Á la recherche du temps perdu

Notera det franska anslaget. Jag har dock aldrig läst Marcel Proust och det är högst tvivelaktigt att jag någonsin kommer att göra det.

Man kan också kalla inlägget "Troglodyt? Moi??". Eller rentav "Tillbaka till stenåldern".

Men nu struntar vi i titeln på inlägget, nu kör vi!

Vi åkte till Frankrike. Maken och jag, vi gillar gamla grejer. Man kan rentav kalla oss bakåtsträvare. (Vissa mer än andra...). Vi tycker om att bo på ställen som har atmosfär. Som inte är nya, sterila och som tycker att högsta betyg för inredning går till den som är mest minimalistiskt. Så hur kunde vi motstå frestelsen att bo i en grotta? Va?

- Jag känner min inre Grottman kalla! sa maken och såg nostalgisk ut.

Själv började fundera i banorna "klubba ner sin kvinna och släpa henne in i grottan" och blev helt plötsligt tacksam för mitt korta hår. Jag såg nogsamt till att maken inte hade några klubbor i närheten heller. Och i ärlighetens namn; ser grottorna ut så här, ja då kan även jag känna urtidsmänniskan leva upp! Okej, jag ska erkänna; det var något svalt och fuktigt, det var det. Men otroligt läckert. Och La Bagatelle, där vi bodde, var ett väldigt mysigt litet (5 gästrum) hotell. Vad finns det att inte tycka om när man får äta sin croissant och sin pain au chocolat i en muromgärdad trädgård där rosorna klänger sådär nonchalant upp längs murarna? När hotellkatten är 12 år och heter Mirabelle? När man kan ta sig ett dopp efter dagens vedermödor i en liten bassäng (ack så jobbigt med dessa ständiga slotts- och trädgårdsbesök. För att inte tala om vinprovningen!).

Slott, ja. Vi åkte till Loire för att inte bara hänge oss åt vingårdar, utan även njuta lite slottsliv. För att inte tala om trädgårdsliv!

Vi gick ut hårt. Villandry stod på programmet! Och jag ska här och nu erkänna att detta var resans höjdpunkt för min del, vilka fantastiska trädgårdar! Till och med maken, som väl inte är världens mest nördigaste trädgårdsfantast (han har som bekant andra nörderier för sig) föll pladask. - Wow! sa han och gapade förundrat över buxbomskvarteren, växhusen, pergolorna inklädda i vinrankor, svanarna- och grönsakerna. Ja man kan tro att man inte kan bli tårögd av förtjusning över ren köksträdgård, men då har man inte varit i Villandry. Salladshuvudena stod i snörräta rader. Lökarna dinglade disciplinerat med sina stjälkar. Spenaten höll sig på mattan. Persiljan krusade sig på sirligaste vis.

Maken tittade hänfört. - vi måste köpa mer buxbom! utropade han sedan och vi skänkte köksträdgården där hemma en tanke och rodnade lite generat. Våra rädisor gör nämligen lite som de vill. För att inte tala om ruccolan. Rena anarkin!

Slottet i sig var också fint. Vilka slott är inte det? Vi traskade runt. Beundrade ståtliga sängar. Klättrade i trappor, ja ända upp i tornet. Även maken, som lider av svårartad svindel. Bra jobbat, käre make!

Jag är lite kär, det är jag. Inte bara i maken, men även i Villandry. Dit vill jag åka igen!

Efter Villandry åkte vi till Chenonceau. Inte så imponerande trädgårdsanläggningar kanske, men slottet! Alltså, hur häftigt är inte det att ha ett slott som liksom sträcker sig rakt ut i floden (som var en biflod till Loire, och just nu sviker mig minnet vad den heter). Henri I gav det till Diane de Poitiers, sin 20 år äldre älskarinna, men när han dött tvingade hans änka Catarina av Medici henne att byta det mot Chaumont (som vi besökte dagen därpå). På sitt sätt kan jag förstå det, även om Chaumont också var alldeles, alldeles ljuvligt. Ärligt talat, hade jag varit Katarina av Medici hade jag sagt till Diane att sticka och brinna, och sedan lagt beslag på båda slotten själv. Det roliga är att Henris och Catarinas vapen, med två motstående C:n också ser ut som ett D; ett menage à trois i bokstavsform kan man säga.

Vilket fantastiskt galleri ut över floden. Tänk att få sprätta runt där i en livad dans - eller vad de nu gjorde. De kanske satt och drack vin och sniffade på rosor hela dagarna? Fast alla sprätte ju inte, vissa svettades nere i köket, och med en sån rejäl spis så bör det ha varit varm!

 När man har tittat ihärdigt på slott så blir man lite matt, men det avhjälptes med en glass. Och sen tittade vi på köksträdgården på Chenonceau också. Och åsnorna! Låt oss inte glömma åsnorna!

Därefter var det dags att återvända till La Bagatelle. Ta ett dopp i poolen. Äta lite mat. Dricka lite vin. Hårdare liv kan man ha. Och ärligt talat, jag lever hellre nu än på stenåldern.

Dagen därpå blev det mer slottsliv - men det får bli ett senare inlägg.

Au revoir!

När planer går om intet

Jag hade en plan. En mycket bra plan!

... fast jag kanske ska börja från början? Det sägs ju vara ett bra ställe att börja på. Det var så att det skramlade tomt i makens vinkällare. Dessutom var det ett tag sedan vi var ute och reste. Två hjärnor sattes i arbete och efter mycket stånk-och-pust och tankemöda kom vi på lösningen; vi åker på semester till ett vinproducerande land!

Då var min tanke att jag skulle inte ta så många foton. Jag brukar ju komma hem med hundratals foton efter bara ett par, tre dar någonstans. Vilket är nog så bra, men sen ska de sorteras. Färgjusteras. Tittas på. Så nu var min plan att behärska mig. Ta max 10-15 foton om dagen. Igår körde vi 148 mil hem genom Europa genom sex länder. Och jag kan säga att min plan gick om intet, redan första etappen. Det går liksom inte att behärska sig när man är omgiven av slott, trädgårdar, natur, vin och makar. Vips har man 32 foton på olika salladssorter. Och 27 osorterade bilder av maken.

Nu är det så att jag har kluvna känslor när det gäller det där med att resa. Jag tycker om att se nya saker, samtidigt som jag trivs så himla bra hemma. Jag älskar att prova ny mat, se nya vyer, samtidigt har jag alltid världens ångest för det där med att packa och ge mig iväg. Jag är hemmakatt - samtidigt som jag älskar att se nya saker. Sista dagen innan vi ger oss iväg tänker jag alltid, ofelbart, "varför ger jag mig in i det här? Vad ska jag packa? Vad kommer jag att glömma? Varför stannar jag inte bara hemma?". Men sen älskar jag ju att komma ut och se nytt.

Så det får nog bli ett antal inlägg om vår resa, för jag har bara kommit till början av min bildgenomgång. Och början, ja det var Amsterdam. Amsterdam är kanske inte känt för sin vinproduktion direkt, men det är vackert! Och jag var så tacksam över att vi inte körde direkt ner till Loire, för det var dit vi var på väg. Maken kan få något fanatiskt över sig när han närmar sig en tripp söderut genom Europa; enbart behovet av att tanka har emellanåt gjort att man hunnit kasta sig inom en toalett och göra det nödvändigaste, eller att köpa sig en korv med sauerkraut på en bensinmack (jag skojar inte, det var vår långfredagsmeny en gång). Nu har maken blivit äldre och klokare, alltså gjorde vi ett uppehåll på vägen. Ska man göra uppehåll kan Amsterdam rekommenderas!

Nu bodde vi inte i själva Amsterdam, utan i Broek-in-Waterland strax utanför, en by som är så pittoresk och vacker att det nästan är löjligt! Vi bodde i den gamla prästgården, där jag bodde för några år sedan tillsammans med goda vänner när jag var i Amsterdam för att titta på tulpaner. Nu blev det inte så mycket tulpaner precis, men det blev en kvällspromenad genom byn och sedan en fantastisk middag på glasveranden.

Vi hade fått det svart-vita rummet, det som smekmånadspar brukar få. Nu är vi ju inte direkt smekmånadsmässiga, men vi trivdes utmärkt med rummet ändå! Tänk att få bada i ett badkar med lejontassar medan man tittar ut på den lilla sjön och äter choklad och dricker rödvin, det kan man njuta av även om man hunnit vara gifta i 34 år.

Söndagen ägnades åt kulturella aktiviteter! Det var Rijksmuseum och Rembrandt och Van Gogh. Och en liten kanon som såg ut som en pudel?? Hur tänkte man där? Jag tycker att Rembrandt är fantastisk - tänk att måla människor på det viset, med det ljuset och med den förmågan att återge rynkor, livsvisdom och pesonlighet... jag tänkte med ett generat leende tillbaka på mina kvällskurser i akvarellmålning när vi målade traktorflak i motljus. Dessa kommer aldrig att hamna på Rijksmuseum kan jag väl erkänna. Vi såg också biblioteket. Då blev maken nästan tårögd av förtjusning.

Sen strosade vi runt i ett soligt Amsterdam. Drack en öl. Tittade på folk. Njöt av solen av livet i största allmänhet. Vilken fantastiskt vacker stad det är med kanaler, gamla hus, träd. Och cyklar. Cyklar överallt. I klasar stod de parkerade på broarna. Vi gick och vi gick, och när vi inte gick åkte vi kanalbåt. Det finns, lärde jag mig, 10 mil kanaler i Amsterdam.

När vi hade gått så mycket och sett så mycket, ja då blir man ju hungrig. Vi hittade en trevlig restaurang som serverade mycket god mat, närmare bestämt lever! Hur ofta hittar man det på menyn? Valet var lätt - och jag blev mätt och nöjd.

Efter ytterligare en natt i vårt smekmånadsrum ställde vi sedan kosan mot Loire, där vi skulle bo en i en kalkstensgrotta - men det får bli ett nytt inlägg. Ja jag tror rent av att det kan bli ett par-tre franska inlägg, för det blev ju ett antal foton. Det var ju det där med slott. Och trädgårdar. Och vinrankor. Och blommor.... Hur ska man då kunna behärska sig?!

Om jag vore Nalle Puh

.
..så kunde jag ju inte annat än älska en ros som heter Honungsros. Nu är jag ju faktiskt inte Nalle Puh, såvitt jag vet i alla fall, men rosen älskar jag ändå.

Den är taggig. Den breder ut sig. Den har en gång orsakat blodvite så att blodet runnit över hela ansiktet på mig. Den blommar en gång. EN.  Men den är vacker! Den doftar ljuvt och underbart. Och den sjunger!

Jojomen, imorse när jag gick ut så sjöng hela äppleträdet för mig (det är det som finns liksom under själva rosen). Hela trädet sjöng "glad midsommar!" till mig. Det kan ha varit getingsurret, vad vet jag?

När maken läser det här kommer han att ruska medlidsamt på huvudet igen och säga "Mama Mia, nu tror hon att äppleträdet talar". På det kan jag bara svara att "jo, det talar till mig!"

Tiddelipom!

Vad heter det egentligen?

Det är fotbolls-VM:tider nu. Det kan väl få människor ha missat. Och har man missat det så är man inte gift med maken. Nu ska det sägas att maken är inte lika fanatisk som när det gäller OS. Jodå, visst har han suttit uppe och tittat på en eller annan bollsparkarmatch på natten, men inte varje natt. Det har hänt att han gått och lagit sig innan hanen har galit.

Ikväll tittade (tittar) dock maken på fotboll. Just nu är det England-Uruguay som upptar makens fokus, ja när han inte kliar Huliganen på magen förstås. Fast han kan faktiskt göra både/och. Prata om man med simultankapacitet!

Tidigare var det Elfenbenskusten mot...mot... mot... något-annat-land. Maken tittade och begrundade. Sen var det dags för pasta med räkor, vitlök ochsåvidare. Och ett litet glas vin måhända.

Maken lade pannan i djupa veck och såg tveksam ut.

- De sa på tv "ivorianer" om spelarna från Elfenbenskusten, sa han fundersamt.
- Men det kan det väl ändå inte heta? Det måste väl vara "elfenbenskustianer" eller möjligen "elfenbenskustingar", grubblade han vidare.
- Vi ringer sonen och frågar! utropade han sedan och såg lycklig ut. Hustrun fick han nämligen ingen hjälp av. Hon (=jag) drack vin, åt pasta och njöt av att det var första kvällen av några dagars ledighet. Vad invånarna heter i Elfenbenskusten låg inte högt på hennes (=min) prioriteringslista.

Sonen, som fiskat gädda och badat, hade dock inga åsikter alls, möjligen att det faktiskt heter "ivorianer". Åt detta fnös maken. Sen ringde dottern och bubblade om bröllopsresan och Toscana och Florens och Sienna och glass och Pompeji så att man blev tårögd av lycka och drömde sig bort. Till och med maken drog sig för att dra upp fotbollsfrågor i detta rosenskimrande bubbel och babbel, men man såg att han inte släppt frågan.

För sen stund sedan kom dock domslutet. Efter att ha begrundat frågan från alla synvinklar har nu maken bestämt sig för att det heter "elfenbeningar". Och det kan väl passa bra, när det är fotboll som avses.

Det var ju för väl, nu kan man sova lugnt.

Det var en gång...

... en liten hund som varje gång han skulle till veterinären ställde till ett sånt himla ståhej att hans matte blev gråhårig och genomsvettig och (förgäves) frågade gudarna varför just hon hade fått ett sånt spektakel till hund som inte kunde göra som alla andra små hundar; sitta still i väntrummet. Inte mucka gräl med jättestora rottweilers. Inte hyperventilera så att veterinären inte kunde lyssna på hjärtat. Inte knipa med svansen så att det blev omöjligt att ta tempen. Inte försöka kasta sig ner med ett kamikazesprång från undersökningsbordet vid minsta tillfälle. Inte skälla veterinären i örat så att han/hon blev lomhörd.

Att matten möjligen skulle ha uppfostrat sin lille hund något bättre valde hon att bortse ifrån.

Nu har vi dock träffat Torsten, och efter detta är våra veterinärbesök, ja att kalla dem för harmoniska och fridfulla vore kanske att ta i, men mycket lugnare och mycket trevligare. Vi lyckas ta oss både dit och därifrån och framstå som någorlunda vettiga figurer.

Igår var det dags igen. Matte tyckte att Huliganen luktade ur munnen och ville kolla tandstatus. Matte tycker dessutom att Huliganen verkat stel och trött, ja så till den milda grad att man rakt inte kan kalla honom Huliganen! Han drar inte ens i kopplet!! Han kan hälsa på främlingar utan att skälla "ska-du-ha-på-moppe-vavava??!! Han hör inte ens när matte öppnar frolicburken!!

Jag ska inte förneka att det på sitt sätt kändes vilsamt, men samtidigt fel.

Vi klev innanför dörren. På Djursjukhuset innebär detta att man hamnar i ett väntrum fullt av katter å hundar å kaniner å marsvin och en anmälningsdisk där man ska anmäla sig samtidigt som man ska se till att Huliganen inte pinkar revir på galonsofforna eftersom det sitter andra hanhundar där som har fräckheten att titta på honom. Ibland lyckades det. Sen fick man vänta. Och vänta. Och sen fick man komma in i ett undersökningsrum och vänta. Sen gick vi igenom hela cirkusen med a) hyperventilering, b)kamikazesprång, c) ylanden,  d)"här-ska-ingen-klämma-på-mig-bara-så-att-du-vet-det" och e) hela resten av cirkusen. Sen betalade matte en himla massa pengar och rann ut genom dörren i en flod av svett efter pärsen.

Hos Torsten kliver man innanför dörren och är liksom framme. Man blir mottagen och klappad på (åtminstone den fyrbente) och det är gemytligt och lugnt och man pratar vallning och hur lätt det är att skämma bort sina hundar och allt är liksom hemtrevligt på något sätt. Man väger Huliganen och inser att ojdå, det där lugna livet har satt sina spår och det får bli lite mindre av både det ena och det andra. Innan man vet ordet av står hunden på undersökningsbordet och visserligen darrar han lite, men innan han vet ordet av är han klämd på och kollad på tänderna och känd på och sen är det över och man får klapp och godis.

Därefter går matte och Torsten igenom vad som ska göras (ny medicin som ska doseras upp-å-ner), tänderna är ok men behövs hållas ett öga på och så vidare, och sen betalar matte en rimlig summa pengar och vi pratar lite mer vallning och sånt.

Så kan det också vara att gå till veterinären och det känns som en uppenbarelse.

Nu vore ju Huliganen inte Huliganen om han inte ställde till med lite spektakel, men det var faktiskt ganska lindrigt. Spektakel nr 1 kom när Torsten skulle lukta honom i munnen och stack dit näsan. Just detta tillfälle valde Huliganen att nysa veterinären rakt i nyllet. Matte ursäktade hunden (som inte hade vett att göra det själv) men Torsten tyckte bara att då fick han ju verkligen chans att lukta på munstatusen, och så kan man ju också välja att se det.

Spektakel nr 2 kom när Huliganen kommit ner på golvet igen, och helt plötsligt upptäckte att bakom ett galler bakom ett skynke befann sig en stor och ståtlig schäfer, nämligen veterinärens schäfer.

- Vad gör du här?! Ska du ha på flabben, va?! gastade Huliganen då (föga oväntat). Helt utan att ta hänsyn till att detta ju faktiskt ändå var schäferns domäner och att det var han som var på besök.

Schäfern såg något förvånad ut, men sa inget utan la sig bara ner. Förmodligen tänkte han "västgötaspetsar!" för sig själv, men var för artig för att utveckla det vidare.

Sen blev faktiskt Huliganen tyst (eller i alla fall nästan, det finns ju gränser för hur väl man kan uppföra sig), och sen gick vi hem och tänkte att den där Torsten, han är en hyvens karl.

Rövarekulan

Det var en konstig morgon tyckte Huliganen. Inte nog med att det sovs så att det dånade (vissa för att de envisas med att titta på fotbolls-VM mitt-i-natten, andra för att de låg och läste om Skottland alldeles för sent och den fyrbente för att han är lite allmänt trött). Sen blev det ingen morgonpromenad!! Alltså ingen sån där som man tar före frukost med matte. Matte öppnade helt sonika altandörren och sa "gå och pinka i trädgården". Huliganen blev förvånad, men pinkade med viss omsorg på mattes finaste pion.

Nu är det inte så att det slutats gå på promenad, alls icke! Men vi skulle bli hämtade för att åka på Utflykt! kl 9 bromsade syrran och Zoya in på gatan och vi lastade in oss, hund och matte och kaffe och muffins. Är det utflykt så är det, och då bör man ha lite proviant med sig. Jag kan aldrig tro att man gav sig iväg för att utforska nordpolen utan att packa med sig rejält med mat.

För rätt länge sedan ville matte åka till Rövarekulan på utflykt för det låter ju spännande och bra. Vi hittade dock inte dit den gången och bensinen blev på uppehällningen och det blev lite oroligt där ett tag, så vi gav upp försöket. Men idag var det nya tag! Karta hade tittats på, bilen var fulltankad och vi var peppade för nya utmaningar. Som ett gäng Sven Hedinar drog vi iväg ut i den skånska naturen - och hittade dit! Vi ramlade baklänges av förvåning och gav oss sedan iväg på promenad. Promenera först, fika sen, någon j-la ordning får det ju ändå vara, det sa redan C-G Hermansson på sin tid.

Mycket vacker var det, solen strilade ner genom boklöven och det porlade om Braån (bara ett sånt bra:igt namn!), vi hittade den gamla stenbron och gick där och njöt av tillvaron i Rövarekulan. Men jag sa att det är spännande med rövare, visst gjorde jag? Nu var det kanske inte direkt rövare som dök upp i vetegationen, men ett helt gäng mycket ystra ungkor som dundrade fram. Mycket nyfikna sådana. Jag får erkänna att vi flydde fältet. "Bättre fly än illa fäkta" sa vi och ilade tillbaka. På nordpolen möter man inga hetsiga kor tror jag mig veta.

Sen gick vi litet till, och sen fick vi gå samma väg en gång till eftersom jag glömt kopplet när vi satt och åt hundgodis. Sånt händer ju så lätt.

Så småningom fikade vi nere vid ån, den var grund och glittrande och vacker! Vissa badade tassarna och andra balanserade. Syrran och jag, vi åt chokladmuffins och drack kaffe och konverserade små lockiga barn som tog reda på både det ena och det andra; - är det en bäbishund? varför har du glasögon? var har du köpt din kamera? Syrran svarade snällt; - nej hon är 8 år, - annars ser jag inte, - i Lund. Sen var den lilla inkvisitorn nöjd och delade med sig av en hittad pinne.

Mycket trevlig utflykt var det, och sen åkte vi nöjda hem till Lund. Så småningom dök maken upp och tyckte att ska vi inte cykla ner till stadsparken? Sagt och gjort, hunden lastas in i cykelkärran, nytt kaffe (och nya muffins....) packades ner och vi ångade iväg. Det blir dock ingen bild på dessa muffins, det finns gränser för hur många muffins jag vill visa i ett och samma inlägg. Folk kan ju tro att jag inte gör annat än käkar muffins dagarna i ände. Detta är inte fallet vill jag påpeka. Nyss, till exempel, åt jag oxrullader och nypotatis på altanen.

- Vad bloggar du om, undrade maken nyfiket. - Bloggar du om att jag gjorde en birdie på golfen idag? Jag påpekade att vill han ha sina birdiesar bloggade om, så kan han ju starta en egen blogg. Själv har jag andra viktiga saker att blogga om. Som hundar och muffins till exempel.

Bra söndag det här!