Surprise!

Nej det är inte snödropparna som är den första överraskningen - möjligen att det är en bild på snödroppar här när inlägget inte alls handlar om dem. Jag bara slängde in den; helt rebelliskt och wild-and-crazy:igt. Bara för att jag kan.

Surprisen har att göra med att sonen kommit hem på ett blixtbesök. Då vill man ju gärna utfordra honom lite, och inte vill man då komma dinglandes med lite havregrynsgröt. Väl? Nejnej, men i frysen hade vi en bit oxfilé. Sonen tycker om oxfilé. Jag tycker om sonen. Efter att ha tänkt ett tag kom jag på det! Klart grabben ska ha lite oxfilé. Jag rotade då fram ett recept på något som heter "Oxfilé Surprise". Om det är lite fransyskt Syrprise, eller om det engelskt Sörprais  som det ska uttalas vet jag inte, men nog känns det som att det kanske ändå är franska vi ska svänga oss med här?

Jag läste receptet (och satte sonen i arbete, jojo, man vet väl hur en slipsten ska dras). Sonen fixade hasselbackspotatis och jag kastade mig över såsen och köttet och det ena med det andra. Maken satt i en fåtölj och läste *).

Men vad var det som var surprisen då? kan man med visst fog fråga sig. Man ska dock inte behöva vara undrande länge. Nu vet jag. Receptet visade sig vara för 8 personer. Undra på att jag har sås så det räcker till ett litet, men naggande gott, regemente.

Jag hoppas den är god. Det ger sig om en halvtimme ungefär.

*) Nu är jag lite orättvis. Han har faktiskt hämtat och öppnat en flaska vin också.

Skiftande årstider

Ute är det vinter och kallt. Det gnistrar i snön när vi går på morgonpromenad, Huliganen och jag. Det är en väluppfostrad och sådär svenskt lagom snö; inte för mycket, inte för halt, inte för slabbig. En väluppfostrad snö, helt enkelt.

Inne, däremot, där är det lite vårigt! Häromkvällen var det dags för tjejträff, ja om man nu kan kalla oss tjejer när det i vår är 40 år sedan vi gick ut gymnasiet tillsammans och skrålade Sjungom, rusiga av lycka och framtidstro (och kanske ett glas vin från avskedslunchen). Lika glada är vi idag, lite rynkigare, lite gråhårigare men lika fnittriga, lika pratglada, lika goda vänner. Goda vänner som vet vad man vill ha i februarimörkret. Tulpaner och engelska pelargoner. Vänskap är något fantastiskt, alldeles bortsett från att man får blommor!

Huliganen och Zoya tittar förbluffat på mig när jag fotograferar blommorna. Blommor, liksom? När det kunde varit frolic? Eller köttfärs? - -Va' gör du? undrar de, men sen ägnar de sig åt gymnastiska aktiviteter istället. Här får jag i förväg be om ursäkt för den något oanständiga bilden på Huliganen, men han låter hälsa att han är naturist och då är man inte generad för lite nakenhet.

Andra saker som är bra i februarimörkret är att det igår var stickcafé. Jag hade med mig de prickiga vantarna och garn till en krage; det blev ju garn över när jag stickade min mössa, och då fick jag ju köpa ännu lite mer garn för att kunna sticka upp den resten... ja det är så det fungerar i garnvärlden!

Nu var det kanske inte den alla mest produktiva stickkvällen, för jag har kommit fram till att vantarna blev lite små och har dragit upp det som påbörjats (och börjat om) och när jag kommit en bit på kragen kom jag på att jag nog velat börja med en icord-uppläggning istället... så den lär ryka den med. Men det spelar ingen roll; det är inte antalet stickade meter som gäller, det är samvaron, att prata med folk som tycker det är helt naturligt att prata får, alpackor, myskoxhållning, mönster, vin, Shetlandsöarna, mat och allt möjligt annat ihärdigt i 2,5 timme. Så det må vara februari utomhus, men inom mig spirar vårkänslorna.

På den rekorderliga sidan

I 

Jag undrar lite vad det säger om mig att det är den 1 februari och jag redan har sytt två förkläden under 2015? Att jag omfamnar min inre husmor, eller att jag är road av matlagning och bakning? I vilket fall som helst, förklädet är klart, lite i 60-talsaktiga tyger sådär. Matlagning har jag också ägnat mig åt, maken har nämligen varit på konferens under en del av veckan och kom hem i fredags kväll. - Här måste lagas mat! sa jag till Huliganen som instämde och raskt erbjöd sig att hjälpa till. Med provsmakning visade det sig, potatisskalandet fick jag sköta själv. Eftersom vi nyligen sett Julie och Julia kände jag mig lite Julia Childs-inspirerad och bestämde mig för att göra Tournedos sautes aux champignons. I vanliga Julia-stil var det rätt mycket smör och tämligen lite grönsaker - men gott blev det! Det tyckte både vi och Huliganen.

När jag sedan gick på morgonpromenad på lördagen tittade jag på Huliganen och utbrast - men lille vän, du har nog gått upp i vikt, du har ju ingen midja!

Huliganen gav mig en mycket menande blick, en som muttrade något om att kasta sten när man sitter i glashus... så när vi kom hem klagade jag för maken att midjan (-orna) är obefintliga. Maken visste dock på råd, han påtalade att vi visst har midja, både Huliganen och jag, men att den kanske snarare är konvex än konkav. Midja som midja, tänkte jag glatt då och åkte raskt ner till stan och gick på Tekulturen och drack te och åt morotsmuffins tillsammans med en vän, den vän som så beredvilligt passar Hampus såfort maken och jag får för oss att ränna till Köpenhamn till exempel. Dock finns det inga bilder från denna fikastund, allt enligt devisen att ofotograferade kalorier inte räknas. Således fotograferade jag inte heller när vi på kvällen var hos dottern och svärsonen och lät oss utspisas med lammgryta och naanbröd och därefter med en apelsinchokladtårta som inte gick av för hackor. Allt som innehåller apelsin (eller frukt) för den delen är att betrakta som hälsokost och sådana kalorier räknas inte heller.

Himla trevligt hade vi, trots att svärsonen slog till och besegrade oss i kortspel så att det sjöng om det. Har han ingen respekt för den äldre generationen, frågar man sig då? Var finns vördnaden för ålderdomen? Va? Men eftersom svärsonen är en rackarns trevlig sådan, förlät jag honom.

Vad har mer hänt i Huliganhemmet? Jag har till exempel stickat ett par pulsvärmare, sådana såg jag nämligen Karin-Ida sticka när vi träffades i december, och då blev jag lite sugen på sådana. Och nu var det dags, ett snabbt och roligt projekt enligt Tant Koftas mönster. Jag stickade i restgarn som jag hade kvar sedan jag virkade en filt till sonen. Kommer nog att göra ett par till i tjockare garn eftersom jag behöver ett par på jobbet, där det är lite svalt och jag ofta fryser.

Sen ville jag ju börja på ett nytt projekt. Eller vänta nu, det där var inte med sanningen överensstämmande, jag vill egentligen börja på en tre-fyra projekt, för det är ju sällan så att inspirationen saknas. Men tiden!! Herregud så ont om timmar det är på ett dygn numera, vem har snott åt sig dem undrar man? Ge bums tillbaka dem igen!

Nu ska det i alla fall bli ett par nya vantar, för vantar sliter jag ut med jämna mellanrum. Helt djärvt tänker jag sticka med två färger. Inte fair isle-stickning, ånej, inte än. Men inte bara enkelt randigt heller, nej jag hoppar i på djupt vatten och ska sticka prickigt!

Herregud så modig jag är! Och sparsam - jo för detta är mer restgarner som går åt. Modig, sparsam, matlagande... det är jag det. Sen kan det ju hända att jag råkade köpa en härva av handspunnet Ilo alpacka-garn igår. Det bara blidde så. Lätt hänt. Man kan ju inte vara rekorderlig jämt.

Nu snöar det för fullt. Nyss sken solen. Då gick jag inte ut med hunden, men det får jag nog göra nu. Huliganen ja, vad gör han när jag sitter här och skryter och skroderar om mitt handarbetande kan man fråga. Jodå, han är mycket intresserad och engagerad och tar aktivt del i mina aktiviteter.

Tredje gången gillt

Där satt den!

När vinden far fram i en yster galopp
och graden ligger på minus minsann
Då blir man så kall om sin huvudknopp,
och man griper tag i stickor och det ulligaste man fann

Vad ska man då göra, om man vill bli varm om sitt öra?
Jo en avig hit och en rät maska dit,
med en fläta därtill
- då blir temperaturen som tropisk nästintill!

Oh du håriga alpacka,
ditt ludd må kosta en hacka
Men det håller mig varm allra längst opp
på pälsbollstopp!

Jag medger; jag lär inte bli något hot mot 2015 års nobelprisvinnare i litteratur.

(edit: det var väldigt vad du varierar dig i syntaxen, sa maken när han läst ovanstående orderuption. - Syntax på dig du, gamle galosch, svarade jag vänligt då. Jag sätter mig faktiskt över sådana petitesser, jag är en fri, skapande själ.)

Långsam söndag

Lördagens gäster har kommit och gått - fast inte förrän det blev söndag. Herregud vilket nattliv! Två lördagar i rad har jag inte kommit i säng förrän vid två-tiden, har jag kommit in i en andra ungdom månne? Påbörjat en ny karriär som partyprinsessa? Hursomhelst, trevligt hade vi och det var utmärkta gäster av prima klass. Såna gäster som förtjust utbrister - har ni hund?! och ser ut som om de fått en oväntad present. Gäster som glatt har dragkamp med den Slemmiga Grisen och som dessutom har fina tunna strumpor på sig och inte verkar ha något emot att Huliganen slickar dem på benen. Huliganen har en böjelse för att slicka på ben iklädda tunna, exklusiva strumpor och tycker att hans matte är alldeles för benägen att ha på sig rekorderliga strumpdoningar med alldeles för många denier och alldeles för ylliga inslag. Huliganen lade således prompt beslag på gästerna och när han så småningom knoppade in gjorde han det ovanpå deras fötter för att vara nära, nära. Han är en god människokännare den hunden.

Dagen har således gått i ett ganska makligt tempo. Det har tittats på skidor. Det har stickats på mössan - tredje gången gillt och allt det där. Det har också, mitt när man trodde att man stickade som bäst, hänt att man slumrat in en stund i fåtöljen. Där kan man ju dock inte häcka hela söndagen, så vi åkte ut till Linnebjer, Huliganen, Husse och jag. Mitt när vi gick där hittade vi en lämplig stubbe.

- Posera nu fint på stubben så tar jag ett foto! sa jag till Huliganen som dock inte hörde utan traskade vidare. Jag fångade raskt in honom och placerade honom som en liten kortbent staty på stubben.

- Säg omelett! sa jag och knäppte några bilder. - Titta hit! - Titta dit! Le!

Efter ett tag bestämde dock Huliganen att nu var det färdigfotograferat och tog saken i egna tassar. Okej då, vi traskade vidare i snömodd och lera, och sen åkte vi hem och slumrade en stund till i fåtöljen.

Januariskymning

 Det verkar som att hela Sverige haft snö på sistone utom vi. Men idag har det snöat, lite lagom sådär. Man kan inte neka till att det lyser upp, och när Huliganen och jag gick på promenad i snöandet såg han ut som en pudersockrad fastlagsbulle - vilket påminner mig om att jag ännu inte ätit någon sådan i år! Inte blir det någon idag heller, däremot har jag bakat chokladkolakakor och det kan man också peta i sig utan större besvär, faktiskt.

Idag har maken gjort en heroisk insats och röjt ut en massa skit ur källaren som fått åka till återvinningsstationen. Märkligt hur bra det känns att veta att källaren inte är belamrad med bra-att-ha-grejor - saker som man faktiskt ändå aldrig kommer att använda igen, och hur bra är de då att ha? Obs, detta är en retorisk fråga, svaret är ju såklart "inte ett endaste dugg bra!". Jag menar; gamla trådkorgar från förra diskmaskinen? Hur tänkte vi där? Okej, maken är en avgjord ekorre som är mycket för tänk-om-vi-någon-gång-behöver-en-trådkorg, men jag? Jag brukar ju vara den där som slänger allt, löst som fast. Måste haft ett tillfälligt hjärnsläpp,.

Men nu är det tömt, städat och rensat. Bakom tvättmaskinen dök det också upp ett ansenligt antal strumpor som jag avskrivit för länge sedan. Maken var något försmädlig när han belåtet pekade på högen med återfunna strumpor, men jag fick min hämnd när det visade sig att han försökt peta fram dem med dammsugarmunstycket. Utan att stänga av dammsugaren först. Nåja, som arkeolog är han väl van vid att gräva i både det ena och det andra och nu fick han då göra en utforskning av dammsugarens inre.

Inne är det också skymning. Bordet är dukat och maten är på gång. Vi ska för första gången få besök av en av makens kollegor. Som också heter Hampus. Hoppas jag inte skrämmer slag på honom när jag ryter "tyst Hampus!" till Huliganen. Fast på gamla dar så börjar Huliganen bli så lugn och medgörlig så jag behöver kanske inte ryta? Det blir nog bra det där.

Fredagsmys

Nej jag menar inte tacos och popcorn och sånt. Inte för att jag inte tycker om tacos, men för att det finns annat som är ännu bättre som man vill ha en fredag när ingen av de närvarande är yngre än 58.

Jag är ganska nöjd med litet - jag är så nöjd att det är fredag. Det räcker långt. Att huset är saligen råttfritt (fast jag ska erkänn att jag undermedvetet fortfarande lyssnar efter tass-tass-tass). Ikväll blir det någon slags kycklingwok och jag skulle inte bli förvånad, inte det minsta, om maken dyker upp med en flaska vin från vinkällaren.

När jag kom hem låg det brev i brevlådan. Ett sådant där riktigt ett, ni vet. Med kuvert och frimärken och hela konkarongen. Till mig! Okej, det var egenligen till Huliganen (alias Hampus) och mig, men det är jag som kan öppna brevlådan, alltså fick jag slita upp kuvertet, alltmedan hunden upphetsat gastade va e' de, va e' de, det är till mig!!  I brevet låg ett blommigt kort och en prickig hundbajspåsehållare - tack Maja! Den kommer att komma till användning! Det där är en väldans bra liten manick, och jag har en som syrran sytt - men ihärdig användning sliter (och med tanke på hur Huliganen bajsar så ska det dras fram påsar ideligen, ideligen), så nu är det dags för en ny.

Visst är det härligt med överraskningar! I alla fall prickiga. Med hundanknytning och så. En oväntad restskatt i överraskning smäller inte lika högt, det gör den inte.

Sen är det ju också så att det börjar märkas att det blir ljusare. Obs! Det är inte ljust när man kör hem, det är det inte. Men det är i alla fall inte becksvart och bara det är en liten tröst.

Rätt vad det är så ser det ut så här igen. Om man har tur. Och har tålamod någon månad eller så.

 Nu ska jag snart fixa lite mat. Sticka min mössa i det handspunna alpackagarnet. För tredje gången. Först blev den för stor. Sen blev den för liten/kort/något och bara gled upp. Då stickade jag på en resårkant längst ner. Då blev den för trång och för lång - jag måtte ha en mycket märklig huvudform. Sen rev jag upp alltihop. Igen. Och nu håller vi tummarna för att det är tredje gången gillt som gäller. Tur för garnet att det är så mjukt och skönt att sticka med, för annars hade jag hoppat jämfota på det, slitit det i små tussar alltmedan jag utstötte förbannelser över de alpackor som producerat ett så felstickande garn. Nu gör jag inte det. För jag är en mogen, måttfull och behärskad person. Ibland i alla fall.

Ja vad sjutton - jag tycker det behövs en försommarbild till. Komplett med Huligan och allt.