När våren vägrar att höra startskottet och komma ur startgroparna.
När suget efter clotted cream uppnått hittills oanada höjder.
När längtan efter det engelska gnager i ens själ.
När man behöver lite stärkande havsluft (nåja) i näsborrarna.
Vad gör man då?
When the urge after spring, clotted cream and that rather wonderful English quality of life (and some strengthening sea air) becomes too strong to resist - what is a girl to do?
Det fanns bara en lösning. Att likt en vikingahord hemsöka Bath och Sue som mycket modigt hälsade oss välkomna. Nu är det så att Bath inte direkt ligger vid havet (sånt vet man om man kan geografi. Det kan man inte, men nu är det så). Men det finns en kanal. "Vatten som vatten" sa vi och bosatte oss på en pråm, vilket äventyr!
There was just one thing to do; to haunt Sue like a hoard of vikings. She very bravely and very warmely bid us welcome. Bath is a beatiful place, but not exactly on the coast. If you - like me - is a geographical ignoramus, this migth come as a surprise. However, we solved the sea-air question by staying on a canal boat - after all, one water is as good as another.
Båten var mycket fiffigt arrangerad och vi sov liksom i lager på varandra, men det fungerade utmärkt. Vi hade öppen spis! Visserligen var veden fuktig, så vi eldade mest braständare (de där paraffin-grunkorna), men i sann scoutanda sa vi hurtigt "eld som eld". Och så länge man har gott sällskap, prosecco och underbara ostar klarar man sig utmärkt. Det gungade första natten, och somliga som kände ansvar drömde att vi slet oss och hamnade i Rumänien med pråmen. Lyckligtvis kan jag rapportera att Rumänien fortfarande är Terra Incognita för mig. Det enda obegripliga språk jag hörde när vi öppnade luckan var ankornas kvackande - och till och med det förstod jag. "Hit me' bröd" sa de.
The boat itself was very cleverly constructed; we slept in some kind of layers, but it worked really well. And the brisk sea-of-a-kind air gave us the chance to try that very British thing; a hot-water bottle! Oh, I do feel that we in Sweden are so much poorer for not having those. We did have a fireplace. And damp wood. But in a true girl scout-spirit, we made a fire of firelighters, and then we had prosecco and scrumptious English cheese and were very happy indeed. The first night was quite windy, and The Responsible One dreamed that the boat un-moored itself and we ended up in Roumania. I am happy to report that Roumania is still Terra Incognita to me.
Vi kom sent fredag kväll och åkte söndag eftermiddag, så det gällde att vara effektiv! Och det var vi. Vi gick ut hårt med the Roman Baths, som är ett atmosfärrikt ställe, man bara önskade att man fick bara i poolen. Sen måste man ju dricka te på The Tea Emporium. Det kan hända att man måste äta lite lemon drizzle cake också. Det kan det. Sen var det strosande runt i Bath. Det var magiska ögonblick när man, såsom varande en Austen- nörd, upptäckte att oj, nu är jag på Laura Place! "our cousins in Laura Place" sa jag och drömde mig bort till Persuasion. Sen var det garnaffärer. Och ganska fantastisk tygaffär. Till och med jag blev så till mig att jag köpte tyg. Det är tur jag har en syster som syr.
Och sen!! Pukor och trumpeter. Sue hade planerat en särskild upplevelse för oss, nämligen ett riktigt Afternoon Tea på The Royal Crescent Hotel, ett hotel som är så förfinat och förnämt att det inte ens finns en skylt som talar om att det är ett hotell. Vi satt i öronlappsfåtöljer vid den sprakande brasan och höll på att ramla baklänges när vi såg vad som ingick i A Traditional Afternoon Tea; små ljuvliga snittar. Hembakta scones. Bath buns. Fem (5, fünf, cinque) små bakelser. Per man!! Det var där vi mötte vårt Waterloo, jag skäms att säga det, men vi klarade inte av att äta upp allt, fast då fick vi det elegant förpackat med oss hem. Det var inte bara kakorna, det var hela atmosfären som gjorde detta till en verkligt speciell upplevelse. Tack Sue!
And then! Tadaa!! Sue had planned a very special treat for us, a proper Afternoon Tea in a very refined hotel, The Royal Crescent Hotel. It is, in fact, so refined that there is not a sign, only a doorman. We had our tea in a wonderful lounge by the fire - and that tea, well that was where I met my Waterloo. I never thought I would be beaten by cake, but I was! It was a sweet and delicate defeat - and they very graciously made a box of the victorious pieces of cake so that we could bring it back to the boat. It was a wonderful experience, and I am truly very grateful.
Nästa dag styrkte vi oss med en underbar och hälsosam frukost; Dorset Apple Cake med clotted cream. Vi behövde styrka oss, båtbatteriet laddade ur sig under natten, ett faktum som det beklagade med ett ihärdigt och sorgset pipande. Det kan vara så, apropå clotted cream, att somliga i sällskapet är lite fanatiska. Nåja, andra var mer fudge-fanatiska så det jämnar ut sig.
The next day, after having had a somewhat noisy night (we believe the boat battery was uncharged and it certainly didn't like it, so it beeped in a rather sad way) we had a healthy and nutritious breakfast; Dorset Apple Cake and clotted cream. A girl can't have too much of clotted cream, at least not this one. Another member of the party is more of the fudge kind of girl, well each to her own taste I'd say.
Sen var det en annan högtidsstund! Vi var på visning på Jane Austen-museet, vilket var litet, charmigt och intressant. Vi läste på om hur man använder sin solfjäder för att lämna budskap, vi hörde om Jane och hennes syskon och vi hamnade i utklädningshörnan. För vuxna! Det går ju inte att motstå, äntligen fick man klä ut sig lite. Nu inser jag att jag riskerar att förlora all trovärdighet som seriös vuxen, men jag måste bara visa upp oss i all vår elegans. Tyvärr har jag inget foto av Ellenmamman, de fastnade bara i hennes iphone, men tro mig - hon var lika vråltjusig hon med!
After that there was another Memorable Moment - the Jane Austen exhibition. A lovely and informative little museum, where we read about the language of using ones fan, we heard about Jane and her brothers and sister - and then! There was an opportunity that couldn't be missed, to dress up in hats and dresses and scarfs... I do realise that by publishing these photos no-one will ever take me seriously again, but the truth must come out! Unfortunately there are no photos of the Ellenmother, but trust me - she was equally elegant.
Nu hade vi kommit in i andra andningen och fyllda av historiens vingslag tog vi oss till Holburn-museet. Där finns en trevlig restaurang, och ni kanske inte tror oss - men vi åt inte kaka! För att bevisa detta presenterar jag härmed Bevis 1A "sallad". Mycket god - och troligtvis just vad jag behövde... Sen gick vi på utställningen. Min mor brukade duka vackert. Jag har minsann brutit servetter i mina dar; Biskopsmössor, Franska liljor och Solfjädrar. Men det är ju inte ens i närheten av det här, får jag erkänna.
We were now in the true historical spirit and went to the lovely Holburn museum. With a charming restaurant. You may not believe this but we did not have cake. I give you exhibit 1A - "a sallad". And not just any sallad, no a really delicious one. We then went on to the exhibitions. My late mother used to set a really nice table and we did use to fold the odd "Archbishop's Hat" or "French Lily" or "Fan" - but nothing of this kind. Isn't it amazing? Made of folded napkins.
Sedan var det beklagligtvis dags att bege sig till flygplatsen. Där lyckades vi med konststycket att trots att vi var i god tid nästan missa planet. Fast det gjorde vi inte, och det var ju tur. Trötta men väldigt, väldigt nöjda nådde vi sedan hemmet, där maken och Huliganen tog emot. Det viftades på svansar. Det kramades. Och vi drack te och provade lite av den där bättre-än-sex-chokladen som jag köpt med mig hem. Teet? Ja det serverades i min alldeles egna Jane Austen-tekopp. Ända sedan jag första gången besökte Sue och vi drack te på the Abbey Tea Rooms i Glastonbury i världens vackraste tekoppar har jag letat efter självaste Tekoppen. Ibland tror jag att jag mest uppskattat jakten, utan att verkligen vilja finna den. Men den här är nära. Mycket nära. Teet smakade utmärkt - och det gjorde chokladen också!
And then we had to head back to the airport, where we, although we were in ample time, nearly missed the flight. But we didn't. And really tired but gloriously happy and grateful, we reached home. Where the Husband and the Hooligan waited. One of them wagged his tail furiously, the other one gave me a good long hug. And then we had tea and tried some of the better-than-sex-chocolates I had brought back from Bath. And the tea was served in this, my very own Jane Austen tea cup! Ever since I visited Sue the first time in 2004 and we had tea in the Abbey Tea Rooms in Glastonbury where they had lovely rosy tea cups I have been looking for The Tea Cup. I think I more enjoy the hunt than really wanting to find it - but this is very, very close! And the tea tasted lovely...and so did the chocolates!
Thank you Sue!
Lovely to see your photos - particularly the ones of you and the sewing sister in Jane Austen dress! Sigh...it really was such a lovely weekend. Oh and I love the teacup!
SvaraRaderaWe are rather glamorous, aren't we? :-)
RaderaIt was a really lovely weekend, and I am so much looking forward to next time!