Årets första - och även sista

En trött söndag. Men med definitiva solglimtar! Gästrumskvilten, min granny square-kvilt är härmed officiellt färdig och på plats i gästrummet, väntandes på gäster som behöver "snuggle" under det. Känns skönt att kunna bocka av det på listan. Det var kul att göra, möjligen skulle blocken ha planerats lite bättre, men jag är absolut nöjd. För första gången har jag dessutom gjort en mönstrad baksida, och inte bara en helt enfärgad. Okej, inte alltför avancerat, men jag blir ännu lite nöjdare, det blir jag. Jag tror jag började någon gång i oktober, och de sista stygnen syddes under finalen på Tour de Ski, så man kan väl nästan kalla den en atletisk kvilt?

Sen är ju mina första strumpor med istickad häl klar. Det här sättet att sticka hälar gillade jag - och de sitter bra på mig. Dock ska jag försöko komma ihåg att när jag stickar in en tråd för hälmaskorna så ska den vara i rejält avvikande färg och gärna i ett något tjockare garn. Det lär dock dröja ett tag till det blir fler strumpor, jag håller mycket hårdare i stickorna när jag stickar med 2,5:or och då får jag ännu mer ont i min arm.

Cameo-schalen i supersoft från Magasin Duett är också klar och ligger på blockning - alltså hur ordentlig är inte jag då?! Här radas de färdiga projekten upp som på ett pärlband. Tyvärr lär det väl inte fortsätta i samma produktiva stil. Denna schalen började jag sticka på när vi åkte till Amsterdam i november. Jag har varit mycket tveksam till garnet; det luktar, det är strävt och det är inte skönt att sticka med. Jag har dock härdat ut, för alla säger att när det är tvättat, tumlat och blockat så ska det bli värt mödan. Så det har jag att se fram emot! Färgerna är mycket okarakteristiskt dämpade för mig, men jag ska ha den på jobbet, där det är lite svalt emellanåt och då ville jag ha något neutralt.

Men det sista då? Vad kan det vara? Jo, 2014 års sista projekt blev ett litet förkläde till Ellen i 5-årspresent. Det första jag sydde 2014 var också ett förkläde till fröken Ellen, men detta började bli lite litet nu och att sy förkläde är ett snabbt och roligt projekt så det gjorde jag så gärna.

Och dagen, den har blivit ytterligare någon minut längre!

Januari

Alltså, vad ska den månaden vara bra för? Va? Jag är definitivt ingen januarimänniska. Okej, jag är storsint nog att inse att det kan finnas människor som studsar ur sängen en kulen januarimorgon och ropar "härligt!". Men i så fall är det inte jag.

I januari kämpar jag alltid med ett visst tungsinne. Inget är sådär särskilt kul. Det är mörkt. Det är (vi befinner oss ju i Skåne) oftast regnigt. Lerigt. Snålblåsten viner. Om det inte stormar lite, som idag till exempel. Jag känner mig som en motbjudande, trist, tråkig och usel person. Som en vältuggad och lite intorkad äppelskrutt. Eller något som katten släpat in och sedan lite föraktfullt slängt i ett hörn.

Suck. Jag är mer en höst- och vårmänniska. Ge mig sol! Ge mig grönska! Ge mig klara, krispiga höstdagar. Men det där kalla, våta leriga, det kan ni behålla.

Fast sen inser jag att det har ju ändå vänt. Dagarna blir lite längre och ljusare, trots allt går vi mot vår, även om takten kunnat vara högre.

Någongång ska det väl sluta regna också? (Just nu känns det som en ouppnåelig dröm, men jag hyser ändå ett svagt minne av soliga fina dagar, så kanske ändå?)

Det finns andra ljuspunkter! Man kan åka ner till stan för att köpa en härva garn och tillbringa en dryg halvtimme inne hos Tant Hulda och prata garn och stickor och mönster och vips! så börjar livsandarna röra på sig. Man tänker att man kanske inte är så usel ändå? Man tänker att jo, ja, visst har jag en massa oavslutade projekt (och det är ju lite usel-varning på det), men man kan ju göra något färdigt? Strumporna till exempel, det var ju bara en halv häl kvar? Och schalen i supersoft? Kvilten?

Och nu är strumporna klara! Schalen ska tvättas och blockas. Kvilten, ja den är klar så långt att bindingen ska sys på för hand och det blir imorgon till avslutningen i Tour de Ski. Helt plötsligt känner man sig lite rekorderlig igen!

Har man färdigställt något kan man ju med gott samvete börja på ett nytt litet projekt, så att man får använda några av sina fina julklappar. det handmålade baby alpackagarnet till exempel. 800 meter av tunnaste, mjukaste garn i ljuvliga rödrosa nyanser. Det ska bli en enkel slätstickad schal, en sån där stickning som är bra att ha med sig där man inte behöver tänka så mycket. Vilket passar min januarihjärna bra. Och stickningen gör jag med mina julklappsstickor, Hiyahiya, tunna, vassa och med en bra kabel.

Nu börjar januari kännas helt ok. Och när man skärskådar regnbilden noga, så ser man ju också att det knoppas - det finns hopp.

Lördag med förhinder

Ibland blir det liksom vajsing redan från början. Man kommer upp för sent, eller för tidigt. Man är trött fast man sovit som en stock (förutom när maken hostar, och då är det ju synd om honom, så då kan man minsann inte sova).

Sen ränner man ut med hunden, men inte så himla långt för redan efter en liten stund så blir hela hunden tvärhalt och jätteynklig. Man tror han möjligen fått in en sten eller något annat i tassen, men nä, hur man än känner (medan hunden ohjälpsamt morrar och rycker i sin tass) så hittar man inget. Inte får man bära herrn heller, det går då rakt inte för sig! (Vilket kanske är tur för 13 kg västgötaspets är liksom ganska tungt). Väl hemma tar jag fram makens förstoringsglas (och bryter i hastigheten av handtaget på det, det är en sån dag idag), och ser att han fått torrsprickor på ena tassen, undra på att det gör ont!

Sen börjar äntligen Tour de Ski och man slår sig ner i soffan med stickningen (nu ska till slut mössan i det handspunna alpackagarnet stickas, fast jag har en smygande misstanke om att garnet inte kommer att räcka). Efter 10 minuter säger det poff! och allt blir svart. Inte bara i tv:n utan i hela huset. Ja i stor del av Lund faktiskt, och vi har strömavbrott i nästan två timmar. Sånt händer ju. Det som är irriterande är att trots att det är 15 000 abonnenter i Lund som blir strömlösa så gäller detta inte våra grannar snett över gatan. Och på något vis så känns det faktiskt ännu mer retfullt då.

Då kör vi för att handla lite förnödenheter. Choklad till exempel, sånt är bra när livet trilskas. Men si, det går inte för det är strömavbrott i affärerna också, så man kan inte handla! Annat var det för när man handlade över disk och Handlaren hade penna bakom örat och sa "vad får det lov att vara fröken Elsa?".  - Herregud, jag har sett för många Åsa-Nisse-filmer på sistone, det är då klart och tydligt - Sjökvisten, vik hädan!

Men sen kommer strömmen tillbaka. Vi tittar på Tour de Ski, knäcker nötter, åker och handlar. Då köper jag bl.a. Pawz till Huliganen. Huliganen avskyr hundskor så jag undrar vad han ska säga om nya blåa galoscher?

Han säger både det ena och det andra, men inget lämpar sig att skrivas i en blogg. Oförtrutet pillar jag ändå på en blå galosch på den onda foten och vi ger oss ut i vida världen. Först kan han inte gå. För det vet man ju, hund med sko på foten = handikappad hund. Men sen inser han att jo, galoschen sitter stadigt på. Den är inte tjock och styv, och man kan både sprätta och krafsa med den på. Så då kan Huliganen gå helt normalt igen, och vi är mycket nöjda båda två. Förvisso säger skon "tjoffs, tjoffs" när Huliganen går, men det hör han inte. Han är nästan helt döv vilket var en välgärning på nyårsafton, som för övrigt firades på bästa sätt med Ellen-familjen. Tyvärr föll Syrran som en fura för barnbarnsbaciller och kunde inte komma, men vi andra som vet hur man festar slog klackarna i taket! Ellenmamman knoppade in kvart i elva, men jag höll ut till strax efter tolv innan jag tacksam ramlade i säng. Maken och Ellenpappan löste världsproblem i några timmar till, tyvärr kom de inte ihåg de utomordentliga lösningarna senare på nyårsdagen. Men som sagt, Huliganen sov sig igenom det mesta raketandet och det var den lugnaste nyårsaftonen i hans liv. Det tackar vi för.

Därefter går vi hem och gör cappucino och tinar saffransbullar och då blir vi ännu nöjdare. Det börjar kännas som om det ändå kan bli en hyfsad lördags trots allt! Jag stickar på så fort jag kan så kanske garnet räcker? Det kommer i alla fall att bli en väldigt varm mössa och med en ovanligt tjusig alpackapälstofs längst upp på skulten.

Nu kunde man ju tro  att detta inlägg skulle prydas av en Huligan i blå galosch, men så blir det inte för jag tänkte inte på att fotografera när vi gick ut, och ärligt talat så vill jag inte bråka med honom och dra på den nu. Ni får helt enkelt tänka er en ovanligt stilig och kortbent hund i något blå bredfotad galosch. Lite som Långben ungefär. Fast Kortben då.

För trettio år sedan

Den 3 januari 1985 var en rysligt kall dag - jag vet, för jag tillbringade hela dagen inne på BB och tittade ut på ett kylslaget Lund medan jag funderade på vad det var för en knatte som väntade på att komma till världen. På något sätt hade jag fått för mig att det nog skulle bli en flicka till; jag har inga bröder, och på något sätt kändes det mest naturligt att flickor föder flickor och pojkar föder pojkar... eller vänta nu, hur tänkte jag där?

Det får vara hur det vill med det, på eftermiddagen anlände Sonen, efter att jag tillbringat några timmar med att svära så det osade och ryta att "nu får någon annan ta över det här födandet, nu går jag hem!!". Han var lagom stor, lagom tjock och såg väldigt rolig ut och verkade vara en glad figur med ett temperament som han ärvt efter sin mor.

Av denne lille temperamentsfulle gosse har det blivit en lång, stor, lugn och snäll son. En som utan att darra på manschetten bjuder föräldraskapet på hemlagad nyårsmeny, som förra nyår till exempel. En som numera inte slåss med sin syster alls, utan är en ovanligt stilig bror på hennes bröllop. En som hjälper sin pappa med att renovera såväl carportar som att hugga ner träd. För att inte tala om att måla om sin mammas rum.

Sonen glömmer aldrig att köpa såväl födelsedagspresent som julklapp till Huliganen. Ju större och med högljuddare pip, desto bättre tycker han. Och det tycker han rätt, tycker Huliganen. Zoya tycker också att det är synnerligen trevligt att tillbringa en augustikväll i sonens famn.

Ibland tittar jag på honom och tänker "hur lyckades jag som är imponerande 1.59 och har 36 i skostorlek få en son på 1.86 med 45:or i skor?". Men det är mycket praktiskt, han når överallt där jag inte når.

Sonen har hunnit med en hel del, bland annat var han medlem i Kfor-styrkorna i Kosovo och såg en himla massa elände där - hans berättelser om fattigdom och utsatthet i bergsbyarna fick en att inse vilket priviligierat liv vi själva lever här hemma.

Nu är det inte jättelångt till sonen blir färdig tandläkare. Såvitt vi förstår har han nu blivit godkänd för att utföra rotfyllnngar till exempel. Detta tycker vi är mycket bra. Dock hoppas vi slippa utnyttja hans färdigheter just i denna disciplin. Något flitigare med tandtråd har jag nog blivit; ska man ha en tandläkare till son vill man ju inte skämma ut honom genom att ha ett alltför ovårdat tandgarnityr.

Jag kan inte riktigt förstå att det gått 30 år sedan vi sågs första gången! Men jag hoppas du får en härlig födelsedag bäste Son - det är du så innerligt väl värd!

Sjukstuga

Det är lite sjukstuga här hemma. Maken är den som är sjukast, och sitter nedbäddad i en fåtölj och tittar på gamla Åsa-Nisse-filmer i din missriktade tron att detta hjälper mot feber och snuva. Var denna villfarelse kommer ifrån vete fåglarna, men maken är totalt oemottaglig för sunt förnuft och vetenskapliga argument varför detta är totalt fel. Han verkar lite trött, vilket möjligen kan bero på att jag vaknade vid 5-tiden i morse och tyckte mig höra möss i köket. Alltså väckte jag maken och sa att här gällde det att raskt byta ut de ratade Japp:en mot ost, så att mössen gick i fällan! Maken vacklade snällt ut i köket och betade fällorna med ost, alltmedan han hostade ihåligt. (Varför jag inte gjorde det själv har jag faktiskt inget riktigt bra svar på). På morgonen hittade jag inga som helst spår efter möss och osten sitter orörd kvar i musfällorna. Det måste vara fantastiskt underbart att vara gift med mig.

Huliganen och jag flydde fältet ett tag, och det gjorde vi så gärna eftersom det faktiskt har varit ett strålande väder idag. Många minusgrader, lite snö och sol - således rymde vi ut i trädgården och tog kameran med oss.

- Vad ska jag fotografera? Vad-vad-vad?? funderade jag och tittade mig omkring. Sedan föll mina blickar nedåt... Inte behöver man undra när man har en sådan naturlig fotomodell i fotknölshöjd.

 Nu när jag lyckats så väl på låg höjd tänkte jag spana vidare. Jag traskade förbi växthuset, där man såg skuggorna av vinrankan genom frostrosorna på fönstret. - Håll ut! sa jag uppmuntrande, - rätt vad det är sitter vi därinne igen och dricker vin te och har det trevligt.

Bakom växthuset växer det en himla massa murgröna och i murgrönan ligger det en kruka och försöker se ut som en amfora som romarnna glömde kvar någon gång på antiken när de drog förbi Lund. Detta kan vara mindre troligt eftersom de, såvitt jag vet, inte hade vägarna förbi här. En som dock hade vägarna förbi, eller rentav igenom, murgrönan var Huliganen. Jag fnissade lite för mig själv och tänkte att för honom är det nog ungefär som en djungel av djungligaste slag.

Det är skönt att ha tak över huvudet - både vi och fåglarna. Jag skänker alla uteliggare en tanke och känner att man ska vara innerligt tacksam för att man har det så bra. Åsa-Nisse till trots.

Efter lunch gick jag upp till syrummet. Inom parantes sagt; lunchen var en mager historia. Vår våg har haft dåligt batteri över julen, så när man ställt sig på den sa den bara "low" och det kändes ju bra. Nu har maken bytt batteri, och helt plötsligt sa den vanartiga apparaten något helt annat än "low". Det där med jul sätter sina spår...

Jag har sytt färdigt en kjol. Just nu har jag problem med högerarmen och har lite svårt med stickningen. Förvisso försökte jag börja på en mössa igår, men när jag skulle prova om den blev lagom (hade bara hunnit med resåren) så sjönk den belåtet ner och la sig på axlarna. Uppenbarligen har jag ett mycket litet huvud. Det är jag och Nalle Puh, typ. Alltså sydde jag på min kjol och nu är den klar! Jag är ganska mallig, i all synnerhet över fickorna. Jag har nog aldrig sytt den typen av fickor förr, och därför råkar det bli en bild på en av dem. Blixtlåset däremot, kom inte med på bild. Nåja, det är ingen förlust, det hade aldrig vunnit Miss Blixtlås. Förmodligen inte ens kommit till finalen.

Sen plockade jag fram tyg till ett nytt projekt, jag ska sy mig ett förkläde till. Förkläden kan man inte få för många av, inte i den här familjen där vi är så glada i mat! Jag hann dock inte börja innan brevbäraren kom - och tänk nu behöver jag inte sy något förkläde, för det kom ett i julklapp från Sue! Och inte nog med det, jag fick flera fina julkort från bloggvänner; från Lori i Californien, Maja i Skövde och Sue i Bath - det gjorde mig verkligen alldeles väldigt glad! Den lilla julfågeln kom också från Sue. Har jag riktig tur, så kommer Sue i egen hög person hit nästa år, tillsammans med hennes Mark och det ser vi alla i Huliganfamiljen mycket fram emot

Tänk på vilodagen så att du helgar den

- Kom hit och fira jul! sa vi till sonen som ställde sig välvillig till förslaget. Förmodligen tänkte han naivt att det kunde vara skönt att komma med till mamma och pappa, ta det lite lugnt, få maten serverad och vila upp sig efter att ha fräst runt bland Karius och Baktus hela hösten.

Ha! Vi tycker att ett visst mått av lokalt barnarbete bara är bra, så sedan sonen har kommit hem har han fått baka, göra skinka, diska, laga mat och måla om biljardrummet tillskärningsrummet. Det är väl bara rätt för det var en gång i tiden hans rum och det var han som för en 15-16 år sedan målade det grått med ett svart ytskikt, så som det skulle vara när man ung och hipp i början av 2000-talet.

Nu ville jag ha det lite ljusare, lite fräschare. Man kan ju tapetsera... men då måste man förarbeta. Och är det något som jag skyr som pesten är det förarbete. Ja, jo, jag inser att även när man målar ska det förarbetas. Om man är en rekorderlig typ. Ja. Nog sagt om det.

Vi hade färg över från när vi fick hallen/syrummet ommålat och den tycker jag om. Milt grågrön. Den fick det bli. Sonen har maskeringstejpat (vem sa att det inte förarbetas i Huliganhemmet, vavava??), målat och hängt i krokig arm i diverse akrobatiska vinklar för att komma åt.

Nu var det jag som fotograferade, så det syns inte att även jag målade. Jodå, man är väl ingen slavdrivare heller. Jag målade. Och sonen gick diskret efter och bättrade på där jag hade missat. Det är en mycket snäll son jag har.

Nu är det klart och jag är mäkta nöjd! Det blev så fint med samma färg i hallen och i rummet, milt och inbjudande.

Jag tror sonen tänker åka tillbaka till Göteborg imorgon. Förmodligen för att vila upp sig.

Jul

Hur mycket jag än önskar att jag vore en cool typ, en som liksom bara glider igenom helger och middagar och organiserande och tar det mesta med en klackspark, så är det inte alltid så. Det har hänt att jag stått och svurit på det mest o-juliga vis över såväl julmiddagar som julpyntande. Man vill ju mest bara sprida julmys och gamman och ho-ho-ho:ande kring nejden, inte svära som en borstbindare.

I år har jag dock inte svurit alls. Kanhända att stressnivåerna varit lite väl höga ändå även om jag egentligen inte begriper varför, för det finns faktiskt ingen anledning till det. Framför allt inte eftersom sonen och maken har gjort en stor del av förberedelserna.

Men nu är bordet dukat. Brasan är staplad. Maten är på gång. Och nu väntar det som jag tycker mest om; att träffa släkt och vänner kring ett bord, äta lite mycket,  leka med hundarna, kanske spela lite spel. Och prata! Nu känner jag mig helt klart mogen för lite ho-ho-ho:ande. Julgläde och julgamman; nu är det dags!

Särskilt vill jag önska dottern och svärsonen en riktigt god jul - de firar i Småland och kommer säkert att få en toppenjul där!

God Jul!