allt var the same procedure as usual, gapande hund osv - då var det ordföranden i bostadsföreningen som ville prata med Balkonggubbe 2 (och klappa på Loppan). Balkonggubbe 2 övergav då i sin tur sina pryttlar på balkongen och drog sin kos.

Nätt och jämt hann jag sjunka ner i fåtöljen med stickningen förrän det ringde på dörren igen. Och ja, rutinen satt som den skulle. - Är du målare? undrade jag och spände ögonen i den unge man som stod utanför. - Jag är elektriker, svarade han glatt då. - Jamen en sån har vi redan, fast han har försvunnit tror jag, sa jag. Elektriker 2 påtalade då att det var hans innersta önskan och strävan att få installera lite pryttlar i vårt badrum så jag släppte in honom och pekade honom i rätt riktning. Han frångick dock mönstret genom att faktiskt stanna hela tiden tills han var klar. Heder åt en sån hantverkare!

Sen återkom faktiskt Balkongnisse 2 och började sitt värv - för att efter ett tag försvinna igen. Och efter två kommer kom Elektriker 1 tillbaka och skruvade och grejsade så att plötsligt hade vi både belysning och uttag på balkongen. Vid detta laget började dock Loppans vaktfrenesi avta. "Det ringer på dörren, sa ni? Åh, det är säkert en hantverkare till" verkade hon tänka och nöjde sig med att trava dit och vifta lite lagom på svansen. Det kan hända att hon försökte stjäla en av pryttlarna till handdukstorken, men matte som har hökögon undrade vad det där metallföremålet var som skymtade bakom Loppans mustascher och snodde raskt tillbaka det.

Till slut kom faktiskt målaren - efter lunch. Vid det laget var Loppan rätt hantverkarblasé och låg kvar på sin pall och viftade bara lite lagom på svansen. Och när sen målaren dragit sin kos, och Balkongnisse2 kommit och gått igen (för gott, får man förmoda) ja då sänkte sig friden och allt blev så tyst och lugnt. Ja förutom att maken och jag snarkade lätt i var sin fåtölj, uppe i ottan som vi varit.

tisdag 13 april 2021

Skönsång

 Ljuva toner har ljudit över Lund, ifall det nu när någon som märkt det. Jo, för Maken och jag har ringt till dottern och kvintilerat "jamåhonleva" så att dottern inte visste om hon skulle skratta eller gråta glädjetårar, så vackert var det!


För 38 år sedan blev jag mamma för första gången. Mycket märklig, men fantastisk, känsla när man helt plötsligt går från att vara vem-som-helst till att bli Mamma. En ganska orutinerad sådan till att börja med, men med världens sötaste bebis. Så småningom får man ju ändå rutin på det där med att baka bullar, plåstra om, läsa godnattsagor, fråga efter läxor och sånt - och rätt vad det är så har ens dotter blivit mamma själv! Och inte bara det, en sån som utan att darra på manschetten levererar maskeradkostymer och fiskedammsskynken av en klass som hennes egen mamma aldrig nådde upp till.
Nu vet jag ju inte om du själv ska ha fiskedamm idag på din födelsedag, kära dotter - men oavsett så hoppas jag du får en fin dag, för det är du värd! Grattis på dig!

måndag 12 april 2021

Premiärturen

 Lund har ju blivit med spårvagn. Detta går ju snabbt att skriva men processen att komma så långt var minst sagt just det; lång. Det tycktes saker från alla håll och kanter, det skrevs insändare och överklagades och när det var överklagat färdigt skulle spåret byggas. Det tog ju sin tid, för man gräver ju inte ner spår hipp som happ, i all synnerhet inte i en stad som är fullknökt med kulturlager. Själv arbetade jag på den tiden uppe på Ideon där spåret skulle dra fram mot sin slutdestination vid ESS och det var lera och avspärrningar och trängsel och förvirring i åravis. 

Men så var det då äntligen dags i december; premiär! Nya fina vagnar som alla döptes med någon form av Lundaanknytning hade köpts in. Först planerades en dag med pukor och fanfarer och gratisåkande, men det var ju pre-pandemi det. Dock skulle det ju invigas och det skrevs artiklar och fotograferades och folk frågade varandra upphetsat att "har du sett den? Va!?". 7 vagnar var beställda och anlände lite pö om pö. Lokalpolitikerna, ja inte de som verkligen inte vill ha spårvagn såklart, turades om att mysa och pysa i tidningsartiklar, nu, nu skulle minsann Lundaborna få åka spårvagn!


Sen blev det lite vajsing. Uppenbarligen kunde Lundaborna inte hantera det där med spårvagn. Dessa blev tvungna att bromsa för ostyriga skåningar. O ve! Och då, då fick vi lära oss ett nytt ord - "bromsplattor". Spårvagnshjulen klarade inte av att bromsa utan då fick de platta hjul och det säger sig ju självt, platta hjul rullar inte så bra som runda hjul. Då kan man ju tycka att det borde väl bara vara att fixa till, för det där med spårvagnar, det är ju inte direkt en ny och oprövad teknik? Men tänk, då fanns det ingen svarv som fixade detta. Jo, i Oslo visade det sig så småningom. Kul för Osloborna, men mindre praktiskt för oss.

- Gör ingenting alls! Vi sätter in ersättningsbussar! sa lokalpolitikerna handlingskraftigt då. Och ja, jo, det är väl bra med buss - men om man nu vill köra buss, varför då gräva upp halva Lund först? (Nu kan man tro att jag är en bakåtsträvare som inte såg nyttan med spårvagn, men så är inte fallet. Nix, jag var definitivt för - men jag tycker ju att om man ska ha spårvagn så ska det inte vara buss. Det skaver.). 

Maken och jag, vi hade ju tänkt prova på nymodigheterna, en dag när det var lite passagerare och sådär. Man vill ju vara med och testa ny (nåja) teknik. Men att hitta en spårvagn som gick, det var minsann inte det lättaste. Till slut var det bara trogna Åsa-Hanna (Elin Wägner) som puttrade fram, alla andra stod av en eller annan anledning. Så nu frågade fortfarande Lundaborna "har du sett den? Va?", för det där med spårvagn, det kändes mest som en hägring i öknen.

Så småningom kom även Inferno (Strindberg, jajamen han bodde också i Lund ett tag) igång och det kan ju vara ett passande namn. Att posera med spårvagn i tidningen stod heller inte längre överst på lokalpolitikernas agenda. Lite skämmigt att propagera för spårvagn också när det mest bussar som kör runt.


Men maken och jag, vi iklädde oss minsann munskydd och äntrade Åsa-Hanna en eftermiddag. Loppan var med så då blev det i alla fall någon till i vagnen som var tämligen glest befolkad. Så nu har vi gjort det, begått vår spårvagnspremiär! Hela sträckan åkte vi, från Clemenstorget ut till ESS. Sedan åkte vi tillbaka direkt med vändande vagn, så vi slapp nesan att åka ersättningsbuss tillbaka. Dessutom var det mest leråker därute på Brunnshög så det var inte så mycket sightseeing att göra.

Och hur var det då? Alltså, kanske något av en, tja inte direkt besvikelse - men jag hade ju förväntat mig att efter alla dessa år av planering och grävande och tidningsartiklar skulle man mjukt och fint susa fram över den skånska myllan. Men det var mer dunk-dunk-dunk-dunkelidunk över skarvar kändes det som. Lite som att åka buss kändes det nog också. Och ingen konduktör som knallade runt med läderväska på magen och klipptång i näven.
Men nu ska vi väl ändå vara positiva och tycka att det är ju trots allt bra att man någon gång då och då i alla fall ser en grön spårvagn glida förbi Allhelgonakyrkan. Och om då Lundaborna kan lära sig att absolut inte tvinga spårvagnarna att bromsa, så kanske vi kan undvika det där med bromsplattor.


lördag 10 april 2021

Home, sweet home

 Maken, Loppan och jag har flyttat hem igen. Hem till min Ankarsrum! "My preciousss...." mumlar jag och kastar misstänksamma blickar på maken, ifall han möjligen tänkt sig att sno åt sig den. Men sen kommer jag på, det är ju Maken vi pratar om, en bra och rekorderlig make som inte stjäl hushållsassistenter och som för säkerhets skull mest ägnar sig åt att äta det som jag bakat/lagat, inte jonglera runt med hushållsattiraljer själv. Då blir jag lugn igen och ägnar mig åt att baka långpannebröd med solrosfrön och linfrön. Nog för att jag bakat en del under vår sejour som kringresande teatersällskap, men det har ju inte varit i en Ankarsrum. Och framförallt inte i en röd sådan. Rött piggar upp, så är det bara. 

Vi har haft det så bra och är så tacksamma för våra snälla och gästfria barn och svärbarn - för att inte tala om Grynet och Pyret! - som försäkrat oss om att vi är så välkomna att stanna så länge vi vill. Det är ju också så roligt att få delta i vardagslivet och inte bara träffas när det är kalas och sånt, att få hjälpa till med cykelskjul och förskolehämtningar och dito -lämningar. Att få läsa godnattsagor och bygga kulbanor och sitta i uterum och umgås. Det där med familj, det är grejen det!




Vi kommer att sakna alla härliga promenader längs havet, och det är vi inte ensamma om. Loppan har haft fullt ös under tassarna och har njutit av att få sätta av i full sprätt över sanden. Emellanåt har hon stannat upp och förundrat sig över surfarna, som ligger och paddlar runt i långeliga stunder för att sedan svisha in mot stranden på några sekunder. Men, men, vi blir alla saliga på vår fason.



Vi kommer att sakna två små flickor som ser till att det är full rulle varenda minut. Livet, ja det är ju till för att levas, såklart!

Med det sagt, så är det ändå skönt att flytta hem. Hem till sin egen säng, till sina prylar som man (någorlunda) vet var man har och inte ha allt nerpackat i väskor och kassar och aldrig där man tror att det befinner sig.

Kom vi då hem till ett färdig badrum? Nja, inte direkt.

Men vi har toalett, och det är ju en bra sak. En rejäl engelsk sak där man trycker till med pondus på spolknappen, inga touch-knappar här inte. Med en självstängande toasits i tungt trä som elegant och tystlåtet glider på plats (och inom parantes kostade lika mycket som en standardtoalett bara den - men är man anglofil så är man).

I ärlighetens namn har vi numera dusch också. Inget handfat eller bänkskiva, ånej. Ingen belysning, jo en temporär med en lång sladd som gör att man inte kan stänga om sig och vara lite privat sådär, ingen handdukstork och ingen målning av tak och översta delen av väggarna än. Men allt det där, det är ju petitesser och kommer att bli klart i sinom tid. Vilket kan bli mycket "sinom" ty stenskiveleverantören är av en mer maklig typ, men å andra sidan är det väldigt duktiga. Och den som väntar på en stenskiva, hon väntar aldrig för länge. Eller jo, det gör hon, för hon är ju lite otålig av sig, men ge det bara ett par tre veckor så ska det nog bli klart.

Och medan jag väntar på det så kan jag ju alltid baka lite mer bröd eller bullar i min Ankarsrum. Den röda.




måndag 5 april 2021

...och där försvann den igen!

 I skrivande stund snöar det för fullt utanför fönsterna. Det är ganska dumt, dels för att det ju faktiskt är påsk och man vill gärna ha lite vårvärme och känna hur det spritter av vårlustar, dels för att vi skulle måla ett cykelskjul för andra gången. Men nu är färgen, med det märkliga namnet Falu Rödfärg Svart, av den klena och ömtåliga sort som vill ha en dygnstemperatur på minst 5 grader och då kan man inte gå ut i snöstorm och måla. Alltså har maken hällt sig i soffan och läser historisk bok, och Loppan och jag bloggar och skjulet får förbli utan kulört lager två några dagar till.

Men det har ju inte varit snöyra hela påsken, ånej! Maken och sonen har ju faktiskt kunnat bygga cykelskjulet i ganska fint och soligt väder ändå. När man bygger ett cykelskjul får man börja med att stå still och planera. Plankor hit och plankor dit. Mått i alla väder. Befintliga plintar som kunde suttit rakare. Ja det är mycket att tänka på.

Sen går man in och styrker sig med fika i uterummet och det är varmt och ljuvligt! Loppan fick ingen bulle, vilket hon tyckte var i snålaste laget. 


Här ser man nyttan med kanelbullar - styrkta av dessa reste maken och sonen raskt och flinkt stommen till cykelskjulet. Alla grannarna kom förbi och sa ungefär samma sak; "oj så fint" och "oj så stort, där kunde man flytta in". Lite luftigt kanske, men varför inte.


Medan sonen och maken hängde i krokig arm och spikade, målade svärdottern och jag pinnar. Denna bild på min hand, fläckade av Falu Rödfärg i svart kulör, är det enda bildbeviset på att jag faktiskt också hjälpte till. Lite färg fick jag nämligen även fäst på pinnarna (slanorna?, panelbräderna?, läkten? - himla tekniskt det där med bygge). 

Loppan? Ja hon var kanske inte så mycket till praktisk hjälp, men hon ägnade sig åt sitt. Rymma in till grannen, upp på deras altan och vara på god väg in i huset innan matte fick hejdat henne. Hälsa på Solveig. Solveig var tyst. Loppan gastade i högan sky, och undra på det, så skräckinjagande som Solveig såg ut. Då gick vi ner till havet, det är alltid lugnande för själen.


Så kom taket på och det firades med årets första grillmiddag i uterummet. Smakade utmärkt! Sen somnade alla tidigt, det tar på krafterna att vara ute hela dagen och bygga och måla och rymma lite och skälla på Solveig.
Rätt vad det var, var det dags att måla självaste skjulet. Sonen, maken och jag for runt med penslarna i högsta hugg medan svärdottern for iväg och köpte det som saknades; fler penslar till exempel. - Jag målar inte undersidan av taket! deklarerade jag bestämt och sedan maken och sonen inspekterat alla mina 159 cm medgav de att det nog vore bättre om jag höll mig närmare golvnivån. Lite färg hamnade i håret, lite färg hamnade på magen, rätt mycket hamnade på skyddspappen men en hel del fastnade ändå där den skulle. Sen spikades det slanor (pinnar? panel?) så det stod härliga till och rätt vad det var så stod det där i all sin glans. - Det är fullbordat! sa sonen (inte - men det passar väl ändå bra med en liten biblisk referens så här i påsktider?) nöjt.

Cyklarna fick flytta in, och kolla så fint det blev! Kallt, men fint. Och så här lite på håll ser det ju väldigt välmålat ut får jag säga. Så trots att vi inte fick målat idag så kändes det tjusigt ändå. Och målar man inte, ja då har man ju tid till andra saker. Klia Loppan bakom öronen till exempel, vilket hon tycker är en nog så bra sysselsättning.

Sen började det snöa! Alldeles vitt. "Snön ligger vit på taken", gnolade jag (inte) och tänkte att det vore ju en ypperlig idé att löpa ut och ta ett foto på cykelskjulet med snöig mössa. - Bra idé, då slipper jag gå ut och titta själv, sa maken och sjönk ner ännu djupare i soffan. 

Tja, det var nog en bra idé. I teorin. Men så var det ju det där med de 159 centimetrarna.... så hur taket ser ut täckt av snö, ja det får man helt enkelt tänka sig. 

Och nu haglar det också. Då är det rätt skönt att sitta inomhus, lyssna på fransk musik, känna doften av nybakat bröd och vara varm och torr.


tisdag 30 mars 2021

Så kom den!


 Den första vårdagen alltså. Vädret gjorde en sån där helomvändning och bestämde sig för att nästan hoppa över det där med vår och landa i sommar direkt - nåja, det lär väl bli en del vändningar framöver, men nu gällde det att utnyttja dagen till fullo! Och hur gör man det på bästa sätt? Självklart är ju en kardemummabulle och kaffe i det fria ett viktigt inslag. Alltså for vi ut i spenaten med Lisa och hennes matte och medan vovvarna badade och for runt som projektiler satt jag och Susanne i allsköns ro och fikade i solen. I normala fall går vi kanske lite längre, men nu är ju Susanne höftopererad och får ta det lite lugnare. Då är det bra med kardemummabulle, man ska inte underskatta deras helande inverkan.


Loppan passade också på att jobba lite på solbrännan inför beach-21. Vem vet om man stöter på någon tjusig raggig terrier?

Dagen tog ju inte slut med kardemummabulleutflykt, ånej! Maken och jag gjorde ett besök i lägenheten där jag till min oskrymtade belåtenhet såg att nu äntligen börjar det hända grejer - ja det har det väl i och för sig gjort hela tiden, men nu är det något man kan begripa sig på, som väggkakel till exempel. Visst, till och med jag förstår att det är bra med puts och fuktspärr och sånt - men i ärlighetens namn, ser det särskilt roligt ut?! Det kan också hända att jag råkade låsa in bilen i garaget i rena hastigheten, men det löste jag med ett samtal till Lunds nations akuttelefon, och eftersom jag dessförinnan lyckats göra en fabulös fantomparkering i en synnerligen trång ruta utan minsta missöden satte jag mig över denna förtretliga fadäs. I synnerhet som maken imponerat utbrast (när han skulle göra om samma manöver någon timme senare, ja inte inlåsandet såklart, utan fantomparkeringen) att "jag förstår inte hur du lyckades med detta". Det är nog enda gången som maken imponerats över min parkeringsfärdighet. Men nog pratat om garage nu, det är ju våren som är på tapeten! Vi plockade fram utemöblerna ur vinteridet och det känns verkligen som startskottet på utesäsongen. Underbart är rätta ordet.




Sen hämtade vi flickorna på förskolan och det var soligt och varmt och vårkänslorna spruttade på så då knallade vi väl ut och cyklade och lekte "under höktens vingar kom" och hade en sån där härlig försommarkväll innan det var dags för kvällste och Trädgårdstider på tv. En bra dag, ingen kan komma här och påstå annat!

Vi har alltså landat hemma hos Grynet och Pyret och deras föräldrar några dagar och det har varit ett varierat och rikt program!




Det har sytts! Grynet är en fena på det där med pressarfotsbyte och mönstersömmar, och Pyret är en muffinsmästarbagare! Sen har vi byggt med lego, läst böcker, diskuterat att mormor är gammal (medan uppenbarligen morfar inte när det, nej "bara mormor är gammal", vilket känns märkligt med tanke på att maken faktiskt är drygt 1,5 år äldre). Hmpff.



En annan dag var vi på lekplatsen. Då var det lite kyligare, men det hindrar inte Grynet och Pyret från att klättra och gunga och gå hinderbana så att mormor hisnar och håller på att få hjärtsnörp. Men sen åkte vi hem igen och ägnade oss att klä påskris, en lugn och behaglig sysselsättning som inte gör mormor nervös. 

Jo för det lackar ju mot påsk! Grynet är omåttligt pepp på påsk och producerar påskteckningar och påskpynt på löpande band. Klart man måste klä ett ris med färgglada fjädrar då!

Till påsk åker flickorna och hälsar på sin farmor och farfar (som inom parantes inte heller är gamla, det är bara mormor som är det. Inte för att jag är bitter, ånej). Jag vet att farmor och farfar kommer att få en silvrig påsktupp som Påskpysslets Mästarinna pysslat ihop, och den kommer säkert att göra sig fint där i Småland. Nu hoppas vi på en lika fin och solig påskledighet som idag. Och måhända med en eller annan kardemummabulle.

onsdag 24 mars 2021

Ta mig till havet...

 

Låt oss inte tala om badrum. Det blir säkert ett sådant så småningom med såväl toalett som dusch, kanske rentav en badrumsspegel? Tanken svindlar. Men än så länge råder en sorglig brist på sånt och då är man oändligt tacksam att man får hemsöka barn, svärbarn och barnbarn. Just nu är vi i Halmstad igen och förutom att vi får nöjet att umgås med sonen och sonhustrun så kan vi promenera längs havet. För att vara en person som vare sig gillar båtar, att befinna sig ovanpå havet eller vara särskilt förtjust i att bada så är jag oerhört förtjust i att befinna mig vid havet. 

Här i Halmstad finns Prins Bertils stig och den har vi bara tillfälligt passerat tidigare, men nu betar vi av bit efter bit - ja det blir till och med dubbelt upp eftersom vi vandrar en bit, och sedan tillbaka igen. Att klämma alla 18 kilometerna på en gång kändes något övermäktigt. Maken, som ändå befunnit sig vid denna kuststräcka i hela sin ungdom när han var en spenslig typ med pilotbrillor, polisonger och tajta jeans, ja han säger att det här är nya territorier för honom också - även om han åkt trimmad moped i Aleskogen på sin tid. Säkerligen preskriberat nu.




Ena dagen vandrar vi från Grötvik till Jansas brygga och tillbaka igen - det är ljunghed, strand, hav och liksom rymd! Man kände hur livsandarna dansade jenka, och jag kände att om inte detta är ett selfie-moment så vet då inte jag vad som ska till! Något som är trevligt är att det med jämna mellanrum står en liten bänk - man har ju nått åldern när en utplacerad bänk är en bonus. Då kan man sätta sig och titta ut över havet och filosofera över livet och meningen med det hela.



Maken filosoferade också och kom fram till, kanske inte meningen med livet, men att han var sugen på varm choklad med vispgrädde, så då åkte vi tillbaka huset och jag, som är en oerhört snäll fru, fixade just varm choklad. En lysande idé helt enkelt, i synnerhet om man optimerade den med en liten kanelbulle till.

Idag traskade vi sträckan från Brottet till Örnäsudden. Brottet, ja det är inte så kriminellt som det kan låta, utan det är den gamla simstadion. Loppan, hon var i sitt esse och for fram med fladdrande päls och rätt vad det var rände hon ut i havet och tjoade "Badankor!! Tjena!!". Änderna fann dock för gott att raskt förpassa sig någon annanstans, och kvar stod Loppan snopet och undrade vart de tog vägen? Maken och jag badade inte, nog för att det verkar vara inne med vinterbad och sånt, men lite svalt kändes det allt.


När vi närmade oss Brottet igen på tillbakavägen tyckte maken att "äh, vi går utanför simstadion nere vid vattnet, det gjorde vi alltid förr". Och jag, som inte bara är en snäll utan även medgörlig fru (ibland i alla fall) sa ok då, utan att tänka på att senast maken klättrade längs klipporna var väl en ca 50 år sedan, då han var ung och smidig och smidig, det har jag aldrig varit. Men nu är det gjort och runt kom vi så det gick ju bra det med. Men det fick bli lite varm choklad även idag efter detta äventyr. 


Men havet alltså - nog är det härligt ändå! Även om man vare sig befinner sig ovanpå det, eller i det. Imorgon åker vi tillbaka till Lund igen och där är det mindre med tilltalande kuststräckor att vandra längs, men däremot finns där ett Gryn och ett Pyre så det kommer att bli fint det med!