Plötsligt händer det

Jag har ju inte direkt bloggat för att vinna ovansklig ära och bli snuskigt rik. I så fall borde man nog skriva om något mer av allmänintresse, något som en nyfiken omvärld bara suktar efter att få veta. Dit kan man kanske inte räkna en västgötaspetsägares öden och äventyr, inte ens om man kryddar anrättningen med makens spektakulära intressen.

Men plötsligt händer det! Huliganbloggen har länkats till från helt andra källor, källor som nog har aningens fler läsare än vi...

Nu undrar säkert ni andlöst vad det är som väckt uppmärksamhet? Kan det vara makens skalbaggar? Mina ständiga kanelbullar? Huliganens åsikter om det mesta?

Nja, inte riktigt. Det var det här inlägget som uppenbarligen gett anklang i vida kretsar. Jag känner mig mycket hedrad, inte minst därför att jag till alla mina andra epitet numera kan lägga titeln "Halmianska från Lund"!

Är det nu så att bloggen kommer att hemsökas av diverse fotbollsfantaster från såväl Halmstadbloggen som Svenskafans hemsida, ja då blir ni kanske lite besvikna. Fotboll är inte liksom huvudämnet i den här bloggen - men vi kanske kan bättra oss? Och skulle vi kunna vidarebefordra ett lite önskemål från maken, denna retro-fantast; snälla rara, nog kan ni väl ta tillbaka de käcka revärerna på Halmias röda byxor?

Huliganen låter hälsa att även han numera ser sig som Halmian.

Det är vackrast är det skymmer

Jag gillar Pär Lagerkvist. Och idag, när det varit en sån fantastiskt vacker vinterdag och en sån bra dag överhuvudtaget, ja då kan jag ändå inte annat än hålla med om när han skriver:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, 
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet 
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Precis så är det, i den där blå skymningstimmen.

Vi är ute i trädgården och fotograferar, Huliganen och jag.

- Det har varit en bra dag idag, säger jag till Huliganen. Han ser instämmande ut, där han spankulerar runt och sprätter i snön. Och hur hade det kunnat vara något annat? Han har sovit över hos syrran och Zoya eftersom maken och jag var på galej igår - detta innebar att han fick vara hos sin favoritmoster medan jag å andra sidan fick sovmorgon.

Sen har dagen ramlat på i allsköns välmåga; vinterpromenad med ovanämnda syrra och Zoyan, lite vinterstudio på TV medan man stickat små vantar så att maskorna sprätt omkring (men snälla rara tv-människor, är det inte på tiden att pensionera Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark från tv-kommenterandet, mänskligheten till fromma?), lite långkokt bog med chorizo och annat tjofräs till kvällsmat - ja hur kan man annat än bli lite filosofisk till sinnes och känna att han visste nog vad han talade om, då för snart 100 år sedan, han Pär. Det gäller att leva här och nu, med garner och hundar och snö och makar och chorizo - rätt vad det är är det slut - men tills dess ska man njuta. Och det gör vi, Huliganen och jag.

Väldigt blå är skymingen. Och väldigt blå är denna vas som jag fått av Sue när jag för rätt många år sedan hälsade på när hon bodde i Bristol; Bristol blue, kallas glaset, och det får man ju hålla med om att blåare än så, det blir det liksom inte. Jag är väldigt förtjust i den här vasen, och nog passar den fint med rosor i? Blå - som vinterskymningen... Pär Lagerkvist hade absolut gillat den!

Kallt

Det är kallt och vintrigt, och jo det är vackert, och ja, det lyser upp. Men det är lätt att man bara liksom vill dra täcket över örat och inte ila ut i gryningen, det är det.

Dock hade jag en familjemedlem som hade en annan åsikt. En som han talade om. När det inte hjälpte körde han en kall nos i mattes varma armveck (vid det här laget har ni säkert förstått att det inte är maken jag talar om, han låg mer än gärna kvar i sänghalmen).

Så okej, vi gick upp och ut. Det som är lite besvärligt, det är det där med vägsaltet som är ett elände för små hundtassar. Emellanåt blir man alldeles väldigt halt och emellanåt försöker man liksom ta sig fram utan att sätta ner någon tass. Men låta matte torka tassar? Värma dem? Ha! Glöm det! "Sicket trams" fnyser Huliganen och skuttar vidare.

När vi kom hem traskade vi ut i vår trädgård för att dokumentera vintermorgonen. Där finns det inget vägsalt, däremot kan man hitta små frolicbitar i snön om man har tur. Nu är det inte så att vi direkt odlar frolic, det gör vi inte. Men det kan hända att Huliganen har en snäll och medgörlig matte, så kan det ju faktiskt vara.

Det är ändå rätt vackert, trots att det var en gråmulen morgon. Lavar och rimfrost och vintriga knoppar. Fågelbad som dragit ner mössan över öronen.

Ändå finns det hopp om en vår! Vissa modig knoppar vågar sig fram så smått, och man vill nästan bädda in dem i lite yllehalsdukar.

- Vad ska du bli när du blir stor, lille vän? tänker man och klappar knoppen på huvudet. Huliganen ruskar på sitt huvud och tänker att nu är hon inte klok, matte. Stå där och jollra med en klätterhortensiaknopp?? Pffft!

Det finns ju fler vårtecken!

Nej, tyvärr blommar det inga rosor ännu i trädgården, dessa blommar på matsalsbordet. Men köpta rosor är ändå rosor, om än de prunkar inomhus tröstar jag mig med.

Nu kan man ju tycka att det var himla massa bilder på snö och blommor och knoppar och det ena med det andra - men det viktigaste då? Ska det inte bli några bilder på universums centrum? Jomen det är väl klart! Hur skulle det annars se ut - och det må vara kallt och ruggigt ut, men man blir alldeles varm om hjärtat när man ser sin egen lille Huligan!

Men det var kanske lite snålt? Äsch, vi slänger in några bilder till!

Nu håller vi tummarna

För att denna dagen ska bli bättre än gårdagen. Jag får visserligen erkänna att till största delen var väl gårdagen helt ok, men inledningen! Ja den kommer inte i topp min lista "Mina bästa sätt att starta dagen". Faktum är att den kommer inte alls med på listan.

Fast jag kanske är lite småpetig? Eller vad tycker ni, om man börjar dagen med att krocka båda familjens bilar är det egentligen bara något att fnittra lite åt och slänga lite med lockarna?

Men nu känner jag att detta tarvar ett klarläggande så att ni inte tror att jag är en komplett idiot som far fram som en bilkrockarmarodör över nejden. Nejnej, så var det inte alls. Vi har två bilar. En carport och en uppfart. En bil får stå i carporten och en står bakom. Uppfarten sluttar nedåt. Det var halt igår. Det har väl varit halt en himla massa gånger förr när man stått där och ändå har allt gått bra. Så icke igår.

Jag startar volvon för att den ska börja värma upp, kollar att handbromsen är dragen (jojo, man har väl varit med förr), går ut för att skrapa rutorna. Då märker jag att det gungar till i bilen. "Rörde den sig?" tänker jag förbluffat då, men sen inser jag att det är väl klart att den inte gjorde. Det kan rentav ha varit så att jag sa "tihi!" lite för mig själv. Ända tills jag insåg att jominsann, bilskrället längtade efter sällskap och följande Newtons lag drog den sig mot den andra bilen. Låt mig klargöra en sak här och nu:

Man kan inte hålla fast en glidande bil om man bara hinner sträcka sig in och få tag i ratten, åtminstone inte en fullvuxen volvo.

Pang! sa det när de tvenne möttes i en omfamning. Då blev jag inte glad. Maken blev kanske inte heller så glad när han fick ryckas upp ur sin varma säng för att trösta en något upphetsad fru. Sen visade det sig förvisso att sträckan var kort, och farten låg, så faktum är att båda bilarna klarade sig, men då hade ju redan det där pang!-ljudet etsat sig fast i min hjärna.

Tja och sen lyckades jag under eftermiddan ohjälpligt radera en massa vital information från min mobil.

Undra på att jag sedan satt fast förankrad i soffan på kvällen, med stickningen, maken, Huliganen och en av sonen fådd dvd-serie inom räckhåll. Det kändes alldeles för riskabelt att försöka sig på något annat.

Men idag är en annan dag. Nu håller vi tummarna!

Tillbaka till femtiotalet

Maken fyllde som sagt år. Detta firade vi genom att ta tåget till Göteborg. Numera är det inte vårt kära SJ som transporterar en skånsk mor när hon vill hälsa på sin son, utan Öresundstågen.

- Ta bussen i stället, det är bekvämare än Öresundståget, sa sonen.

"Vad begriper han som är ung och naiv?" tänkte vi och tog tåget i alla fall. Ledbrutna stapplade vi av på perrongen i Göteborg. Sonen är nog inte så naiv i alla fall. Vi gaskade snart upp oss i alla fall och ville ut och slå runt! Det var ju ändå födelsedag, menar jag.

- Jag vill gå på Nostalgimuséet sa maken, som nu kände sig nostalgisk och tyckte han passade in i den miljön. Maken är en som verkligen kan slå klackarna i taket! Tyvärr stängde de ganska tidigt och vi hade viktiga ärenden att sköta först (vin och mat, sånt kan man inte försumma). Alltså blev det lunch och Sjöfartsmuseet i stället. Där tittade vi på maneter som är förbluffande vackra men ack så läbbiga när man möter dem i havet. Å andra sidan, om man nu ska vara vidsynt och se saken från den andra sidan så är det kanske så att även maneter får skrämselhicka när de möter mig i det våta elementet?

När söndagen randades ville vi dock återvända till våra rötter, låta sonen se varför vi är som vi är. Så vi åkte till muséet i Kortedala. Detta mycket lilla museum består av en tvårumslägenhet som är möblerad som lägenheter var då i den avlägsna medeltiden. Det första jag såg när vi klev innanför dörren var duschmunstycket! (Vi klev alltså inte in i badrummet om någon tror det, men dörren in dit stod öppen). Oj, så nostalgisk jag kände mig då, precis ett sånt hade vi i badrummet hemma! Sen fortsatte det så hela tiden; tv:n? Precis en sån hade vi! Telefonen? Jajamen. Docksängen? Absolut. Servisen, kläderna, möblemanget - allt väckte igenkännandets glädje. Sonen såg artigt intresserad ut när vi for runt och oj:ade och a:ade.

- Ack du ljuva femtiotal! utbrast maken och såg så nostalgisk ut som aldrig det.

Nu är vi hemma igen. Idag följde den nyförlovade dottern med hem och åt lunch. Något ska man ju prata om, så hon berättade att hon invigt sitt nya strykjärn.

- har du strukit skjortor till fästmannen? frågade maken som emellanåt får en neandertalare att framstå som ett under av emancipation.

Nu är det så att maken brukar hävda att han är hemmafru, eftersom han ju inte direkt förvärvsarbetar längre. Därför påpekade jag att det ju i så fall borde vara så att han skulle stryka, om vi nu ska vara såna alltså. Dessutom är det så att maken en gång i forntiden, på den tiden när han ekonomichefade sig och understundom drabbades av ruelse över att han kanske inte gjorde så mycket som han borde i hemmet, fick för sig att strykningen, den skulle han sköta! - Lämna det till mig! sa han på sitt mest förtroendeingivande sätt. Nåja. Låt mig säga som så att det inte direkt är maken som nöter ut strykjärnet i den här familjen.

- Jag?! utropade maken förbluffat, - ska jag stryka??

Det brukades så, då på femtiotalet påpekade jag vänligt då. Maken funderade ett tag. Det såg ut som om han helt plötsligt insåg att allt kanske inte var bättre på femtiotalet.

Puss!!

Idag är inte vilken dag som helst, nä minsann. Idag är det makens födelsedag! Fyller man år ska man få paket det är min bestämda åsikt. OK, förra året fick maken inget paket, det fick han inte. Men herregud, det måtte väl vara preskriberat vid det här laget? Va? Nu ska vi väl inte fördärva stämningen med såna dystra hågkomster.

För att något bättra på mitt skamfilade rykte som presentutdelare har jag således köpt ett väldigt, tja, tillgivet och kärleksfullt kort. Ä, förresten, det är inte bara för att bättra på mitt rykte, faktum är att maken är väldigt pussvänlig.

Först tänkte jag ge honom en helg på The Lodge. Sen kom jag på att det kanske egentligen var mer jag som ville bo över där och bli masserad och spa:a mig och ha mig, traska runt på Romeleåsen och inbilla mig att jag är en hurtbulle och sen stoppa i mig en orimlig massa mat. (Däremot kan måhända maken se det här som ett litet tips när det blir september?)

Alltså blir det inte det. Det blir en sak som han önskat sig och säkert inte kommer att bli jätteöverraskad av. Och en sak till som jag tror han kommer att gilla. Det ska nog bli en bra dag det här! Och en puss kommer han också att få, alldeles garanterat.

Tillfällen när man känner sig extra mycket som en idiot

Det finns sådana tillfällen. Normalt brukar jag inte gå omkring och känna mig särskilt idiotisk. Det kan bero på att jag inte inser att jag bör göra det, eller att det finns anledning, eller att jag inte tycker om att slösa tid på sånt. Jaja, det får vara hur det vill med den saken, jag brukar glida fram genom livet någorlunda nöjd med mig själv och med sakernas tillstånd. Men ibland penetreras även min teflonhud av en känsla av ojsanhoppsan-det-där-var-visst-lite-korkat.

Idag inträffade ett sådant tillfälle. Jag hade kört ner i stan efter jobbet, jo för någon mig närstående behagar fylla år imorgon, och då vill man ju ha något med sig när man knatar in och kvintilerar för offret i gryningen. När jag ränt runt i affärer och köpt, låt mig se...hm.... 8 saker till mig själv och en (1) till fölsegrisen skulle jag köra hemåt.

Lund är en stad som lider av någon slags rondellutslag, lite som digerdöden. Överallt har vi rondeller vare sig det känns motiverat eller ej. Jag närmar mig en sån liten trång en, kör in, kör runt (ja det är lite som här går vi runt kring en enebärsbuske, enebärsbuske tralala), ska köra ur rondellen och där befinner sig ett övergångsställe. Dessutom ser jag att det närmar sig en joggare. Och ytterligare dessutom ligger det lokala polishuset just vid detta övergångsställe. Alltså tänker jag, laglydig som bara den, stanna och släppa över joggaren, denne stackars vilseförda själ som är ute i kylan och löper runt. Jag bromsar högeligen rekorderligt in och joggaren ger sig ut på övergångsstället ungefär som när Moses skulle över Röda Havet, och vattnet delade sig.

Då råkar jag komma åt tutan.

- TUUUT vrålar bilen och joggaren hoppar högt. Själv ler jag synnerligen fånigt och vinkar avvärjande med handen. Joggaren ger mig onda ögat och jag försöker le lite skälmskt och se ut som att hoppsan-som-det-kan-bli-när-man-är-lite-blond-av-sig. Joggaren joggar vidare men kastar förbittrade ögonkast över axeln mot mig.

Och just där och just då känner jag mig faktiskt som lite av en ärkeidiot.