Sköna maj välkommen!

Vilken rivstart du gjort! Från att för några dagar sedan behövt vinterjacka på Loppans morgonpromenad är det nu sommarvärme. Lunchen har precis intagits på balkongen i solskenet, medan man kan titta på roddarna som ilar fram över Nissan medan någon slöfock åker motorbåt bredvid och manar på dem i megafon.

Nu har vi också firat Valborg i Halmstad, vilket varit synnerligen olikt firandet i Lund. Där får man, vare sig man vill eller ej, avnjuta live-konserter i nationernas trädgårdar under såväl skval-, kval-, val- som finalborg. Livligt, är väl det ord som främst faller en in. Missförstå mig rätt, det kan vara rätt mysigt också att sitta på balkongen och titta på studenterna där de dansar och hoppar, men flera dagar i rad när ens trumhinnor hamnar i självsvängning, det kan kännas lite väl intensivt.

Här var det lugnare - massor med folk, men mest lite körmusik av mer sparsmakad decibel. Sen kändes det ju också himla bra att det i denna torra vår med låga vattennivåer och stor brandrisk att själva bålet var ute i Nissan. Finurligt, minst sagt och jag tror att Halmstads brandmyndigheter tycker att detta är en briljant idé.

Man står där i skymningen och så kommer kanotisterna stillsamt glidande med facklor som de tänder bålet med. Först blir det mest rök... 

...men, så sant som det är sagt, ingen rök utan eld! Väldigt stämningsfullt tycker jag nog, och som gammal hästtjej så kan jag väl mest beskriva det som en kanotkadrilj där de paddlade runt i sina illumnerade kanoter i diverse figurer. När ceremonin var över gick vi hem till Loppan, inte det minsta lomhörda.

Själva 1:a maj var ju också en strålande fin dag och då vill man ju gärna ut i naturen. - Vi far ut till Gyltige, sa maken. - Där åkte jag skidor när jag var barn, sådana där rejäla laggar som vallades med stearinljus. 

Nu var det ju inte direkt skidväder, men det skulle finnas fina promenadslingor också, och Simlångsdalen är ju alltid vacker, så Loppan och jag nickade bifall och vi åkte dit, genom ett vårfagert landskap som mest såg ut att platsa i en Astrid Lindgren-bok. Röda stugor och lummiga hagar och lite sjöar, vartän man såg.

Så småningom kom vi fram till Gyltige där vi inledde med att beundra sjön. Skidbacken, där maken djärvt susat nerför, var mest beväxt med sly numera, så där hade nog inte velat kasta sig ut i pisten. Ja, nu vill jag ju i och för sig aldrig kasta mig ut i några pister, men absolut inte i några där man med all säkerhet fastnar i ett eller annat träd. Repliftens saga var också all - ska det åkas skidor här nu, ja då får man nog traska hela vägen uppför backen igen. Ja om man nu inte sitter fast i ett träd, förstås.

Vi traskade i alla fall iväg längs en promenadslinga där maken påstod att han skidat som barn. När man tagit sig runt kunde man köpa sig en Snöstjärna och sätta på på sin märkessköld förstod jag. 

Alldeles skidlösa så knallade vi runt, vi gick över Fylleån, som vi nu alltså beskådat ännu längre uppströms än senast. Vissa av oss gick kanske inte så mycket över, som i - men var och en får göra som den vill så länge den är nöjd.

Efter väl förrättat värv åkte vi sedan hem och åt entrecõte med whiskysås, jo för vi hade ju varit på Wapnö och handlat av deras fina kött och då passade det väl bra att avnjuta det en sån här fin dag.

Nu får det nog vara slutbloggat för dagen, för nu ska vi åter ut bland blommor och bin - i alla fall tror jag väl att vi ska få se lite vitsippor och det är ju inte det sämsta! 

 

Jubel och fanfarer för dagens jubilar!

 Och då snackar jag inte om kungen. Fast inte ska vi vara snåla och njugga här i bloggen; Grattis på 80-årsdagen Kungen! 

Sådär. Nu kan vi övergå till dagens viktigaste jubilar, nämligen Loppan! 10 år idag minsann! Hon har invigt sin Calmbed, som matte insett är en alldeles oumbärlig hundsäng för en dam i mogen ålder. Jodå, matten kan minsann också förledas av reklam, i all synnerhet om det är gulliga hundar inblandade. Alltså tyckte matte att jamen, herregud, klart att Loppan ska ha det bästa! En Calmbed får det bli, tänkte matte, och klickade raskt hem en sådan. Inom mig tänkte jag att jaja, man vet ju aldrig. Det kan mycket väl bara så att Loppan bara fnyser åt den och vägrar att ligga i den. Den verkar ju dock falla fröken Loppan i smaken, så det är ju bra.

Men i ärlighetens namn; calm och calm - Loppan är faktiskt numera en lugn och fin hund, alldeles utan hjälp av en lugn-säng. Undantaget i katters närhet. Eller elsparkcyklar. Men för det mesta annars så. Annat var det förr när hon for fram som en tornado och inget var säkert inom räckhåll för Loppan. Utan hämningar och förbehåll tuggade hon på datorsladdar, stickningar, leksaker, skor och så vidare. En minnesvärd morgonpromenad bajsade hon ut mattes hörlursplopp. Den fick aldrig mer sitta i mattes öra kan jag ju säga. Det var väl egentligen då hon hade behövt en Calmbed.

En vandal av gulligaste och raggigaste slag kan man lugnt säga och det insåg jag nog redan allra första gången vi såg henne när hon utan prut satte sig och gnagde på min väska och när hon trängdes med mamma Polly för att ta sig upp i mitt knä. 

Ett tag därefter fick Loppan komma hem till Lund. Glad och busig med gigantiska öron - men med tämligen selektiv hörsel trots öronstorleken. Jag tror att hon tänkte som så att om man nu prompt vill ha en hund som lydigt gör som man säger, ja då skaffar man väl en schäfer och inte en australisk terrier. Det kan hon ju ha en poäng i. 

§

Men snällare och gladare hund får man nog leta efter. Barnvänlig också, vilket ju är himla bra när man nu har fått fyra fina barnbarn. Hon är ju årsbarn med Grynet, och sen har det droppat in ett Pyre, en Kickan och ett Knytte, och Loppan, hon älskar dem alla.  

Huliganen, salig i åminnelse, han var lite mer av ordningspolis. Och alldeles för macho för att låta sig kläs i prinsesstiara. 

Nu är ju inte Loppan alltid så tjusig och glittrig. Ånej, vi har varit ute och traskat runt i alla väder; solsken och regn och snö, och Loppan, hon har alltid haft samma frejdiga humör. Ja om det inte åskar förstås, men vem vill vara ute då? Vi har gått i skogen, vid havet, i stan och lite överallt. Vi har tränat nosework och rallylydnad (fast nu var det ju det där med terrier och selektiv hörsel...), vi har tränat hooper och till och med lite agility, vilket föll på att matte är långt ifrån så smidig, snabb och stark som Loppan. 

Numera nöjer vi oss med att röja runt utan minsta lilla krav på lydnadskonster överhuvudtaget. Med ålderns rätt. Matte, ja hon är minsann inte heller så lydig om man nu ska vara skrupulöst ärlig. Nej, Loppan hon är uppfostrad på det sätt som hon tycker är tillräckligt, och är Loppan nöjd, ja då är matte nöjd. Livet är till för att levas och inte till för kadaverdisciplin. Emellanåt säger jag ändå till Loppan att "jamen lilla vän, någon gång kan du väl lyssna på vad matte säger?" och då tittar hon på mig med sin snälla pepparkaksbruna ögon och ser frågande ut. För lyssnar, det gör hon. Men för övrigt är hon en fri själ. 

En rarare vovve, det får man leta efter. Och förhoppningsvis har vi många år kvar med att ränna runt i grönskan med våra hundkompisar och deras mattar. 

Så grattis på dig, lilla Loppan! Helt olik Huliganen, men lika utmärkt på ditt eget terrieraktiga sätt. Hurra!

 

Nu spruttar det på!

I vårkänslorna alltså. Ja, jo, förvisso hade jag vinterjacka på igår morse jag Loppan och jag rände ut i den soliga men kyliga morgonen. Men det var ju då det. Sen värmde solen upp, och när maken, Loppan och jag rantade iväg för att hämta Kickan och Knyttet på förskolan, ja då behövdes bara jacka modell tunnare. Loppan var iförd sin sedvanliga päls.

Sen kunde vi hänga i trädgården medan vi väntade på mamma och pappa som varit på någon kurs av säkert informativt slag, men jämfört med att måla stenar och brädbitar tillsammans med flickorna så tror jag nog att det var vi som drog det längsta strået. Tack gode gud att mina informationsmötes- och utbildningsdagar är över. Nuförtiden anser jag mig var just så informerad och utbildad som nöden kräver.

När  det inte målades stenar så klättrades det i stjärnmagnolian, och vårigare motiv får man väl leta länge efter!

Idag har det minsann varit ännu vårigare. Ljuvligt, jag säger bara det. Maken, Loppan och jag drog iväg in till stan, fast först måste vi ju titta på installationen som Hallands Trädgårdsförening gjort nere i Nissan precis vid Kapsylparken. ("Du sa ju att den låg vid Filtparken" sa maken på sitt mest förargliga sätt när vi skulle göra rätt vägval mot blomstren. "Kapsyl eller Filt, höger eller vänster - du känner väl mig och mima geografiska anvisningar" svarade jag och tittade svalt på honom). När vi hade beundrat färdigt gick vi och vaccinerade maken mot TBE. Fästingar ska man hålla kort! Räliga djur. Själv har jag vaccinerat mig sedan länge, men maken har ju inte sett sig som en sådan som ränner runt i fästingmarker. Fästingar är synnerligen sällsynt och sporadiskt förekommande på bibliotek och i arkiv tycker jag mig förstå - men numera är ju maken en sån som svingar sig runt i grönskan på jakt efter kantareller och annat, och då, då vet vad inte vad man möter för vilddjur. 

När maken vaccinerat sig färdigt gick vi och fikade på Broktorpsgården. Gammalt och hundar tillåtna - bättre blir det väl inte? 

- Gör nu inte konstiga grimaser utan se normal ut, förmanade jag maken. Nåja.

Efter uppäten bulle (hallongrotta i mitt fall) promenerade vi hem igen och sen kunde man minsann ägna sig åt balkongliv utan minsta kofta. Präktig randig t-shirt  och jeans var jag dock iförd, så att ingen tror jag skrämde grannarna i sken.  Det blev såväl virkning som en liten pink gin där i solskenet en vanlig sketen onsdagskväll.

Ja, jag säger då det; livet är så mycket behagligare som pensionär. 

Helgfinalen

En alldeles utmärkt helg, ja för att inte säga vecka, har det varit. Det har bjudits på golf, sol, lite kalla vindar, utflykt till Helsingborg med syrran för att hälsa på den trevliga ex-svägerskan, fika i trädgården och häng med Grynet och Pyret. Vad mer kan man önska sig?

Grynet och Pyret ville inte vara med på foto, men vi shoppade, fikade och handlade lördagsgodis och sen gick vi hem och spelade Uno där det blev så bra inrättat att vi alla vann åtminstone någon gång. Så ska det vara tycker mormor; alla ska få vara vinnare och glada. Det är inte så mycket vinnarskalle över mormor.

Ett foto blev det dock från Helsingborg i torsdags där vi traskade nerför backen för att skåda havet. Sen fick vi gå hela vägen uppför igen, men det var det värt!. 

Och som en alldeles grandios final så hittade jag rabarber färdig att plocka i trädgården imorse efter Loppans och min morgonpromenad. Vad bättre att inviga den nyrengjorda ugnen med än att baka en rabarberkaka? Ja, jag har då svårt att hitta på något. Jodå minsann, ibland slår städlusten till; alltså har jag gjort rent såväl ugnen som fläkten, frysen och skafferilådorna. Sen tittade jag fundersamt på kylskåpet också... men något ska man väl ha att göra en annan dag? Förresten skulle jag ju baka rabarberkaka, Sånt är viktigt. Och laga en bolognese på kronhjortsfärs som ska serveras med pecorino, tagliatelle och ett glas rött ikväll. För att jag är värd det. Och maken. Och Loppan - fast hon får hundmat. 

Så ja, bra avslutning på den här veckan! 

Långsamspaning

 Man läser ju om det där med slow-TV, om älgar som i sin egen takt förflyttar sig genom landskapet utan minsta regissör eller en endaste stuntman inom synhåll. Jag har förvisso inte tittat (än, i alla fall), men jag tycker att det är något innerligt sympatiskt med tanken. Inga biljakter. Inga svordomar. Inga snabba klipp eller växlingar mellan olika tidsepoker. Just go with the flow, liksom.

Loppan och jag, vi har faktiskt skruvat till konceptet ytterligare! Nu har vi skippat tv-kameror och älgar, nej nu är det hard-core långsamspaning av ekorrar som gäller. Varenda morgon ska vi speja på de små gynnarna som aldrig låter sig fångas. Och i ärlighetens namn vet jag inte om Loppan vill fånga dem. Smyga på dem? Absolut. Men mest spanar hon på dem där de knatar runt och äter nötter eller vad de nu pysslar med. Ännu mer spännande är det när de far upp i träden och Loppan, hon har stenkoll när de svingar sig runt som fyrbenta små Tarzans med svansar. Då får vi ta en paus och bara beundra akrobatiken. Ingen hets. Ingen stressig jakt efter nästa sensation. Det är morgonen, Loppan, ekorrarna, träden och matte. Det får ta sin tid. Vi har ingen brådska.

Fint så. 

Äntligen!

Så kom då äntligen söndagen vi längtat efter. Det var ju ett antal år när man fick sin dagliga dos av hästdoft, hästmys och stall-liv tillgodosett. Intensivt, roligt, ibland oroligt med halta hästar och transporter till djursjukhuset, rätt kostsamt - men oj så tillfredsställande och mysigt. 

- Blir det inte jobbigt att behöva åka till stallet varenda dag? frågade folk som inte gripits av hästbacillen och dottern och jag stirrade helt oförstående på dem. Jobbigt? Hur tänkte de då? Det finns inget bättre sätt att låta dagens förtretligheter rinna av en än att tillbringa några timmar med djur och vänner och lite kroppsarbete. 

Men var sak har sin tid och nu är det rätt många år sedan vi fick ta farväl av vår vackra Flisan och det där med att klappa häst har det varit synnerligen sparsamt med. 

Tills nu! Pyret, dottern och jag fick umgås med Legolas. 23 år ung, med fina flätor i man och svans och med en charmerande personlighet. Bums när vi kom in i ridhuset klickade det till och man kände den välbekanta och angenäma doften av häst och spån.

Först tittade vi på tavlan med alla redskap som kan behövas när man sysslar med häst och som Pyret läst om i sina hästböcker. Hovkrats och piggborste och ryktborste och grimma och allt vad det var. En häst kräver sin skönhetsvård!

Sen klev vi in och hälsade på Legolas! En fin fux med mjuk päls som lät sig klappas på och gosas med. Mormor sken som en sol - att få lite hästdoft i näsan, det är ljuvligt det! 

Sen var det äntligen dags att sitta upp och ge sig iväg på lite skogsridning. Mamma ledde Legolas och Pyret uppvisade en naturlig fallenhet för det där med att sitta till häst. Rak och balanserad som den mest erfarna husar.

Man fick lära sig hur man hjälper sin häst i uppförsbackar med att luta sig framåt och sitta i lätt sits, och sen att luta sig bakåt i nerförsbackarna. Allt gick som smort! 

Trav blev det också, och då hängde mormor inte riktigt med när Legolas och Pyret ångade iväg. Dottern som är spänstigare klarade det bättre.

Vi mötte cyklister och hundar och hästarna tog det med knusende ro. Man såg att våren var på gång och grönskan började göra sånt som grönska gör; blir grön till exempel. På slutet kom det lite regn, men vad gjorde väl det? En riktig hästtjej rider i alla väder.

Efter trekvarts ridning var det dags att tacka Legolas för ridturen. En snäll och vänlig bekantskap! Och efter det blev det en välförtjänt fika inne i en djungel till cafe. En utmärkt söndag på alla sätt och vis, och sen åkte mormor hem och sköljde hästdoften av stövlarna. Det är ju tur att man har en sån utmärkt vovve som väntade på en så att inte separationsångesten blev för stor.

Hästliv. Så himla mysigt! 

 

Varför blogga?

 En ganska berättigad fråga kan man ju tycka. Är det inte lite väl navelskådande att sitta där och bre ut sig över sitt garn och sin hund och sin make och barn och barnbarn? Men å andra sidan - om man nu inte gör det så försvinner ju mycket av minnena in i en dimma. Alltså, det behöver ju inte ens vara länge sedan, det räcker med att maken frågar mig "vad gjorde vi förra onsdagen?" och både han och jag stirrar tomt på varandra. Att det var en onsdag (eller tisdag, eller fredag eller annan valfri dag) det får väl ändå anses vara ostridigt. Men komma ihåg vad man gjorde?? Nej här gäller det att blogga på så att man kan blicka bakåt på alla minnen av små, små yttepytte barnbarn som nu är stora och långbenta och upplyser en om sakernas tillstånd, man vill kunna se Loppan som liten yster och synnerligen skuttig och tuggig valp, man vill kunna se tillbaka på resor och minnen och lite av varje. Minnet behöver helt enkelt blogg-kryckor.

Nu upptäckte jag helt plötsligt att det gått nästan två veckor sedan sist, så nu får jag se om någon hjärnsynaps kan spasmodiskt rycka till och komma upp med något som vi gjort sedan dess.

Ibland är det enkelt. Om man tagit ett blåsigt foto ute vid Frösakull, där vi gick sista dagen vi var i Halmstad under påskbesöket. Då hade stormen Dave lugnat ner sig, men hårtestarna viftade runt rätt bra ändå får jag säga. Så finns det foto, ja då minns man ju ändå. 

Vi var minsann kulturella också, och gick på årets Vårsalong på Halmstad Konstmuseum. Den lämnade oss rätt kall, ska jag väl erkänna. Maken blickade frågande på ett konstverk (?), som bestod av tre slipsar som hängde på ngåot slags grisskära krokar. - Begriper du dig på det här? undrade han sedan och jag fick erkänna att sagda konstverk (?) framstod som ett totalt och ointressant mysterium för mig.

Då var utställningen om och av Tyra Kleen desto roligare. En stilig kvinna som fräste runt i världen och målade och fotograferade och funderade på livets mysterier och det ena med det andra. 

Det här var hennes uppfattning om äktenskapet; hur kärleksfullt monstret än blickar upp på kvinnan så är hon ändå fjättrad vid honom. Undra på att hon aldrig gifte sig. Själv har man ju haft betydligt större tur i äktenskapslotteriet, men å andra sidan så blev jag ju ingen framstående konstnär heller. Fast jag vet inte om det finns något samband? Känns som att många framstående kvinnliga konstnärer ändå hamnade i en äktenskaplig boja vare sig de ville eller inte.

Men nu ska vi inte vara så dystra och misantropiska, låt oss avsluta det kulturella inslaget  med några flärdfulla skelett på festhumör. Sånt piggar alltid upp. Och Tyra Kleen, hon ägnade sig minsann inte åt slipsar på grisskära hängare. 

Nu har vi varit i Lund en vecka, vi har haft styrelsemöte och det är alltid en välsignelse när det är avklarat. Diskussionerna kan vara långa och många och framkalla en leda vid livet. Och livsleda, det vill man minsann inte ha. Det har promenerats med hundar och vänner och och årets första trädgårdskaffe är drucket. Magnoliorna är på gång, de första rhododendronen i Botan blommar för fullt och våren är definitivt på gång, även om en fortfarande är en aning kylslagen av sig.