I vissa fall är jag en ganska strukturerad person; jag för anteckningar över vad jag stickar, i vilket garn, med vilken stickstorlek etc. Det kan tyckas onödigt, men det är faktiskt ganska praktiskt när man behöver kolla hur många maskor man la upp till ett par strumpor. Eller var det var för ett garn man använde till den där tröjan man stickade häromåret. Till exempel. Sen är det ju inte bara praktiskt, det är ju alltid roligt att skaffa sig fina anteckningsböcker att skriva upp allt det där i. Livet blir ju så mycket bättre med fina anteckningsböcker. För att inte tala om pennor.
Men jag sa (eller skrev, om vi nu ska vara petiga) alltså i "vissa fall", vilket man då kan sluta sig till inte gäller alltid. Det är ju inte direkt rocket science. Jag tänker ganska ofta att "går det så går det" och att det där med att gå på känsla och intuition, det låter väl fint och bra? Detta fungerar häpnadsväckande väl, kanhända eftersom maken är lite mer excel-planerande av sig och vi tycks vara en bra kombination av olika karaktärsdrag..
Nu har vi ju lagt rätt mycket tid på att dra ut i närmaste skog och planlöst leta svamp. Ja, jo, till slut så la maken in de ställen där vi faktiskt har hittat en eller annan herr Kantarell, eller hans syssling fru Trattis i en kart-app. Det har alls inte varit bortkastade timmar, tänk så mycket frisk luft och många steg i stegräknaren vi fått!
Men nu känner jag att vi är på ett vinnande spår! I förra veckan läste jag i tidningen om en kvinna som varit ute i skogen med sin hund (förvisso en vältränad narkotikahund) som på två timmar hade fått ihop kilovis med Karl Johan. Min blick föll på Loppan. Efter valpkursen var ju faktiskt den allra första kurs vi gick en nosework-kurs. Jodå, Loppan har dessutom gått prov med godkänt resultat för att kunna ge sig ut på noseworktävlingar, fast sen kom jag på att jag är ju ingen tävlingsmänniska. Vi tränade ju förvisso med eukalyptus- och lavendelhydrolat, men doft som doft, tänkte jag och stod på huvudet i skafferiet.
Där hittade jag en burk med torkad Karl Johan. Nu har jag ju gjort mig av med noseworkprylarna eftersom det faktiskt är en 5-6 år sedan vi pysslade med det, men man tager vad man haver! tänkte jag vidare och petade ner lite Karl Johan i ett tefilter. Loppan fattade snabbt galoppen, snusade på tepåsen och belönades med klick och godis. "Det går ju bra det här" sa jag till Loppan, stängde in henne i köket och gömde svamppåsen i biblioteket. Sedan öppnade jag dörren, sa uppmuntrande "Sök!" och Loppan for ut som en målsökande terrier med klick-å-godis i blick och hittade prompt bytet. Till och med maken tittade imponerat upp från säkerligen något gammal och oerhört intressant som han höll på med och sa att "det var som sjutton!". Vi körde fyra sök och sen fick det vara bra med det.
Häromdagen tog vi sedan en tur ut till Biskopstorp med Kickan och Knyttet med föräldrar. Makor, varm choklad och kaffe var medpackat. Så även den torkade Karl Johan-svampen och sedan gömde Kickan och jag svampen i lingonriset och sen fick Loppan söka. När hon snusat sig fram till målet utbröt jubel och godisregn och jag tror att det var där som en tanke föddes hos flickorna. Lite som en ekvation: x=y2. Där x är svamp som resulterar i godis i kvadrat! För oj vad flickorna hittade trattkantareller sedan! En hel papperspåse full blev det. Nu blev det ju förvisso inget godis till flickorna, men eftersom det var lördag får man väl ändå hoppas att det serverades något senare.
Nu är min plan till nästa svampsäsong att träna Loppan rejält, och sen hyra in Kickan och Knyttet också, och då vore det väl märkligt om vi inte hittade kilovis med svamp.
