Cameo

Vi har haft en resa tillsammans, Cameon och jag. Den började i mars i London, när jag och väninnan besökte Loop och hade en härlig tid bland garnhärvor och mönster. Sen har jag stickat lite då och då, funderat på om garnet skulle räcka (jag använde nämligen inte det rekommenderade utan ett ljuvligt Madelinetosh), ändrat lite här, funderat lite där. Dragit upp lite. Stickat om lite. Eventuellt har jag stickat någon maska fel också, men det behöver vi nog ändå inte fördjupa oss i nu.

Men nu är den klar! Blockad, färdig, klar och jag känner att den kommer att bli en favorit. Den är mjuk. Den är grafitgrå och senapsgul. Den är randig. Den är helt enkelt perfekt!

Nu skulle den dokumenteras. Det är svårt att fotografera sig själv när man ska hålla upp en rejäl schal, så maken ryckte tjänstvilligt in och ställde sig bakom kameran.

- Den är inte symmetrisk! utbrast denne Vän av Ordning då.
- Nej, det är en o-symmetrisk schal, svarade jag vänligt som är en kvinna som kan tänka utanför ramarna.

Maken såg ut att tycka att detta var jävligt skumt (pardon my French), nästintill anarkistiskt. Själv tycker jag nog att det viktiga är att den är varm, ligger bra över axlarna och är randig. Är man en fri själ, så är man.

Men jag lovar; ska jag någon gång sticka en schal till maken (vilket förefaller otroligt) så ska den vara symmetrisk och ha spetsen mitt på.

Mitt i veckan

Vips så är det onsdag, och man funderar lite förbluffat över vart dagarna bara tar vägen? Snart är det dessutom september och efter en lång och fantastiskt solig sommar börjar det bli avgjort höstigt; kallt, regnigt. Ja jag erkänner att jag till och med funderade på vantar när jag cyklade till jobbet imorse. Bara sådär i förbigående och jag sjönk inte så lågt att jag faktiskt tog fram dem. Det gäller att streta emot! Så länge det bara går.

Helgen som gick vara fullproppad av aktiviteter; trädgårdsmässa i Landskrona till exempel. Jag var alldeles oerhört återhållsam, men ett litet bronsfärgat gräs fick följa med hem. Det har mjuka vippor som var helt oemotståndliga. Vi besökte också Tomatens Hus, åt lunch och handlade tomater. Jag skänkte mina egna taniga plantor därhemma en tanke och rodnade lite generat; här var det tomater i långa banor, röda, gröna, gula, gredelina. Det fanns dock inte tid att stå och beundra tomaterna hur länge som helst; vi hade ju fått fint besök! Självaste sonen hade kommit för att hälsa på sina dagars upphov och även dottern och svärsonen väntades hem. Vi styrde alltså kosan mot Lund igen och jag rände iväg ut för att duka fram till kräftskiva i växthuset.

Sen satt vi där medan dagen gick mot skymning, det åts kräftor och wästerbottenpaj. Sen lyckades vi väl klämma i oss lite äpplepaj också. Vi pratade och skrattade och klappade på hundarna och hade det väldigt bra. Sen spelade vi spel från 70-talet minsann, ända tills klockan var halv tre på morgonen och då var jag så trött att ögonen gick i kors. Det kan vara därför jag förlorade. Stort. Är man inte nattuggla, så är man (inte).

Därefter gällde det att sova så intensivt som det bara gick, jo för på söndagen var det dags för namnkalas för släktens lilla nyaste medlem. Regnet hällde ner, men självaste huvudpersonen var glad och söt och hade gult paraply och prickig regnjacka. Vi sjöng om Pippi Långstrump, det planterades träd och vi åt god kinesisk mat.

En intensiv och mycket bra helg! Sen gick den över i måndag, och måndagar är ju som de är. Typiskt måndagsaktiga med andra ord. Det har regnat lite till, men när man ser skyfallen över Halland så känner man att det inte är så himla mycket att klaga på ändå.

Och nu går vi med stormsteg mot nästa helg - hoppas den blir lika bra.

Vad har hänt?

I veckan alltså? Ja förutom jobbet då, som ju liksom händer med regelbundenhet ideligen, ideligen.

Sen så har Huliganen och jag varit på skogspromenad med den lilla aussie-valpen och hennes matte. Förvisso är valpen mer ung dam nu, med lååånga ben med mycket sprattel i. Det gick till så här; först gick vi Linnebjer runt vilket är en lagom runda för en äldre gentleman. Det var lagom för aussien också för hon sprang minst fyra gånger så lång, det var mycket spring i benen och pinnar som skulle dängas med och saker som skulle kollas. Emellanåt försökte hon få igång Huliganen på lite lek. - Här leks inte, sa Huliganen och traskade vidare i sin egen lilla takt.

Sen satt mattarna och pratade ihärdigt i en timmes tid så att gomseglen fladdrade, medan aussien for som en liten katapult hit och dit och Huliganen låg under bordet och filosoferade. Emellanåt kom det ner en hand och stack åt honom en godisbit, då såg han förvånad ut men tackade och tog emot. Undra på att han sedan ville ligga kvar under bordet när det var dags att åka hem; har man hittat ett bra bord där det regnar manna från himlen så har man. Dock följde han med, efter visst lock och pock, och sen var han så trött att han sov sittandes.

Igår var vi hos Ellenfamiljen och blev bjudna på hembakad pizza vilket var synnerligen trevligt en onsdagskväll så där. Det tyckte vi allihop även om Huliganen möjligen tyckte att det var lite snålt med pizza åt honom. - Du behöver gå ner i vikt, sa jag till honom då. Då såg jag blicken i hans ögon som sa "och du då?!" men det valde jag att ignorera.

Huliganen har även fått ett nytt silverhjärta av syrran! Han fick ju ett för något år sedan, men tyvärr har vi tappat det någonstans. Syrran, som är en hyvens syrra, gjorde raskt ett nytt hjärta åt hunden!

För övrigt ligger cameon på blockning nu - den är så stor att jag får blocka den bitvis. Alltså kunde jag med gott samvete kasta mig över koftan som inte alls heter Autumn Leaves, var fick jag det ifrån?! Nänä, den heter Tea Leaves, och det går ju precis lika bra. Om man nu kan tänka sig turkost te?

Och skåda nu, vad har tagit åt mig?! Sticka provlappar - har jag blivit rent förbytt? Jag känner mig oerhört rekorderlig och har nu kastat mig över själva stickningen som blir i en blandning av Arwetta och Canard, blandning av mohair och merino. Den blir otroligt mjuk. Nu ska den bara blir färdig också, och det ska den väl bli vilken månad som helst. Eller möjligen år. Ja vi får se.

Men garnet då?

Det har varit väldigt lite garn i bloggen på sistone. Faktiskt helt obefintligt! Det kan ju bero på att när temperaturen ligger runt 30 grader så är inte det första man tänker på att släpa fram yllegarnet och klirra med stickorna direkt. Lite har jag faktiskt stickat, jodå. När vi körde till Frankrike hade jag såväl med mig min Cameo som jag köpte garn och mönster till på Loop i London i våras, plus en annan liten schal i harlekinruta. Ska man åka många mil är det bra att ha en stickning att ta till, åtminstone om man inte kör. Sitter man vid ratten bör man nog avhålla sig från stickning har jag en känsla av.

Sen blev det ännu varmare, och jag har vare sig sytt eller stickat. Men så idag är det en mer normal svensk sommardag, lite sol, lite moln och det har varit en sån där långsam, behaglig dag. En dag som ägnade sig utmärkt åt stickning. Vi ägnade nämligen gårdagen åt att umgås med goda vänner, det var mat och prat och promenader till ganska sent, så idag ville man inte ut och klippa häcken direkt, även om det faktiskt hade behövts. Den är avgjort rufsig, häcken. Man ville sitta där och sticka lite i Madelinetosh-garnet som är så ljuvligt mjukt att man nästan längtar tills det blir vinter och schalen ska komma till användning. Sedan tänker man på ishalka, snöslask och broddar på kängorna och tänker att det kan få lov att dröja ett tag till.

Sedan jag tog bilden ovan har jag faktiskt kommit till picot-avmaskningen och nu kräver det all min sinnesstyrka att inte bara överge Cameon och kasta mig över nästa projekt, min Autumn Leaves-kofta som jag köpte garn till i Göteborg i slutet av maj. Jodå, jag har blivit en sån där ordentlig en som färdigställer projekt innan jag kastar mig över nästa... men nu sitter det hårt åt, det gör det. Jag tar en picot i taget och mumlar "vänta... vänta.... du klarar det här! Håll ut!" till mig själv. Den ser ut att bli bra, schalen. Jag har inte helt hållit mig till mönstret, det har jag inte. Jag är ju sån - vill helst bestämma själv. Ungefär som en tvååring - om man nu kan vara 2 när man börjar bli rynkig och skrynklig både här och där.

Jag är ju inte ensam om att vara lite skrynklig i familjen, Huliganen är ju avgjort skrynklig, åtminstone på örat. Nu vet jag inte direkt vad han har att göra i ett inlägg om stickning, men han kan gott få vara med tycker jag nog.

Och nu ska jag sticka en picot till... och en till...

Morgonpromenad

Matte har ägnat veckan åt att ränna fram och tillbaka till Köpenhamn (och svurit över Skånetrafiken som verkar se det där med tågtidtabell mer som en ouppnåelig illusion, än något som faktiskt bör hållas).

Från Köpenhamn blir det inga bilder, för det enda som skulle ses är möjligen jag drickandes vin iklädd röd hatt, syrran dito, eller dottern framför ett glas rosé, eller väninnan framför en öl... och sån alkoholpropaganda kanske bör undvikas. För ordningens skull vill jag dock framhäva att dottern dessutom bjöd sin mor på te på Perch's Tesalon, och att det inhandlats två par skor, så lite ordning och reda har det ändå varit.

Huliganen har inte fått följa med, han har inget pass och han gillar ändå inte vin. Eller skor för den delen, i alla fall inte såna han själv ska ha på sig när han har ont i tassarna.

Idag ska vi få besök långtbortifrån, ja ända från Halmstad faktiskt. Så därför åkte jag i morgonstunden ut med Huliganen till Höje å, för att han skulle få rasta av sig lite. När han var yngre galopperade vi runt hela området i god fart och ändå tittade han förebrående på mig när jag tyckte att vi skulle åka hem igen. - Redan?! Just nu när vi kommit igång och har så kul, såg han ut att tänka.

Numera går vi halva rundan. Vi travar på, eller lunkar. Också luktar vi på blommorna. Det tar minst lika lång tid och sen är han nöjd och åker gärna hem och äter frukost.

En virvel av nöjen

I huliganhemmet vet vi hur man roar sig minsann!

Idag, till exempel, spelade vi golf. Det blev inga 29 grader... det blev drygt 30. Det hällregnade ända tills vi skulle iväg, så vi packade klokt nog regnkläder med oss, sen packade vi upp dem igen när vi kom hem. Den enda blötan som drabbade oss var att vi badade i svett och mot det hjälper inga regnkläder.

Jag får härmed meddela att jag, som hävdar att jag inte blir arg på golfbanor ("herregud, bli arg? Jamen varför, liksom, det är ju ett spel - en lek!") får revidera detta uttalande. Det kan hända att det var jag som hoppade jämfota av ilska på 16:s green och vrålade invektiv över bolluslingen och den eländiga sporten och det ena med det andra. Fast då ska man veta att det 16 hålet på den lokala golfbanan är ett svårt par 3-hål. Man står högt upp och slår ut. Framför sig har man en oändlig vidd av vildvuxet ogräs. Till höger har man en glittrande sjö. Till vänster har man en brant hålväg (historiskt intressant, jomen). Ett vackert hål. Men svårt, i alla fall för mig som inte slår så långt. Men idag fick jag på en pärla till utslag. Rakt som ett spjut for det iväg. Bollen landade inte i det vildvuxna ogräset. Den landade inte i vänstra bunkern. Den landade strax till vänster före green. "Jag puttar härifrån" tänkte jag. Men sen tänkte jag att det vore ju ändå mesigt, så jag chippade en lite smådålig chip. Sen puttade jag. Man fick hålla upp bollen för greenen sluttar brant. Bollen rullade och rullade - förbi hålet, över hela green och ner i bunkern till höger. Sen missade jag bunkerslaget. Och det kan ha varit då som sinnet rann över på mig, det kan det. Men strax var jag mitt fryntliga jag igen, vill jag ändå framhålla. Det är ju ändå en lek - om än väldigt frustrerande ibland.

Igår spelade vi inte golf. Då tog maken med mig på utflykt! Jodå, ända till Ängelholm där vi gick på järnvägsmuseum. Förutom att det var alltför många ställverk och signaler och telefoner så var det roligt, allra roligast är modellerna som byggts upp.

Bland annat tittade vi på modellerna från lokomotivtävlingen i Rainhill 1829, där det segrande loket var Robert Stephensons Rocket som syns lite i bakgrunden, det är det loket som har en piffig grön skorsten. Två kom Novelty som byggts av svenske John Ericsson (det är väl därför det hamnat i förgrunden, kantänka. Lite lokalpatriotisk får man väl ändå vara). Min egen favorit är dock Cycloped, som drevs av en häst som travade på ett rullband. Prata om miljövänlig drivkraft. Notera också att bränsletanken sitter i lagom tugghöjd.

Det som vi egentligen skulle titta på var Sveriges största ånglok som fyller 100 år i år; F 1200. Fantastilöst namn, får jag säga, men imponerande. Rejält, inte så mycket kretskort och datorprogram där inte. Själv placerade jag mig lite dekorativt framför, medan maken som är lite mer äventyrlig av sig klängde upp och tittade in i förarhytten.

Självklart hade jag hatt - ska man hälsa på 100-åringar så bör man vara iklädd hatt. Dock inte den nyaste som jag råkade köpa i fredags. Den är, märkligt nog, inte röd utan lite mer off-white. Egentligen var det syrran som skulle köpa hatt.... eller rättare sagt, hon råkade andas något om att hon kanske skulle ha en som passade bättre i färg till klänningen och innan hon hann protestera hade jag släpat in henne i vår nya hattaffär och tvingat henne att köpa inte mindre än två hattar. Och då råkade det bli en till mig också, sånt händer ju så lätt.

Efter golfen har jag bakat muffins. Det kanske inte är det klokaste att göra när termometern visar på tropiska temperaturer, men nu var jag faktiskt lite sugen på rabarbermuffins. Att jag inte hade vare sig mjölk eller filmjölk hejdade mig inte, har jag bestämt mig för att baka så har jag. Alltså bakade jag med yoghurt istället, och de blev aningens knöggliga, men goda.

Huliganen tycker det är bra att jag var inne och bakade. Han vill vara där matte är, och då är det bra om hon är inomhus, i alla fall när det är så här varmt. Då kan man ligga på det svala stengolvet i köket och vänta på att ramlar ner en smula, eller två. Helst två.

Jaha? Och?

Lite golf står på agendan, trots att det ska bli 29 grader. Men jag vet inte om jag tror på några väderleksutsikter längre.

Enligt SMHI ska det åska och regna fram tills kl 9, och sen sätta igång kl 15 igen och hålla på hela kvällen.

Enligt DMI ska det regna pyttelite en liten stund till och sen vara strålande väder.

Enligt YR ska det vara vara strålande väder mest hela tiden.


Vår egen åskbarometer kan man inte lita på längre han snarkar sig igenom dunder efter brak.

Så det är som Tomas di Leva sjöng vem ska jag tro på, tro på, tro på...

Ja inte vet jag. Men jag tar med ett par regnbrallor för säkerhets skull. Just nu skiner i alla fall solen (nästan) och det regnar samtidigt. Och just det, det mullar visst lite också.