En alldeles vanlig torsdag

Pastan med kyckling, citron och dragon är ett minne blott. Om en stund blir det Antikrundan och lite te och sen rundar jag nog av denna alldeles vanliga, men trevliga, torsdag med hundpromenad och möte med Jon Blund. Det är himla trevligt när det händer saker, men det är också väldigt skönt att ha sitt vanliga liv som kanske inte är så omstörtande men bra för det. Bara en sån sak som att man nu kan gå på sin fot tämligen obehindrat, i alla fall om underlaget är plant och det inte går för fort. Bara det får ju mungiporna att peka uppåt.

Nu är det ju inte bara pasta och sånt som hänt idag, nix, först var jag och lämnade lite prover på vårdcentralen och sen löpte (med 'löpa' kan man då förstå att det gäller promenad i lagom takt) jag hem  och packade Loppan och mig själv och sen kom syrran och hämtade oss för en stunds fika och prat på eftermiddagen. Loppan och Enya for runt som skottspolar medan Poppy i kraft av sin mammavärdighet tog det lite lugnare. Allra lugnast tog kanske syrran och jag det som drack te och åt bulle och mest motionerade munlädret. Alla tre vovvarna trivs bra tillsammans och det är jätteskönt.

Några andra hundar som Loppan trivs bra med är det långbenta aussieflickorna och därför var det ju lägligt att vi träffade en av dem och hennes matte igår för att ta en promenad. Ute i naturen! Både Loppan och jag var rent euforiska av att komma ut, trots tämligen svala vindar. Men lärkorna sjöng! Hästarna travade runt i sina hagar! Vi såg svanar som flög i stora flockar! Och vovvarna sprang som besatta och matten och jag pratade så att vi nästan fick träningsvärk i käkarna. Man kände vårkänslorna spritta - ja i alla fall ända tills kvällspromenaden när snöslasket drämde till en i plytet när man stack näsan utanför porten. Ja, jo, det kan kanske dröja ett tag till, det där med vår. Jag kastar längtansfulla blickar mot penséer och påskliljor på torget, men så länge balkonglådorna är genomfrusna och man skulle behöva spett för att få bort förra årets plantor (som man självfallet inte grävde upp i höstas, slarvig som man är) så får det vänta ett tag till. Det kommer. Man får ha lite tålamod.

Medan man väntar kan man ha goda vänner på middag. Det mår själen bra av. Mat och prat och vin och den där sista lilla avecen som känns som en så bra idé sent på kvällen, men som man måhända varit lite piggare utan när morgonen randas. 

När man ska ha gäster, ja då är jag så himla nöjd med att vi byggde om köket får några år sedan. Nu finns det plats att bre ut sig ohämmat och man behöver inte ha en magisterexamen i logistik för att parera huvudrätter och tilltugg och efterätter och allt det där andra. 

Även om det nu är så att jag inte har några penséer på balkongen så innebär det ju inte att råder en skriande brist på blommor här hemma. Tulpaner till exempel. Inte för att jag vet om de är från Amsterdam eller inte, men trots att de befinner sig i det där sista stadiet innan de helt tappar stinget så är det något storvulet och imponerande över dem när de breder ut sig (eller kanske snarare 'ner sig') helt ohämmat. De skäms liksom inte för att ta plats - och varför skulle de det?

Utan röd tråd

Ibland är man ordentlig och strukturerad. Bloggar med någon form av plan, eller i alla fall något som med god vilja kan kallas tanke. Ibland blir det inte så, ibland blir det blandade karameller, osammanhängande foton och utgjutelser och inte minsta tema står att uppbringa. Idag blir det just ett sånt inlägg. Den som letar efter en röd tråd göre sig alltså icke besvär.

Vi inleder med en guldig dam. Det skänker ju ändå en viss glans och glamour tycker jag. Och inte bara det, det visar att vi varit lite kulturella också minsann, för damen, det är ju Thalia som tornar upp sig i foajen på Malmö Opera. Maken, syrran och jag var nämligen och såg Funny Girl i söndags och där var det plymer och strutsfjädrar i långa banor, så man sparade inte på glamouren minsann. Väldigt trevligt!

Sen kom snön tillbaka och man tittade medlidsamt på de små vintergäcken i Botan på morgonrundan. Undrar just vem som gäckar vem? Tror ju inte att de hade räknat med att få en massa snöslask i nyllet direkt.

Vi missade totalt, maken och jag, att i måndags var det dags för Domkyrkotornen att få på sig huvorna igen. Men även utan vår närvaro lyckades man prångla på huvorna, och det är väl bra det, nu när man kan behöva värma sig om öronen? Maken och Loppan tog i alla fall ett foto när de promenerade ner i stan någon dag senare. Skönt ändå, tycker jag. Tornen har onekligen sett lite rumphuggna ut utan sina huvor.

Vi har också bokat en liten tripp senare i vår tillsammans med syrran. Några dagar i Stockholm när det förhoppningsvis är vår och solsken, det låter som en bra idé tycker vi allihop.

Annars är det lugnt här hemma. Lite väl lugnt tycker jag, som längtar ut i naturen, med en kaffetermos och Loppan i högsta hugg. Pratade med en av hundkompisarna igår och sa just det, att å, om man ändå kunde lubba runt i spenaten lite. Denna trevliga kompis sa raskt att näe, det är inte skönt just nu, fruset och kallt i marken och det blåser snålt. Jag tror ju att hon mest sa det för att muntra upp mig, men det är en en vänlig tanke. Och vad det lider ska vi ut igen! Man ska bara ha lite tålamod. Jaja. Fast det går framåt, det gör det.

Imorse när jag kom upp mötte jag en råtta i köket. I stället för att brista ut i ett fasans skri, log jag lite för mig själv och tänkte att Loppan, hon måste ha lite humor ändå. Får ju säga att det är en väldigt snäll och tyst råtta som inte gnager på saker eller ställer till ofog. Och då må det ju vara hänt, annars är jag inte direkt förtjust i att ha råttgäster i mitt kök. vilket vi ju hade en gång för rätt många år sedan vid det här laget. Det tog på mina franska nerver innan råttuslingen gått hädan, men en sån här liten rackare, den känns rätt oförarglig tycker jag nog.

Nu ska jag återgå till min stickning. I blått. Så det är ingen röd tråd där heller.

Men stickningen då?

 Det känns som att det inte har varit så mycket ull i bloggen på sistone? En eller annan raggsocka kanske, men man kanske kan förledas att tro att det inte har avigats-å-rätats så mycket här på senare tid. Men då tror man fel!

Bland annat har jag stickat en ny Friday Sweater Junior till Kickan. Hon fick en tidigare och ömsesidig sympati uppstod tydligen. Men nu hade den tröjan gått en match med en torktumlare och det var torktumlaren som avgick med segern. En hopfiltad tröja gör ju ingen glad, så på frågan om farmor möjligen kunde tänka sig?....kanske...? ja då fräste farmor iväg till Garneriet i Staffanstorp och inhandlade raskt lite nytt garn och började sticka perleribb så det var en ren fröjd. Det är ju himla roligt när ens alster blir uppskattade och dessutom är det ju roligt att sticka så små plagg.

Men sen kom jag att tänka på makens gråa raggsockar - som han förvisso gillar, men som Pyret tyckte var lite i mesigaste laget. Rent färgmässigt alltså.

Mesig, det vill man ju inte vara. Och ens fot må ju vara motsträvig, men det blir nog bättre om den får en glad strumpa på sig? Ja, jag vet inte om detta är medicinskt troligt, men jag tycker det är värt ett försök i alla fall. Och gladare än så här, det blir det väl knappast? Tror nog att strumporna kommer att få Pyrets gillande. Trots brist på glitter.

Om apostalhästar och lite eufori

 Det är lördag. Det är soligt och lite kallt och Loppan och jag har varit ute på en skön morgonpromenad. Vi träffade Doris och Sigge och Gösta - det låter ju som rena pensionärsträffen om man går efter namnet. Vilket förmodligen bevisar hur gammal jag är, eftersom jag misstänker att barn nuförtiden mycket väl kan heta såväl Doris, som Sigge. Eller Gösta, för den delen. Okej, vi träffade ju taxen Gaius också, och det tror jag kanske inte är ett alldeles vanligt barnnamn. Men vad vet jag, jag kan ju ha fel. Sigge är också tax av vördnadsvärd ålder och väldigt tydligt med vilket håll han vill gå, eller snarare vilket håll han inte vill gå. Då får Sigge välja tycker hans matte, som verkar vara av samma skrot och korn som denna mesiga matte. Bassetten Gösta, han har knappt växt i sina gigantiska tassar och blodhunden Doris löpte och tittade så sorgmodigt på mig att jag var tvungen att stoppa i henne en bit frolic. Sen haltade vi vidare.

Foteländet stretar emot lite, och jag var hos sjukgymnasten i veckan. Han lade pannan i djupa veck och tyckte att det lär ta tid, det här, och jag fick backa lite i träningsprogrammet. Inte så mycket belastning, men fotleden ska ju ändå röra på sig, så nu ska jag skriva bokstäver i luften med den. Ett utmärkt sätt att träna lite på alfabetet om man nu på äldre dar börjar glömma bort det. Jag log lite för mig själv och berättade om när jag, på den tiden jag red, fick rida bokstäver med Camillus som jag var medryttare på. Dels för att Camillus behövde lite uppmjukningsövningar, dels för att jag började bli en synnerligen harig ryttare efter ett antal avramlingar. Och koncentrerar man sig på att rida ord, ja då glömmer man att planera för hur man ska parera nästa djupdykning från hästryggen. S-O-L vill jag bland annat minnas att vi red. Vändningar och rakriktning och böjningar. Mycket bra, både för pållen och mig.

Sjukgymnasten tyckte att det var ju lite same, same, but different - bokstäver med apostlahäst i stället för ett rejäl brun vallack. Jag gillar sjukgymnasten, han förstår så bra att man kan ju inte avråda en naturtörstande matte  helt och hållet från att gå, så lite lagom promenad, det tyckte han bara var bra.

Och då kom jag att tänka på att där vid det utmärkta fikastället vid Krankesjön, där finns ju en parkeringsplats för hugade fågelskådare (och fikasugna hundägare tänker jag mig) alldeles nära. - Dit ska vi fara! utropade jag och kontaktade raskt labbeLisa och hennes matte. Normalt sett, när vi fikar där, har vi först inlett med en rejäl promenad, och sen avslutar vi med en lika rejäl promenad. Men 100 meter, det är ju ändå en bit, och det viktiga var ju att komma ut!

När vi kom fram dånade det i luften och det rände runt grönklädda figurer. - Men herredumilde, ska ni köra tanks precis här, nu när vi ska fika?! frågade jag och påtalade att fikasuget var stort och nu ville vi verkligen vara ute i naturen. - Inga problem sa militärmannen då, efter att ha kliat Loppan bakom örat, där nere får vi ändå inte köra för där finns ett gammalt  gravfält. Åh, vad det är bra med gamla minnesmärken! På mer än ett sätt. Efter ett litet tag dundrade tanksen vidare och friden sänkte sig över nejden.

Stillheten avbröts endast av två glada hundar som tyckte att detta, det är livet på en pinne! Ja Loppan, hon var så glad att hon emellanåt nästan slog knut på sig själv. Det är ju så här livet ska vara! Fri och glad och med fullt drag under tassarna.

Susanne och jag, vi satt där på bänken i solen, drack vårt kaffe och åt vår kaka, och sen gick vi alla hundra meterna tillbaka till bilen igen. Det kan hända att kaloriintaget var större än vad vi gjorde av med, men vad gjorde det? Det var härligt att få komma ut i naturen igen!

Nu börjar det likna något

 Efter förra måndagens klagolitania så tänkte jag väl ändå att det värsta var över. Så fel jag hade. Det blev nattliga samtal till 1177, besök hos läkaren på vårdcentralen och sen akutröntgen på sjukhuset, för att se om det var en stressfraktur i den besvärliga foten. 

- Stressfraktur? Det trodde jag övertränade idrottsmän fick, sa maken förvånat och man förstod att det var liksom inte det han förknippade sin hulda maka med. Vare sig "idrottsman" eller "övertränad" var ord som spontant föll honom in när han tänkte på mig, det såg man på hans klentrogna min. Och efter att ha tagit sig upp till akutröntgen på sjukhuset och följt den blåa linjen likt ett maratonlopp fram till röntgen, haltande som en mycket ålderstigen and på väg till stadsparksdammen så fick jag besked på att nix, någon stressfraktur var det inte. "Två alvedon och en ipren när det blir för besvärligt och ta det lugnt" sa man och skyfflade ut mig till den väntande maken. Så han hade ju rätt, det får man ge honom.

Så medan maken har löpt runt med Loppan har jag tagit det lugnt och petat i mig piller. Det är inte min tekopp, att bara vara inomhus det kan jag lugnt säga. Och makens stegräknarapp, den fick nästan fnatt och undrade vad som hänt?! Steg i detta antal?! "Sansa dig människa!!" tror jag att appen tänkte.

Så småningom kunde jag ändå greppa en krycka i ena handen, Loppan i andra handen och hasa mig ut på morgonpromenaden. Lite trixigt att manövrera a) en yster hund på ekorrjakt, b) en krycka och c) en bajspåse när Loppan gjort vad som på henne ankom, men det gick.

Imorse kunde jag faktiskt släppa kryckan. Solen sken och jag kände att livet, det var åter värt att leva. Omisskänneliga vårtecken börjar spira och Loppan och jag inspekterade dem noga. - Åh, vårblommor! sa jag förtjust till Loppan, som mest bara spejade efter ekorrar. Ekorrar, det slår liksom de flesta blommor i Loppans bok.

Sen haltade vi hem och tog oss ut i trädgården. Där blommar snöklockor. Här kände jag att man får inte försitta ett tillfälle att dokumentera att Våren, den är i antågande. Först blev det lite tjorvigt, för Loppan trodde ju att det var hon som skulle vara med på bild, men sen blev det ändå ett litet foto.

Inte för att jag vill jinxa något. Sticka ut hakan och sådär. Men man får väl ändå lite försiktigtvis säga att den här måndagen, den har levererat på ett bra sätt, och att man hoppas att denna goda trend fortsätter.

Måndagen var väl inte så mycket bättre

 ...än fredagen alltså. Avgjort tjorvigt väder. Lika tjorvigt som min hälsena som är på avgjort icke-samarbetsvilligt humör. Så när man väl har gett streptokockerna en match, ja då ska man knappt kunna gå för att hälsenan är överansträngd? Tur man har en snäll man som löper ut med Loppan så hon får sitt.

Men annars kan man ju tänka tillbaka på helgen som ju faktiskt var solig och fin. Loppan och jag, vi plockade in årets första blombukett. Den må var ganska liten och inte så pampig - men nog är det ändå något visst med de där första blommorna som får komma in? Man känner ett hopp om att jo, det blir vår vad det lider. Tulpanerna börjar sticka upp små, små gröna blad. Sen ligger väl i och för sig kirskålen i startgroparna också, men än så länge syns den inte, och då kan man ju låtsas som om den inte finns alls. Man får vara lite vidsynt och kreativ i sitt hortikulturella tänkande.

Bakat bröd har jag också gjort, rågsiktsbröd. När jag stod där blev jag nästan lite nostalgisk och tänkte på hur det var när man var liten. Mamma bakade en hel del också, kanske inte så mycket bröd tror jag, men bullar och sockerkakor och sånt. Vi hade ingen frys när jag var liten, jo ett frysfack som mamma och pappa hyrde nere i stan. Dit åkte man och la in sånt som skulle förvaras länge, kött och sånt när det slaktats grisar och sådär tror jag. Men bullar och kakor, de hamnade i kakburkar och låg där och blev torrare och torrare, men så var det och det var inget mer med det. Tänk vilken skillnad nu när man hivar ner allt i frysen och sen plockar fram och tinar allteftersom. Inte precis som nybakat, men nära nog.

Så småningom köptes det faktiskt ett frysskåp som stod nere i källarförrådet. Det jag minns mest av det, förutom att det var mörkt och läskigt att åka dit ner till alla förråden som var avskiljda med hönsnät det var den gång vi hade influensa och någon kom och levererade en fryst kalkon (? - stor pippifågel i alla fall) och den inte gick in och pappa stod där i pyjamasen och stampade på den för att få lårbenen (kalkonens, inte hans egna får jag kanske tillägga) att gå av.

Syrran och jag, vi tog också tillfället i akt och körde ut i solen med voffsen och promenerade runt i Alnarpsparken i mycket sakta och haltigt mak. Inget dumt sätt att runda av helgen på! Med förenade domptörskrafter fick vi också upp flickorna på en trädstam för lite posering. Tänk vad det är bra med hundgodis ändå!

Som sagt; helgen var bra! Men måndagen får kamma till sig och skärpa sig tycker jag.

Regnfredag

 Ute är det murrigt. Murrigt och regnigt och vi hukar oss lite inför hotet om stormen Otto som är på väg att dra in över södra Sverige. Jag är fast besluten att mina enda expeditioner utomhus idag enbart kommer att vara av hundtoalettart. Ibland är man ju nödd och tvungen. Eller nödig, och är man hund, ja då får man vara nödig utomhus. Om man inte är valp, och det är inte Loppan. Snart 7 år, är det klokt det?

Maken är inte hemma, han är på (inomhus, lyckligtvis) golfträning, men har man halsfluss, då får man avstå. Halsfluss, det är nog en 30 år sedan eller så jag hade, men nu var det dags igen. Tecknen var omisskänneliga. Till all lycka bytte vi vårdcentral i höstas, till en mer centralt belägen, inom gångavstånd. Från vår förra var vi vana vid att om man inte ringde exakt kl 8, ja då fick man en automatisk telefonsvarare i örat som sa att man fick försöka igen nästa dag. Om man levde då. Det sas inte rakt ut, men man fick en känsla av att det vore kanske inte så dumt om man kilade hädan och inte störde dem mer med telefonsamtal. Här, här fick jag till min ohöljda förvåning prata med en verklig, livs levande, sjuksköterska. Och inte nog med det, jag fick tid till provtagning och läkarbesök inom två timmar. När jag baxnat färdigt, traskade jag iväg och fick konstaterat att jomen, det kryllade av små elaka streptokocker i halsen.

Nu äter jag antibiotika och mår mycket bättre. Men lite märkligt är det ändå att tänka på att ens hals är rena slagfältet där det dör streptokocker på löpande band, fullt av små streptokocklik ligger det i ens svalg. Jaja, vi ska alla den vägen vandra.

Medan man är lite sjuk sådär så kan man ju ändå, när man vacklat upp ur sängen, roa sig med att sticka till exempel. Raggsockar till maken. De började jag på redan när flickorna var här i helgen och Pyret tittade tveksamt på den påbörjade sockan och undrade "tycker morfar verkligen om det där garnet?". Det var ju vare sig rosa eller lila eller glittrigt. Jag försäkrade henne om att morfar tycker om murrigt grått, och jag kan rapportera att sockarna pryder nu en nöjd makes fossingar.

Jag har faktiskt sytt också! Det har varit lite stiltje på den fronten, men igår fick jag ett lite sy-sug, och då får man slå till. Då är det också himla skönt att ha ett pysselrum, inte bara för att där finns färger och pärlor och papper och sånt, men också för att jag har ett lite lager med tygstuvar och tråd och vliseline och det som behövs när den kreativa ådran slog till. Så voìla! Ett par nya bordstabletter, sydda av tygrester från när syrran, systerdottern, dottern och jag sydde sommarväskor för en hoper år sedan. Man ska inte granska dessa tabletter med lupp, men jag känner mig nöjd. Nöjd, rekorderlig och ser helgen an med förhoppning om mer stickning, lite skidor på tv:n och lite god mat.