Det beror på vad man jämför med

Oj vad tiden går - nu är det redan en knapp vecka sedan Grynet och Pyret lämnade Halmstad och återbördades till föräldrarna. 

Men innan de åkte hann vi med ytterligare lekplatser, den här gången den nya piratlekplatsen i Tylösand i värmen. Det måste vara en av de finaste utsikterna man kan ha när man gungar? Och om man inte gungade så kunde man ju slå volter eller klättra upp i piratskeppet. Och med "man" menar jag ju då inte undertecknad.

Sista kvällen gick vi på Pinchos. - Här gick jag på disco när jag var ung" sa maken och tittade sig nostalgiskt omkring. Då hette det Norre Kavaljeren, och om man inte svingade sina lurviga på dansgolvet kunde man spela black jack eller roulette. Maten och servicen var väl lite sisådär, men de nostalgiska minnena vägde upp. Numera dansade man inte, men däremot kunde man ju rida på en elefant om man ville. Det ville Grynet och Pyret. 

Sen kom fredagen och det var dags att köra mot Lund, med omväg via Hässleholm där mormor skulle träffa en läkare för att diskutera den kommande knäoperationen. Mormor har länge haft knotiga knän som Grynet uttryckte det i yngre dagar, och nu har väl knotigheten nått en gräns där det liksom inte går längre så nu blir det operation. - Kan man få långa slanka ben när du ändå karvar? undrade jag förhoppningsfullt, men det verkar sämre med det. Och med tanke på att det bara är det ena knäet som ska opereras så vore det kanske dumt att ha ett långt, slankt och ett kort och knubbigt ben. 

Medan mormor var inne hos läkaren gick morfar, flickorna och Loppan på en promenad i värmen. Morfar hade i kart-appen i mobilen hittat ett litet grönområde med dammar där de kunde gå, det verkade ju trevligt. Det var det inte visade det sig, det var fullt med sly och när de äntligen pustat sig uppför en brant backe så var dammarna bakom stängsel så det var bara att knata ner igen och köpa glass. - Pyret sprang uppför backen! sa morfar förundrat till mig, själv hade han fått göra någon paus eftersom det var så brant och varmt. Alla var dock vid gott mod och det blev ännu mera glass när vi stannade vid Bosjöklosters golfbana och åt lunch. Ä're varmt så ä're, och då behöver man glass.

Så småningom kunde jag se vad läkaren hade skrivit i journalen; "vital dam" stod det, och det kändes ju bra. Fast det beror väl på vad man jämför med; jag hade till exempel inte slagit volter som flickorna, eller för den delen kutat uppför branta backar. Och dagen efter den natt när jag varit ute med Loppan två gånger när hon hade lite tjall med magen, ja då kände jag mig verkligen inte vital. Fast för det mesta gör jag nog det ändå - och då känns det ju lite bra att ha det svart på vitt sådär. Vital. Jomen. 

Sporttider

Det har varit så många idrottsliga aktiviteter på sistone att man kunde tro att vi helt plötsligt hade utvecklats till en synnerligen atletisk familj. Detta vore en himmelsskriande feltolkning, i alla fall om man menar undertecknad.

Vi gick ut hårt med fotboll; VM-match minsann och alla var synnerligen peppade. Halmstad kryllade av gultröjade människor som skrålade "mål, mål, mål!! vi vill ha flera mål!" och måhända slank det ner en eller annan öl. Det verkade finnas en korrelation mellan mängden öl och nivån på skrål observerade jag.

- Men herregud, sa jag till maken när vi passerade ett balkong med ett gäng ynglingar som var synnerligen peppade, - hur ska de orka? Matchen börjar klockan 19 och nu är den bara 15. Nåja, det var ju inte vårt problem, vi skulle titta på när Sverige tvålade till Nederländerna tillsammans med Kickan och Knyttet och deras föräldrar. Flickorna var minst lika peppade, och det alldeles utan tillstymmelse till alkohol. 

Men tja, så gick det som det gick. Knyttet övergick till att heja på domaren, flickorna tröstade sig med popcorn och fotbollschips och det gjorde de rätt i. Punkterade förväntningar, minst sagt.

Dagen därpå, då såg vi inga gula fotbollströjor alls, men vi fortsatte vår sportkarriär. Denna gång stod det minigolf på programmet. Vi åkte till Japan på Östra Stranden där maken spelat när han var barn, och där våra barn också svingat en eller annan golfklubba. Ganska svåra hål, men Grynet kämpade på och fisxade flera hål alldeles utmärkt. Pyret var protokollförare och räknade ihop slagen, och efter en hård batalj blev det oavgjort mellan svärsonen och maken, med dottern och mig som runner-up. Vi tackade oss kollektivt för en god match och firade med en glass som satt som en smäck. Glass är aldrig fel!

Sen åkte flickornas föräldrar hem medan flickorna stannade hos mormor och morfar. Eftersom sommaren kommit åkte vi och badade. Dock inte i havet, utan på Brottet som inte är så kriminellt som det låter. Grynet och Pyret tyckte att det var lite svalt i vattnet men tog sig ändå ett dopp. Jag skickade foton till dottern, alias mamma (ja det blir lite förvirrande det där med döttrar och mammor i flera generationer) och undrade om hon kände igen sig. Hon och sonen (ja, alltså inte hennes son utan undertecknads) hade ju badat där när de hälsade på sina farföräldrar i Halmstad när de var små.  - Hade ni med kall saft i termos och nektariner, för det hade alltid farmor, svarade hon. Jag fick lite generat erkänna att det rått en förfärande brist på såväl saft som nektariner.

Så kunde vi ju inte ha det, här fick bli bättring!  Så när vi åkte till lekplatsen på Galgberget dagen därpå, ja då hade mormor med såväl saft, som äpplesockerkaka och kaffe. Man behöver styrka sig när man far fram som ett jehu och bland annat fräser runt i zipline. Nu ska ingen tro att undertecknad gjorde det, det var Grynet och Pyret som fräste runt. Dock fick morfar och mormor kaffe och sockerkaka de också, trots bristande gymnastiska insatser. 

När vi hade hämtat Loppan hos frisören där hon varit på spa-dag och blivit alldeles väldigt mjuk och fluffig och fin, åkte vi hem till kusinerna där vi bjöds på kvällsmat vilket var väldigt mysigt. Sen lämnade vi bl.a. en 2-åring - men en som fyller 3 år idag minsann! Hipp hurra för Knyttet! Tänk att nu har vi inga småbarn som barnbarn längre. Nästa helg blir det kalas och det ser vi fram emot. 

Jakt på gös

 Det var dags att introducera Halmstad för gänget. Eftersom vi alla är i 70-årsåldern nu (alltså, HUR märkligt ser inte det ut? för att inte tala om att skriva??) så känns det ju lite, tja, konstigt att skriva "tjejgänget". Maken föreslog "damgänget" men jag vet inte, jag. Känns mer som sherry och bridge. Det kan ju dock vara mina fördomar som talar. Låt oss, i alla fall för nu, kalla det kompisgänget.

Själv ville jag så klart visa upp Halmstad från dess soligaste och mest inbjudande sida. Åt detta hånlog SMHI och förespådde regn. Men jaja, de har ju haft fel förut. Själv åkte jag upp dagen före för att handla bubbel och mat och andra förnödenheter. Solen sken och det var med största självövervinnelse jag gick in från balkongen för att dammsuga. Maten, det skulle bli knaperstek gös med diverse tillbehör, så jag traskade också iväg till den lokala fiskaffären, som visade sig ha stängt. Men det var ingen ko på isen, de skulle öppna klockan 10 dagen därpå, och tjejerna/damerna/kompisarna skulle hämtas vid tåget 11.45. Gott om tid således. Alltså kom jag till fiskaffären strax efter 10, klev in och möttes av en synnerligen tom fiskdisk. En ensam laxsida låg där och glodde sorgmodigt på mig. Ja, alltså, den hade glott om den haft ögon och levt, nu var det ju lite si och så med den saken. 

- Har ni ingen gös? undrade jag och tänkte att de hade väl inte plockat fram den ännu. - Vi får ingen leverans förrän vid halv 12 fick jag till svar. - Men mina  gäster kommer ju kvart i 12, så det går ju inte klagade jag då, men sen undrade jag om de i alla fall kunde lägga undan lagom mängd av önskad fisk. - Vi får kanske ingen gös, det fick vi inte förra veckan fick jag till svar.

Nähä. Men sen kom jag på, det finns ju en fiskbil i Söndrum. Aha! Google meddelade att den öppnade 10.30 så livet lekte igen och jag körde ut till Söndrum. Där det inte stod någon fiskbil. Alls. Jag kilade in på ICA där de meddelade att fiskbilen var "några minuter" försenad. OK, jag väntar, tänkte jag mer eller mindre tålmodigt. De som känner mig inser att det förmodligen var "mindre". Minutrarna gick och regnet började strila. Då ringde jag till fiskbilen och undrade när de tänkte komma, vavava? Föraren, som var av en skämtsam natur, svarade glatt att "nä, det regnar så förbannat, så vi kommer inte idag". Fast sen förbarmade han sig och sa att de var på väg. Vid det laget hällde regnet ner, och att jag galopperat bort och hämtat en paraply i bilen, det var lite som att stänga båset när kon hade rymt. Too late. Kl 11 kom bilen och jag plaskade dit och sa förhoppningsfullt "Gös?". - Det var den enda fisklådan jag glömde i affären, svarade den skämtsamme fiskhandlaren då, fast denna gång var det inget skämt. The gös had not left the building, så att säga. Vi enades om kolja.

Koljan och jag drog hem i ilfart, strumpor byttes och en minut innan tåget rullade in på perrongen stod jag där med paraply och torra strumpor.

Sen, sen blev det mat och prat och bubbel och mera regn - men dan därpå, då sken i alla fall solen när vi tog en promenad längs Prins Bertils stig i blåsten innan vi avslutade träffen med en förträfflig lunch på Fyr. 

Koljan? Den skötte sig utmärkt och blev väldigt god, om jag får säga det själv. 

Den blomstertid

 Skolavslutningsdags! Finns det något ord som mer framkallar känslan av blå himmel, syrenblom och att det vore på sin plats med lite jordgubbstårta? Alldeles oavsett att syrenerna blommat över och att himlen var lite si och så. Jordgubbstårta blev det inte heller, men sommarlovskänslorna var på topp när Grynet och Pyret hade skolavslutning! Tänk att Grynet ska börja mellanstadiet och Pyret börja 3:an - Stoppa Tiden, jag hinner inte med!! vill man utropa. Tiden hejdar sig inte, men först ska det ändå vara 67 dagars sommarlov.

Vi hämtade flickorna och tog den traditionella sommarlovsbilden i trädgården. Pappa kunde tyvärr inte vara med, så han fick ersättas av Selma.  

Sen följde det traditionella schemat; vi gick på restaurang och åt mat, och medan vi väntade på den visade Grynet och Pyret upp den senaste danstrenden från TikTok (?) för oss. Trots att vi var väldigt mätta gick vi såklart och åt glass efter det. Jo, för som vi blev underrättade om, barn har tre magar; den vanliga som kan bli full när man ätit tillräckligt, den som alltid är full när det serveras något som inte är gott och så en godismage, och där  finns det alltid plats. Jag antar att det gäller även glass. Själv har jag definitivt en glassmage som alltid har plats för glass. 

Medan vi åt vår glass tittade vi på studentflaken som i sakta mak körde förbi och visslade och tutade. "Ett flak kommer lastat med 3 års barnarbete"... fast nu ska de ut i vuxenlivet även om de ser hjärtskärande unga ut. Om 9 år är det Grynets tur. Tanken svindlar.

Efter glass var det dags att traska hem till Loppan som väntade otåligt. Som vuxen går man ju sådär lite tråkigt, ena foten före den andra i ett kanske inte så inspirerat mönster. Är man 8 och 10 år far man fram på andra sätt; bara gå på svarta stenar, hoppa över alla skarvar och kånka runt på varandra. 

När vi gick förbi Domkyrkan fick jag en plötslig fotografisk inspiration! - Ställ er framför kyrkan, så får jag ta en bild, det blir fint! bad jag flickorna. De tittade roat på mig och informerade mig om att jag var värre än mamma på det där med att fotografera ideligen, ideligen. Men de poserade snällt, och visst blev det bra? 

Så småningom kom vi hem till Loppan som nästan slog knut på sig själv i förtjusningen över att få träffa Grynet och Pyret, och innan man visste ordet av var den avslutningsdagen slut. Men det kommer flera. Många års barnarbete väntar. 

Utomhusliv

 Ja, jo, det åskar ibland och det regnar ibland, för att inte säga att det blåser ibland. Men det finns inget dåligt väder sägs det ju, bara dåliga kläder. Jag tycker verkligen om att vara utomhus. Alltså inte så att jag skulle vilja leva som nomad resten av mitt liv i ett litet tält, jag gillar ju moderna bekvämligheter också, där en skön säng står högt upp på listan. Dessutom tycker jag även om inomhusaktiviteter; sticka, laga mat, baka, pussa på maken. Förvisso kan man göra de flesta av dessa aktiviteter utomhus också, men nu ska vi inte vara petiga här och märka ord. När man suttit och stickat/bakat/pussat och allt vad det är, ja då måste man ut! Himla tur att man har hund kan jag ju säga. Sen ska jag också säga att maken numera också ränner runt utomhus titt som tätt. Kanhända lite mindre titt, för att inte säga tätt, som undertecknad, men Loppan och jag, vi får numera ofta sällskap på våra rundor.

Häromdagen var det dock bara Loppan och jag som var ute i Skrylle och traskade runt på Hundspåret. Där hade det bytts ett antal nya naturhinder och det måste ju prövas. Loppan sprang raskt igenom den urholkade stocken och hoppade sedan glatt upp på en stubbe. Klart detta måste förevigas! Ja, jo, jag har ett antal, för att inte säga många, foton på Loppan där hon poserar på stockar och stenar och allt vad det är, men inte kan det väl skada med en till. När hon är så söt? Stolparna där man skulle gå slalom runt struntade hon dock i, men vad gör väl det? Matte klappade om sin Loppa och försäkrade henne om att hon var världens duktigaste Loppa ändå. Nunnan från Rögle kloster som just då passerade oss i skogen log instämmande. Jag tänker att klosterlivet nog livas upp med ett eller annat möte med en liten raggig terrier i skogen, oavsett om hon går slalom eller ej.

En annan dag var det Loppan som inte fick följa med. Maken och jag drog ut till golfbanan och avverkade 9 hål. Min förskräckta min kommer sig av att jag fick däng av maken. Tur att han är så gullig, då unnar man honom att vinna. (Förresten vann ju jag förra rundan. Och vänta bara tills nästa gång!) 

Sen fick vi ändå till en tripp i naturen där såväl make som Loppa som undertecknad var med. Vi gick från Tylösand via Tjuvahålan till Rhododendrondalen. Turen började i strålande solsken, men sen kom det några droppar. Fast dropparna avtog och vi traskade vidare, med en liten paus där man har fin utsikt ner mot Tjuvahålan. Kan vara bra med en paus där, för den knipsluge förstår ju att för att ha en backe ner mot Tjuvahålan, ja då måste man ha traskat upp för en tämligen brant backe för att komma dit. Därav pausen. 

När vi tagit oss runt rundan tyckte jag att det vore en himla bra, för att inte säga genialisk, idé att ta sig ut till Möllegård och avnjuta Ricardos glass som inte går av för hackor. Då kom regnet. Och inte ett litet stilla sommarregn, nej, nej, det hällde ner. Nog för att jag gillar glass och skulle kunna äta det varje dag om jag nu inte vore så gammal och förnuftig, men glass i en syndaflod? Nja. Det blev kaffe hemma i stället. 

Det som är bra med utomhusliv är ju också att det kan vara så varierat! Man kan skida runt i Antarktis. Man kan hänga i lianer i en eller annan regnskog. Man kan, som sagt, traska runt på Prins Bertils stig. Men om man nu inte känner för vare sig Antarktis eller regnskogar, det ena verkar kallt och det andra verkar varmfuktigt och säkert en massa creepy crawlies, som engelskmännen så träffsäkert benämner det, vad gör man då?

Jamen då kan man hämta de yngsta barnbarnen på förskolan och ta en paus i en hundrastgård som Kickan och Knyttet ville. - Då kan vi leka med Loppan, farmor! deklarerade de. Leken bestod i att kasta ut små hundgodisbitar som Loppan fick leta reda på. En utmärkt lek ansåg Loppan. Helt i hennes smak.

När vi lämnat av flickorna (och hunnit med lite ritande också), ja då ilade vi vidare mot nästa utomhusaktivitet som bestod av derby mellan Halmias och HBKs damlag. Trots att vi ilsket insåg att domaren var avgjort på HBKs sida så slutade bataljen 0-0, och det är måhända det bästa man kan säga om den matchen. Vi var försedda med paraply, varma tröjor och ullstrumpor på fötterna eftersom det regnat och varit lite småruggigt tidigare på dagen. Men si då sken solen, så de inköpta Halmia-kepsarna som vi skaffat för att a) stötta Halmia och b) så skydd mot kvällssolen, de hade behövts. De låg dock hemma på hatthyllan och där gjorde de verkligen ingen nytta.

Men vi hade ändå tur, för vi kom hem, Loppan fick en promenad och sen sjönk vi ner i fåtöljerna för att titta på Sverige-Grekland (maken) och sticka (jag) - och sen drog åskan in med dunder och brak och hällregn. Och då, då ville man verkligen inte vara ute. 

Ponnytjej

 Pyret är på god väg att bli en riktig ponnytjej! Så roligt det är att våra barnbarn har så många, men så olika intressen! Livet blir så rikt och intressant. Ena dagen går man på teaterföreställning med Grynet, en annan ser man hisnande gymnastisk akrobatik av Kickan och Knyttet - och i fredags var det åter dags att bege sig till Kummingården. Den här gången var det ridlektion som stod på programmet, ingen skogsridtur.

Pyret tilldelades Loxi, en pigg yngling på 8 år med ett fint pannband med rosa pärlor. Nu såg man kanske inte så mycket av det, för han hade också världens yvigaste och tjockaste man. 

Till att börja med leddes hästarna av medhjälparna, i Pyrets fall mamma, men när de blivit lite varmare i kläderna fick de som ville rida på egen hand. Man fick lära sig hur man gör halt, hur man håller tyglarna och hur man styr, och sen var det fritt fram i den roliga hinderbanan. Första gången jag sett kaktusar, ankor och nyckelpigor på en ridbana, men jag får ju säga att de tillförde en viss glans och atmosfär! 

Pyret och Loxi skötte sig utmärkt! Och dottern visade sig ha god kondition när hon fick springa några varv runt ridhuset när det var dags för trav. Då var mormor glad att det inte var hon som var medhjälpare..

Sen avslutades lektionen alldeles för snart med balansövningar på hästryggen; kura ihop sig som en köttbulle, veva med armarna som en väderkvarn, klappa hästarna på svansen och allt vad det var.  En väldigt bra ridlektion var det, och Pyret var jätteduktig; balanserad och smidig så jag tror att Loxi var väldigt nöjd med sin ryttare.

Efter lektionen fick mormor också komma in i ridhuset och klappa lite häst. En utmärkt start på helgen!

 

Kalas, ödlor och gymnastik

Helgen har bjudit på lite av varje. Maken, Loppan och jag hade övernattningsgäst, ingen mindre än Kickan som kom försedd med värdinnepresent, nalle och kudde. Farmor fick morotsfrön och jordgubbsdoftande doftljus. Morotsfröna planterades bums i en kruka i brist på rabatt och ljusen tändes till ugnspannkakan som serverades till kvällsmat. - Ungspannkaka och vatten? utbrast maken förvånad som kanske är van vid lite annat en fredagskväll, men pannkakan gjorde succé, precis som glassen som serverades till efterrätt.

Efter lite Pelle Svanslös somnade Kickan gott och sov sedan hela natten. Väldigt trevligt att få sällskap på morgonpromenaden och dessutom få kompetent promenerarhjälp. Maken är utmärkt på många sätt och vis, men att studsa upp i arla morgonstund och gå på promenad är kanske inte det första som faller maken in.

På eftermiddagen blev det födelsedagsfika för Loppan, bättre sent än aldrig kan man säga. Det bjöds på lite misslyckade minicitroncupcakes. Ja själva cupcaksen var kanske inte så misslyckade, men frostingen! Å herredumilde. Jag testade alla trix som Google föreslog för att få en rinnig frosting fast, men trots att jag tillsatte så mycket florsocker att man fick hål i tänderna bara av att titta på den och gav den en omgång i kylskåpet så envisades den med att fortsätta rinna. Nåja, det finns inget som inte hallon och strössel inte kan hjälpa upp, åtminstone till viss del.

Loppan, hon fick en ödla och hundkex, så hon var synnerligen nöjd. 

Efter fikat var det dags att motionera bort frostingen, så vi knallade bort till lekplatsen i Norre Katt och flickorna for runt och brände kalorier så att det var en fröjd att se. Själv hoppades jag att det gav effekt även hos farmor.

Faktum  är att om det hjälper med motion per ombud, ja då borde farfar och jag vara oerhört vältränade. På söndagen var vi nämligen och tittade på när Kickan och Knyttet gymnastiserade. Det hoppades och studsades och slogs kullerbyttor som om alla leder vore mjuka och medgörliga. Himla roligt att se! Så spänstiga och glada barn som fräste runt som om det inte fanns minsta lilla platta i närheten som lockade.

Efter all denna motion åkte farfar och jag sedan hem och tog det lugnt. Man kan bli lite trött bara av att beskåda så mycket energi, men en väldigt mysig helg hade det varit. Ödlan, den lever fortfarande. Hur länge detta saliga tillstånd för ödlan varar, ja det är en annan fråga. Loppan är ju något handikappad av sin tratt - men trattlösa tider kommer och då är väl ödlans utsikter något dystra.