Det är finishen som gör det

 Jag har ju haft rätt mycket tid att sitta och göra stillsamma saker de senaste veckorna. Sticka, till exempel, det har jag gjort och inte bara tröjan till Grynet med flätor och mönster och sånt, utan även en kofta till undertecknad som ju förvisso hade en del roliga inslag som dubbelstickade knäppslåar och italienska avmaskningar till höger och vänster, men som till stor del bestod av slätstickning i kraftigt ullgarn - perfekt när hjärnan inte är i topptrim. 

Koftan blev klar och då måste det ju till knappar. Jag gillar inte att sy i knappar, men även jag inser att om man inte syr i några knappar, ja då är det inte mycket till kofta. Alltså fick maken köra mig till den lokala knappaffären (egentligen säljer de symaskiner, men de har också en tämligen brett utbud av knappar).

Koftan är ganska mörkt grå, med krage och sådär och jag tänkte att jag skulle ha svarta läderknappar till. "Det blir snyggt!" sa jag uppmuntrande till mig själv, men tänk, då hittade jag inga svarta läderknappar. Nu berömmer jag mig av att vara en flexibel kvinna (en sån, som när det visade sig att det inte blev några tikvalpar när vi skulle köpa västgötaspets, raskt utropade att "jamen då tar vi en hane!". Och den hanen, det var Huliganen, det, och hur bra blev inte det?). Så ja, man ska tänka utanför boxen och vara flexibel och när jag då såg knappar i metall som var blomformade, ja då insåg jag att hur tråkigt och förutsägbart hade det inte varit med svarta läderknappar. "Blomknappar ska det det vara!" utropade jag och såväl köpte som sydde i knapparna i koftan. Och det känns som att det kanske är lite Huliganeffekt på det hela, för jag tror att jag kommer att vara synnerligen nöjd en lång tid framöver med mina blommor. 

Sen finns det ju en annan i familjen som fått en så tjusig finish som aldrig det, nämligen Loppan. Loppan är alltid söt, men ibland är hon lite mer golvmopplik än annars. Golvmoppnivån har varit hög på sistone men nu i veckan så gick vi till hundfrisören och lämnade av något som mest såg ut som ett litet (men gulligt!) träsktroll. Loppan hade alls inget emot att gå till frisören, där finns det leksaker och man får godis och blir gullad med så hon släpade maken efter sig nerför trappan till frisersalongen.

Efter några timmar fick vi hämta en mycket tjusig och fluffig och fin Loppa. Hon hade gärna stannat och ätit mer godis, men vi fick ändå henne med oss och nu är hon så inihoppsan stilig. Vi får se hur länge det varar - men som sagt, söt är hon alltid och det kan man minsann inte säga om alla. 

Nu börjar det likna något!

För vad är det man ser här minsann? Jodå, ingen mindre än undertecknad och Loppan som är ute i naturen! Förvisso har jag gått ett antal korta morgonrundor de senaste dagarna, och nog för att det är vackert i Botan - men att få komma ut i det fria, det känns som att det var alldeles för länge sedan. Det är som i den gamla reklamen; "plötsligt händer det". Och idag var dagen. Det ska villigt erkännas, det var inte den längsta runda man kan tänka sig, men den tog plats bland vild natur! Så vild den nu blir i Skrylle, men det är i alla fall inga anlagda rabatter och träd planterade i raka rader, så jag tycker nog att det kan i alla fall kvalificera sig på den nedre änden av vild-skalan. Maken var också med, någon skulle ju dokumentera för eftervärlden.

Inte nog med det, det var undertecknad som körde dit. Enligt besked fick man börja köra när man kände att man kunde göra det på ett trafiksäkert sätt och idag var dagen när jag kände mig hur trafiksäker som helst. Jodå, visst kändes det i knäet att behöva sitta böjt, men det bromsade och gasade utan att darra på manschetten. Nu är det väl i och för sig foten som sköter det där bromsandet och gasandet, men den styrs ju ändå uppifrån knäet så jag tycker inte man behöver märka ord här inte. (Detta sägs på förekommen anledning eftersom jag är gift med en ordmärkare av rang). 

Knäet har minsann fått bekänna färg även på annat sätt; häromdagen när Loppan och jag satt ensamma i lägenheten i godan ro så gick brandlarmet ute i trapphuset. När man bor på femte våningen i ett hus som är byggt med träbjälklager för närmare 100 år sedan så rycker man då inte nonchalant på axlarna och tänker att "jaja, det är nog inte så farligt". Nej, då tar man sin hund, sina kryckor och sig själv och trasslar sig ner för alla 87 trappstegen eftersom man inte ska åka hiss om det brinner. Nu gjorde det inte det, utan det var falsktlarm - men nu fick jag ju provat hur bra det går att gå i trappor. Det var inte skönt. Men det gick.

För övrigt så firar vi fortfarande att Halmia gått upp i division 2. Lika bra att fira på nu, för vem vet hur det går när de ska bekänna färg i en högre division? 

Ikväll ska det firas!

Inte för att det är Halloween, även om jag fått fina bilder på skrämmande barnbarn, utan av en helt annan anledning. Sen är det ju också så att maken och jag, vi har väl alltid fnyst lite åt det där med halloween - kommersiellt trams har vi sagt och sett präktigt förnumstiga ut. Men det var ju innan vi fick barnbarn och man fick en annan syn på saken.

Idag är det dock något helt annat som ska firas, med pukor och trumpeter. Halmia har gått upp i division 2! Maken tindrar som den värsta julgran och myser och är så nöjd och glad så. Själva matchen var i och för sig en rysare, Åstorp spelade ut våra röd-vita gossar rejält i 1:a halvleken och tog också ledningen med 1-0. Jag kan säga att makens blodtryck nog närmade sig kokpunkten och jag tänkte för mig själv att nu fick de ju ändå skärpa till sig och göra maken glad! Och nog skärpte de till sig i andra halvleken och hade en himla massa fina chanser att göra mål, utan att bolluslingen ville slinka in på rätt plats.

- Vill du ha kaffe, undrade jag försynt, men maken sa att han hade inte tid att dricka kaffe när han satt där och tittade. Simultankapaciteten var helt tillintetgjord. Aldrig har väl minuter gått så långsamt, men till slut så blåste då domaren äntligen av och fastställde resultatet till 0-1 - och då gick Halmia och inte Åstorp upp, eftersom åstorparna fått däng med 1-2 i förra matchen. Ja det är intrikat och mycket att räkna på när man ska hålla koll på fotboll! *)

Själv räknar jag också, fast maskor så det är ju lite annorlunda. Efter att ha malt på med en himla massa slätstickning på min egen kofta är det nu väldigt tillfredsställande att sticka flätor och rutor och pärlstickning och allt vad det är. Man får ha tungan rätt i mun och väsa lite bistert "tyst! jag räknar!" om maken vill meddela en saker. Om baseball till exempel, en annan sport som maken har njutit av i veckan. Baseboll lämnar mig tämligen kall får jag nog säga. Då är det så mycket roligare med en Moby Sweater till Grynet. Färgen är i och för sig mer grågrön än vad den ser ut här, men jag tycker den blir fin och hoppas att Grynet tycker detsamma.

Nu ska det dock inte stickas mer just nu, nej nu lagas det dansk fläskestek och maken har botaniserat bland vinet. Här ska firas! Till och med undertecknad ska ta sig ett litet glas pinot noir - efter närmare 8 veckors avhållsamhet får man nog hålla sig till de små glasen. Halmia måste ju ändå firas och då känns det lite fjuttigt att komma dragandes med vatten.

Man kan ju också fira att agrafferna numera är ett minne blott. Jag får väl ändå säga att de passade ganska bra in i det där halloweentemat, kände mig lite som Boris Karloff om knäet. Ganska glad att de inte satt i pannan som på Frankensteins monster. Snyggt, men inte pråligt, skulle man kunna säga. 

Nu har jag dock inte tid att blogga längre, nu har vi ett firande att ta itu med! 

*) Det visade sig att det var ännu mer intrikat än vad jag föreställt mig. Maken läste inlägget och sa upprört att "de fick ju däng med 0-2 i förra matchen, och då blir det ju 2-1 till Halmia totalt sett!". Rätt ska vara rätt. Vem kunde ana att det är så krångligt med fotbollsräknande? 

Milstolpen

 Livet har gått sin gilla gång i makligt tempo - i bokstavlig såväl som bildlig betydelse. Vila - träna - sticka - läsa - träna - vila - äta bulle - vila... . Utanför fönsterna är hösten som allra vackrast och det känns förtretligt att man missar så mycket av den här färgsprakande årstiden. Men nu ska man inte bryta ihop för det, man har sin hund, sin make, ett nytt knä, sin stickning och sämre kunde man absolut ha det.

Det är ju det här med tålamodet också. Jag har tålamod, absolut. Kanske inte så långa stunder i stöten, men då och då i alla fall. Min glade sjukgymnast sa dock till mig, vänligt men bestämt, att "du måste se det här som ett maratonlopp, inte en sprint". Inte för att jag direkt kände mig som en sprinter, men jaja, jag förstod andemeningen i vad han ville ha sagt.

Nu känner jag ändå att nu, nu har jag uppnått en milstolpe, och det en milstolpe av utmärkt slag. Loppan och jag och en (1) krycka har själva varit på morgonpromenad. Inte så lång, men av solig och höstlig karaktär. Loppan uppförde sig mycket fint och vare sig drog eller trasslade in matte i kopplet. Emellanåt ville hon ha en godisbit, och det passade ju bra för då fick matte vilat sig lite. Win-win som alla var nöjda med.

När vi kom hem igen sa jag till maken att det var ju nästan lite orättvist; han och Loppan har haft ett antal promenader där regnet strilat ner över dem, och nu sken solen och det var vindstilla och synnerligen njutbart.  Lite höstkänslor fick man allt.

Idag har jag varit och tränat igen, under sjukgymnastens hökögon. Inte minsta lilla felbelastning undgår hans stränga blick, och det är nog bra tänker jag ändå. När maken och Loppan hämtat mig så körde vi en sväng ut till Grötvik där vi klev av och gick en 20-25 meter där vi kunde ställa oss och titta ut över havet. Jag kände ett stort behov av att se något annat än de synnerligen begränsade vyer jag haft de senaste 3 veckorna.  - Åh, är det så här det ser ut i stora världen? sa jag och njöt av att känna havsdoften och höra vågskvalpet. 

Imorgon ryker bandage och agraffer och det känns som ytterligare en milstolpe. Det går framåt, det här! 

Om sniglar och filosofer

 Det var en gång en mycket yngre Loppanmatte som pluggade i Lund. En av hennes kursare, hon som jag brukade sitta uppe på nätterna och lösa de stora livsfrågorna med, hon hade, bland alla andra uppnålade affischer på väggarna, ett kort med ett tecknat äpple med en snigel på. Rubriken löd "Slowly, but surely, I'm getting nowhere", vilket väl var vad den stackars snigeln tänkte där han sniglade sig fram runt äpplet.

Ungefär så kände väl jag för en vecka sedan eller så, när jag blivit med nytt knä. Själva operationen, i Hässleholm, gick bra och jag kände mig tämligen kaxig så där strax efteråt där jag låg på uppvaket. När kirurgen kom för att prata med mig sa jag självbelåtet att "det känns helt hanterbart, det här" (utan att ta hänsyn till att jag var fullproppad med allehanda medel av starkare slag). Han log glatt och sa "det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre". Eftersom jag kan vara av det mer självbelåtna slaget tänkte jag att 'jaja, vi får väl se...'.  

Dagen därpå kom maken och hämtade mig och jag viftade farväl till alla vänliga sköterskor när han rullade ner mig till entrén, medan jag tänkte att det skulle bli skönt att sova en stund i bilen, eftersom det väl varit lite sporadiskt med sömn under natten. Men det kan jag säga att sitta med ett nyopererat knä som måste böjas under 1,5 timme i bil, det var inte befrämjande för någon sömn alls. 

Tja, och sen kom det väl några dagar som kändes ungefär som det var för snigeln, att sakta men säkert kom jag ingenstans. Vare sig med eller utan kryckor. Med  "ingenstans" ska man alltså förstå att jag hasade mig mellan sängen, fåtöljen och soffan. Sängen, fåtöjen, soffan. Sängen, fåt.... ja ni fattar. Någon som däremot kom någonstans, det var maken som ilade runt och servade sin fru med mat, ompyssel och hundpromenader. Ja det där sistnämnda var det ju Loppan som fick, men i alla fall.

Jag kan ju säga att det är rena träningslägret att vara nyopererad. Det skulle töjas och rullas och vrickas och trampas, ideligen, ideligen. Dessemellan somnade jag titt som tätt. Det där självbelåtna, kaxiga, drog sin kos.

Men så blev det ju ändå bättre, knäet kunde böjas lite mer, stödjas på lite mer och eftersom solen sken så inbjudande så ville man ju bara ut och njuta lite av höstprakten. Så igår, när livsandarna började spritta igen, då följde jag med maken och Loppan en bit på eftermiddagspromenaden. Förvisso hade jag varit ute några gånger men i det var i det absoluta grannskapet. Hade jag varit en gröda så hade jag varit så närproducerad så att det hade varit en ekologisk fröjd åt det. Men igår, då gick vi längs Nissan bort mot Österbro, medan vi hälsade vänligt på alla utstationerade poliser (HBK mötte Hammarby, och då behövs det tydligen polisiär närvaro. När Halmia spelar är det inte så många poliser inom synhåll kan jag säga. Och på tal om det så har Halmia nu gått vidare inom avancemangsgruppen, eller vad det kan heta. Efter att ha tvålat till Assyriska med 3-0 på bortaplan förlorade de i helgen enbart med 0-2. Maken är mycket nöjd, och det tycker jag han är värd!). Men nu vimsar jag visst in mig här. 

Sen gick vi över Österbro och tillbaks längs andra sidan Nissan, en långpromenad på ca 1 km. Jag säger som Armstrong (mer eller mindre) sa där på månen; "ett litet steg räknat som normalpromenad för människan, men ett stort steg för mig!" Sen blev jag så uppiggad av allt detta gående att jag också bakade en äpplekaka med toscatäcke. Jo, för det är så att baka gör mig glad. För att felcitera en annan person, nämligen filosofen Descartes, så är det så att "jag bakar, alltså lever jag". Nu sa han förvisso 'tänker' i stället för 'bakar', men principen är densamma. Sen sa han ju dessutom det på latin, men nu ska vi inte blanda in latin i det hela, mest för att jag inte vet vad 'baka' heter på latin. 

Däremot kan jag ju säga att det hade inte stämt att citera Descartes korrekt, för det där med att tänka, det har avgjort varit av soppig karaktär. Vimsig, skulle man kunna säga. Men jag skyller på trötthet och kemiska substanser och hoppas att det bättrar på sig. Och gör det inte det, ja då får jag väl baka i stället då, i stället för att tänka så mycket.

Idag har jag varit väldigt trött igen, och det är kanske ändå inte så konstigt efter denna himmelsskriande aktivitet. En liten sväng längs med Nissan blev det ändå, man måste passa på när höstfärgerna prunkar som bäst. 

 

I vågskålen

Just nu är vi i den där tiden som känns lite som om det står och väger lite; är det sensommar? Är det höst? Vissa morgnar kommer man ut i Botan och det är definitivt kyligt, ännu inte vantar-behövs-kyligt men lite krispigt och klart i luften. För att inte tala om de krispiga och klara färgerna!

Jag är den första att skriva under på att 'grönt är skönt', men kolla; att stå där som ett flammande orange-rött utropstecken mitt i allt det gröna och sköna, det är ju inte precis jättefult det heller. Det är då man tänker att jojo, det är ju ändå oktober det här. Definitivt höst.

Men så, för bara några dagar sedan var Loppan och jag vid Västra Stranden för att ta en eftermiddagspromenad och det var så där milt och skönt och varmt att man lika gärna kunnat bada. Om man nu haft baddräkt med sig. Loppan, som inte hämmas av sådana konventioner klampade förvisso ut i havet, men inte mer än upp till magen som hon brukar. Mycket kan man säga om Loppan, men något direkt vattendjur är hon inte.

Det visade sig att Söderfamiljens café var öppet och det satt fullt med folk och hundar som njöt av lite fika eller glass medan de tittade ut över havet. Man känner väl igen en god idé när den liksom träffar en mitt i nyllet så Loppan och jag passade också på att ta en glass i solen. Kanske årets sista utomhusglass? Det gäller att gripa tillfället i flykten. 

Sen kan man ju tycka att det kanske är lite tidigt att börja prata om jul. Jodå, vi har noterat att det redan börjat säljas julmust i affären, och när jag var på stickcafé förra veckan rapporterades det om att julpynt redan dykt upp i de stora kedjorna och jag får säga att det är alldeles för tidigt. Nog för att jag slutat att vara sträng med att julen ska komma in så sent som möjligt, men jag tycker nog att man kan väl ändå vänta tills det är advent?

Fast sen är det ju andra aspekter av det, i alla fall om man är stickare. Det är mer än en jul jag suttit och stickat som en galning ända långt in på lillejulafton för att hinna bli klar med allt det som jag planerat att sticka till jul, så nu tänkte jag sätta igång i god tid. Lite också eftersom jag tänkte att det kunde vara en bra sysselsättning under knäkonvalescensen. Men så är det ju som det är, när man ibland kommer igång med ett projekt, eller snarare 8 små projekt, ja då grips man av en viss mani och stickar på som en galning... så ja, årets planerade julklappsstickning är klar. Redan i början av oktober. Jag är förundrad men på ett sätt så känns det ju skönt. Tur att livet är fullt av stickprojekt som man vill göra, så nu har jag börjat på en Petra Jacket till mig själv, och jag är ju som bekant något större än barnbarnen så det lär nog ta lite tid.

Fast sen är det ju också så att man hinner inte börja på ett projekt förrän man bums tänker att "det vore ju också roligt att sticka en sån...och/eller en sån...". Jag tror nog inte att det är en överhängande risk att jag inte kommer att ha något på stickorna inom en överskådlig framtid.

Men så har vi det; promenerar i ett väder som ibland är höst, ibland sensommar, väntar på operation och stickar dessemellan frenetiskt. Och en fantastiskt fin kväll var vi på Grand och åt en delikat middag tillsammans med Grynet, Pyret och deras familjer. Man kunde avgjort ha det sämre.  

Plötsligt händer det - både med det ena och det andra

Jag har ju skrivit en del om makens och mina svampplockarutflykter. Det har ju varit lite si och så med fångsten, men en del har det ju ändå blivit.

- Men tänk om man en enda gång kunde få hitta svamp så där så att man bara kan sätta sig ner och plocka korgen full, sa maken längtansfullt. 

Sånt verkar ju mest hända andra, och företrädesvis sådana som bor långt inne i en eller annan urskog, och sen lägger de ut sina bilder på diverse sociala medier så att vi andra mindre lyckligt lottade kan sitta och dräga avundsjukt. Hoppet är ju, sägs det, det sista som överger människan så när vi i torsdags skulle ge oss ut på årets sista svampexpedition sa jag uppmuntrande till maken att "det är kanske idag det ska ske!". Maken såg inte övertygad ut, men det kan jag säga att han ska ha mer tilltro till sin fru, hon vet vad hon talar om! (Någon gång emellanåt i alla fall). 

Vi hann inte mer än ut i skogen förrän vi stötte på den första trattkantarellen. Trattkantareller, det är väldigt sociala och sympatiska svampar som trivs i flock. Herregud vad vi plockade, det gick liksom inte att sluta; "bara den också, och där är ju en fin en....". Jomensåatt. 1,7 kg trattkantareller kom vi hem med och det tog sin lilla tid att rensa. Men nu har vår nya fina svamptork jobbat flitigt och vi har torkade trattkantareller så att vi står oss en väldigt lång tid. Fina etiketter med rätt årtal har jag också fixat. 

Så var det också dags för fotboll igår. Halmia skulle möta Gislaved och maken var desillusionerad. Halmia, som spelat så bra tidigare på säsongen har, med förlov sagt, spelat som en påse nötter de senaste omgångarna och förlorat så att maken blivit rent lissen i ögat. Men vi cyklade dit och jag sa uppmuntrande till maken att "tänk om det är som med svampen, plötsligt går liksom proppen ur och det bara sprutar mål om vårt rödvita lag!". - Det tror jag inte sa maken och sa att han funderat på om det ens var lönt att cykla till Örjans vall. Ha! säger jag bara. Hade jag rätt? Igen? Jajamensan, 7-0 till Halmia och det var ju synd om Gislaved, men de hade å andra sidan vunnit sina tre senaste matcher och det hade inte Halmia.

Sen vann ju Sverige mot Rumänien också lite senare på kvällen, så glädjen var stor i det Indyska hemmet. Maken firade med ett glas vin och jag firade med lite valnötsglass. Nu närmar det sig nytt knä och det ska man uppenbarligen möta som en rabiat IOGT:are. Nåja, lite renlevnad skadar nog inte. Det har inte sagts något om bannlysning av kardemummabullar och glass, och jag har försiktigtvis inte frågat.