Sommarlov!

 Ja, inte för maken och mig. Ånej. Vi får minsann inga sommarlov längre. Å andra sidan så kan man ju också se det som att vi har ett enda långt lov oavsett årstid. Men Grynet och Pyret har fått sommarlov! Först var vi alla i Allhelgonakyrkan och lyssnade när alla barnen sjöng så att taket lyfte! Solen sken och sommarlovskänslan sprutade som champagne. Sedan hämtade vi flickorna, fast först tog vi de traditionella familjebilderna i trädgården när vi väl fått alla på plats.

Med eller utan åsneöron. 

Det blev utelunch på Botulfsplatsen, glass och sen grillade vi med mamma och pappa i trädgården (när jag läste igenom den här meningen kom jag på att om jag glömt prepositionen så hade det ju blivit mer som en skräckroman med kannibalistiska inslag, men lugn, bara lugn - alla överlevde grillningen), innan Pyret somnade i fåtöljen efter en lång dag. Tyvärr visade det sig att det nog inte bara var trötthet efter sång och glass och mat och lek, utan Pyret däckades av ett ovanligt illvilligt virus. Så tyvärr kunde inte hon följa med när vi åkte upp till Halmstad på söndagen. Vi saknade henne!

Söndagen var varm så vi tänkte att nu skulle vi begå årets badpremiär! Inom mig tänkte jag att det nog ändå skulle vara rätt kallt i vattnet, men där bedrog jag mig. Det var alldeles härligt ljummet så vi badade allihop, Grynet och Kickan och morfarfar och morfarmor. Knyttet nöjde sig med att gräva i sanden men var glad ändå och jag tror att Knyttets pappa var rätt nöjd med att hålla henne sällskap utan att behöva kasta sig i böljan blå. Man fick gå ett tag innan man kunde kasta sig i böljan, för det är lite långgrunt vid Vita Bandet, men  lite lagom djupt blev det ändå efter ett tag.

Sen åkte vi hem och lagade kvällsmat. Eller rättare sagt; vissa lagade kvällsmat. Men nu ska jag inte sitta här och vara förarglig, för det var alls inte så att det enbart var undertecknad som rasslade runt i köket. Nix, har man Grynet på besök så lider man inte brist på goda hembakade kakor. Hon bakade såväl brysselkex som ökensand och det är nog jämnt skägg mellan vilka som var godast. Och förresten, inte måste man rangordna när båda sorterna smakade jättebra! Väldigt lyxigt att ha en mästerbagare på besök måste jag säga. 

Vi hade fina dagar! Varje dag inleddes med ett besök på biblioteket som ju ligger ca 4 minuters promenad från lägenheten. Mycket praktiskt när man har en bokslukare på besök! Loppan skulle promeneras och det var också lyxigt att ha en personlig koppelhållare med sig. Själv kunde jag bara spankulera bredvid utan att behöva anstränga mig. Sånt måste ju förevigas. Så jag fotograferade Grynet och maken fotograferade mig som fotograferade Grynet. Loppan vägrade att dras med i den allmänna fotohysterin.

En dag åkte vi till Varbergs fästning och tittade på såväl Bockstensmannen som kulknappen. Grynet är ju mycket historieintresserad så hon gick med liv och lust upp i det hela, men hyste en viss skepsis mot att det verkligen var den knappen som tog kål på Karl XII - och det kan man ju såklart inte veta säkert. Men att Bockstensmannen är bockstensmannen, det vet man i alla fall! Även om man nu tror att han kanske inte var rödblond utan snarare brunhårig?! Ja jag vet, man baxnar. Nu får man skriva om i historieböckerna. 

Uppe på bastionerna blåste det friskt, men man hade en fin utsikt över Varberg. 

Andra dagar traskade vi runt i Halmstad, vi spelade minigolf och mormor vann! Jajamensan. Det firade vi med glass. Vi hade förmodligen ätit glass ändå, men nu fanns det ju ännu mer anledning att fira. Tyckte mormor. Snigelofonen tittade vi också på. Den spelade så vackert för oss, och undra på det när själva "snigeln" faktiskt kom från Lund? Det bästa av två världar.

Vi har också pratat rövarspråk. Maken och jag introducerade nämligen Mästerdetektiven Kalle Blomkvist från 1957 (?) för Grynet, och tänk, trots att den är i svartvitt så höll den än. Det var så spännande att Grynet dök ner under filten med jämna mellanrum. Men sen har vi trallat kokalolasos-fofinontot så att det stått härliga till. Och kommit på att Loppan ju då heter Lolapoppopanon, vilket Loppan vägrade att lyssna till. 

Men nu är det så tyst och tomt här i lägenheten, för igår kom en lite blek men feberfri Pyret tillsammans med sin pappa och hämtade hem Grynet. Fast först hann vi med en kort sväng på en mycket blåsig strand, lite lekplatsbesök och en glass till. Klart att man ska äta glass när det är sommarlov! 

 Det var så skönt att träffa Pyret igen! Och nu ser vi fram emot att hon kommer och hälsar på mormor och morfar några dagar längre fram i sommar. Då lär det nog bli en glass till...oavsett vem som vinner i minigolf.

Vi har helt enkelt haft det kokalolasos-fofinontot! 

 

I de fina gemaken

Eller, man kan också sjunga som Edvard Persson, "när man ser det lite grann från ovan". Vi befinner ju oss ändå i Skåne. Närmare bestämt i Lund. Och i Lund ligger ju Kulturen som jag skrivit om ett otal gånger och där vi befinner oss titt som tätt. I fredags till exempel - också i söndags. Jo för bland alla de olika husen och utställningarna ligger ju också Dekanhuset, som flyttades dit 1907 när någon historielös vandal tänkt sig att riva det. (Kan ha varit 1908, men ett år hit eller dit, vad spelar det för roll?). Maken har skrivit om Dekanhuset i sin avhandling och vi har ett flertal gånger med dödsförakt gått upp för den branta trappan (utan minsta lilla räcke att hålla sig i) för att titta in på bottenvåningen. Längre än så har man inte kommit. 

Tills nu. För nu har Kulturens egen timmerman helt och hållet enligt gammal tradition och enligt historiska källor påtat ihop 1500-talsmöbler och man har inrett den övre våningen som den troligen såg ut då och nu kan man boka in sig på visning. Helt själv får man inte gå, jo för nu skulle man gå uppför en ännu brantare trappa, en som hänger utanpå huset och det är väl lite trångt och dessutom är man rädd om sina fina möbler. Klart vi skulle gå på visning, fattas bara! Efter att ha svurit lite över moderna digitala sätt att köpa visningsbiljetter så tog vi oss dit i söndags. Det var guiden, maken, jag och en annan Kulturenanställd. Nästan som en privatvisning!

Först tittade vi från utsidan. Den vänstra delen, den är modern. 1400-talet. (Först hade jag skrivit 1500-talet, men sedan frågade jag min egen historienörd och det var ju Helt Fel. Och även om jag lättsinnigt tycker att ett år hit eller dit är av mindre betydelse så inser ju även jag att ett helt sekel, det är något helt annat det). Den högra delen, den är från 1200-talet. Gammalt och bra. Sen var faktiskt hela anläggningen betydligt större på 1500-talet, för då fanns det fler byggnader runtomkring. Men det fick man liksom tänka sig nu.

Sen var det dags att ge sig upp mot högre höjder. Logistiken var lite, tja, annorlunda. Först tog man sig uppför stentrappan in i huset, sen gick man genom ett rum och ut på en trätrappa på utsidan. Denna var ännu brantare - men här fanns i alla fall räcken. Nu är det inte säkert att det såg ut så här då när det begav sig, det kan man inte så noga veta. Vi pustade oss i alla fall uppåt och kom fram till en dörr som stod välkomnande på glänt. Då kom vi in i något som väl såg ut som ett gästabudsrum. Här lärde jag mig något nytt; bordet stod på trebenta bockar och detta, det berodde på att hade man lite ojämna golv (och det kan man nog ha haft då, vare sig det var 1200- eller 1500-tal), ja då blev det stabilare med trebenta bockar än med fyrbenta. Sedär minsann, nu lärde man sig något nytt igen. Med tanke på våra absolut inte vågräta gamla golv i lägenheten i Lund borde vi kanske haft tvåbenta bockar?

Det var välkomnande framdukat, men vi skulle hem och äta lunch sedan så vi avstod. Vi tittade dock på det fina väggskåpet med Maria-bilden innan vi klev vidare in i dekanens kombinerade arbets- och sovrum. En strängt upptagen man, det var klart och tydligt. 

Guiden sa att timmermannen förundrat hade sagt att "tänk att man får göra så roliga snickeriarbeten på betald arbetstid!". Och gillar man att snickra på gammaldags vis, ja då måste det ju vara hur kul som helst. Fint hade det blivit! En tjusig stol, en storslagen säng, skrivbord med skrivpulpet, skåp och en finurlig bänk där man kunde ändra ryggbrädan beroende på om man ville sitta vänd mot elden och värma sig eller prata med dekanen själv. En multitaskande möbel så att säga.

Maken, som är en nyfiken person, kollade vad som fanns bakom draperiet? Och det var ju en privé - fast den var tydligen mest ett åskådningsexempel, i verkligheten hade det inte funnits en privé just där. Och inte hade man väl velat ha en sån precis bredvid sin säng? Om man ätit ärtsoppa till exempel. 

Guiden pratade lite mer om de som bott och arbetat där; det var Bille och andra gubbar, men då tyckte maken att man fick väl ändå även påtala att husets ursprungliga ägare var en kvinna vid namn Ingerd Madsdatter, som sedan sålt huset vidare till en dekan som i sin tur skänkt det till kyrkan. (Som om inte de hade nog byggnader förut). Skulle Ingerd helt lämnas åt sitt öde i historiens dunkel? Nej inte om maken får råda! Har vi nu haft två starka, rika kvinnor i Lund i äldre tider som domina Ingerd och Görvel Fadersdotter Sparre, ja då ska man väl belysa dem ordentligt? 

Sen tittade vi oss omkring lite mer, gick ut på svalen utanför och passade på att beskåda Kulturen lite von oben när man nu för en gångs skulle befann sig däruppe i de fina gemaken.

Sen traskade vi nerför trappan och höll oss ordentligt i räcken innan det var dags att knalla hemåt där Loppan haft fint sällskap av Poppy och Enya som hälsade på oss. Ja, alltså, de hängde inte ute i Botan på egen hand om nu någon trodde det, det var ju tidigare på dagen. Men de hade inte tagit några selfies medan vi var borta, så då får det bli en utomhusbild på vovvarna.

Väldigt fascinernade hus, Dekanhuset, det måste man säga. Trots de oergonomiska trapporna.  

Svenska Flaggans Dag

Jodå, jag vet att det numera heter Nationaldagen. Men om man ibland kallar mig gammaldags - eller rentav bakåtsträvare - så ligger man i vissa fall inte så himla långt ifrån sanningen. Jag tycker det låter lite finare liksom, och eftersom det blir en eller annan flagga på foto här, så får det bli så. 

Inte för att vi egentligen tänkt fira så mycket den här dagen även om nu Kulturen hade ett fullt program för hela dagen. Fast så skulle det ju regna. Sa SMHI, och det gjorde det ju på förmiddagen, vilket Loppan och jag noterat. (Här kan jag inskjuta att klockan 06.15 då regnade det inte. Jag vet, ty jag och Loppan tog en morgonpromenad i Botan då. På salig Huliganens tid var detta den normal tiden för morgonpromenader och man skuttade som en panter ur sängen utan större åthävor vid en rask och tidig morgonstund. Numera är man dock bortskämd med en hund som är rena sjusovaren på morgonen. Men har man magknip, så har man och då vacklar man runt i Botan i sin ensamhet i gryningen. Nöden har ingen lag).

Sen ringde dock dottern och undrade om vi ändå ville följa med henne och Grynet för lite flaggviftande och avlyssnande av vårsånger? Egentligen skulle de befunnit sig i London hela familjen, men så blev Pyret sjuk och London får helt enkelt vänta. Klart vi ville! Vi beväpnade oss med paraply och traskade iväg.  

Medan vi väntade på att sången skulle börja tittade vi in i de små husen; Prästgården och Thomanaderska huset, Berlingska huset och allt vad de heter. Med oss hade vi vår egen Encyclopedi, alias Grynet. Tänk om man hade en sån hjärna! Grynets hjärna fungerar ungefär som en tvättsvamp, hon kommer ihåg allt, intresserar sig för det mesta och underrättade oss om Gustav Vasa och intåget i Stockholm, och vad som fanns i husen och vi diskuterade hur man levde på den tiden. Ens egen hjärna fungerar ju numera som så att man har liksom en aning om att det här, det vet man ju; men vad hette nu han som var med i den filmen, som regisserades av den där du vet - eller, vem var det nu som uppfann ditt - eller om det var datt?. Ens hjärna är inte så mycket välfylld tvättsvamp numera, snarare en liten förtorkad skrumpen sak. Men då är det ju ändå tur att man har med sig någon som vet och kan!

Sen lyssnade vi  på kommunstyrelsens ordförande som höll ett lyckligtvis kort anförande. Ett som man inte behövde belasta sin hjärna med. Sen lyssnade vi på Kulturens chef som pratade desto mer om det Lundensiska, och bland annat påstod han att Saxo, han med Gesta Danorum, på 1100-talet hade suttit i Lundagård och skrivit om Hamlet. Shakespeares Hamlet alltså, många hundra år tidigare. Det fnös såväl maken som dottern åt. Skulle Shakespeare vara en simpel plagiatör?! Min egen hjärna ryckte dock spasmodiskt till och jag mumlade försiktigt att jomen, jag trodde nog att det kunde kanske ändå ligga något i det där. Helt tvärsäker ville jag ändå inte vara, för det är ju det där med komihåget och den förtorkade tvättsvampen. Men nu har jag googlat! Och jodå, visst var det så. Saxo, han skrev om Amleth, prinsen som hämnades sin fars mord på sin farbror. Sen kanske det är att gå för långt att säga att Wille plagierade, men inspirerad får man väl ändå tycka att han blivit?

Sen blev det skönsång och därefter hissades flaggan och vi sjöng nationalsången, belåtet konstaterande att SMHI haft fel igen! Inget regn här inte. Sen skulle kommunstyrelsens ordförande prata igen - då gick vi hem och åt kanelbulle. Valet var lätt. 

Sen var det inte nog med trevligheter för det, ånej. På kvällen blev Loppan, maken och jag hembjudna till Syrran, Poppy och Enya och där hade vi en himla trevlig - och god! - kväll. Så man får säga att Svenska Flaggans dag, den levererade.