Sägs det. Och vad kan man annat göra än att hålla med? Ja nu är jag ju generös av mig till min natur, så jag vill alls inte begränsa det där bortskämmandet till hundar, nejnej, katter, barn, makar - you name it. Är de gulliga så tycker jag absolut att man kan skämma bort dem. För vad kommer man att tycka är roligast att tänka tillbaka på när man ligger där som en liten, liten skrynkla under täcket på sitt yttersta; varje gång man konsekvent sa "nej" till allt som var roligt, eller hur man gjorde sitt bästa för att göra någon glad? Självklart menar jag ju inte att man ska vara en lättmanipulerad mes... men vänta nu, det kan hända att just när det gäller Loppan så är jag nog lite lättmanipulerad när jag tänker efter... So what?
Så vad ser vi nu här? Detta känns ju inte som en särskilt originell eller konstnärligt högststående bild. En hund som äter, typ? Men då ska man veta att Loppan i hela sitt liv inte direkt varit kräsen, men heller inte kastat sig med frenesi över maten. Jag har tänkt att det beror på att hon är ensamhund och konkurrensen om maten varit obefintlig. Jag menar, man vet ju hur det känns om det står en skål med chokladpraliner på bordet - man vill inte glufsa i sig, men man kastar misstänksamma blickar på andra i närheten omutifall man är ute efter samma bit. Då gäller det att förse sig.
I alla fall, när Loppan var så dålig i magen i somras så köpte vi skonkost på burk. Till ett, det medges, tämligen högt pris. Och denna mat, den var uppenbarligen så inihoppsan god att man måste smaska när man äter den (eller hur det nu var Tjorven sa om gräddtårta i Saltkråkan, Den gamla versionen). Sen blev Loppan bra igen och kunde återgå till sina gamla kulor. Fast man vill ju att hon ska tycka det är gott... så då blev det så att det blev mest kulor men lite kycklingstuvning på toppen. Gick bra det med! Tills en morgon, när burkmaten sinat. Loppan kom ångandes när jag skramlade med skålen, tvärstannade och tittade förbluffat ner i skålen. Sen tittade hon sårat upp på mig. "Bara tråk-kulor?!?" såg man i hennes blick. Så ja, matte och husse rände väl iväg till djurapoteket och köpte ett flak till av det som personalen där benämnde "skonkostens rolls royce-variant". Och nu äter Loppan med god aptit igen.
Sen är det så att ibland behöver man faktiskt inte stå för det där bortskämmandet på egen hand. Inte när man befinner sig i Halmstad i alla fall. Här finns ju Akademibokhandeln som utöver det självklara som böcker, pennor och block även har hundgodis bakom kassan. Detta vet Loppan om och hon går gärna in på Akademibokhandeln. Inte för att hon är så akademisk eller litterärt intresserad av sig får jag väl erkänna. Igår togs dock detta till en ny nivå. Vi skulle köpa julklappsbok till Grynet och stegade in med Loppan i släptåg. Vi hann inte mer än in förrän en av personalen utropade "jag kommer snart!" till Loppan, och sedan, medan maken och jag stod och debatterade vilken bok som skulle inhandlas så kom hon ångandes och serverade Loppan flera hundgodisar redan innan vi kommit till kassan. När vi sedan kom till kassan, ja då fick Loppan flera bitar.
Imorse kom det ett nytt sms från dottern med förslag på bok till Pyret. När det var dags för eftermiddagspromenad, ja då hällde regnet ner. Inte Loppans favoritväder, det kan man inte påstå. Och vem kan klandra henne för det. Men när vi undrade om hon ville ta en sväng till Akademibokhandeln om vi nu ändå skulle ut, ja då hoppade Loppan i kopplet och stampade otåligt i hallen medan hon väntade på oss. Sedan galopperade hon in på Akademibokhandeln med oss i släptåg och tittade sig lystet omkring och väntade på godisregnet. Hon som står för Akademibokhandeln mötte vi ute i affären och hon sa beklagande till Loppan att "jag har inga godisar på mig, men säg till Cissi i kassan så får du!". Såklart fick Loppan inte mindre än tre bitar och sen släpade jag ut en högst motsträvig hund i regnet igen.
Nu hoppas Loppan på att det ska komma fler förslag på bokjulklappar till barnbarnen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.