Igår var maken och jag på middag med deckargåta. Sonen körde föräldrarna ut till Wapnö där vi skulle utspisas med mat och ruskigheter. Det lyste välkomnande ur fönsterna på ätten Staël von Holsteins gamla 1700-talsherresäte och vi knallade in och försedde oss med ett glas prosecco för att komma i form inför såväl det ena som det andra. Nu undrar ni väl hur jag så elegant bara hasplar ur mig anorna på kåken, men är man gift med maken så behöver man inte sväva i tvivelsmål om sånt. Om man nu inte är gift med maken, och eftersom vi inte tillämpar månggifte så gäller ju detta alla förutom undertecknad, ja då kunde man, om man så ville, till exempel beskåda tavlan över herr och fru med alla deras 13 barn, eller släktträdet över hela släkten. Det ville maken.
Efter bubbel i röda salongen knallade vi upp på andra våningen där vi utspisades med såväl god mat som information om kvällens deckargåta. Jag begrundande intresserat alla karaktärerna och bestämde mig raskt för vem som var mördaren, helt baserat på intuition och utseende.
Mellan rätterna utspelades ett gastkramande drama i sjukhusmiljö och när desserten var ett minne blott, ja då fick alla skriva ner vem som var boven - maken hade redan, baserat på slutledning och logiskt tänkande kommit fram till vem han trodde var mördaren. Jag höll med om att det nog var så, synnerligen plausibelt - men så slängde jag ändå in min dark horse när det var dags att lämna in lappen. Logik och slutledningsförmåga i all ära, men intuition kan väl ändå peka rätt? Det visade sig att intuitionen kunde gå och dra något gammalt över sig och skämmas i skamvrån för maken hade ju rätt. Så klart. Dock visade det sig att motivet inte enbart var så krasst som maken tog som huvudspåret utan det var såklart även lite mer känslor inblandade. Men även utan känslorna så hade maken rätt vilket han var mycket nöjd med. Ännu mer nöjd var han med att det inte var hans lapp som lästes upp som det vinnande bidraget. Å andra sidan hade han nog aldrig blivit ombedd att resa sig för att mottaga resten av publikens jubel och hyllningar, för maken hade undertecknat sin lapp med "Agaton Sax". Vill man inte stå i rampljuset så vill man inte och som deckarpseudonym är ju Agaton Sax utmärkt, i alla fall för oss av en något äldre generation. Läser man fortfarande Agatan Sax?
Sen hämtade sonen oss och körde oss hem igen, och tänk, då visade det sig att den störste skurken av dem alla, ja det var någon helt annan det. Eller kanske snarare två slemma typer, Trump och Vance. Världen känns som en obehaglig plats, och då är det nog behövligt med lite eskapism emellanåt.
