Fredag

Men inte vilken fredag som helst! Ånej - kanske jag trodde när jag vaknade att dagen skulle traska på i gamla vanda fotspår, men oj så fel jag hade!

Först inleddes dagen med att jag kollade in Larssons blogg. Och den, den är ju knökfull med valpbilder! Och inte vilka valpar som helst, utan små ulliga, gulliga, ursöta, oemotståndliga vättevalpar! Å, finns det något som får mig att le fånigt och bli mjuk i knäna (ja förutom maken då), ja då är det vättevalpar.

- Se det som en karaktärsdanande prövning! sa jag strängt till mig själv, för hur gärna jag än ville, så passar det verkligen inte med fler huliganvalpar hos oss just nu. Suck.

Men styrkt av min motståndskraft (fast jag hela tiden inom mig tänkte "tänk om... man kanske kunde... eller om man gjorde så här...") gick jag ut till cykeln. Jag har en lagom 3 kilometers tripp till jobbet. Och när det är morgnar som den senaste veckan, varma, soliga, syrendoftande morgnar, ja då är det ganska skönt att trampa på. Fast nu har växlarna ballat ur, ettan går inte alls, har jag tur kan jag cykla i tvåan, annars trean. Och då ska man veta att de där tre kilometerna, de går i uppförsbacke hela tiden. Kanske inte direkt Himalaya-uppåt, men nästintill, vill jag nog påstå.

Ballade jag ur för det? Gnällde jag och ynkade och tog bilen istället?? Ånej! Det gamla vikingablodet svallade och jag tog det som en chans att visa vilket virke jag är gjord av! Mäkta belåten (men väldigt andfådd) nådde jag så det ställe som håller oss med makaroner och frolic.

Sen jobbade jag och sprätte papper och siffror omkring mig så att kollegorna hukade. Sen cyklade jag hem, och njöt av att om det är 3 km uppför på vägen dit, ja då är det ju 3 km nerför på vägen hem. Elementary, my dear Watson.

- Trasiga växlar? Pah! sa jag till mig själv och ångade hemåt.

Nu är det ju också så att jag normalt sett inte jobbar fredag eftermiddagar. Det finns ju ett bestämt mått av quantum satis när det gäller jobb, och mitt uppnås ungefärligen kl 12 på fredagar. Idag var det dock inte läge att lägga fötterna på altanbordet och klia maken bakom örat (eller menar jag Huliganen?), nej idag fick jag fortsätta att prassla med papperna så att maskrosorna vajade i vindraget.

Men inte lackade jag ihop för det. Nänä. Mer jobb, ja det lär ju bli mer frolic och mer makaroner. Eller kanske inte makaroner, när jag tänker närmare efter. Säg någon smaskig ost i stället, mycket godare!

Så idag har jag sett som en karaktärsdanande dag av första ordningen. En dag som visade att man har ryggrad. Beslutskraft. Motståndskraft. Vilja.

... men nog vore det ändå rätt underbart med en liten vättevalp?

Höst

Jag brukar säga att jag är höstmänniska. Och det stämmer; jag älskar klara, soliga, krispiga höstdagar när luften här hög och lätt att andas, när färgerna är flammande röda och gula, när man fylls av energi.

Säger man sånt, får man ofta höra i november när det regnar på tvären och är iskallt och ruggigt att "vad klagar du för, du gillar ju hösten?". Och faktum är att jag gillar även höstrusk. Till en viss gräns!

Allt detta höstiga kommer sig kanske av att jag är septemberbarn, vad vet jag? (Fast denna sköna teori skjuts kanske i sank av att ingen kan väl gilla februari?)

Men så knallar jag ut i trädgården. Tänker att i september, då blommar inte syrenerna.

Eller acklejorna för den delen. Acklejor, det är nog en av favoritblommorna!

Och sen så är det ju också så att på framsidan blommar mina amsterdamtulpaner - faktum är att de nästan är utblommade, så därför visar jag dem bara lite på håll... min tanke har hela tiden varit att fotografera dem, men ibland är jag alldeles ohyggligt bra på det där med att skjuta upp till morgondagen. Eller nästa vecka, för den delen.

För några år sedan var vi på Gotland, och där såg jag tovsippor som växte vilt! Såna ska jag ha! sa jag bestämt och ilade iväg till plantskolan när jag kom hem igen. Och nu blommar de hos mig - ljuvliga blommor!

Medan jag for runt och fotograferade blommorna tittade hundarna förvånat på mig.

- Vad gör du? undrade de.
- Vi vill också lukta på blommorna! sa de sen och tog de som var närmast till hands. Tusenskönor är minsann inte att förakta!

Faktum är att man kan behöva köra ner nosen ordentligt för att riktigt avnjuta de finare nyanserna.

Det kan faktiskt hända att jag får omprova mitt ställningstagande... eller också kanske jag kan hävda att jag är både vår- och höstmänniska?

Huliganen skiter i vilket, låter han hälsa. Så länge det inte är halt, och så länge det vankas en eller annan frolic är han nöjd.

Nya rutiner

Det är inte klokt vad Huliganfamiljen växer! Ett tag är det bara maken, jag och Huliganen. Eller Huliganen, maken och jag, beroende på ur vems perspektiv man ser det. Jaja, ett eller annat tillfälligt besökande barn kom det ju med oregelbundna intervall.

 Men nu, nu har man tillfälligtvis ett sånt där oregelbundet barn på lite mer regelbundet boende besök. Och inte har vi en hund - utan TVÅ. Varav den ena då är av minimal storlek, men liksom märks rätt bra ändå.

 Allt detta är ju oerhört trevligt, enligt principen "the more, the merrier". Och vi är helt inne på linjen att "merry", det är bra det. Ett utmärkt tillstånd att befinna sig i. Glatt, liksom.

 Dock kan det ju påverka en eller annan rutin. När det gäller den hemmaboende dottern är det väl mest det att man, när man kliver in i duschen efter henne, får en duschstrålen rakt i nyllet eftersom hon av någon, för hennes dagars upphov outgrundlig, anledning alltid riktar duschmunstycket utåt. Nåja, det är ju petitesser och man vaknar ju upp sådär på morgonkulan. Tvätta golvet är ju heller aldrig fel, även om man kanske inte tänkt sig just den aktiviteten tidigt på morgonen. Annars rullar det väl på som vanligt.

 När det gäller det hundiga inslaget blir det dock lite mer påtagligt. Huliganen är van att äta lite när han vill. Förstrött pillar han åt sig en kula i farten  när han passerar matskålen. Ibland suger han åt sig ett par tre stycken som han sedan släpper på matsalsmattan för senare behov (jag vägrar att tro att det är för att matte ska trampa på dessa hårda små rackare och säga intressanta svärord). När man har en papillonkusin i huset ställs dock alla rutiner på huvudet. Denna lilla dam har nämligen ett stort kulinariskt intresse. Och mat ska liksom inte bara ligga där och skräpa i en skål, ånej, den ska ätas upp! På stört!! Alltså får man vakta - när Zoya ätit upp sina egna kulor på 73,8 millisekunder kastar hon trånande blickar på huligankulorna.

 - nej, det inte dina, säger jag då. Sen säger jag

- Nej! igen.

 Och då sitter Zoya där och tittar. Och väntar. Men herregud, hur länge ska man vänta egentligen? tänker hon sen. Och varför ska den där slömopsen få alla kulorna? Va? tänker hon vidare. Så rätt vad det är smyger hon förstulet mot skålen igen. Nu kan man ju tro att Huliganen av rent egenintresse skulle äta lite snabbare, men de manliga hjärnsynapserna fungerar tydligen inte så. Han ser mest förbluffad ut när han hittar en papillon i skålen. Väldigt så luddiga kulorna blivit, ser han ut att tänka. Men allt det där löser sig ju.

 Sen har vi ju sovrutinerna. Efter att ha kamperat ihop i snart tio år, och efter att ha kommit över de där jobbiga valpmånaderna när man aldrig fick sova för valpen skulle a) leka, b) kissa, c) kissa, d) skälla, e) kissa, f) fräsa runt och g) bajsa så har vi utformat väl beprövade och fungerande rutiner.

1. Matte gör sig iordning.
2. Matte bäddar upp sängen.
3. Matte lägger en godnattfrolic i Huliganens biabädd som tronar bredvid mattes säng (jaja, vi snackar seriös hundbortskämning här)
4. Huliganen käkar upp frolicen, snurrar runt några gånger, går ut och kollar vad husse gör, surrar lite till och möter sedan John Blund.
5. Matte gör likadant (utom det där med snurret och hussekoll - ja förresten, förutom käkar frolic också, nu när jag tänker efter)

Eventuellt så traskar hunden ut och in några gånger under natten, men de stora dragen är som ovan.

Men nu! Nu bäddar vi med biabädd och en filt till Zoya. Svoossch! säger det också har Zoya hoppat upp i sängen. En beundransvärd prestation med tanke på att vår säng är HÖG - och Zoya liten, men uppenbarligen med inbyggda spiralfjädrar i benen.

- Oj! säger jag då. Sen säger jag
- hoppa ner! Då gör Zoya det och det ser ut som att hon tänker att nähänä. Inte det inte.

Sen får Zoya syn på Huliganens biabädd. Raskt hoppar hon i, utan att ta hänsyn till att det redan befinner sig en styck bastant liten vätte där. Hon bäddar. Frenetiskt. Huliganen trycker in sig i ett hörn och ser ut som att "vadvardetsomhände??". Zoya bäddar lite till. Och lite till. Huliganen går ut och lägger sig att sova under skåpet i matsalen. Zoya sover i biabädden. På morgonkulan kommer Huliganen tassandes, inser att det fortfarande är upptaget i hans säng och återvänder till skåpet.

Så, som sagt, livet är sig inte riktigt likt. Men bra ändå! vill vi raskt tillägga. Fast nu flyttar snart dottern ut igen. Och Zoya flyttar nog hem till sin matte, när matte slutat ha feber och vara förkyld.

  

Man kan ha det värre

Himlans massa grader. Sol så man kisar och rynkorna sprider sig likt lavaströmmar efter ett Vesuviusutbrott. Massa trädgårdsjobb. Må nu de små salladsplantorna, tomatplantorna och alla de andra planbarnen frodas och leva lyckliga i alla sina dar! (Tills jag äter upp dem, alltså).

Maken har myst och pyst på altanen. Själv har jag, eftersom jag är en kvinna med simultankapacitet, både myst och pyst och jobbat som tidigare antytts.

Man blir trött av att jobba. Vissa blir tydligen alldeles väldigt trötta bara av att titta på...

Nu ska man ju inte tro att de bara legat där och trynat. Nänänä. De har jagat runt i trädgården så att murgrönan svajat. De har skällt på grannen. De har hoppat upp i mina pallkragar bland mina nysatta salladsplantor - och rasande snabbt hoppat ner igen när de upptäckte att matte inte var sitt vanliga fryntliga jag.

Efter allt slit och släp så tyckte jag att vi kanske kunde göra en räd ner i vinkällaren? Maken var inte svårövertalad. Han skuttade glatt iväg och kom tillbaka med en pinot gris från madammerna Faller på Domaine Weinbach. En reservée particuliere.

Som sagt. Värre kan man ha det. Ett rasande gott vin. "Because I'm worth it" som de säger i reklamen. Jajamen. Very much worth it.

Varför?

Maken och jag tyckte det var på tiden med en liten roadtrip till Göteborg - och i denna roadtrip slog vi massor med flugor i en och samma smäll. Hör bara; vi fick hälsat på den dentale sonen och hans flickvän. Vi fick umgås med hela Ellenfamiljen. Vi fick ätit en massa god mat, druckit en massa gott vin, vi fick traskat och vandrat och åkt rutschkana och tittat på palmer och sälar och kamelior och skansen Kronan och det ena med det andra.

Det som då slår en som lite märkligt är varför jag kommer hem med endast några fjuttiga bilder på hängbuksvin? Hur kunde det gå så snett?

Det kan ju bero på att jag endast tog med lillkameran, och den var olyckligtvis inte särskilt laddad. Man kan rentav säga att den var tämligen oladdad. Alltså blir det inga fina bilder vare sig från Trädgårdsföreningen, från skansen Kronan, från Feskekyrka, på Ellen, eller något som påminner om Göteborg.

Laddningen räckte i stort sett till Barnens Zoo i Slottsskogen. Ellen, ellenföräldrarna och maken rände raskt in för att titta på våra vänner djuren, medan jag väntade utanför och passade vagnen. Raskt susade maken ute igen och sa upphetsat

- du måste gå in och kolla! De har hängbuksvin som liksom känns som Huligansläktingar!

Detta kunde jag ju inte motstå så jag hivade över vagnpassandet på maken och ilade in och mötte den här charmiga synen. Visst är den gullig? Va? Ja jag tycker nog att denna fryntliga uppsyn tål att synas närmare i sömmarna.

Och visst saknade jag min lille Huligan! Men jag visste ju att han hade det så himla bra hos syrran och Zoya, så honom gick det då rakt ingen nöd på! Inte oss heller. Det fröjdar mig också att kunna meddela att vädrets makter stod oss bi. Något svalt på fredagen, tämligen soligt på lördagen. Ja om man undantar ca 50 minuter då det regnade. Dessa 50 minuter inträffade märkligt nog ungefär exakt när vi åkte Paddan. Men inte hängde vi läpp för det, nänä, "en sjöman älskar havets våg" gnolade vi falskt och lyckligt och balanserade på de gamla sjöbenen. Detta enda som saknades var en sydväst och en snugga i munnen så hade vi kunnat ge den där fiskargubben en match.

Tja det var väl ungefär det som hände på vår Göteborgstripp. Ja om man undantar att maken bjöd oss på en fascinerande sightseeingtur inne på en en bussparkering när han förgäves försökte leta sig ut därifrån och in på den p-plats som vi egentligen skulle befinna sig på. Spännande värre. Det är bra med gps.

Nässlor

Jag gillar ju trädgård. Jag gillar också att läsa trädgårdstidningar och dito böcker. Jag gillar kanske inte direkt att tampas med kirskål och annat ogräs, men det är sånt man får ta sig an med filosofiskt lugn - det lugn som fick sig en törn när jag insåg att maken sprutat gift på mina rosenmalvor i tron att de var ogräs... då ska man veta att detta är samma make som gjorde sammalunda med mina ömsint planterade stockrosor för något år sedan. Jo, han är fortfarande min make, även om han såg lite "oj-då!" ut när jag ampert traskade in i vardagsrummet och undrade om det möjligen var så att han visste varför mina rosenmalvor såg så ämliga ut?

Men nu är det ju faktiskt inte maken vi ska tala om. Inte heller Huliganen, hur märkligt detta än kan tyckas. Nej nu ska vi prata om nässlor - och säga vad man vill om Maken&Huliganen, men några nässlor är de verkligen inte. Eller nällor, som vi skåningar säger.

Anledningen till att vi ska prata nässlor är att jag i alla år läst i mina trädgårdstidningar (för att inte tala om dito -böcker) att det är så himlans nyttigt, praktiskt och miljövänligt att gödselvattna med nässelvatten. Möjligen något sticksigt att plocka dem, men annars rena elixiret för såväl tomater som pelargoner och annat blomstertyg. Och miljön då.

- Finemang! har jag vartenda år tänkt och sen har det liksom inte blivit av, det där med att plocka nässlor och lägga i blöt. Ska jag vara ärlig, så är jag nog lite sån; hastig av mig. Lite finemang!-sig av mig - men ibland händer det ändå inte så mycket.

Men i år! I år har jag plockat nässlor. Bränt mig på desamma. Lagt i blöt. Känt mig allmänt rekorderlig. Nu återstår att vänta på resultatet, jag hoppas ju på att pelargonerna ska bli smärre buskar av min ömma omvårdnad.

Fast en sak vill jag bara ha sagt; det är bäst att det verkligen blir resultat. För det är ju ohyggligt vad det stinker, det där nässelvattnet.

Morgonpromenad

Huliganen och jag har varit ute på morgonpromenad. En härlig morgon! Solen sken, och visst, lite svalt var det väl, men blommorna blommade. Fåglarna kvintilerade. Vårmorgonen, tja, vårade sig rent allmänt. Jag gick där och tänkte att livet var bra! Att helgen varit, som helg betraktat, avgjort en tiopoängare.

- Man skulle verkligen njuta mer av livet, fånga ögonblicket, lägga såna helger i minnesbanken! tänkte jag vidare. Kanske inte en helt omstörtande och revolutionerande tanke - men herregud, vad begär ni för hjärnaktivitet en måndagsmorgon?! Nu får ni väl ändå vara lite realistiska här.

Jag tänkte på lördagskvällen, när syrran så generöst bjöd hela Huliganens Hunddagis på Sankt Markus Vinkällare. Ja, förutom hundarna då, någon måtta får det väl ändå vara. Och dessutom får jag väl erkänna att Huliganens bordskick kan lämna en del övrigt att önska. Resten av hunddagiset hade dock en synnerligen trevlig kväll! Himla massa skratt. Väldans massa mat. Mycket vin.

Sen tänkte jag vidare belåtet på en söndag som tillbringades utomhus hela dagen. Golf på fömiddagen. Trädgårdspåt på eftermiddagen. Kvällsmat i växthuset. Läsplatta som fungerar! Ja, ska man inte carpa diem över det, så vete sjutton vad som ska carpas med?

- Huliganen! utropade jag belåtet, - du ska också fånga ögonblicket! Spara goda ögonblick i minnets arkiv!

Huliganen tittade förstrött upp från den fantastiska doftfläck han just avnjöt med alla sina miljarders doftceller. Han såg avgjort ut som stör-mig-inte-matte-ser-du-inte-att-jag-är-en-upptagen-hund?

- Skärp dig! sa jag strängt.
- Nå hur var din helg, visst var den bra? Vill du dela några särskilt minnesvärda ögonblick med mig?

Huliganen funderade. Sen rapade han belåtet och sa att det ju varit väldans bra att få vara hos Susanne när vi spelade golf. Susanne är en hyvens prick som vet vad en västgöte gillar. Mat, till exempel.

- Jamen herregud, sa jag, var inte så materialistisk, det finns väl annat som är bra här i livet?

Huliganen funderade vidare. Sen sken han upp.

- Sex! sa han ivrigt.
- Inte för att jag någonsin får veta något om det, sa han dystert sen och tittade anklagande på mig.

- Men lille vän, sa jag tröstande då, du har ju faktiskt aldrig träffat någon liten västgötaflicka och då går det ju inte. (Saved by the bell tänkte jag sen och andades ut).

- Men Zoya då, sa Huliganen, hon är ju både söt och var liksom på det viset i vintras, det minns jag tydligt, sa han sen och såg drömmande ut.

Jag har dock väldigt svårt att tänka mig en vätte med papillonöron, så jag sa avfärdande att han fick ta kalla duschar, och sen är det liksom inte mer med det.

- Något annat roligt har det väl ändå varit? undrade jag sedan.

Huliganen tänkte. På långa dagar utomhus. På promenader. Jagande efter bollen-i-snöre. Leka ta-fatt med matte. Krafsa i mattes pallkragar (fast då blev hon ju tjurig, det får man liksom väga in i det hela). Jo, nog hade helgen varit bra. Men något sådär extraroligt ögonblick? Jomenvisst!

- Det var roligt när du hade badat och var barfota och jag slickade dig på tårna! sa han nöjt sedan.
- Jädrans vad du pep, matte.