November

 November kom. Först med en himla massa blåst så man nästan blåste ner i Nissan på hundpromenaden, men vad gör det? Man trycker ner mössan över hårtestarna som virvlar runt huvudet på en och beger sig ut i skogen där det var relativt läigt, även om det susade friskt i trädkronorna. 

Maken och jag, vi tänkte att vi gör väl ett nytt litet försök att plocka svamp, hösten har ju ändå varit solig och varm så det kunde ju tänkas finnas en eller annan liten svamp kvar? Det ska erkännas att hoppet var väl inte på topp, men en promenad i grönskan är ju ändå inte fel.

Men ser man på! Rätt vad det var, så snavade maken över ett litet gäng trattkantareller - och sen ett litet gäng till...och ett till... Trattkantareller är uppenbarligen inte eremitsvampar. "The more, the merrier" tycks vara trattkantarellenas paroll. Trevliga svampar, det där. Så det blev ändå en hel del trattisar som nu ligger på tork. Och det var nog i elfte timmen, det, för på natten blev det frostgrader.

Imorse vaknade man således till strålande sol och kallt och nästan vindstilla, så den där mössan, den fick komma på igen till morgonpromenaden. En utmärkt dag för en liten utflykt, tyckte svärdottern och jag. Svärdottern packade väskorna fulla med kaffe och blöjor och extratröjor och tvättlappar och barnmuggar och vuxenmuggar, tja lite av varje. Sen packad hon in två barn i bilen och fräste iväg och hämtade mig som hade packat en påse bullar och mig själv. Ja, också Loppan såklart.

Vi åkte ut till stadsbondgården där det fanns getter! Hästar! Grisar! Roliga gångar och massor av löv! Vi tittade, och hoppade, och sprang och red och fikade och hälsade på kaniner och hönor och en gris. 

Sen ville svärdottern ta ett kort med båda flickorna och farmor och Loppan - och tja, det här var väl det som kom närmast till att alla kom med. Personligen ska jag säga, så satt jag snällt där jag satt, men såväl Loppan som flickorna har ju lite mer kvicksilver i benen, och är inte stilla i många sekunder. Efter en väldigt fin förmiddag åkte vi hem igen, fulltankade av sol och frisk luft. Båda flickorna somnade i bilen och Loppan somnade på mattan så fort vi kommit upp. Förmodligen drömde hon om den där grisen som hon varit så fascinerad av.

Man kan ju inte leva av bullar allena, så maken och jag, vi knallade iväg till den lokala vinbaren och drack åt lunch; månadens tema var rioja, så det blev två glas rioja, och ett glas av ett 28 år gammalt vin från Katalonien. Ja, vi åt ju lite också, spanska korvar och potatistortilla och gott bröd och serranoskinka. Väldigt trevligt och väldigt gott, även om Loppan som snällt låg vid min stol med jämna mellanrum petade på mig och påtalade att hon ville minsann också ha lite korv. Så då fick hon väl det. Vinet behöll jag dock själv.

En fråga om kemi

 Det kommer att bli lite natursvärmeri i det här inlägget och då kan man ju undra vad kemi har med höst och hav och sånt att göra - ja förutom att allt egentligen består av kemi. Så brukar ju inte jag tänka, kemilektionerna i skolan var väl inte de som gjorde mest avtryck på mig, så kemi tänker jag i ärlighetens namn sällan på. Men nu lämnar vi tillfälligt kemin åt sitt öde och pratar lite om det här med havet.

En av de stora bonusarna med att bo i Halmstad är kuststräckan. Att kunna vandra längs med havet och känna sig lite naturromantisk sådär. Och i all synnerhet nu, när det är efter den 15 september och hundar få vara på alla stränderna. Om det då blåser och kanske regnar lite, ja då kan man vara rätt säker på att man får vara rätt ensam med sina svärmerier, ja förutom maken och Loppan såklart.

I söndags åkte vi till Laxvik för att kolla hur det såg ut där, för där hade i alla fall jag aldrig varit och maken var rätt säker på att han inte heller varit där. Däremot, visade det sig, så var Erlander en flitig sommargäst där, då när det begav sig. Han och Aina kastade sig där i böljan den blå (föreställer jag mig), innan Harpsund blandade sig i leken. Harpsund är säkert fint (ett annat ställe där jag aldrig varit), men havet är det väl ändå inte. 

Långt före Erlander var det andra som gillade platsen - järnåldersmänniskor till exempel. Så till den milda grad att det fortfarande finns stora gravfält kvar.

Loppan, maken och jag traskade ner mot stranden och havet och såg ingen alls, inte en endaste f.d. statsminister eller stenåldersmänniska eller så. Vi hann dock inte så långt innan regnet drog in och eftersom det var av det blötare slaget fick vi ge upp och åka hem igen. Nu hade ju SMHI utlovat att det inte skulle regna, vilket borde ha gjort en misstänksam, men jag är uppenbarligen lite väl naiv när det gäller SMHI och deras app.

Dagen därpå, ja då kände vi också ett behov av att få lite havsluft i lungorna, så vi tog en sväng längs Prins Bertils stig västerut från Brottet. Det var vind, lite sol, saltstänk och massor av natur. Ostron, till exempel. Inte för att jag är något större ostron-fan, men ganska pittoreskt ändå.

Vi stötte också på en tumlare. Den hade tyvärr satt tofflorna och var ganska stillsam av sig där den låg och vaggades stillsamt av vågorna.

Någon som dock inte var stillsam, det var Loppan, det! Hon älskar att springa på stranden och det är här det där med kemi kommer in i bilden. Loppan har varit trött och dämpad ett bra tag, men hos veterinären visade det sig att hon har ont i sin nacke. Numera får Loppan piller, och då, då blir det drag under tassarna igen! Det gör mig så glad att se henne komma lubbandes. Inte smidigt. Inte graciöst. Men full av livslust!

Igår åkte vi tillbaka till Laxvik igen för att utforska lite mer. Det skulle inte regna, sa SMHI. Jag är, som sagt, naiv.

Nu går det inte längre

Jag hade tänkt avhålla mig från mina sedvanliga höstutgjutelser där jag lägger ut texten om hur det här är min favoritårstid och är inte färgerna fantastiska och blablabla. Jag tänkte att jag har skrivit det så himla många gånger och man vill ju inte vara tjatig, i alla fall inte medvetet. Visst för att jag inser att ätteläggarna himlar lite med ögonen när maken och jag lägger ut texten ibland, och man inser att ojdå, det här har jag visst redan berättat en gång förut. Eller möjligen två. Fast inte fler än fem, väl?!

Men nu for liksom korken ur flaskan, för när man efter hur många soliga, krispiga höstdagar som helst kommer ut i en milt disig morgon, en sån där man känns inbäddad i mjuk bomull och allt är tyst och stilla, när allt känns fridfullt och rofyllt och det ena med det andra, ja då måste man bara fara ut i ett litet höstligt utbrott. 

Jamen, alltså, är det inte underbart?! Det gäller att passa på att njuta för snart kommer det en liten höstlig storm och sen är färgprakten ett minne blott. Således tänkte jag passa på att njuta av höstfärgerna när vi körde över Hallandsåsen på väg till Halmstad, men det fick jag mer se för min inre syn för dimman låg tät.

Faktum är att dimman låg tät i Halmstad också, så tät att när vi körde över Slottsbron, ja då såg vi inte slottet från andra sidan Nissan. - Det har kanske försvunnit, precis som segelfartyget Najaden, sa maken dystert. Sen kom det en liten utgjutelse om klåfingriga lokalpolitiker som inte kan låta ett tjusigt segelfartyg ligga där och guppa framför slottet, precis som det alltid gjort, eller i alla fall i cirka 70 år. Ja, alltså, ända tills någon kommungubbe fick för sig att sälja Najaden till Norge (!!). Man baxnar. Historielösa vandaler, man kan inte säga något annat.

I alla fall, när vi kom över Slottsbron, ja då skymtade ändå slottet där i dimman, så det är i alla fall inte sålt och nermonterat. Än, får man kanske tillägga.

Fast nu ska vi inte besudla detta hösthyllarinlägg med alltför mycket svartsinne utan avsluta med flaggan i topp, nämligen med Loppan i höstlöven. Nu känns det genast bättre.

Museibesök

Vi var ju inte färdig med Paris! Är man nu i Paris så kan man ju inte hoppa över att gå på ett museum, eller två. Kanske fler, vad vet jag? Men två var vad vi kände att vi hann med. Man vill ju inte löpa genom salarna som vore det ett sprintlopp precis. Och, som också redan sagts, så tänkte vi inte gå på Louvren. Nej, Musée d'Orsay var vad som varmt rekommenderats så dit begav vi oss, efter att åter ha bokat en biljett med tidsangivelse på nätet. 

Först tog vi dock en liten sväng genom Tuillerierna, alltså jag måste säga att det är ett himla roligt namn. Det låter som något ur en sagobok där det skulle vimla fullt av Beatrix Potter-liknande skapelser. Fullt så roligt var det väl inte, personligen är jag ju lite mer för det där vildvuxna och lagom otuktade men det var ändå trevligt att strosa genom en park. När vi kom fram till Musée d'Orsay hade de uppbarligen fått fixat till sina datorsystem för utan större mankeman kom vi in i den gamla ankomsthallen, det är ju en gammal järnvägsstation det där.

Väldigt fnt, det tycker jag nog, även om det enligt min åsikt ändå inte går upp mot Kelvingrove i Glasgow som är mitt absoluta favoritmuseum. Vi gjorde sånt som man gör på muséer, tittade på en himla massa tavlor, passade på att sitta och vila på bänkar när det fanns en ledig plats men vi tog inte direkt foton av tavlorna hur impressionistiska de än var - vitsen med att titta på tavlor är väl just att titta, och inte vara upptagen med att fotografera? Vill man ha fina bilder så kan man ju alltid köpa en bok i museishopen (och det vill man ju oftast). Dock tog vi ett foto, eftersom vi har en affisch med den här tavlan vid matbordet i Halmstad. Vi var båda helt övertygade om att vår affisch var lite annorlunda, så att Monet måste ha målat flera varianter. Trodde vi. Alltså tog vi ett foto för att jämföra men när vi kom till Halmstad så visade det sig att vår affisch såg precis ut så här. Oss kan man uppenbarligen inte lita på. 

Även om man nu inte tänkte sig att gå på Louvren, så kunde man ju ändå ta sig en titt genom en av de gamla vägguren som vette just mot Louvren. Two for the price of one, så att säga. Vad som var bra med Musée d'Orsay var också att det fanns ett trevligt café där man kunde ta igen sig en stund med en quiche och ett glas vin. Undra på att man ser glad ut!

Nu hade vi bara en dag kvar, och då fick man ju försöka klämma in så mycket som möjligt, utan att ändå helt ta kål på knän och fötter. Solen strålade från knallblå himmel och vi tog oss upp till Sacre Coeur, där vi kanske inte slog klackarna i taket, men beundrade utsikten ner över Paris och imponerades av samlingen av hänglås i staketet som bedyrade evig kärlek. Lite cyniskt undrar jag dock om det fortfarande stämmer för alla hänglåsen? Eller kan man tänka sig att när det tar slut, så tar man sig upp till Montmartre med en bultsax i högsta hugg?

Sista punkten på programmet var ett besök på Centre Pompidou - fast först blev det konfiterat anklår, för man måste se till att hålla energinnivån uppe på en bra nivå. På Centre Pompidou tänkte vi titta på surrealismutställningen och på modernisterna. Det visade sig också att de hade en utställning om serieteckningar, (vilken vi passerade i mycket raskt takt) vilket kan förklara att en del av besökarna var utklädda till sådana där japanska manga-figurer. Kändes något apart.

Man kunde åka rulltrappa upp för alla våningarna i sådana där genomskinliga tuber utanpå huset - men det gör man inte om man som maken lider av svindel, så vi höll oss till hissarna. Dock fick man ändå gå en bit därute, och då hade man en fin utsikt!

Sen tittade vi så mycket vi orkade på surrealismutställningen och den permanenta modernismutställningen, och här får jag äta upp mina spydiga ord om att fotografera tavlor - när maken utropade; "kolla, Rosa Pantern!", ja då kände jag att jag bara måste ta en bild. Och sen blev det väl några till i rena hastigheten.

Vi avslutade ute på terassen med en sista utblick över Paris och dagen därpå var det dags att åka hem igen - trötta i ben och fötter, men fullproppade med kultur, god mat, soliga dagar och vackra omgivningar. Au revoir säger vi, för vem vet - rätt som det är behöver man lite gallisk espri igen.

Måndag kväll

 Maken tittar på baseball. Hunden, som varit på hooperkurs och jobbat ihärdigt och glatt, snarkar under bordet. Tomatsoppan är uppäten och själv sitter jag i soffan och kanske inte direkt snarkar, men känner mig lite lagom trött och nöjd. Det är ju inte bara Loppan som får jobba när vi går på kurs, matte får också anstränga sig lite. Då kan man ju sitta här och tänka tillbaka på de senaste dagarna när vi haft övernattningsgäster! I torsdags hämtade vi Grynet och Pyret på skolan och sen har det varit full rulle ända tills vi avslutade med familjemiddag igår kväll. Nu är flickorna hemma igen och det känns onekligen lite tyst och tomt här hemma.

Vi har haft väldigt mysiga dagar! Självklart blev det köttbullar första kvällen, men i fredags traskade vi iväg till Pinchos och åt tapas och det gjorde vi rätt i. Alla fick välja själva så alla blev nöjda och glada, även om morfar grumsade lite över att inte han fick några popcorn - men flickorna delade generöst med sig av sina, så han blev ändå inte lottlös.

Lite stickat blev det, men man kan ju behöva ha lite variation i sitt handarbetande, så mormor köpte några nybörjarbroderi-kit och det visade sig att såväl Grynet som Pyret var rena naturbegåvningarna när det gällde att sy korsstygn! Oerhört ihärdiga dessutom, det broderades bittida som sent, till och med så att när mormor kom för att väcka flickorna på morgnarna så möttes hon av synen av två flickor som satt där med syramarna i högsta hugg. Jag får ju säga att en sådan handarbetsflit värmde ett mormorshjärta!

På lördagen packade vi en matsäck och drog iväg på utflykt, närmare bestämt till Glimmingehus. Utflykt, nybakade bullar, historiskt gammalt hus och solsken - vad mer kunde man önska? Innan visningen började gick vi en liten tipsrunda i parken och Pyret var behjälplig med att hålla Loppan. Loppan har inte så mycket förstånd på det där historiska, så hon hjälpte inte alls till med frågorna.

Sen var det dags för guidning och vi fick lära oss mycket om det här gamla huset, hur det fanns massor av fällor inne i huset där man kunde hälla varm olja över sina fiender och sen dessutom skjuta dem genom små hål - fast det verkade ju till all lycka som att det faktiskt inte hade knackat några fiender på porten. Mormor tänkte för sitt stilla sinne att det hade räckt att eventuella fiender skulle ta sig upp för trapporna inne i huset, för de var synnerligen höga och det tog liksom på krafterna. 

Efter att ha traskat såväl uppför som nerför trapporna tittade vi in i det lilla museet också innan det var dags att stoppa i sig bullar och mackor och sånt, det kan ta lite på krafterna att ta sig runt i gamla borgar. På muséet fanns också en modell av det tvåsitsiga utedasset som hängt utanför väggen. Morfar och mormor fick ju passa på att prova det, nu när man slapp att sitta där och dingla högt upp i luften utanpå en 500 år gammal borg.

I bilen lyssnade vi bland annat på ABBA som Grynet gillar - "ånej!" utropade Pyret som absolut inte gillar ABBA, "jag vill lyssna på Fröken Snusk!". Då hickade mormor till, men sen visade det sig på kvällen att det gick alldeles utmärkt att bugga till denna fröken.

Sen hann vi väl inte med så mycket mer under det här besöket förutom ett besök på lekplatsen nere vid Höje å där mormor hisnar lite när det klättras och åks linbana, gås armgång och balanseras. Flickorna är nämligen inte bara duktiga på att brodera, de är smidiga och starka också. Vilken bra kombination!

Väldigt trevliga dagar har vi haft!