Otack är världens lön

 Jag är en hjälpsam mamma. I alla fall tycker jag det själv. Men ibland är det ju märkligt hur svårt det är att vara hjälpsam och hur, ja rentutsagt, otacksamma ens ätteläggar är.

Dottern knåpar och filar på sin avhandling. Nu är jag inte så kemistiskt lagd av mig, så där känner jag nog att jag inte har så mycket att bidra med. Men så kom hon med bekymrade rynkor i pannan (själv är man ju konstant rynkig i pannan, sa hon vemodigt) och sa att hon hade problem med titeln.

- Ska jag skriva ut vad det är jag sysslar med kommer det att täcka mer än en A4-sida, utropade hon bekymrat.

Men när nöden är som störst är mamma som närmast. Hjälpsamt föreslog jag:

- Kalla den Chemistry - the True Story.


Den besvärliga dottern tackade då men invände att den titeln kanske var lite för ospecifik? Inte direkt gav en ledtråd till det bärande innehållet?

- Vadådå? Allt är väl kemi? Du skriver om kemi och titeln säger kemi, hur fel kan det vara? Och dessutom (sa jag som började bli varm i kläderna och inte ville ge upp så lätt) är väl egentligen allt kemi när man tänker närmare efter? Grönsaksodling, t.ex. Kemi så det stänker om det. Rosenprakt. Klorofyll och allt det där. Matlagning - vad är det om inte kemi? Och (sa jag triumferande) Kärlek är väl kemi så det stänker om det!! När man tänker på det har du ju skrivit den ultimata boken helt enkelt. En som täcker in alla viktiga aspekter av mänskligt liv. The Book kan man ju säga. Boken som gör alla andra böcker onödiga. (Möjligtvis med undantag för makens riksdagshistoria från 1932 i 17 band). Och då är väl mitt titelförslag lysande, då vill man inte måla in sig i ett hörn med en massa formeltrams.

Dottern tackade artigt. Men jag såg på blicken att mitt förslag nog inte kommer att godtas.

Någon har visst läst fel i kalendern

För inte är det jul nu? Väl?

Det får vara hur det vill med den saken, för julrosorna blommar nu i alla fall. Och med tanke på att det kom några snöflingor nu på huliganpromenaden så är de väl kanske inte helt fel ute ändå?

Jag blandar dem med lite scilla (eller om det nu var vårlök?) så täcker jag in alla årstiderna. Eller åtminstone två. Och det är väl bra så?

Nu blir det inte längre än så här, för nu har maken gjort laxsoppa till mig och i valet mellan att skriva vidare och att äta laxsoppa så drar nog soppan längsta strået.

Bon appetit på mig själv!

Maken hugger i sten

Min hjärna har kokat av obeslutsamhet. Jag har grubblat. Legat vaken och funderat. Vilket vore bäst? Vilket skulle fylla ett behov? Oftast är jag ju en snabbtänkt person, rentav så snabb att man kan helt stryka det där med "-tänkt". Vips! så har jag gjort något. Köpt något. Bestämt mig. Men nu gäller det ju klurigare saker, så man kan inte bara spontanskriva så där.

Frågan jag grubblat över är; ska jag fortsätta på grönsakstemat? Eller är det berätta den gastkramande historien om När Maken Högg i Sten?

Läser man rubriken, kan man ju tro att jag bestämt mig. Men så fungerar inte min hjärna, ånej. Alltså börjar vi på grönsakstemat - egentligen inte grönsaker heller om man nu ska vara så himla petig, utan snarare kryddor.

Jag berättade i förra inlägget om basilikan som grott, och den fortsätter gro den lille rackaren. Persiljan, däremot, den gror inte alls. Den har dragit mullen över örat och slumrar vidare. Och detta bevisar bara att persilja är en klok kryddväxt medan basilikan är lite mer som jag; hastig och inte alltid så genomtänkt av sig. Typ. För ute är det minusgrader och man får dra, om inte mull, så mössan över örat. Urrk!!! säger jag bara.

Men nu, nu kastar vi oss raskt över maken och stenen. Eller ja, sten och sten, flinta är det - och det är väl sten ändå? Maken har ju läst en himla massa historiska poäng. Han har arbetat sig igenom historisk arkeologi, vanlig historia och nu är han inne på, tja, jag har kanske inte lyssnat så vansinnigt noga; kan det heta ohistorisk arkeologi? Gammalt skit är det i alla fall. Väldigt gammalt. Och nu var det dags för en praktiskt övning, nämligen att hugga flinta.

- Det borde ju verkligen passa dig, sa jag, som väl vet att maken hyser en djupt rotad misstro mot moderna mojänger, i alla fall om de härstammar från efter kristallmottagarens och bakelittelefonens tid.

Maken cyklade iväg med rosor på kinden och solsken i blick. När vi åter möttes var läpparna blå, kanske inte direkt av blåbär utan köld. Flinta hugger man utomhus, uppenbarligen. I den arktiska kyla som råder nu. Man får skavsår på fingrarna och ont i låret, jo för man flintbiten man hugger mot (med hjälp av en annan sten) vilade man uppenbarligen mot låret.

- Blev det något fint? frågade jag vänligt. En flintyxa, eller så?

Maken lät meddela att modern teknik trots allt har sina poänger och att det nog ändå är bäst att vi även i fortsättningen köper hushållsredskapen i affären.

Det där med grönsaker

Visserligen kan jag stolt meddela att basilikan jag sått numera syns. Det är inte så att den prunkar, nä det vore verkligen till att ta i... men det sticker upp något oidentifierbart ut myllan. Fast nu var det inte basilika vi ska tala om, utan det där med "äter män grönsaker?". Riktiga karlar äter inte paté har man ju hört, och då undrar man - äter riktiga män grönsaker? Om svaret är jakande, kan man gå vidare i frågandet.

Är kål grönsak? Är en vättehuligan en riktig karl? Låt oss göra en empirisk undersökning!

När vi hade begravning för pappa var Huliganen utlånad. Huliganen gillar att bli utlånad till S, då hon är en vänlig, generös och huliganälskande person som låter honom göra precis som han vill och som i rika mått förser honom med godbitar. Huliganen tycker att detta är ett utmärkt sakernas tillstånd och älskar S varmt! Såpass innerligt att han vid varenda promenad som går förbi S:s hus ihärdigt försöker gå in där, vilket man då får avstyra. Till exempel om klockan är 05.45, en utmärkt tidpunkt men kanske inte för visiter.

Nu skulle dock Huliganen få tillbringa en hel eftermiddag med S.

"Tycker han om kålpudding?" sms:ade hon. Jag funderade. Kände mig lite tveksam till det där med "kål", jo för Huliganen är helt på det klara med att lammstek, det är fina grejer! Hjortstek inte mindre. Köttbullar, högrev, coq au vin, boef bourgoginone - allt köttrelaterat slinker ner utan prut. (Nu undrar Vän av Ordning; är hunden bortskämd? På detta kan vi bara svara ett oreserverat: Ja!).

Men kål, det får man nog se som grönsak? Och grönsaker är grönt skit tycker machovovven och grönt skit äter man inte.

"jag skickar med lite hundkulor" sms:ade jag tillbaka.

När hunden avlevererades vid vår dörr var han mycket nöjd. Fel. Mycket Nöjd!!! ska det ju vara.

Påsen med hundkulor fick jag tillbaka, och S meddelade triumferande att Huliganen tyckte mycket om att få en egen portion med potatis, sås och kålpudding. Huliganen rapade belåtet och instämmande och jag föreslog att han kanske skulle sova i ett annat rum på natten. Omutifallatt, alltså.

Men huliganmagen klarade kålen alldeles utmärkt (eller också var matte för trött för att känna några gasläckor) och nu sitter vi alltså inne med svaret. Kål är ingen riktig grönsak, ty Riktiga Huliganer äter kålpudding. Kan ju vara bra att veta.

Att ta farväl

Igår var det åter en strålande solig dag - och det var dags att ta farväl av pappa. Min sociala pappa hade älskat att vara med, det sa både syrran och  jag; det var många vänner, kusiner, farbröder, fastrar. Också vi! Det var otroligt många vackra blommor, det var vacker musik, det var känslofyllt och gråt och skratt om vartannat.

Det var inte högtravande alls; prästen var precis så varm och mänsklig som pappa hade uppskattat. Och det var, mitt i allt det tunga, roligt att träffa så många av släkten och av pappas vänner.

Men som sagt; han skulle varit med. Fått äta gräddtårta, som han älskade. Men pappa, du hade gillat tårtan, och vi åt för dig också. Du skulle också hört talet som syrran höll - ja du hade gillat att vara där, prata med folk, äta tårta, sen dricka lite vin hemma hos oss.

Fast - han var ju med! Han fanns där, svept i den vackra blå quilten som syrran sytt åt honom, som han haft när han vilat sig, och som han nu fick gå in i den sista vilan insvept i. Det känns bra.

Och dessutom fanns hans handskicklighet där i stort mått! Inte bara i kyrksilvret som också kom från Wiwen Nilsson, där pappa arbetade i så många år, utan också i alla våra smycken..

Allt hade han gjort. Visst vara han duktig, pappa? Och dessutom har hans skicklighet gått i arv till min syster, som gjort det här lilla hänget av en västgötaspets till mig. Huliganen upp i dagen!

Vårkänslor

Nu spritter vårkänslor så att hjärtat slår saltomortaler i bröstet på en! Det är nu man inser hur mycket lättare livet är att leva när det är ljust när man kommer hem från jobbet. När köksdörren kan stå öppen ut mot trädgården utan att värmeräkningen löper amok. När det spirar och spritter och klorofyllen ligger i startgroparna.

Det är längtans blåa blommor! (observera nu hur smart och poetisk jag är - jag kommer nämligen inte ihåg om det här är ormöga eller förgätmigej. Men att den är blå, det kan man i alla fall inte ta miste på! Sen verkar jag ju då lite litterär, bara så där på köpet).

Och det är andra blåa blommor. Kan vara en scilla. Eller en vårlök. Eller förresten, hur har jag det med grammatiken?! Det är ju i pluralis! Flera blommor, alltså mer än en.

Sen kan man njuta av solbelysta Huliganöron. Se hur vacker aftonsolen lyser upp hans päls? Visst blir man väl lite lyrisk?

När man sett sig mätt på huliganöron drar man sig bort mot rabarbern. Rabarber, det är gott, det! Fast jag får ju erkänna att rabarber i det här stadiet ser lite lätt, vad ska man säga, ekivok ut. Som något ur en barnförbjuden film. Naturen är ett förunderligt ting, det är då ett som är säkert. Alltnog och emedan, på rabarberbilden kan man även avnjuta årets kirskål som sticker upp sina fula trynen.

Allt är dock inte kirskål i trädgården (gudskelov! vill man utbrista). Titta bara på tusenskönan, hur ljuv är inte den? Fast, när jag tänker närmare efter så kan man nog likna även tusenskönorna vid ogräs... men nu gör vi inte det, nu ser vi på trädgården med förlåtande och fördomsfria ögon.

 På planteringsbordet står krukor och fat redo - redo att fyllas med nya skrangliga sådder, nya experiment som kan lyckas. Eller inte.

Fröpåsar är som sagt införskaffade. Och handen på hjärtat - Petroselinum crispum, nog blir man glad bara av namnet? Det känns som att det här kommer att bli bra persilja. Krispig persilja. Persilja man vill hugga tänderna i.

Och inte tar vårkänslorna slut där, ånej. Jag har i sann husmoderlig anda tagit in lite körsbärsgrenar och syrenkvistar för att ha lite klorofyll även inomhus. Och titta! Nog ser det ut som att det är yttepyttesmå syrenblommor på gång?

Undra på att vårkänslorna svallar högt.

Tidsperspektiv

Jag har lite svårt att sova för tillfället. I alla fall på därför avsedd plats. Däremot slocknar jag i soffan varje kväll, men det är ju inte där man ska åtnjuta sin skönhetssömn, och det är säkert därför jag börjar bli rynkig som ett gammalt russin.

Somnar gör jag nog, men sen vaknar jag tidigt. Och somnar inte om. Det är jag och rynkorna som ligger där och håller varandra sällskap.

Imorse vaknade jag också halv fem. Men eftersom det numera är sommartid var klockan halv sex och det är ju en helt anständig tid att gå upp på.

Det är bra med sommartid.