Jubel och fanfarer för dagens jubilar!

 Och då snackar jag inte om kungen. Fast inte ska vi vara snåla och njugga här i bloggen; Grattis på 80-årsdagen Kungen! 

Sådär. Nu kan vi övergå till dagens viktigaste jubilar, nämligen Loppan! 10 år idag minsann! Hon har invigt sin Calmbed, som matte insett är en alldeles oumbärlig hundsäng för en dam i mogen ålder. Jodå, matten kan minsann också förledas av reklam, i all synnerhet om det är gulliga hundar inblandade. Alltså tyckte matte att jamen, herregud, klart att Loppan ska ha det bästa! En Calmbed får det bli, tänkte matte, och klickade raskt hem en sådan. Inom mig tänkte jag att jaja, man vet ju aldrig. Det kan mycket väl bara så att Loppan bara fnyser åt den och vägrar att ligga i den. Den verkar ju dock falla fröken Loppan i smaken, så det är ju bra.

Men i ärlighetens namn; calm och calm - Loppan är faktiskt numera en lugn och fin hund, alldeles utan hjälp av en lugn-säng. Undantaget i katters närhet. Eller elsparkcyklar. Men för det mesta annars så. Annat var det förr när hon for fram som en tornado och inget var säkert inom räckhåll för Loppan. Utan hämningar och förbehåll tuggade hon på datorsladdar, stickningar, leksaker, skor och så vidare. En minnesvärd morgonpromenad bajsade hon ut mattes hörlursplopp. Den fick aldrig mer sitta i mattes öra kan jag ju säga. Det var väl egentligen då hon hade behövt en Calmbed.

En vandal av gulligaste och raggigaste slag kan man lugnt säga och det insåg jag nog redan allra första gången vi såg henne när hon utan prut satte sig och gnagde på min väska och när hon trängdes med mamma Polly för att ta sig upp i mitt knä. 

Ett tag därefter fick Loppan komma hem till Lund. Glad och busig med gigantiska öron - men med tämligen selektiv hörsel trots öronstorleken. Jag tror att hon tänkte som så att om man nu prompt vill ha en hund som lydigt gör som man säger, ja då skaffar man väl en schäfer och inte en australisk terrier. Det kan hon ju ha en poäng i. 

§

Men snällare och gladare hund får man nog leta efter. Barnvänlig också, vilket ju är himla bra när man nu har fått fyra fina barnbarn. Hon är ju årsbarn med Grynet, och sen har det droppat in ett Pyre, en Kickan och ett Knytte, och Loppan, hon älskar dem alla.  

Huliganen, salig i åminnelse, han var lite mer av ordningspolis. Och alldeles för macho för att låta sig kläs i prinsesstiara. 

Nu är ju inte Loppan alltid så tjusig och glittrig. Ånej, vi har varit ute och traskat runt i alla väder; solsken och regn och snö, och Loppan, hon har alltid haft samma frejdiga humör. Ja om det inte åskar förstås, men vem vill vara ute då? Vi har gått i skogen, vid havet, i stan och lite överallt. Vi har tränat nosework och rallylydnad (fast nu var det ju det där med terrier och selektiv hörsel...), vi har tränat hooper och till och med lite agility, vilket föll på att matte är långt ifrån så smidig, snabb och stark som Loppan. 

Numera nöjer vi oss med att röja runt utan minsta lilla krav på lydnadskonster överhuvudtaget. Med ålderns rätt. Matte, ja hon är minsann inte heller så lydig om man nu ska vara skrupulöst ärlig. Nej, Loppan hon är uppfostrad på det sätt som hon tycker är tillräckligt, och är Loppan nöjd, ja då är matte nöjd. Livet är till för att levas och inte till för kadaverdisciplin. Emellanåt säger jag ändå till Loppan att "jamen lilla vän, någon gång kan du väl lyssna på vad matte säger?" och då tittar hon på mig med sin snälla pepparkaksbruna ögon och ser frågande ut. För lyssnar, det gör hon. Men för övrigt är hon en fri själ. 

En rarare vovve, det får man leta efter. Och förhoppningsvis har vi många år kvar med att ränna runt i grönskan med våra hundkompisar och deras mattar. 

Så grattis på dig, lilla Loppan! Helt olik Huliganen, men lika utmärkt på ditt eget terrieraktiga sätt. Hurra!

 

Nu spruttar det på!

I vårkänslorna alltså. Ja, jo, förvisso hade jag vinterjacka på igår morse jag Loppan och jag rände ut i den soliga men kyliga morgonen. Men det var ju då det. Sen värmde solen upp, och när maken, Loppan och jag rantade iväg för att hämta Kickan och Knyttet på förskolan, ja då behövdes bara jacka modell tunnare. Loppan var iförd sin sedvanliga päls.

Sen kunde vi hänga i trädgården medan vi väntade på mamma och pappa som varit på någon kurs av säkert informativt slag, men jämfört med att måla stenar och brädbitar tillsammans med flickorna så tror jag nog att det var vi som drog det längsta strået. Tack gode gud att mina informationsmötes- och utbildningsdagar är över. Nuförtiden anser jag mig var just så informerad och utbildad som nöden kräver.

När  det inte målades stenar så klättrades det i stjärnmagnolian, och vårigare motiv får man väl leta länge efter!

Idag har det minsann varit ännu vårigare. Ljuvligt, jag säger bara det. Maken, Loppan och jag drog iväg in till stan, fast först måste vi ju titta på installationen som Hallands Trädgårdsförening gjort nere i Nissan precis vid Kapsylparken. ("Du sa ju att den låg vid Filtparken" sa maken på sitt mest förargliga sätt när vi skulle göra rätt vägval mot blomstren. "Kapsyl eller Filt, höger eller vänster - du känner väl mig och mima geografiska anvisningar" svarade jag och tittade svalt på honom). När vi hade beundrat färdigt gick vi och vaccinerade maken mot TBE. Fästingar ska man hålla kort! Räliga djur. Själv har jag vaccinerat mig sedan länge, men maken har ju inte sett sig som en sådan som ränner runt i fästingmarker. Fästingar är synnerligen sällsynt och sporadiskt förekommande på bibliotek och i arkiv tycker jag mig förstå - men numera är ju maken en sån som svingar sig runt i grönskan på jakt efter kantareller och annat, och då, då vet vad inte vad man möter för vilddjur. 

När maken vaccinerat sig färdigt gick vi och fikade på Broktorpsgården. Gammalt och hundar tillåtna - bättre blir det väl inte? 

- Gör nu inte konstiga grimaser utan se normal ut, förmanade jag maken. Nåja.

Efter uppäten bulle (hallongrotta i mitt fall) promenerade vi hem igen och sen kunde man minsann ägna sig åt balkongliv utan minsta kofta. Präktig randig t-shirt  och jeans var jag dock iförd, så att ingen tror jag skrämde grannarna i sken.  Det blev såväl virkning som en liten pink gin där i solskenet en vanlig sketen onsdagskväll.

Ja, jag säger då det; livet är så mycket behagligare som pensionär. 

Helgfinalen

En alldeles utmärkt helg, ja för att inte säga vecka, har det varit. Det har bjudits på golf, sol, lite kalla vindar, utflykt till Helsingborg med syrran för att hälsa på den trevliga ex-svägerskan, fika i trädgården och häng med Grynet och Pyret. Vad mer kan man önska sig?

Grynet och Pyret ville inte vara med på foto, men vi shoppade, fikade och handlade lördagsgodis och sen gick vi hem och spelade Uno där det blev så bra inrättat att vi alla vann åtminstone någon gång. Så ska det vara tycker mormor; alla ska få vara vinnare och glada. Det är inte så mycket vinnarskalle över mormor.

Ett foto blev det dock från Helsingborg i torsdags där vi traskade nerför backen för att skåda havet. Sen fick vi gå hela vägen uppför igen, men det var det värt!. 

Och som en alldeles grandios final så hittade jag rabarber färdig att plocka i trädgården imorse efter Loppans och min morgonpromenad. Vad bättre att inviga den nyrengjorda ugnen med än att baka en rabarberkaka? Ja, jag har då svårt att hitta på något. Jodå minsann, ibland slår städlusten till; alltså har jag gjort rent såväl ugnen som fläkten, frysen och skafferilådorna. Sen tittade jag fundersamt på kylskåpet också... men något ska man väl ha att göra en annan dag? Förresten skulle jag ju baka rabarberkaka, Sånt är viktigt. Och laga en bolognese på kronhjortsfärs som ska serveras med pecorino, tagliatelle och ett glas rött ikväll. För att jag är värd det. Och maken. Och Loppan - fast hon får hundmat. 

Så ja, bra avslutning på den här veckan! 

Långsamspaning

 Man läser ju om det där med slow-TV, om älgar som i sin egen takt förflyttar sig genom landskapet utan minsta regissör eller en endaste stuntman inom synhåll. Jag har förvisso inte tittat (än, i alla fall), men jag tycker att det är något innerligt sympatiskt med tanken. Inga biljakter. Inga svordomar. Inga snabba klipp eller växlingar mellan olika tidsepoker. Just go with the flow, liksom.

Loppan och jag, vi har faktiskt skruvat till konceptet ytterligare! Nu har vi skippat tv-kameror och älgar, nej nu är det hard-core långsamspaning av ekorrar som gäller. Varenda morgon ska vi speja på de små gynnarna som aldrig låter sig fångas. Och i ärlighetens namn vet jag inte om Loppan vill fånga dem. Smyga på dem? Absolut. Men mest spanar hon på dem där de knatar runt och äter nötter eller vad de nu pysslar med. Ännu mer spännande är det när de far upp i träden och Loppan, hon har stenkoll när de svingar sig runt som fyrbenta små Tarzans med svansar. Då får vi ta en paus och bara beundra akrobatiken. Ingen hets. Ingen stressig jakt efter nästa sensation. Det är morgonen, Loppan, ekorrarna, träden och matte. Det får ta sin tid. Vi har ingen brådska.

Fint så. 

Äntligen!

Så kom då äntligen söndagen vi längtat efter. Det var ju ett antal år när man fick sin dagliga dos av hästdoft, hästmys och stall-liv tillgodosett. Intensivt, roligt, ibland oroligt med halta hästar och transporter till djursjukhuset, rätt kostsamt - men oj så tillfredsställande och mysigt. 

- Blir det inte jobbigt att behöva åka till stallet varenda dag? frågade folk som inte gripits av hästbacillen och dottern och jag stirrade helt oförstående på dem. Jobbigt? Hur tänkte de då? Det finns inget bättre sätt att låta dagens förtretligheter rinna av en än att tillbringa några timmar med djur och vänner och lite kroppsarbete. 

Men var sak har sin tid och nu är det rätt många år sedan vi fick ta farväl av vår vackra Flisan och det där med att klappa häst har det varit synnerligen sparsamt med. 

Tills nu! Pyret, dottern och jag fick umgås med Legolas. 23 år ung, med fina flätor i man och svans och med en charmerande personlighet. Bums när vi kom in i ridhuset klickade det till och man kände den välbekanta och angenäma doften av häst och spån.

Först tittade vi på tavlan med alla redskap som kan behövas när man sysslar med häst och som Pyret läst om i sina hästböcker. Hovkrats och piggborste och ryktborste och grimma och allt vad det var. En häst kräver sin skönhetsvård!

Sen klev vi in och hälsade på Legolas! En fin fux med mjuk päls som lät sig klappas på och gosas med. Mormor sken som en sol - att få lite hästdoft i näsan, det är ljuvligt det! 

Sen var det äntligen dags att sitta upp och ge sig iväg på lite skogsridning. Mamma ledde Legolas och Pyret uppvisade en naturlig fallenhet för det där med att sitta till häst. Rak och balanserad som den mest erfarna husar.

Man fick lära sig hur man hjälper sin häst i uppförsbackar med att luta sig framåt och sitta i lätt sits, och sen att luta sig bakåt i nerförsbackarna. Allt gick som smort! 

Trav blev det också, och då hängde mormor inte riktigt med när Legolas och Pyret ångade iväg. Dottern som är spänstigare klarade det bättre.

Vi mötte cyklister och hundar och hästarna tog det med knusende ro. Man såg att våren var på gång och grönskan började göra sånt som grönska gör; blir grön till exempel. På slutet kom det lite regn, men vad gjorde väl det? En riktig hästtjej rider i alla väder.

Efter trekvarts ridning var det dags att tacka Legolas för ridturen. En snäll och vänlig bekantskap! Och efter det blev det en välförtjänt fika inne i en djungel till cafe. En utmärkt söndag på alla sätt och vis, och sen åkte mormor hem och sköljde hästdoften av stövlarna. Det är ju tur att man har en sån utmärkt vovve som väntade på en så att inte separationsångesten blev för stor.

Hästliv. Så himla mysigt! 

 

Varför blogga?

 En ganska berättigad fråga kan man ju tycka. Är det inte lite väl navelskådande att sitta där och bre ut sig över sitt garn och sin hund och sin make och barn och barnbarn? Men å andra sidan - om man nu inte gör det så försvinner ju mycket av minnena in i en dimma. Alltså, det behöver ju inte ens vara länge sedan, det räcker med att maken frågar mig "vad gjorde vi förra onsdagen?" och både han och jag stirrar tomt på varandra. Att det var en onsdag (eller tisdag, eller fredag eller annan valfri dag) det får väl ändå anses vara ostridigt. Men komma ihåg vad man gjorde?? Nej här gäller det att blogga på så att man kan blicka bakåt på alla minnen av små, små yttepytte barnbarn som nu är stora och långbenta och upplyser en om sakernas tillstånd, man vill kunna se Loppan som liten yster och synnerligen skuttig och tuggig valp, man vill kunna se tillbaka på resor och minnen och lite av varje. Minnet behöver helt enkelt blogg-kryckor.

Nu upptäckte jag helt plötsligt att det gått nästan två veckor sedan sist, så nu får jag se om någon hjärnsynaps kan spasmodiskt rycka till och komma upp med något som vi gjort sedan dess.

Ibland är det enkelt. Om man tagit ett blåsigt foto ute vid Frösakull, där vi gick sista dagen vi var i Halmstad under påskbesöket. Då hade stormen Dave lugnat ner sig, men hårtestarna viftade runt rätt bra ändå får jag säga. Så finns det foto, ja då minns man ju ändå. 

Vi var minsann kulturella också, och gick på årets Vårsalong på Halmstad Konstmuseum. Den lämnade oss rätt kall, ska jag väl erkänna. Maken blickade frågande på ett konstverk (?), som bestod av tre slipsar som hängde på ngåot slags grisskära krokar. - Begriper du dig på det här? undrade han sedan och jag fick erkänna att sagda konstverk (?) framstod som ett totalt och ointressant mysterium för mig.

Då var utställningen om och av Tyra Kleen desto roligare. En stilig kvinna som fräste runt i världen och målade och fotograferade och funderade på livets mysterier och det ena med det andra. 

Det här var hennes uppfattning om äktenskapet; hur kärleksfullt monstret än blickar upp på kvinnan så är hon ändå fjättrad vid honom. Undra på att hon aldrig gifte sig. Själv har man ju haft betydligt större tur i äktenskapslotteriet, men å andra sidan så blev jag ju ingen framstående konstnär heller. Fast jag vet inte om det finns något samband? Känns som att många framstående kvinnliga konstnärer ändå hamnade i en äktenskaplig boja vare sig de ville eller inte.

Men nu ska vi inte vara så dystra och misantropiska, låt oss avsluta det kulturella inslaget  med några flärdfulla skelett på festhumör. Sånt piggar alltid upp. Och Tyra Kleen, hon ägnade sig minsann inte åt slipsar på grisskära hängare. 

Nu har vi varit i Lund en vecka, vi har haft styrelsemöte och det är alltid en välsignelse när det är avklarat. Diskussionerna kan vara långa och många och framkalla en leda vid livet. Och livsleda, det vill man minsann inte ha. Det har promenerats med hundar och vänner och och årets första trädgårdskaffe är drucket. Magnoliorna är på gång, de första rhododendronen i Botan blommar för fullt och våren är definitivt på gång, även om en fortfarande är en aning kylslagen av sig. 

 

Nu får påskharen vila ut

 Påsken kom, och nu har den snart gått också. Vi tjuvstartade ju redan för ett par veckor sedan när de stora flickorna kom på besök vilket var en alldeles utmärkt uppstart!

Självaste påskhelgen har tillbringats i Halmstad. Kallt och blåsigt, men med lite sol ändå. Alltså har jag jagat ut maken och Loppan i naturen flera gånger. Nerströms Fylleån den här gången.  Till och med jag fick medge att det var väl svalt för utefika, så maken slapp undan med blotta förskräckelsen. Den här gången.

På långfredagen var det påskmarknad på Lilla Torg. Vi gick dit för att förse oss med diverse påskliga förnödenheter. Påskliljor till exempel, som i skrivande stund står och lyser som illgula solar på matbordet. Kanelbullar. En burk havtornssylt, som jag köpte i rena hastigheten, utan någon större plan på vad den ska användas till - vi är inte direkt några sylt- eller marmeladätare. Man kanske skulle baka scones någon dag? Hm... 

Så fort vi inhandlat kanelbullarna så började regnet strila igen, så då gick vi hem och åt upp dem. Kändes ändå rimligt.

Ägg har pyntats. Det såg enkelt och behändigt ut på nätet att pryda med något litet blad och sen knyta in i en nylonstrumpa och koka tillsammans med lökskal. Pilligare än man kunde trott, men skam den som ger sig. Voilà! Ganska fint ändå (sa hon självbelåtet).

Igår kom Kickan och Knyttet och deras föräldrar på påskbesök. Påskharen hade också kommit på besök tidigare och lämnat brev och ledtrådar och flickorna letade raskt upp äggen - och sedan gjorde de om hela proceduren igen ett par gånger, för om nu något är roligt, ja då kan man väl göra det mer än en gång, även om godiset redan ätits upp? 

Sen var det full rulle. Loppan skulle på promenad, vi ritade och pusslade och pysslade och åt kyckling och glass - dock inte tillsammans - och sen borstades det tänder på såväl Kickan som Knyttet som Loppan innan besöket var över för den här gången.

 Dock inte förrän vi alla provat de tjusiga öronen. Får ju säga att de prydde sin plats på oss alla. Man kanske skulle investera i ett par sådana? Dock hade det nog varit svårt att ha dem på sig ute nu när stormen Dave viner kring öronen på oss. Han har redan vält torkställningen på balkongen två gånger men nu har maken ryckt ut och säkrat den, så nu får förhoppningsvis tvätten torka klart. Borde gå snabbt i sådana vindar tänker jag.

Grynet och Pyret, ja de har firat påsk i Småland med sin farmor och farfar och vi har fått se foto på världens sötaste påskkärringar. 

Nu är det nog ändå dags att hänga undan såväl kvastar som kaninöron för den här påsken.  

Lantlivets fröjder

 OK. Jag medger, rubriken är kanske något missvisande för vi befinner oss ju fortfarande i Halmstad - men en sak som är himla bra med Halmstad är att man har väldigt nära ut till det som känns som landet. 

Förra gången vi var uppe åkte vi ut till Snöstorp för att titta till svärföräldrarnas grav. Den låg fortfarande på samma plats och det kändes betryggande och bra. Men när vi var där föll min blick på ett gammal rött hus... och inte minst skylten på det röda huset som jag utan prut gissar var den gamla skolan. "Inez och Greta" stod det, och jag som är lite slug av mig, jag gissade att detta, det var säkert ett café. Finns det något jag gillar, ja förutom maken, barn, alla barnbarn, hundar (specifikt Loppan) och vin och garn och choklad och god mat, och...och...och... ja då är det caféer. Livet känns så mycket enklare och bättre med en kopp kaffe och en god kaka inom räckhåll.

Så igår lockade jag med mig Loppan och maken ut till Inez och Greta och det var himlans trevligt! Väldigt instagramvänligt och med goda kakor och gott kaffe. Har man dessutom gott sällskap av en make och en raggig terrier, ja då är jag så himla nöjd och begär inte så mycket mer av livet. "Instagramvänligt" skrev jag och det var mer än en besökare som for runt med mobilen i högsta hugg och fotograferade. Nu ska jag väl inte var förarglig, för även jag tog ju ett foto, men här hamnar det på en blogg. Man är ju lite dinousarieaktig av sig och bloggar fortfarande, trots att de flesta har lagt ner sånt. Snabbt ska det gå, och vem har tid och lust att skriva en massa? Ja förutom en eller annan antikvarisk figur då.

Väldigt trevligt hade vi, och visserligen fick Loppan inte kardemummabulle, men matte är alltid försedd med en eller annan hundgodis så hon gick inte lottlös från besöket kan jag säga.

Idag åkte vi ut till Snöstorp igen! Idag stod dock inte kardemummabullar på agendan, nej idag skulle vi ut i grönskan. Den relativa grönskan alltså, våren tvekar lite i portgången känner jag och så värst grönt är det kanske inte ännu. Men solen sken och jag hade föresatt mig att gå en bit längs Fylleån. I julas traskade vi ju vid Fylleåns mynning ut i havet, men nu var det mer uppströms som gällde. Alltså gick vi från Snöstorp till Brogård. Och sen gick vi motsatt riktning eftersom bilen stod parkerad en bit från Snöstorps kyrka.

Det är något magiskt med vatten som porlar och kluckar fram i solskenet. Jag känner hur min inre naturlyriker får luft under vingarna och jag underhöll maken och Loppan om hur bra ens själ mår av en sån här promenad. Jag tror nog att de höll med mig, även om maken sa att ännu vackrare vore det ju om träden börjat grönska. - Just det! utropade jag entusiastiskt. - Vi åker hit igen när träden grönskar, och tar med oss kaffe och fikar i naturens famn, det blir fint, det!. Nu är ju maken en sån där märklig typ som tycker att man fikar bäst i sin bekväma fåtölj i hemmet, men jag ska nog övertala honom. En naturfikande maka, det är en glad maka - och en glad maka, det vill maken ha.

Äntligen stod han där

 Maken föreslog att vi skulle ha en kulturell kväll. Ville jag gå på röda mattan, till exempel? Utspisas med lite vin och tilltugg? Allt det där lät ju jättebra... ända tills jag förstod att det dessutom innebar nästan 3,5 timme med stumfilm.

På något sätt associerar jag stumfilm med skrapiga filmer utan ljud (nähä?!) där folk förflyttar sig på ett ryckigt, konstigt sätt och där det mesta är, tja, lite väl bombastiskt kanske? Jag tittade tveksamt på maken och undrade om han pratade i nattmössan? Inte för att maken har någon nattmössa, men nu snackar vi bildligt här alltså.

Fast ett gott glas vin är ju aldrig fel. Och inte är det så ofta jag får gå på röda mattor, i alla fall inte av festlig galakaraktär. Så när maken närmare förklarat sig, tackade jag ja. 

Och det var så det begav sig att vi igår gick på Röda Kvarns 100-årsjubileum här i Halmstad. Halmstad har numera bara en enda biograf, men den är av prima slag, i jugendstil och med precis det rätta bio-namnet. Och se, den röda mattan var utrullad. Inte den längsta matta man skådat, men glatt röd och inbjudande.

Jubileumsfilmen man valt att visa, ja den var faktiskt drygt 100 år gammal, nämligen en restaurerad kopia av Mauritz Stillers Gösta Berlings Saga, med Greta Garbo och Lars Hanson och en himla massa andra välsminkade skådespelare. Först var det ett föredrag om den här restaurerade filmen, vilket varit ett hästarbete förstod man, med inlånade kopior från såväl Lissabon som Moskva och ett större detektivarbete. Till allt detta hade man nu en bioorkester med fiol och slagverk och synt (?) som komponerat musik och sång som de höll igång under precis hela filmen - rena maratonspelningen med andra ord.

Jag hade en intensiv Selma Lagerlöf-period i tonåren där jag inte minst slukade Gösta Berling och våndades över alla tragedier och sorger och vargar och smittkoppor - det finns liksom extra-allt i den där boken om den avsatte prästen och alla kärlekshistorier. Det ska medges att det är inte det mest realistiska socialreportage jag läst men det är väl inte alltid det man är ute efter heller? Här fanns i alla fall hjärta, smärta och vånda i kubik!

Och så stod han där då äntligen, prästen i predikstolen och hela värmlandsskrönan rullades upp inför våra blickar. Det är ändå märkligt hur fort de där tre-och-en-halv timmarna gick, där man ville sparka den elake Sintram på smalbenen, ruska om den förstockade patron Sinclaire och säga åt den i ärlighetens namn något veliga Elisabeth Dohna att rycka upp sig, och varför in i helskotta hade hon överhuvudtaget gift sig med en sån ärkeidiot som Henrik Dohan? Man baxnar. 

Efter ett par timmar blev det en liten paus där man fick trängas i övre foajén med sitt vin, sin ost och sin serranoskinka och fröknäcke. Oliverna överlät jag med varm hand till maken som har en märklig fäblesse för sådana. Från foajen får man se en bild av taket eftersom det var knökfullt med småhungriga åskådare och nu är det ju allt det där med att man inte får fotografera folk utan deras medgivande. Taket, kände jag, det hade väl ändå ingen talan i sammanhanget. Vilket ju kunde vara passande nu när det var stumfilmsgala.

Så det var så det kom sig att vi gick på jubileumsgala och jag medgav storsint inför maken att det var en himla bra idé han haft, med stumfilm och allt. Vi var också väldigt överens om att den skådespelare vi tyckt varit bäst var hon som spelade Majorskan - det var ett rivigt fruntimmer att bästa slag! Ungefär som Selma själv inbillar jag mig. 

 

Hej vad det går

 Redan tisdag, och helgen, den försvannå i ett nysande. Ett bildligt nysande, för, peppar, peppar, ingen i familjen är förkyld. Just nu i alla fall.

Det var i alla fall en väldigt bra helg, en som inleddes redan i torsdags med en himla trevlig kväll med mycket prat, vin och god mat hos syrran innan vi mer eller mindre rullade mot bussen för att åka hem, väldigt mätta och belåtna.

Sen fortsatte upploppet mot helgen på ett lika utomordentligt sätt med att jag träffade Maria på Lenoteket på fredagseftermiddagen för bubbel och babbel. Vi har babblat sedan vi träffades när vi var 19 respektive 20. Det är vi inte längre, men vi pratar lika mycket för det. Lenoteket, det låter ju som någon fancy skönhetssalong, men det är en vinbar. Vilket ju är tur eftersom det stod bubbel på agendan. Ja, och babbel då, men det säger ju sig själv.

På lördagen, då kom Grynet och Pyret med föräldrar för en lite tidig påskmiddag.  När påsken kommer, ja då är vi i Halmstad och flickorna i Småland så då får man anpassa kalendern efter det. Påskharen hade också varit på ett tidigt besök och jagade flickorna ut på jakt genom lägenheten, ner i trädgården och upp på vinden innan slutmålet hittades till flickornas belåtenhet. Jag vet inte riktigt hur länge som det är aktuellt med påskharar, men återväxten är ju ändå god så jag ser fram emot ett antal påskjakter där man får rita harar och skriva ledtrådar under åren som kommer också. 

På söndagen, ja då fick jag en sån där flashback till hur det var när dottern var i 10-11-årsåldern och vi tog våra rundor på stan som sedan avslutades med att fika på Frappé som hade goda italienska bakverk och där man drack caffe latte ur skålar. Mycket fancy och man kände storstadsvibbarna. Nu kan man ju undra över vad det är för en orättvis mamma som inte gick och fikade med sonen? Sonen var dock av den fasta övertygelsen att det vore oerhört skämmigt att ses fika med sin mamma på stan, så han avstod vänligt men mycket bestämt. Numera verkar han dock inte tycka att hans mamma är så skämmig och pinsam så det är ju bra.

Nu tog jag med mig Grynet och Pyret till Nova och vi traskade runt i affärer (vissa var vi inne ett flertal gånger i för man måste ju noga fundera över vad man vill ha) för att peta på och också inhandla en del nödvändigheter. En squishy (?) till exempel. Som i alla fall en i sällskapet hade på sin önskelista. Pennvässare och en virknål stod också på inköpslistan och själv blev jag så uppspelt att jag köpte mig ett par hantlar. Även om flickorna uttalade sig lite förklenande om vikten, skulle jag verkligen inte slå till med lite fler kilon? Men mormor stod på sig och tänkte att när man är i mogen ålder så får man nog ändå ta det lite försiktigt.

Sedan gick vi och fikade. Inga italienska bakverk och det blev cappuccino i kopp i stället för latte i skål, men mysigt var det. Gav verkligen mersmak för fler tjejträffar! 

Loppan och maken fick inte följa med. Nu är ju Loppan i och för sig tjej, men är man fyrbent och lurvig så får man inte gå in i alla affärer så då fick hon stanna hemma. Jag kompenserade dock såväl henne som maken genom att locka dem med mig ut på en eftermiddagspromenad i solskenet.

- Åh så skånskt det ser ut! utropade jag när jag tog ett foto av Loppan med Höje å i bakgrunden och nyhamlade pilar längs grusvägen. En pilevall, det är väl bland det mest skånska man kan tänka sig?

Sen föll min blick på Loppan. Kanske inte så skånsk direkt, utan mer australiensisk. Fast jag tycker nog att hon gör sig väldigt fint där mot pilarna ändå. Och i själ och hjärta tror jag nog att Loppan är väldigt skånsk av sig.

Så den här helgen, den gick minsann inte av för hackor! 

 

Ett helt decennium

 Det känns ju ganska märkligt ändå - att det redan gått 10 år sedan maken och jag fick iträda oss nya roller, nämligen som mormor och morfar. Samtidigt som det ju känns som länge, så har det gått så himla fort!

 Det där lilla knyttet, som mest bara sov och åt - jag minns att man funderade så mycket på hur hon skulle bli? Vem hon var? Att man skulle sticka kläder till henne, baka bullar till henne, läsa böcker för henne, ja det var man ju helt på det klara med. Men att det blev en sån trygg, glad, smart och rolig tjej, ja det kunde man ju hoppas på men inte veta. En tjej som nästan vet mer om historia än vad morfar gör, en som kastar sig över intressen med ungefär samma inställning som Pippi, att "det här har jag aldrig gjort, men det kan jag säkert". Eller hur nu Pippi formulerade det. En som redan för flera år sedan utropade "jag älskar fakta!". En som man oftast hittar i ett hörn med näsan i en bok, ja när hon inte spelar teater, ränner runt i naturen eller leker med kompisar så klart. En som informerar en om vad "te, tack!" heter på portugisiska.  En som man blir glad av så fort man ser.

Ja det är vårt Gryn, det. Tänk som hon utvecklats på de här 10 åren. Själv har man väl mest blivit lite mer gråhårig, lite mer rynkig, men mycket mer än så kan man väl inte skryta med. Någon portugisiska (utöver det som Grynet lärt en) kan man verkligen inte glänsa med.

Idag fyller hon, men kalaset hade vi redan i lördags. Med tårta (bakad av självaste jubilaren), med paket och prat och skratt. 

Och tänk, då fanns det ju ännu fler barnbarn där för det tog ju inte slut med Grynet. Ånej, både lillasyster och kusiner har det blivit på det här decenniet. Som mormor kan man ju då bara tänka vilken rikedom det är! Hur tyst och innehållslöst hade livet inte varit utan dessa fyra fantastiska flickor? Varav den äldsta just idag fyller 10 år. Hurra!