Söndagspromenad

Idag är det måndag. Och måndagar kan vara bra på sitt sätt, men söndagar har nog ändå en liten extra guldkant? Eller är det bara jag som liksom känner lite varmare för söndagar?

Igår var det söndag och då tog Loppan och jag bilen ut i naturen för en liten morgonpromenad. Jag körde, för Loppan har svårt att nå ner till pedalerna, och dessutom är hennes frisyr av det fluffigare slaget som kan hänga i vägen för en klar syn över hur medtrafikanterna beter sig.

Således; jag körde och så småningom kom vi fram till Knivsåsen, Loppan och jag. Det var hyfsat tidigt på morgonen, så frånsett ett tält varifrån diverse snarkningar hördes, var det alldeles tomt på såväl folk som fä. Ja om man då inte räknar Loppan och mig då.

Det var väldigt skånskt. Bokskog och sådär. Och mitt i spenaten ett övergivet stenbrott fullt av vatten. Dock inte så fullt som det varit tidigare eftersom det är så makalöst torrt, så det var lite svårframkomligt ner till vattnet och Loppan avstod från bad, men vad gör det? Vi traskade vidare längs Knivsåsen. Och sen uppför sagda ås, vilket resulterade i att jag lät som en blåsbälg. En veckas förkylning gör uppenbarligen att ens lungor skrumpnar ihop som ledsna russin och ledsna russin, ja det gör inte att man spänstar uppför en ås utan att låta som en trasig dragharmonika. Loppan lät inte som en blåsbälg, hon studsade hit, och sen studsade hon dit.

Rätt vad det var studsade jag till och sa "lyssna!" till Loppan. Det var något som lät. Något som hackade. Vem var det som var ute och lät i skogen en tidig morgon tänkte jag, och sen tänkte jag "vildsvin!" i nästa ögonblick med en rysning. Men inte känns det som att vildsvin säger "hack-hack-hack"? Väl?

Nix, inte var det vildsvin, det var en hackspett som störde friden. Nu ska alla ornitologer ta detta med en nypa salt (cum grano salis som vi latinnördar svänger oss med). Men jag tänkte som så, vi har ett a) träd, en b) fågel som c) hackar i punkt a) - nog borde detta vara en hackspett?

Jag hoppas bara att pippifågeln har ett rejält lager med ipren någonstans, det torde vara gravt huvudvärksframkallande att dänga huvudet i en trädstam med den frekvensen.

Rätt som det var kom vi fram till en stätta. - Jag kilar över! sa Loppan som inte räds vare sig hackspettar eller stättor, i alla fall inte om de är lagom höga och har tillräckligt många pinnar. Min lilla lurviga bergsget, nog är hon himla duktig ändå?

Sen gick vi lite till, och när vi gått precis lagom långt, ja då vände vi och gick tillbaka till bilen och åkte hem och åt frukost och sa godmorgon till maken som ännu inte klivit ur sänghalmen.

En mycket bra söndagsmorgon, på alla sätt och vis.