Nu har jag levt ett liv i sus och dus ett antal dagar, dagar som inletts med att en kock stått och gjort omelett till mig med det innehåll man önskat. Mycket trevligt, men nu har man med en duns hamnat i den verklighet som innebär att man själv får hälla upp sin yoghurt och bre sitt knäckebröd.
Maken och jag har alltså levt lite la Dolce Vita ett tag, så mycket Dolce att vågen vrålade "kliv av klumpedumpa!" när jag oförsiktigt nog ställde mig på den imorse. Jaja, så går det när det finns en fransk kock som varje kväll serverar en fyrarättersmeny och som där man dessutom får såväl osts om dessert till varje lunch. Fast nu ljög jag visst. Två av kvällarna var det sjurättersmeny.
Vi har alltså kryssat omkring, maken och jag. Jag är ingen sjöbjörn, det är jag inte. Böljan den blå lämnar mig för det mesta alldeles kall om det innebär att man ska förflytta sig ovanpå sagda bölja i ett bräckligt båtskal där man har massor med vatten fyllt av fiskar under en. Fiskar som inte vill annat än bita en i tårna. Att kryssa fram längs Rhen och Donau, det är däremot en helt annan sak!
För det mesta brukar vi alltid arrangera våra semestrar själva, vi ser oss inte som direkt flockdjur men man blir lite mer bekväm med tilltagande ålder och så hittade vi en reseannons som lät lockande, att kryssa från Basel till Wien. Djärvt slog vi till - och det ångrar vi inte!
Vi började bekvämt med att syrran körde oss till Kastrup, med allt tågkrångel mellan Sverige och Danmark nuförtiden vågar man inte lita på de allmänna kommunikationerna och sen landade vi i Zürich och åkte med buss till Basel. Ja buss, det är ju inte båt, det begriper ju till och med jag men i Basel skulle vi gå på båten. Trodde vi. Men nu är det så att ska man kryssa på floderna, ja då är det massor av slussar (70 stycken i vårt fall) och nu var det mackel med en av slussarna efter Basel så vi fick helt enkelt åka vidare med buss till Strasbourg och där embarkerade vi båten under glada utrop som "Skepp ohoj!" och "En sjöman älskar havets våg" och sådär.
Fast först var det ju Basel! Förutom att vi hade svårt att hitta en liten lagom restaurang för en liten lagom lunch så var det en charmig stad (och med tanke på den franske kocken var det nog lika bra att vi gick ut lite försiktigt på matfronten).
I Basel såg vi den första av S:t Göran och Draken-statyerna, det visade sig sedan att hela resan liksom tryfferades av S:t Göranar som spetsade små drakar. Den här draken var ju väldans söt och jag tycker nog att Göran borde skämmas att ta till så våldsamma metoder. Klickerträning, Göran, det är det som gäller!
Sen var det ju båten, som sagt, och så småningom vaggades vi till ro av Rhen.
Morgonen därpå studsade vi upp och inmundigade den första av resans omeletter (och croissanter, om vi nu ska vara så petiga och redgöra för alla kalorier ens bristfälliga karaktär släppt över läpparna).
Vi har ju varit i Alsace ett antal gånger men aldrig kommit till Strasbourg förut, jag har nog mest tänkt på det som en ganska stor universitetsstad. Och det kan jag ju säga att det är ju en himla tur att vi kom dit nu! Så vacker stad. Först strosades det i flock, och sedan med maken i solen.
Om man tycker att jag ser lite frånvarande ut på nedersta bilden kan det bero på att jag en liten stund tidigare hållit på att tappa ut allt innehåll i min väska ner i Rhen. Inklusive plånboken. Då blir man lite lätt frånvarande,det blir man. Men allt gick bra och vi tittade på fler saker. En katedral fanns det ju, det gör ju ofta det. Vi har sett ett antal kan jag ju lugnt säga på den här resan.
Men man lever ju inte av andlig spis allena, lite Tarte Flambé och något glas vin eller så vill det ju också till! Och i Strasbourg var detta inga som helst problem! Det fanns små barer och restauranger, den ena mer utprydd än den andra, överallt. Toppenstad, jag säger bara det!
Om man nu är lite mer spartansk och hård av sig vill man kanske inte titta på kyrkor, äta Tarte Flambé eller dricka vin, då vill man kanske enrollera sig i Främlingslegionen och det kunde man också göra i Strasbourg. Vi gick dock raskt förbi. Det väntade ju en sjurätters på båten...
Dagen därpå kom vi till Speyer. En liten stad med en enorm katedral. Maken var som ett barn på julafton; för tänka sig, absiden hos domkyrkan i Lund är eventuellt skapad med absiden i Speyer som förebild. Tänka sig! Vi tittade andäktigt på absiden, och sedan på resten av kyrkan också när vi nu ändå var där. Det var en mycket ren och avskalad kyrka och jag kan ju säga att de kyrkor vi såg senare på resan var allt annat än det. Men det visste jag ju inte då, utan jag nickade bara instämmande medan maken entusiastiskt skärskådade varje liten detalj.
Själva staden var fin, men inte så där inihoppsan korsvirkespittoresk som många tyska och österrikiska småstäder. Efter en promenad längs huvudgatan lämnade vi Speyer och styrde ut på floden Main. Det hanns med en hel del! Lite stickande i hytten, lite spejande på däcket och så kan jag lägga ut bevis för att allt var inte så där hänförande vackert. Ludwigshafen, t.ex. där BASF har stora fabriker likt ett nutida Mordor längs floden. Senare på kvällen passerade vi Frankfurt och först var vi uppe på däck, men sedan kom vi till låga broar så ingen fick stanna kvar uppe; t.o.m. kaptenshytten sänktes ner för att inte fastna. Mycket märkligt.
Om det nu är så att jag hade synpunkter på korsvirkesfrekvensen i Speyer så kan jag ju säga att den var betydligt högre i Miltenberg. Vi var lite försenade dit pga slussförseningar under natten, men hann med en promenad. När vi släpptes lösa på egen hand traskade vi upp till borgruinen, maken och jag, vi har en viss förkärlek för att se saker liten grann så där från ovan. Det måste vara arvet från Nils Holgersson som talar!
Ingen rast, ingen ro; vi åkte vidare mot Wertheim där vi besökte ett glasmuseum, något som faktiskt var roligare än det kanske låter. Där beskådade vi ett vitt spektrum av glasprodukter, från gigantiska tiaror som nattklubbsdansöserna på Moulin Rouge balanserat på huvudet till ögonglober av glas till de som olyckligtvis blivit av med ett öga. Kanske medan de tittade på dansöserna och inte höll koll på omgivningarna?
När vi kom ut skådade vi en borgruin... och maken och jag, vi bangande inte utan ångade raskt uppåt och uppåt för alla åttifnitton trappstegen. Och uppåt och .... ja vi fortsatte, även när vi mötte en korsande väg för vi skulle ju upp! När vi kom upp insåg vi att den där vägen... det var den som ledde in till borgen så då var det bara att vända. Nåja, motion fick vi i all fall och det gick rakt ingen nöd på oss för inne på borggården fanns det en trevlig servering där vi tillbringade en angenäm timme i gott sällskap av vin och vatten.
Nu inser jag att det här inlägget, det blir lika långt som trappan upp till borgen i Wertheim. Och förmodligen lika intressant för andra som när man i gamla dagar tvingade sina gäster att titta på radvis av diabilder från sin semester. Fördelen för eventuella läsare är ju att man faktiskt slipper följa med på makens och mina rundresor om man tycker att det blir lite väl mycket korsvirke och kyrkor över det hela. För det kommer mer...
