Lund levererar en fredag av soligaste slag med tvåsiffrigt tal på termometern. Sånt kan man ju inte slösa bort, så jag har rotat runt bland rabatterna och rensat bort visset perennkrafs och belåtet konstaterat att jojomen, rabarbern börjar lite blygt titta upp ur myllan.
Nu finns det ju en gräns för hur mycket trädgårdsarbete ens knotiga gamla knän och gnissliga gamla rygg orkar med så efter en 20 minuter eller sådär så kände jag att dagens kvot av arbete var uppfyllt. Solen, den sken dock fortfarande, så då plockade jag med mig maken och Loppan och åkte ut till Dalby Hage - eller Dalby Söderskog om vi nu ska vara petiga och korrekta och sådär.
Nu kan man ju undra vad jag håller på med, där ute i Europas minsta nationalpark? Inte ska man behöva sväva i tvivelsmål om det alltför länge, utan jag kan meddela att det är maken som förevigat när jag under jubelrop fotograferade vårens första - i alla fall för min del - vitsippor! Och vitsippor, det blir man glad av. Syrran och jag var i Linnebjer för en vecka sedan och då blommade det minsann inga vitsippor inte. Men nu! Nu stod de där ute i backarna och neg och sa att nu är det vår, precis som i visan. Ja, jo, jag vet att det är blåsippan som sa det, men nu är det väl ändå inte så att blåsippor har monopol på att uttala sig om våren? Kan blåa så kan väl vita?
Så jodå, tack vare min tämligen ograciösa ställning så kan jag nu uppvisa bildbevis på blommande vitsippor.
Sen traskade vi vidare hela Kroppekärrsrundan, alla 2,3 kilometrarna. Det är liksom gammalt och (tämligen) orörd natur och på det hela taget väldigt angenämt. Loppan drack lite i bäcken medan maken underhöll mig om att det anses att det var den gamla Svend Estridsen som på 1000-talet hade anlagt Dalby Hage som kunglig jaktmark. (Loppan hade druckit färdigt innan jag fått fram mobilen för att fotografera henne i bäcken, så man får liksom tänka sig en Loppa där).
När vi traskat vidare tittade maken intresserat på ett tämligen högt träd och undrade om det månne kunde vara en hagtorn? - Hagtorn blir inte så höga sa jag avfärdande då. Men sen tänkte jag att jag behövde ju inte vara så avig, så jag sa att "om de inte stått här sedan Sven Estridssons tid, då under vikingatid". - Du menar 'EstridSEN' sa maken, som har ett lätt förargligt drag. - Och inte Sven, utan SvenD, Skåne var ju faktiskt danskt då, fortsatte han sen på samma förargliga sätt. - Jaja, whatever, sa jag då. Komma här och vara så petig när jag visade att jag faktiskt lyssnat på honom när han yrade på om vikingatida kungligheter och så och att jag inte bara slagit dövörat till, vad är det för sätt? Man baxnar lite.
Så kom ihåg, befinner ni er i Dalby Hage tillsammans med maken och vill uttala er om gamla döa kungar, så ska det vara SvenD Estridsen och inget annat. Förutsatt att det inte är någon annan kung som står på agendan.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.