Ibland hjälper det inte ens med etiketter

Jag gjorde som jag skrev i förra inlägget; förfärdigade en etikett och satte på burken med torkad Karl Johan. "Så fint!" sa jag uppmuntrande till mig själv och knallade iväg ner med lite sopor till soprummet. När jag kom upp igen stod maken där och såg lite så där förargligt road ut.

- Vilken tjusig etikett du gjort! sa han vänligt. - men varför skrev du "Karl Johan 2027" på den? undrade han vidare (och det var där det lite förargligt roade kom in).

- Äääähh... svarade jag intelligent då, och sen sa jag att det fanns liksom inget bra svar på den frågan.

- Du kan ju göra som Magdalena Andersson då, replikerade maken, svara på något helt annat än det som frågeställaren undrat.

Bra tänkt! - Lunchen är klar, sa jag då och tänkte att det där, det klarade jag mig ju fint ifrån. Etiketten är nu ändrad men jag får väl erkänna att den inte riktigt får mig att känna mig sådär präktigt organiserad. Inte i just det här fallet åtminstone. 

Det visste vi ju redan

Maken brukar emellanåt se det som sin uppgift att informera mig om diverse vitt skilda saker; ägarlängder i historiska kvarter i  Halmstad, den gastkramande ställningen i div 3 (?) där Halmia helt plötsligt har börjat spela som en påse nötter, när Sverige började spela ishockey med hockeyklubbor och inte bandyklubbor, ja lite av varje. Man kan bli allmänbildad vad gäller icke så relevant information när man är gift med maken. Kunskap är makt, sägs det ju.

Idag kom maken upp och informerade mig om att nu, nu säger experterna att det är dags för Karl Johan-säsong! Svampsäsongen hittills har ju mest torkat bort, det har ju inte varit som i den gamla Tomas Ledinlåten "sommaren är kort, det mesta regnar bort". Näsåminsann. Ingen kan säga att vi är världens mest rutinerade svampletare, men vi har ju ändå hittat några ställen som levererar på en liten, men dock, nivå. Så icke tidigare i sommar. Inte minsta svamp i sikte.

Nu har det ju ändå regnat lite, så i fredags greppade vi svampkorgen och gav oss iväg till "vårt" ställe. Kanske inte med så stora förhoppningar, men en promenad i skogen är ju ändå skön (om man nu bortser från att den här skogen växer liksom mest diagonalt så man får med dödsförakt hasa sig ner för diverse stup. Säger jag. Maken promenerar mest som vanligt folk som inte är så sjåpiga av sig. 

Vi hann inte mer än starta vår svampexpedition förrän ytterligare en bil svängde in och parkerade på vår lilla plätt!! Vi blängde ogillande på dem, komma här på VÅR plats, vad är nu det för sätt? Nu visade sig att detta var lingonletare, så då blev helt plötsligt stämningen betydligt mer angenäm och vi utstötte diverse uppmuntrande tillrop om "god jakt" och så där.

Och vad hittade vi väl då? Jo inte mindre än 7 Karl Johansvampar! En av dem får vi faktiskt tacka lingonplockarna för, för de sa att "det stod ett gäng sådana om ni går uppför den där stigen". Nu visade det sig vara 1 (en) Karl Johan, men nu ska man inte klaga över tipsad svamp. - Ska ni inte ha den själva? undrade jag förvånat men de var som sagt mer lingon-å-blåbär-människor.

Så nu har vi fått invigt vår julklapp, självaste svamptorken! Den har under ett stilla susande torkat alla 7 karljohannerna och nu ligger de i en glasburk och väntar på att få en fin etikett som undertecknad så fort det är färdigbloggat ska gå och förfärdiga. Jag är synnerligen svag för att stoppa saker i förvaringsburkar och lådor, etikettera och ha mig. Det får mig att känna mig som en organiserad och präktig människa vilket väl inte alltid är med sanningen överensstämmande, men det är lite det där med first impressions. Öppnar man inte mina garderober så kan man förledas att tro att här bor minsann en strukturerad person i stället för en virrpanna.

Idag är det ju dags att rösta. Nu förhandsröstade vi förra veckan eftersom vi, som sagt, befinner oss i Karl Johan-land (och då menar jag verkligen inte Lund). Vi tog Loppan och knallade iväg till Stadshallen där det röstades för fullt, det var förvånansvärt många som ville lägga sin röst i förtid. Vem vet, det är kanske fler än vi som kände skogens lockelse? Jag kollade om det stod någon skylt om att hundar inte var tillåtna i Stadshallen, men det gjorde det inte. Jag har läst att står det ingen förbudsskylt så är hundar tillåtna, och man får ju säga att allt sånt har lättat rejält. Loppan är numera en synnerligen van restaurang- och kafévovve och brukar alltid få beröm för att hon uppför sig så fint. Vi ställde oss i kön och väntade, och efter en stund tyckte Loppan att det var ju inte så värst spännande och förresten hade hon ju ändå inte fått någon valsedel, så hon la sig ner. När vi kom fram till att det var vår dags att dyka in i de små båsen så kom det en tant och sa att "hundar får inte rösta". Jag trodde att hon skämtade, för även om jag tillskriver Loppan diverse mänskliga drag så inser ju till och med jag att hundar inte står upptagna i minsta lilla röstlängd. "Det finns ingen hundförbudskylt" sa jag vänligt då, och då blev tanten osäker, men sa att någon av de andra funktionärerna var allergisk. Nu kan man ju i och för sig undra hur man gör på stadsbussarna då? Eller på de flesta restauranger? Fast det var ju inte lönt att argumentera, och tanten erbjöd sig att hålla Loppan medan maken och jag utförde vår samhälleliga plikt. "Vågar den vara hos mig, den blir inte ängslig?" undrade tanten och jag svarade att det gjorde "den" absolut och sen hörde jag hur tanten hela tiden sa till Loppan att "matte kommer snart" medan jag stoppade de sedvanliga blå, vita och gula lapparna i kuverten och lämnade över dem, så jag undrar kanske vem som var mest ängslig, om det inte var tanten? Loppan tog det hela med knusende ro, jag hämtade henne, tackade tanten och sen knallade vi iväg hem och drack kaffe, nöjda med att ha utfört vår plikt. Så får vi se hur det går ikväll. Om man nu orkar hålla sig vaken under valvakan, det kan hända att man snarkar i fåtöljen då.

Alldeles väldigt firad!

Under veckan som gått har jag fyllt år. Det gör jag ju i och för sig varje år, i likhet med resten av mänskligheten, men just det här året fyllde alldeles väldigt många år. Så pass många att det känns lite surrealistiskt att inse det. "Mogen" är definitivt ett epitet som passar, för att inte säga "övermogen".

Det är ju ändå roligt att fylla år och bli firad, och det har jag blivit med råge! Självaste dagen firade Loppan, maken och jag lite i lugn och ro med present, blommor, bubbel och lunch på stan. Väldigt mysigt! Det ringdes och sms:ades och blomsterbud anlände och jag kände mig så otroligt uppvaktad som aldrig det. 

Sen kom helgen, och med helgen kom hela resten av familjen och firade mig. Ska det va', så ska det tydligen vara ordentligt! Vi inledde med några timmar på Kulturen för att de yngre i sällskapet skulle rasta av sig lite. Det var "Barnens dag" så det var alldeles väldigt mycket folk och gratisglassen varslut, men lyckligtvis inte annan glass, så vi inledde med lite sånt. Sonen och svärsonen valde Päronbiskviglass och jag förstod att just den sortens glass är kanske inte den man ska välja i första hand. Nu är jag ju inte så rasande förtjust i vare sig biskvier eller syntetisk päronsmak så risken är nog inte överhängande. Sedan sprangs det runt och in och ut ur alla små roliga hus och tittades på gamla grejer och sådär innan vi gick hem för att byta om till kalasklänning. Det gällde att anstränga sig lite för alla barnbarnen var jättefina i klänningar.

Vi gick till Mat och Destillat och hade en himla trevlig kväll där, med drinkar och god mat och godispåsar till barnen. Loppan blev så till sig av alla goda dofter att hon höll på att rymma in i köket, men vi hejdade henne i sista stund.  

Innan Vän av Ordning får skrämselhicka av att se Kickan dricka drink så vill jag påtala att just denna var alkoholfri. Sommarspritz i all ära, men har man inte åldern inne, så har man inte. Som tur var hade jag själv det.

Sen pratades det och skrattades och skålades och jag fick jättefina upplevelsepresenter som jag ser fram emot att få ta del av vid senare tillfälle. Kunde inte ha önskat mig något bättre! 

 När alla var mätta och belåtna lämnade vi restaurangen och sen var firandet över för den här gången. Många fina minnen har jag kvar - och mycket roligt att se fram emot bland vinprovningar och glamping i djurpark bland vilda djur!

Jag är så tacksam över att just jag har lyckats få en sån fin familj som begriper precis hur en morfarmor ska firas! 

 

Närmar sig hösten?

 Det är ju onekligen de sista skälvande dagarna i augusti och förr sa man väl att september, det är en höstmånad. Å andra sidan så kan man ha mycket sommar kvar i september, även om det just idag när jag sitter i burspråket i biblioteket i Lund och hörde regnet hälla ner utanför fönstret för ett tag sedan känns avgjort början-på-hösten-aktigt.

Inget fel med det, jag gillar ju hösten. Igår bakade jag bröd för första gången på ett tag, och det känns onekligen också som en höstig aktivitet. Oklart varför. Bröd äter vi ju året om, men måste man alltid vara logisk? Nix. Idag blir det vildsvinsstek till middag och det känns också som höstmat. I alla fall för oss, kanske mindre för vildsvinet, men det har väl inte så mycket att säga till om i detta skedet.

Senaste veckan har tillbringats i Lund och det har varit fint. Det är det som är så bra med att ha två olika boenden, man får byta miljöer och aktiviteter och det gör att livet känns roligt och omväxlande. 

Det gäller att hålla sig i form inför den stundande knäoperationen och jag utför oerhört flitigt och samvetsgrant de övningar sjukgymnasten har gett mig. Det är nästan så att jag är förundrad över mig själv, över all denna plikttrogenhet, jag brukar ju vara den typen som är mer förtjust i tanken på att träna än att faktiskt göra det. Och ja, jag vet att det numera heter fysioterapeut och inte sjukgymnast, men ju äldre jag blir, ju mer benägen blir jag att göra som jag själv vill. Detta, har jag märkt, gäller även hundar. Loppan är ju drygt 10 år nu, och gör verkligen mest som hon själv vill. Hon anser sig färdiguppfostrad på alla sätt och vis, och förresten så vet hon ju ändå bäst själv. Det är lite av själarnas sympati mellan oss.

Men i alla fall, man kan ju frisksporta med mer än en jättejordnöt till pilatesboll och gummiband, man kan ju spela lite golf också. Det blir aldrig mer än 9 hål nuförtiden, man vill ju hinna med annat också, och förresten så orkar inte knäet mer heller. Loppan följer troget med, men när det gäller att hålla koll på vart man slår bollen så tycker hon att det får man faktiskt fixa själv.  "Håll ögonen på bollen" gäller uppenbarligen inte en liten terrier som är mer intresserad av att spana efter sorkar.

En annan dag fick jag följa med dottern och Pyret på ridlektion. Nu var det inte jag som skulle rida, vilket nog var tur för det var några år sedan och jag tror nog inte att ens höftleder hade uppskattat att helt plötsligt behöva kasta sig upp på en hästrygg. Men att få komma till ett stall och umgås med hästar, ja och dotter och dotterdotter, det var otroligt mysigt! Nu höll det på att inte bli som det var tänkt eftersom Lund varit ett bilmässigt inferno de senaste veckorna när E22:an varit avstängd och den biltur hem till den lilla ryttaren och hennes mamma som i normalfallet tar en 5-6 minuter, den tog betydligt längre tid - men allt gick bra och jag fick vara med när det borstades och tränsades och kratsades hovar och reds.

Pyret red den största hästen av alla i gruppen och fick rida först i ledet och det gjorde hon med bravur, trots att hon knappt nådde nedanför sadelkåporna. Men det som saknades i längd togs igen med råge med balans, koncentration och målmedvetenhet. Mormor hoppade nästan av stolthet och hoppas dessutom att hon kan följa med många gånger! 

Vad äter man i Halmstad?

 Nu är det ju väldigt gott med Toast Skagen och Grüner Veltliner som vi stoppade i oss förra veckan på Livbojen i Grötvik, men lite variation i kosthållningen får det väl ändå vara.

Häromkvällen, till exempel, då gick vi till Brooklyn, en relativt nyöppnad restaurang här i Halmstad som vi ville prova tillsammans med några vänner. Det kanske inte direkt var fine dining, men väldigt mysigt och så där comfort food-gott till ett synnerligen rimligt pris. Nu glömde jag att ta foton, så man får helt enkelt lita på mitt ord. Loppan var synnerligen välkommen också och även hon gav flanksteken tummen upp. Eller, rättare sagt, hon hade säkert gjort det om hon haft tummar.

Nu har hon ju vare sig tummar eller några andra fingrar för den delen, men tår med klor har hon. Klorna måste klippas och då får Loppan sitta i husses knä så klipper matte. Hon finner sig godmodigt i det hela, i all synnerhet som hon vet att det utdelas en godisbit per tass. Däremot upptäckte matte att Loppan varit ute och plöjt runt lite väl mycket i lerig natur så efter kloklippningen blev det dusch. Med fler godisbitar, fattas bara annat. Så Loppan, hon äter hundgodis, plus allt som hon lyckas tigga till sig av sin vekhjärtade matte.

Andra dagar, ja då har man besök av Kickan och Knyttet eftersom föräldrarna börjat jobba igen och förskolan hade stängt. Då blir det pannkakor till lunch. Märkligt nog är det så att pannkakor enbart serveras när det finns barnbarn i närheten? Jaja, ibland slumpar det sig så. Jag fick synnerligen kompetent hjälp i köket. Efter pannkakorna traskade vi bort till Österskans och åt glass, för glass är ju gott. Det kan ha varit så att det hade varit klokare med en längre paus mellan pannkakor och glass, för faktum är att flickorna inte riktigt orkade äta upp glassen, så då fick ju farmor offra sig. Farmor har stor kapacitet vad gäller glass. 

Det blev lite gungande i de hängande gungstolarna utanför biblioteket. Den ena har i och för sig plockats ner, men då kan man ju testa hur stark man är. Kickan är mycket stark! 

Man kan också göra en utflykt till Särdals kvarn och fika där en solig dag. Fika är aldrig fel. Faktum är att farmor har stor kapacitet för att fika också. Däremot är jag mer återhållsam när det gäller ostron och det är ju tur att man inte glufsar i sig allt utan några som helst hämningar. Väldigt mysig miljö där vid möllan. Vi passade också på att titta på en fotoutställning av Patrik Leonardsson som tar otroligt fina foton från olika miljöer i Halland.

Idag blir det dock pasta och köttfärsröra. Inte direkt fredagsmat kanske, men nu har vi lite bråttom med maten kväll för nu ska Halmia möta Kinna på Örjans Vall iväll och då ska vi vara där och heja såklart. Då passar det bra att det finna köttfärsröra i frysen.

Vädret har varit lite blandat de senaste dagarna, men regn behövs ju. Dock var det en väldigt fin solnedgång häromkvällen när Loppan och jag passerade under biblioteket som sticker ut i Nissan. Har kanske inte så mycket med mat att göra, men får vara med på bild ändå. 

Nu är det en tradition!

Har man gjort något två gånger, ja då är det en tradition. Åtminstone om det är trevliga saker kan jag tänka mig, vem vill ha en tradition av rotfyllningar till exempel? Bra att ha, det vet jag av egen erfarenhet, men vill man verkligen göra det till en tradition? Tveksamt.

Den här aktiviteten, den vill man verkligen ha till en tradition, och nu har ju maken, Loppan och jag gjort det för andra gången så nu är det en tradition. Och förhoppningsvis en som vi ska hålla liv i under många år framöver. 

Jag pratar alltså om att gå Prins Bertils stig från Tylösand in till Halmstad.  Vi gjorde det förra året och tyckte att det var så himla fint och bra att det skulle vi göra om. Nu går vi i och för sig ganska ofta på olika delar av stigen, men det är ju roligt att gå hela vägen. I all synnerhet som det finns en sån utmärkt pop-up-restaurang i Grötvik under somrarna där man kan fylla på energidepåerna och slipper lita till frystorkad mat utan kan njuta lite mer lyxigt sådär.

Vi började i Tylösand, det var ju lämpligt. Det var en sån där perfekt dag för en långpromenad, solig, lagom varm och med en vind som fläktade sådär lagom somrigt. Maken tog ett foto på Loppan och mig där vi har Tylön i bakgrunden. Förvisso fick vi vänta ett tag på att få den där bilden där det bara var vi och utsikten eftersom fler tyckte att det där, det var ju fint att titta på, men så småningom hade de vett att flytta på sig. 

Sen traskade vi iväg, förbi livräddartornet och längs klipporna med havet i bakgrunden som var så där osannolikt blått och man tänker att varför är jag inte en sån där konstnär som bara slår sig ner med sin akvarellfärger och snor ihop något tjusigt? Nu är man ju inte det, så då får man ta foton och det går ju bra det med. 

Vi gjorde oss ingen brådska, det var ju inte så att vi hade bråttom, eller prompt skulle gå snabbare än förra året. Nänä, här gällde det att maximera njutningen, leva i nuet och carpa så mycket diem man kunde enades vi om. Loppan sa inte så mycket, men jag tror att hon också carpade sin diem. Emellanåt fick hon lite hundgodis, sånt ska ju också till. Själva sparade maken och jag oss till lunchen som hägrade på Livbojen, här gällde det att inte fördärva aptiten.

Efter det där klippiga och karga och man traskat uppför och nerför, ja då blir det lite mer lummigt och grönt. När man passerar vid Sandhamn stöter man på Kungastenen och då fick det bli ett foto till; är det en kunglig promenad så är det. Ska man vara petig så var väl Prins Bertil inte kung utan prins, men same, same tänker jag. Så här klämde vi in såväl Oscar som Gustav Adolf och Carl Gustav på ett enda bräde. Eller sten då, i det här fallet. 

Nu började man dock bli lite hungrig, så då var det ju en himla tur att vi närmade oss Grötvik där vi dundrade in på Livbojen och tjoade att "har ni Toast Skagen och lite Grüner Veltliner för det är precis det vi behöver nu!". Och vilken tur, det hade de så vi hade en angenäm lunchpaus där. Loppan fick någon torkad hjort och det var hon lika nöjd med, trots att hon fick dricka vatten. 

Styrkta till såväl kropp som själ traskade vi sedan vidare. Vi tittade på ljungen som blommade, havet som glittrade, segelbåtarna som seglade och sjöfåglarna som ägnade sig åt sånt som såna gör. Bland annat såg vi en skarv, och det har vi inte sett någon tidigare i år, så den fick ju maken fotografera.  Den sitter där ute på stenen i havet, men ni får nog tro mig på mitt ord. 

Vi passerade fiskehoddor och mötte andra som var ute och promenerade på stigen och så småningom närmade vi oss Brottet. Detta är ingen kriminell plats, tro inte det! Det har varit ett stenbrott, men numera är det ett friluftsbad och därifrån tog vi faktiskt bussen in till stan de sista kilometrarna. Förra året gick vi även längs Västra Stranden och förbi Slottet, men det blev nästan lite väl mycket för Loppan. Och med tanke på mina knän som gnisslat väl mycket på slutet kändes det ändå som en briljant idé att ta bussen. Det blev ju ändå en 12-13 kilometer och den vackraste sträckan som vi fick gått. 

När vi kom hem lagom till Pimms o'clock blev det isbandage och en liten tupplur på balkongen. En utmärkt tradition det här! Det här ska vi göra varje sommar tänker vi oss, och sen är det ju så finurligt att ju äldre och tröttare vi blir, ja då kan man ta bussen hem ytterligare någon hållplats tidigare om man vill. Fast inte förrän det verkligen behövs.

Nu kan man ju tycka att det verkar lite snålt med foton på maken i det här inlägget, han var väl också med? Inte bara när det var en skarv som skulle dokumenteras. Klart han var!  

Nu ser vi fram emot nästa sommars prinsliga vandring, förhoppningsvis utrustade med ett nytt knä vid det laget. Och förhoppningsvis finns det då fortfarande toast Skagen och Grüner Veltliner i Grötvik. Det blir bra. 

 

Utflykter

 Inget piggar upp som en liten utflykt! I all synnerhet om det är surikater inblandade. Alltså drog dottern, Grynet, Pyret och jag iväg på en liten tur till Ystad Djurpark. Där har vi ju faktiskt varit tidigare, men det var för 7 år sedan, så man kan ju inte direkt påstå att vi springer ner dörrarna för dem. Nu är det ju i och för sig ett litet hus med lucka där man betalar när man går in, och inte en dörr, men nu snackar vi bildligt, alltså. Inte bokstavligt.

Det regnade på oss i början, men vi var försedda med regnkläder och paraply så oss gick det ingen nöd på. Så småningom kom solen fram och det blev fint och varmt och det var bra för då kom en del djur ut också som legat och tryckt inne i sina hus. De hade väl inga regnkläder kan jag tänka. I all synnerhet hade vi stått och spanat efter servalerna, de fläckiga katterna med jätteöron men de visade sig inte. Sen, när solen kommit fram, ja då satt där en serval och tittade högtidligt på oss inne bland gräset. Vi tittade tillbaka. Efter ett tag kom jag på att aha! jag kunde ju ta ett foto på servalen, så kunde jag glo på den bäst jag ville, när jag ville. Då hånlog servalen och skuttade raskt in bland det höga gräset och gjorde sig osynlig. Jaja.

Däremot tittade vi på andra djur. Lejontamariner till exempel, som var mycket mer tillmötesgående och visade sig, även om de var lite blyga. Väldigt söta var de, där de skuttade runt bland grenarna, det enades vi om, små och orangefärgade. Vi tittade på lite större djur också, som till exempel kapybarerna. Världens största marsvin som kan väga upp till 91 kg läste vi på skylten. En sån hade man nog haft svårt att hysa i en bur hemma, då på den tiden när vi hade marsvin. Lite tung att ha i knäet också tänker jag. De här kapybarerna, de verkade ta livet med ro, och höll sig mest inne i sina hus när vi var där och tog det lugnt. Åt och vilade sig och tittade välvilligt intresserat på oss när vi tittade på dem. Rara, men kanske inte så mycket action?

Däremot kom vi mer i närkontakt med alpackorna. Alltså så söta! Med en lockig frisyr som taget direkt ur en 80-tals frisyrtidning och med ett förjusande milt sinnelag och stora vackra ögon. Dessutom hummar de så rart - "hmmm" nynnade de och tittade intresserat på oss när vi tittade på dem. 

Ystad Djurpark är verkligen värt ett besök; lagom stort och djuren har stora fina inhägnade och det finna många att titta på - bland annat marorna som jag kom ihåg från vårt senaste besök. Nu läste jag på skylten att de kan förflytta sig väldigt snabbt, upp till 70 km/timmen med någon slags fyrfota spjångstuds. Det finns säkert en mer vetenskapligt korrekt benämning, men den har jag glömt trots att det stod på skylten och google tycks inte vara min bästa vän i detta avseende. Nu vägrade de envisa djuren att göra minsta lilla spjång trots att jag ihärdigt uppmanade dem till det, så de fick inte heller vara med på bild.

Det fick däremot surikaterna. Jamen, herregud så söta! Och så betedde de sig precis som i Lejonkungen med en som stod på vakt för att varna för alla rovfåglar, medan de andra grävde och rotade och kivades (ungarna så klart...). Där tillbringade vi mycket tid, det gick liksom inte att slita sig från dem. En surikat skulle man ha, jag tror inte att man kan vara på dåligt humör om man har en sån i närheten.

Sen tittade vi på en himla massa andra djur; kameler och zebror och alligatorer och påfåglar och lemurer och en himla massa annat. Vi fikade och åt lunch och sen åt vi glass. Inte för att vi kanske var så hungriga vid det laget, men glass är aldrig fel!

Efter glass och besök i butiken var det så småningom dags att styra kosan mot Lund igen. Väldigt mysig dag! Undrar om det dröjer 7 år tills nästa gång man får skåda en surikat? Eller om man kunde få se en mara som spjångade fram? 

Loppan, maken och jag gjorde också en utflykt häromdagen, fast av mer lokal karaktär. Vi tog nämligen en promenad i Kunskapsparken på Brunnshög där vi inte varit förut. Större än vad jag förväntat mig och fint. Ännu finare kommer det att bli när alla träden växt till sig och det blir ännu grönare och lummigare. Väl värt ett besök redan nu, trots brist på surikater och servaler. En eller annan mygga finns det väl. Frågan är väl också om man blir så mycket mer kunskapsrik när man gått där? Kanske inte, för numera är ju ens hjärna så beskaffad att kommer det in ett nytt faktum, ja då trängs något annat ut. Hjärnan känns liksom inte så elastisk nuförtiden. Det kan väl ändå inte skada att ta en sväng där, det kan ju ändå hjälpa synapserna på traven lite. Dock råder de en sorglig brist på glasskiosker, det kan ju vara bra att ha i åtanke. Så vill man ha glass, ja då är det kanske ändå bättre att satsa på Ystad Djurpark.