Tåg - utan SJ

 En av anledningarna till att vi beslöt oss för att åka till Hamburg var för att maken ville titta på tåg. Små, små tåg. Själv kände jag väl inte att ett besök på Miniatur Wunderland var det som skulle få mitt liv att bli komplett, men varför inte? tänkte jag tolerant vidare. Sen insåg jag att det där Wunderland, det är en av de största turistattraktionerna i Hamburg, världen är uppenbarligen full av folk som vill titta på tåg. Detta gjorde att det visade sig svårt att boka biljetter, för varendaste liten timeslot i rimlig tid var redan fullbokad - ja om man nu inte köpte till en visning av något annat (kreativt sätt att dra in mer pengar kan man säga) för då fanns det möjlighet. Alltså köpte vi till en visning av något som vi båda nog fått för oss var en visning bakom kulisserna, men som var något helt annat visade det sig... Och då, då kunde man komma in helt utan timeslots minsann.

Alltså tillbringade maken och jag närmare 6 timmar bland tåg och räls och slott och båtar och Pompeji och drakar och städer och berg. Ja just det, den Flygande Holländaren dök också upp.

Vi inledde lite starkt i centrala Tyskland. Det var campingplatser och vatten och tåg - såklart. Med jämna mellanrum blev det natt - och räknar man så, så tror jag vi tillbringade en dryg vecka där inne.

Det fanns, som sagt, massor av olika miljöer. I Skandinaviska rummet såg vi Egeskovs slott, Stora Bält-bron och för Norge var det fjordar, drakar och stavkyrkor i en salig blandning. Ja, just det, Greta Thunberg dök också upp på ett isflak i närheten av Stora Bältbron, fast hon kom visst inte med på bild.

Nu kan man ju undra vad det var för svenska miljöer som visades upp? Man behöver inte undra längre för jag sitter inne på svaret; det var rätt mycket snö, det var Pippi Långstrumps hus, också var det LKAB:s gruva i Kiruna. Och någonstans där dök också den Flygande Holländaren upp. I Kiruna fanns det minsann små pingviner som väntade på tågperrongen. De finns inte heller på bild, jag undrar vad den som tog fotona egentligen tänkte på?! Men vänta nu... det var ju jag det.

Det fanns, som sagt, massor att titta på, och massor av små roliga detaljer - för att inte tala om massor av knappar att trycka på så att luftballonger svävade iväg, hus brann upp och allt vad det var. Jag kan tänka mig att det är himla roligt att sitta och klura ut allt som ska byggas. Här kommer alltså ett eklektiskt (finare uttryck för 'rörigt') urval av bilder.

Efter att ha styrkt oss med en hamburgare var det så småningom dags för vår extravisning - som visade sig vara en Virtual Reality-tur. En ung man (all personal var ung och tämligen blå- eller lilafärgade i håret) demonstrerade huvudgrejen och handgrunkorna och reglage och allt vad det var. Där någonstans kände jag att näe, så virtuell ville inte jag vara, så jag tänkte backa ur. - Det blir jätteroligt! sa den unge mannen då, jag jag muttrade lite "månn de´, det tvivlar jag på" för mig själv innan jag lät mig fösas in i det virtuella rummet där man skulle hitta nycklar och lås och åka luftballong och andra svagsinta grejer. Bland annat hoppa mellan gondoler i Venedig och nog för att jag insåg att jag stod på ett fast golv, men det trodde inte hjärnan på så jag höll på att stå på näsan. Det var med en lättnadens suck jag fick av mig huvudmojängen till sist och kunde lämna tillbaka attiraljerna. En ung dam (likaså blåhårad) undrade glatt om det varit roligt? Jag log blekt och svarade artigt att det nog inte var något för mig.

Men sen gick vi hem genom en solig kväll och det var en väldigt skön promenad, innan vi avslutade med ett glas vin i baren på hotellet. Alldeles ovirtuellt var det också.

Hamburg innebar väldigt mycket gående, men sista dagen kom vi på att man kunde ju faktiskt åka U-bahn också, och spara lite på fötterna. Briljant, eller hur? Alltså tog vi U-bahn till Planten un Blomen. Jag trodde ju att det hette "Planten und Blumen" men så är icke fallet. Härtill finns bevis.

Solen sken, vattnet porlade, rosorna blommade och man kunde köpa både äpplekaka och glass om man ville. Det ville man. Det hade varit roligt att komma på kvällen också och se när fontänerna spelade och det är musikkonsert och färgspel, men jag får säga att parken var väldigt vacker i dagsljus också.

Det drog ihop sig mot eftermiddag och vi hoppade på U-bahn igen och åkte ner till kajen för en sista programpunkt; en båtresa i hamnen. Solen sken och det var fullt med folk. Vi åkte igenom Speicherstadt igen och såg bland annat det nya konserthuset - och det hade vi ju faktiskt sett redan på Miniatur Wunderland, fast där kunde man även skåda insidan.

Vi såg segelskepp och containerfartyg som var gigantiska, vi såg lustjakter och krigsfartyg (fast de måste kallas "fredsbevarande fartyg" och det låter ju onekligen mer rumsrent) och tjusiga villor vid Elbes strand och allt var muntert och glatt - ända tills det plingade till i mobilen igen. Det var SJ som nu meddelade att jodå, vi hade blivit ombokade även på hemresan till en brits i en delad kupé. Då blev jag lite härsken, det blev jag - men vad gör man? Hem skulle vi ju, och den här gången delade vi kupé med två män med ryggsäckar modell större som skulle till Stockholm. - Vi ska av i Lund, sa jag då, och det innebär att jag tyvärr måste sätta alarmet på klockan 04.00, för vi ska vara framme före halv fem. Och jo, larmet pep och vi smög upp i mörkret och sen visade det sig att tåget var en dryg timme försenat i alla fall.

Det var skönt att komma hem till sin egen säng och jag kan inte påstå att jag hyser varmare känslor för SJ just nu, även om vi enligt uppgift ska få tillbaka kostnaden för biljetten. Jag tror det när jag ser det.

Nästa vecka ska jag ut och resa med tåg igen... jag bävar redan.

SJ, SJ, gamle (o)vän...

 Maken och jag kände vikingablodet svalla - vi ville, likt våra förfäder, ge oss ut i vida världen. Kanske inte direkt för att fara fram med stridsyxor och sprida död och förintelse omkring oss, mer som en liten sightseeingtur i all vänlighet. - Nu ska vi åka miljövänligt! utropade jag som har en viss svaghet för att åka tåg. Jag inbillar mig lite romantiskt sådär att det ska vara så tjusigt och ombonat som på Orientexpressen. Minus mord då. Alltså bokade vi in oss på natttåget till Hamburg, egen kupé skulle vi ha. Ens tågluffardagar är ju sedan länge över, närmare bestämt var det nästan ett halvt sekel sedan jag luffade Europa runt och då var det väl inte så mycket egen kupé över det hela. Å andra sidan besvärades man ju då inte av onda ryggar och artrosiga knän. Var sak har sin tid. Nu vill jag sova för mig själv, och inte på stenhårda britsar.

I måndags skulle vi ta natttåget. Pga av ihållande regn var taxi bokad till klockan 22 och väskan var packad. Då kom det ett sms på eftermiddagen från SJ som glatt meddelade att vi blivit ombokade. Inte uppgraderade om nu någon lite naivt trodde det, nej till en "mixed, shared couchette". Ville man inte det, så fick man så gärna avboka sig. Eller omboka sig. Men si, det ville vi inte, för hotell och annat var bokat, så jag ringde kundtjänst och påtalade att vi ville ha den kupé vi bokat för över en månad sedan. Mannen beklagade, det var fel på vagnen - men på fråga meddelade han att vi skulle ändå vara ensamma i vår couchette så vi suckade lite och sa "ållrejt då". - Kommer det att bli likadant på hemresan frågade jag misstänksamt, men nej, då skulle vi få åka som bestämt var.

Denne man, han borde tvätta munnen med såpa, för det var en ren och skär lögn; när vi klev ombord på tåget var vår kupé redan ockuperad av ett interrailpar av tämligen ung ålder och vi haffade tågvärden och sa "vad menar du med  detta, vavava?!" Tågvärden menade inte så mycket, ty han var tysk, men han lät förstå att oj, så mycket han beklagade, men det fanns inget att göra, men vi kunde ju kliva av om vi inte ville dela kupé. Så vad gör man? Man biter i det sura äpplet och ligger på något som närmast kan liknas vid en spikbräda (minus spikar) och muttrar fula ord om SJ.

I mycket arla morgonstund kom vi så fram till Hamburg i ledbrutet tillstånd. Vi traskade till hotellet och till vår oerhörda förvåning och förtjusning sa damen i receptionen att trots att klockan inte slagit sju på morgonen ännu, så var vårt rum redan klart om vi ville ha det redan nu? Vi föll nästan damen om halsen av pur förtjusning, fast vi behärskade oss och väntade tills vi kunde falla i sängen i stället för några timmars välbehövlig sömn. 

Sedan klev vi ut i Hamburg. Vi traskade förbi stationen och man kan förledas att tro att Hamburg, det var ett soligt plejs. Och ja, jo, det var det emellanåt, men däremellan regnade det och blåste, så att makens nyinköpta paraply kastade in handduken och han fick köpa sig ett nytt. Således ståtar han nu med ett där det står "I love Hamburg" på.

Vi traskade vidare, styrkte oss med lite kaffe och bulle för sånt ska också till. Sedan strosade vi vidare och jag tog en bild där jag klämde in både en fin husgavel och en bit av en kyrka. Två flugor i en och samma smäll, typ. 

- Varför tar du en bild av det här, undrade maken då, - vad är det för hus? 

- Ingen aning, svarade jag, men det ser ut som något man kan fotografera som turist, jag kan säkert googla sedan vad det är för ett hus. Har jag gjort det? Nix. Men en fin trappgavel är det, medge det.

Sen promenerade vi vidare. Maken hälsade på Henrich Heine som stod där vid rådhuset, vatten sprutade mot en dramatisk himmel, och vi gick också ner mot Speicherstadt, det gamla lagerområdet i hamnen som nu är tjusigt värre. Det var ungefär där makens paraply kastade in handduken och han fick dela med mig innan han köpt ett nytt. Vi tog en selfie och när jag fick se resultatet utropade jag raskt att "herregud, detta kommer jag bums att radera". Då tyckte maken jag var tråkig och att det var ett roligt foto, så jag presenterar väl den osminkade bilden av maken och mig i ett regnigt Hamburg.

Lite kultur skulle man väl ändå ha också, man kan ju inte bara kränga i sig kaffe och bullar menar jag. Alltså gick vi på Hamburgs konstmuseum. Där fanns märkeliga saker att begrunda. Dock såg vi inte en enda tavla, och det känns ju faktiskt lite konstigt på ett konstmuseum? 

Middag åt vi på en restaurang som utlovade traditionell tysk mat och tysk atmosfär. Jag nöjer mig med en bild på inredningen som var ganska mysig faktisk. Maten behöver inte vara med på bild.

Men nu känner jag att det börjar bli dags för kvällsfika, så jag tror vi tar resten av Hamburg en annan dag.

Jag lämnar med en liten cliffhanger; hur gick det med hemresan då? Fortsättning följer...

Nu hänger de där

 

Det är mycket jag tycker om i vår lägenhet, fönsterna inte minst. Gamla, höga, vackra fönster med fina fönstervred som släpper in mycket ljus. Okej, det är inte fönstervredena som släpper in mycket ljus, men det begriper väl vem som helst utan att jag specificerar det? 

Det finns säkert tätare fönster med snofsigare energiklassning eller vad det nu kan tänkas heta. Eller treglasfönster som inte behöver öppnas när de ska putsas - men jag tvivlar på att jag tyckt bättre om dem. I all synnerhet som vi löst den där putsöppnarfrågan med att inte putsa själva. För en annan sak som skulle kunna göra en lite kallsvettig är att balansera på en stege på översta våningen och hänga i armkrok och putsa fönster.

När vi flyttade in lade jag ju beslag på jungfrukammaren. Någonstans behöver man ju hysa alla sina pryttlar och det här rummet var ju som klippt och skuret för det. - Inga gardiner här, kreativt skapande behöver ljus! utropade jag och vägrade hänga upp gardiner. Maken tyckte att jag var helt wild-and-crazy; inga gardiner?! Jag påtalade dock att han klarar sig så bra med en läslampa i hans skapande, men försök att trä en nål på en tråd i dåligt ljus när man uppnått en mogen ålder; då behöver man minsann så mycket ljus som möjligt.

Sen har vi levt lyckliga, pigkammaren och jag, alldeles gardinlösa. Men nu har ju bäddsoffan flyttat in förra sommaren, och i bäddsoffan sitter jag varje morgon och läser tidningen och löser dagens sudoku, och helt plötsligt kände jag att det kanske inte vore så dumt med en liten gardin ändå? Lite ombonat och färgglatt?

Modern som jag är letade jag på nätet och hittade Adam och Eva och kände att de kunde nog få flytta in. Jag beställde en lagom snutt gardinkappa och det utlovades på hemsidan att jo, den fanns inne och skulle skickas samma dag, nämligen fredag. Sen kom orderbekräftelsen och där stod det att preliminär leveransdag var på tisdagen i veckan därpå. Någon dag hit eller dit, spelar väl ingen roll! tänkte jag glatt då. Ända tills det kom ytterligare ett leveransbesked där den preliminära leveransdagen helt plötsligt skjutits fram i 6 veckor. Nu började jag härskna till lite. Nog för att jag levt lyckligt gardinlös i pigkammaren i 8 år, men hade jag nu bestämt mig för en gardin, ja då ska det ske nu, pronto! Inte om 6 veckor. "Jag ringer och frågar vad som hänt" tänkte jag resonabelt sen. Det måste ju vara ett misstag, det förstod vem som helst. Ringa? Ack, det märks att man är lite lagom ålderstigen somt tänker i dessa banor, nej här kunde man inte ringa. Man är ju van vid att företag i möjligaste mån döljer alla telefonnummer på sina hemsidor, men någonstans brukar de ju ändå gå att rota fram. Så icke här. Mail var vad de ville ha. Så jag mailade, och de mailade tillbaka, och sen mailade jag...ja jag behöver väl inte gå in på alla turer, men det gick 14 mail som pingpongbollar fram och tillbaka och jag kunde inte avhålla mig från att påpeka att det sparat både dem och mig tid om vi kunnat lösa allt med ett telefonsamtal. - Det funkar inte med telefonsamtal, sa gardinföretaget då och jag kände att vi hade nog nått en återvägsgränd i telefonfrågan.

Men i alla fall, de höll fast vid de sex veckorna som även de var lite osäkra förstod man. Men jag kunde kanske byta till en annan gardin, inte "multi" som var det jag beställt? Eftersom jag en sån resonabel (och otålig) person sa jag raskt att "blå" kan jag också tänka mig. - Den har vi! utropade gardinmånglerskan då (eller mailade glatt om vi nu ska vara petiga), vi skickar den i blått! Och i samma ögonblick kom ett nytt ordererkännande och en plockorder där det stod att nu kunde ordern inte längre ändras eller annulleras eftersom man köpte metervara. Om man nu granskade ordererkännandet, vad såg man väl då? "Denim" stod det. Ville jag ha "denim" som visade sig vara ganska ljus och mesig i färgen? Nej, det ville jag värkeligen inte! Och nu gick det ju inte att ändra...stod det. Då avgick ett rödglödgat mail till och jag påtalade vänligt men bestämt att om jag nu skrivit "blå" som det stod på deras hemsida, så ville jag ha "blå" och inte "denim". Och till och med gardinmånglerskan insåg det berättigade i min klagan, så jo, då gick det att ändra och i lördags hämtade jag paketet som jag öppnade med viss bävan - efter allt detta mailande och denimande, kunde det vara rätt?

Och tänk, det kunde det. Maken har nu stått uppspetad på en hög stege och borrat upp en gardinstång och jag höll mig visligen utom synhåll, för som jag skrivit tidigare är kombinationen make-stege något som får mig att hyperventilera sedan den gången han föll ner och knäckte knäet åt fel håll. Knän ska man hålla sig väl med. Allt gick dock bra, och nu hänger de där. Adam och Eva i blått. De är så välkomna i min pigkammare.

Det rullar på

 Livet, alltså. Ganska skönt ändå, jag behöver inte så mycket drama i livet känner jag.

Ganska mycket hund blir det. Promenader ute i naturen och dessemellan i stan. Ibland har vi sällskap av andra hundar av mer långbent karaktär, och då kan man be dem posera fint bland alla sommarblommor som bara liksom prunkar alldeles oorganiserat och alldeles ljuvligt. Inte så mycket styling där, inte - och ändå blir det så bra!

Andra dagar är vi hemma och har sällskap av Poppy och Enya. Då är vi inte i skogen, men trädgården går ju bra det med. Inte det lättaste att fånga alla tre på bild, i synnerhet Enya tar man inte där man sätter henne. I en grisblink är hon någon helt annan stans!

En morgon traskade vi vid mossen, Loppan och jag. Himlen var så där dramatisk men märkligt nog kom det inte minsta lilla ösregn på oss. Man har ju liksom vant sig vid plötslig nederbörd den här sommaren som inleddes så soligt och bra, men som sedan blev lite mer tjosanhejsan.

Igår var maken, Loppan och jag ute i skogen på en liten promenad, och då stötte vi helt plötsligt på en hel liten tomtekoloni. Och nog kan man tycka att det passar rätt så bra med tomtar ute bland stubbar och mossa, det gör det. Loppan tyckte att det var lite märkligt ändå - stå där och vara tomte, liksom? Men sen hälsade hon fint på dem. Man ska hålla sig väl med tomten, för rätt vad det är så är det julafton.

Kan det bli för mycket hundbilder i ett blogginlägg? För säkerhets skull avslutar jag väl med något helt annat. Nämligen en bild på gös, för det åt vi igår och det var inte dumt alls. Sådärja, nu är balansen återställd. Nu kan man snart ohämmat lägga in terrierbilder en masse.

Flora och fauna

Vi har ju förmånen att bo precis bredvid botaniska trädgården - och inte nog med att man alltid kan ta en blommig promenad där med raggfian, så kan man dessutom köpa sommarblommor som är kraftiga och fina plantor, sånt som de får över är de sår för sina egna sommarblomsrabatter. När vi bodde i huset sådde jag alltid en massa fröer och det blev väl rätt taniga plantor till att börja med, men det var ändå något tillfredsställande med att stå där i växthuset och gallra och pilla och vattna och ha sig. Nu sår jag inte själv längre, dels för att jag inte har någon bra stans att dra upp plantor, dels för att det är liksom inte så värst lönt när vi har så liten trädgård och då är det utmärkt att bara knalla över gatan och pynta ut en slant för lite blomfägring.

I år köpte jag sammetstagetes, "gammalt kulturursprung" minsann. Stora och härligt orange och prunkande. Jag har gått där och belåtet tittat på blomprakten ända tills jag en morgon förfärat studsade bakåt; vad var det för sorgmodiga skelett som stod där och såg eländiga ut?

Jag har nu förstått att sniglar älskar tagetes, och det kan jag förstå - men måste de tugga i sig dem? Runtomkring frodas kirskålen och den kan man ju faktiskt äta, det var ju därför munkarna började odla den en gång i tiden. Big mistake.  Så varför mula i sig mina tagetes? Jag funderar nu på att sätta upp en liten vägvisande skylt, men tror kanske inte att det hjälper. Jag tror inte det blir fler blommor här faktiskt, de har nog passerat point of no return.

I trädgården hade vi också två dvärgsyrener som blommat fint varje år. Ända tills i år, då den ena liksom ställde tofflorna, åtminstone halva busken. Då klippte jag ner den del som gått till sina fäder och tänk - då kom det upp skott med vanlig syren! Och det har vi inte plats för i våra rabatter. - Vi gräver upp syrenen och planterar något annat, sa maken och jag till varandra. Detta sa vi med jämna mellanrum och nickade instämmande mot varandra och kände oss handlingskraftiga. Att ta steget till att greppa spaden, det blev liksom inte av. Idag provade vi därför en helt ny metod; vi gick bara ut och grävde upp den utan att säga så mycket om det i förväg. Revolutionerande metod, eller hur?

Men nu blev det ju en tom yta. Redan tidigare hade jag sagt att jag ville ha en ros där. Rosor, det är liksom grejen det. Och nu, nu öppnade sig ju en möjjlighet att få mer rosprakt i trädgården. En 'Ingrid Bergman' ska vi ha! sa jag till maken som tyckte att det väl bra. Tjusig skådespelerska, det måste ju pryda vilken rabatt som helst. Alltså fräste vi iväg till plantskolan, men där var det helt tomt där Ingrid skulle befinna sig. Bredvid den icke-befintliga Ingriden stod en annan röd ros. En 'Isabella Rosselini'. Mor-dotter.... close enough sa jag, som tycker att jag är tämligen flexibel (man kan också benämna det otålig, har jag åkt iväg för att köpa ros så vill jag inte komma hem utan minsta lilla kronblad). Alltså fick Isabella följa med hem och nu står hon där, och jag hoppas hon kommer att trivas hos oss. Och att hon blir lite italienskt temperamentsfull om sniglarna börjar kasta lystna blickar på henne.

Plötsligt händer det

 Inte för att jag på något sätt vill klaga på vintervädret; när man läser i tidningarna om extremhetta i många länder, om bränder och folk som verkligen lider under vansinniga temperaturer, ja då är man ändå rätt nöjd med ett betydligare mer modest antal grader. Ingen kan väl dock neka till att det vände vid midsommar och efter det har det varit ganska blandat; regn och sol och, som sagt, inte jättevarmt. Jag tycker inte att det gör så mycket, solen skiner ändå emellanåt och man kan hitta på en hel del. Fördelen med att vara pensionär; man tänker lite att jaja, om solen inte skiner idag så gör den väl det en annan dag? Det var ju lite värre när man tillhörde det arbetande folket och hade sina få dyrbara veckor, då var det lite svårare att på den 18 dagen av strilande regn hurtigt utropa att 'det vänder nog snart!'.

Trots denna filosofiska inställning har jag väl ändå lite saknat att sitta i trädgården och fika och prata med maken, rycka ett eller annat kirskål, grilla och dricka vin. Eller, för den delen, sitta på balkongen i en ljummen kväll och titta på kyrktornen och sticka lite. 

Vissa dagar har det också varit så att precis när jag har hunnit halvvägs på rundan med Loppan så har himlen öppnat sig; i helgen var vi blöta både hon och jag hela tiden, och till slut klagade jag hos maken och sa att nu orkade jag inte bli mer blöt. Denne praktmake, han rände då ut med Loppan på kvällspromenaden, och då var det han som kom hem och droppade på hallmattan. "Hygglo!" utropade jag och ilade fram med handduken för att torka av den där blöta golvmoppen som satt på hallmattan och tiggade godis.

Men så, igår, fram emot kvällen, ja då började solen titta fram och temperaturen spruttade på sig upp till angenäma 22-23 grader. Det blev både stickning, lite rosé och mackor med hembakat bröd på balkongen och jag kände att det var rätt så skönt ändå. Man vill ju ändå tanka lite sommarkänslor innan novemberrusket sätter in. Men nu ska vi inte tänka på november, nu när det fortfarande är juli och sommar.