I de fina gemaken

Eller, man kan också sjunga som Edvard Persson, "när man ser det lite grann från ovan". Vi befinner ju oss ändå i Skåne. Närmare bestämt i Lund. Och i Lund ligger ju Kulturen som jag skrivit om ett otal gånger och där vi befinner oss titt som tätt. I fredags till exempel - också i söndags. Jo för bland alla de olika husen och utställningarna ligger ju också Dekanhuset, som flyttades dit 1907 när någon historielös vandal tänkt sig att riva det. (Kan ha varit 1908, men ett år hit eller dit, vad spelar det för roll?). Maken har skrivit om Dekanhuset i sin avhandling och vi har ett flertal gånger med dödsförakt gått upp för den branta trappan (utan minsta lilla räcke att hålla sig i) för att titta in på bottenvåningen. Längre än så har man inte kommit. 

Tills nu. För nu har Kulturens egen timmerman helt och hållet enligt gammal tradition och enligt historiska källor påtat ihop 1500-talsmöbler och man har inrett den övre våningen som den troligen såg ut då och nu kan man boka in sig på visning. Helt själv får man inte gå, jo för nu skulle man gå uppför en ännu brantare trappa, en som hänger utanpå huset och det är väl lite trångt och dessutom är man rädd om sina fina möbler. Klart vi skulle gå på visning, fattas bara! Efter att ha svurit lite över moderna digitala sätt att köpa visningsbiljetter så tog vi oss dit i söndags. Det var guiden, maken, jag och en annan Kulturenanställd. Nästan som en privatvisning!

Först tittade vi från utsidan. Den vänstra delen, den är modern. 1400-talet. (Först hade jag skrivit 1500-talet, men sedan frågade jag min egen historienörd och det var ju Helt Fel. Och även om jag lättsinnigt tycker att ett år hit eller dit är av mindre betydelse så inser ju även jag att ett helt sekel, det är något helt annat det). Den högra delen, den är från 1200-talet. Gammalt och bra. Sen var faktiskt hela anläggningen betydligt större på 1500-talet, för då fanns det fler byggnader runtomkring. Men det fick man liksom tänka sig nu.

Sen var det dags att ge sig upp mot högre höjder. Logistiken var lite, tja, annorlunda. Först tog man sig uppför stentrappan in i huset, sen gick man genom ett rum och ut på en trätrappa på utsidan. Denna var ännu brantare - men här fanns i alla fall räcken. Nu är det inte säkert att det såg ut så här då när det begav sig, det kan man inte så noga veta. Vi pustade oss i alla fall uppåt och kom fram till en dörr som stod välkomnande på glänt. Då kom vi in i något som väl såg ut som ett gästabudsrum. Här lärde jag mig något nytt; bordet stod på trebenta bockar och detta, det berodde på att hade man lite ojämna golv (och det kan man nog ha haft då, vare sig det var 1200- eller 1500-tal), ja då blev det stabilare med trebenta bockar än med fyrbenta. Sedär minsann, nu lärde man sig något nytt igen. Med tanke på våra absolut inte vågräta gamla golv i lägenheten i Lund borde vi kanske haft tvåbenta bockar?

Det var välkomnande framdukat, men vi skulle hem och äta lunch sedan så vi avstod. Vi tittade dock på det fina väggskåpet med Maria-bilden innan vi klev vidare in i dekanens kombinerade arbets- och sovrum. En strängt upptagen man, det var klart och tydligt. 

Guiden sa att timmermannen förundrat hade sagt att "tänk att man får göra så roliga snickeriarbeten på betald arbetstid!". Och gillar man att snickra på gammaldags vis, ja då måste det ju vara hur kul som helst. Fint hade det blivit! En tjusig stol, en storslagen säng, skrivbord med skrivpulpet, skåp och en finurlig bänk där man kunde ändra ryggbrädan beroende på om man ville sitta vänd mot elden och värma sig eller prata med dekanen själv. En multitaskande möbel så att säga.

Maken, som är en nyfiken person, kollade vad som fanns bakom draperiet? Och det var ju en privé - fast den var tydligen mest ett åskådningsexempel, i verkligheten hade det inte funnits en privé just där. Och inte hade man väl velat ha en sån precis bredvid sin säng? Om man ätit ärtsoppa till exempel. 

Guiden pratade lite mer om de som bott och arbetat där; det var Bille och andra gubbar, men då tyckte maken att man fick väl ändå även påtala att husets ursprungliga ägare var en kvinna vid namn Ingerd Madsdatter, som sedan sålt huset vidare till en dekan som i sin tur skänkt det till kyrkan. (Som om inte de hade nog byggnader förut). Skulle Ingerd helt lämnas åt sitt öde i historiens dunkel? Nej inte om maken får råda! Har vi nu haft två starka, rika kvinnor i Lund i äldre tider som domina Ingerd och Görvel Fadersdotter Sparre, ja då ska man väl belysa dem ordentligt? 

Sen tittade vi oss omkring lite mer, gick ut på svalen utanför och passade på att beskåda Kulturen lite von oben när man nu för en gångs skulle befann sig däruppe i de fina gemaken.

Sen traskade vi nerför trappan och höll oss ordentligt i räcken innan det var dags att knalla hemåt där Loppan haft fint sällskap av Poppy och Enya som hälsade på oss. Ja, alltså, de hängde inte ute i Botan på egen hand om nu någon trodde det, det var ju tidigare på dagen. Men de hade inte tagit några selfies medan vi var borta, så då får det bli en utomhusbild på vovvarna.

Väldigt fascinernade hus, Dekanhuset, det måste man säga. Trots de oergonomiska trapporna.