Äntligen!

Det var inte bara tomten som var vaken, och snön låg verkligen inte vit på taken - men vem bryr sig som såna petitesser? Nu var det ju äntligen dags! Dags för julafton, men först och främst dags att träffa hela familjen. Det har varit alldeles för länge sedan jag fick krama om barnbarn, barn och svärbarn, men nu, nu var det dags.

Julafton firades hos Grynet och Pyret och deras föräldrar och det var precis som det ska vara; granen stod grön och grann - check! Mat lagades - check! - Mat åts - check! Tomten kom - check! Glada barn - check! (och inte bara barn, alla var glada och goda, möjligen tyckte Loppan att det var för lite kattjakt för att det skulle vara perfekt, men hon fick faktiskt finna sig i det).

Som sagt, granen - den stod verkligen grön och grann och full med paket. Vi fick handgripligen hindra Loppan från att förse sig vid något tillfälle, hon fick ju faktiskt vänta tills Tomten kom, precis som alla andra.

Bordet var fint dukat och somliga jobbade hårt i köket medan andra mest höll sällskap och var i vägen. Sen var det dags att smörja kråset och alla högg in med god aptit! Man måste ju se till att ha gott om ork till när tomten skulle komma. Grynet och Pyret är ju i och för sig världsvisa barn som genomskådat det där med Tomten - men tomten är ju ändå en viktig ingrediens i julaftonsfirande!

När lunchen var ett minne blott tyckte morfarmor att det kunde vara trevligt med lite gruppfoton vid granen. Nåja. De blev väl som sådana mest blir - lite hipp som happ. Vissa vill inte riktigt vara med på bild, andra vill inte riktigt vara stilla och det är väl ändå så det ska vara? Spontant, impromptu och naturligt är ledorden jag far efter. Inga stela onaturliga uppställningar.

Sen är det ju så att har man världens gulligaste barnbarn, ja då har man gott om motiv. Till och med så att man lyckades fånga tre kvicksilver framför granen! Med hund, en stund i alla fall.

Glada och förväntansfulla, julafton, det är en himla bra dag! Men man får ju vänta, det får man - men är man kreativa barn så har man ju full sysselsättning!

Och medan flickorna är fullt sysselsatta med att rita och leka paket och busa runt, ja är morfarmor fullt sysselsatt med kameran - jo för morfarmor har äntligen skärpt till sig och plockat fram storkameran som legat i malpåse alldeles för länge. Nog för att det är bra med mobilbilder, men ibland vill man liksom ha tillfredsställelsen av att höra ett rejält 'klick' när man trycker av!

Kan man få för mycket foton på sina barnbarn? Vilken fråga! Klart man inte kan!

Men helt plötsligt började det ju smyga runt en märklig gubbe i trädgården... så då fick man ju hålla utkik. Vem var det? Tomten, så klart! Grynet och Pyret tyckte det var toppen med Tomte, Kickan var något mer frågande, men tog emot paket i alla fall. 

Sen behövde Tomten ge sig iväg och då övertog Grynet utdelandet med stor ackuratess och sprätte paket omkring sig i vederbörlig riktning - och som sig bör var de allra flesta till flickorna. Alla var nöjda och glada och det låg papper i drivor och Loppan fick också paket! En gris som raskt förlorade pipet, allt enligt gammal god tradition.

Sen var det dags för saffransbullar och pepparkakor. Revbensspjäll och skinka. Köttbullar och apelsinefterrätt med vispgrädde med dulche de leche, något som Kickan raskt utnämnde till sin nya favoriträtt! Sen spelade vi fiskspelet och tja, sen kommer jag inte ihåg så mycket mer, för då var alla trötta och det var dags att dra sig hemåt - men en hejdundrandes julafton, det var det! 

Och morfarmor log lite för sig själv när hon insåg att vissa saker går igen - när Kickan gjort ett provförsök och gått upp för att försöka sova, och svärdottern skickat ett ett foto som visade resultatet av detta sovförsök - ja då kom jag ihåg hur det såg ut för fem år sedan, när Grynet var ett mycket mindre gryn än det Praktgryn hon är idag!

Det är inte bara granen...

 

...som står grön och grann i stugan. Ånej. Ä're jul, så är det. Och är man gift med en hallänning så är man.

Barrar gör den inte heller, grönkålen.

 

Den där känslan

...när man har slagit in den sista julklappen och belåtet insett att julpappret räckte, trots att man haft sina farhågor. Att tejpen inte tog slut där på upploppet.  Att man hade precis en julklappsetikett kvar. Man tänker självbelåtet att man är en fena på att planera!

När man då börjar plocka undan sax och tejprulle och vänder sig om och där, där ligger några extra prylar som skulle varit med i finalpaketet...

Ja då är det bra att man har en ovanligt gullig hund, att man har sitt julbroderi inramat och tjusigt, att man bakat klart de små portionspajerna och att revbensspjällen spjällar på sig som värst.

Sen tar man en kopp te, sprätter försiktigt upp tejpen och petar med stor omsorg in de där julklappsrymlingarna.

Ute är det mörkt

 ...och det gör ju att man egentligen inte ser hur det ser ut ändå. Kanske bra, nu när den skånska vintern slagit till igen och visat sitt rätta ansikte. Det som är grått och regnigt och mörkt. För många år sedan nu gick ju maken och jag en akvarellkurs där kursledaren lärde oss en massa om att måla vått-i-vått och allra helst i gråskala. Det var höstfält med leriga plogfåror. Bilar på asfalt i regn. Inte så mycket rosor och aklejor och sånt som jag i min enfald trott att vi skulle få kreera. Nä, grått-i-vått, det var liksom hans melodi. Han hade förmodligen älskat det här vädret!

Men vi har ju faktiskt haft en hel vecka med sol, blå himmel och minusgrader. Dyrt i uppvärmningskostnader, jodå, men det piggade liksom upp livsandarna. Sen är det ju också så, att som ihärdig stickerska, ja då blir man ju glad åt tillfällen när man kan använda sin Fetlar scarf i härlig shetlandsull. Den är dubbel och mönsterstickad, så det blir ju liksom nästan fyrdubbelt ylle som värmer en kring halsen och då vill det till att det är minusgrader så man inte smälter bort.

När jag stickat klart den blev det lite garn kvar, och det vill man ju inte låta gå till spillo. Så när jag då köpt mig en ny stickbok med beskrivning på hur man stickar en necessär i shetlandsull, ja då lade jag raskt ihop 1+1 .... och sen lade jag lika raskt upp till en Fetlar-necessär. Nu är den klar! Lite större än jag trott, men det är ju bra för då ryms det mycket stickpryttlar som är absolut nödvändiga att ha i sin närhet när man sitter där och stickar maska efter maska. Den är stickad och steekad och tvättad och struket vliseline på och satt foder i och sen fick den en sejour i frysen också. De där pälsängrarna har satt djupa spår i min själ.

Eftersom det som sagt varit en period med grader av minuskaraktär tänkte jag att man kan ju alltid roa sig med att sticka riktigt varma vantar, i svensk 3-trådig ull. Alltså har jag roat mig med att sticka Järbos Julvanten 2022. Det är en KAL, men jag är inte så social media-tillvänd när det gäller stickning, och framför allt är jag ingen fan av Facebook - så jag har knittat-along med mig själv och det gick bra det med. Lite får man ändra, för man vill ju inte vara en sån som slaviskt följer alla instruktioner. Alltså stickade jag tvåfärgad mudd för då blir det varmare om handlederna, och vem gillar inte varma handleder? Dessutom blir mudden inte så sladdrig och vem, vem frågar jag mig, gillar sladdriga muddar? Inte jag i alla fall. Nu har de fått bada, och sen ska de få värma mina händer tänker jag.

Jag har minsann också provat ett nytt saffransbullerecept idag. Jo, för igår hände det en liten malör när maken och jag var och handlade; kesellan kom helt enkelt inte med hem! Men det gör inget, tänkte jag då, vi tar och kilar bort på Coop på torget när Loppan ska ha sin eftermiddagspromenad. En bra plan, på alla sätt och vis - men då hade jag inte tagit med det underkylda regnet i beräkningen. Maken och jag kom väl en 3-4 meter utanför porten när maken, som annars är säker på foten som en bergsget, utropade "detta går inte!". Så det blev minsann ingen kesella och Loppan fick rasta sig i trädgården i stället. Går lika bra att kissa där. Det var ett klokt beslut för i dagens tidning kunde man läsa att akuten var full av folk som halkat omkull när hela stan plötsligt förvandlades till en isrink.

Så vad gör man då, när man står där alldeles utan kesella? Jo, man lyssnar till ett gott råd från en vän och testar att baka Roy Fares saffransbullar med fördeg. Dessa är nu bakade och provsmakade och befunna alldeles excellenta. Kan rent av vara så att det kanske inte blir fler kesellabullar i framtiden, vem vet?