söndag 3 juni 2012

Det är ju en evig tur

Att man har ett växthus, menar jag. För var skulle de små plantorna annars hålla till, stå ute i rabatterna och slå åkarbrasor?

Och när man har gäster, tixempelvis, (ja som en slump så hampar det sig så att det var igår), ja då kan man ju inte sitta ute och äta i den arktiska kyla som kalenderbitarna kallar sommar. Själva kallar vi det just "arktisk kyla". Möjligen kallar vi det jävla pissväder, om vi är på det humöret. (Nu får jag gå och tvätta munnen med såpa).


När man är i den lyckliga belägenheten att man faktiskt har ett växthus, ja då fnittrar man bara lite skämlskt åt vädret, kastar med de blonda lockarna och serverar fördrinken i sagda hus.

Vissa av plantorna får dock stå ute, även om de kastar förebrående blickar på mig när jag ilar förbi med bortvänd blick.

Och mina potatis! Tappra små rackare. Har inte satt potatis på många år, inte sedan jag insåg att köksträdgård kräver ändå en del handfasta insatser och inte bara fjolla runt med en sekatör i handen och placera sig i trädgårdsaktiga poser. Men i år slog jag till ändå - vi har en gigantisk kompost och plötsligt utropade jag - heureka! Det är klart jag kan odla potatis i halva komposten. Så då gjorde jag det. Satte ömsint (men sent) de små knölarna och väntade. Och väntade. Efter tre dagar tappade jag tålamodet. Jag menar, hur länge ska man behöva vänta egentligen??

- Slöa rackare, de där, sa jag till maken. - Senfärdiga liksom. De behöver ta sig i kragen och växa upp! Ta sitt ansvar, vi måste ju hålla svältdöden från dörren, annars får vi också utvandra, precis som Karl-Oskar och Kristina. Maken trodde dock inte att det skulle behöva gå fullt så långt, sa han.

När jag passerade kolonilotter där det bor trädgårdsmänniskor av annan kaliber, ja där växte potatisen så fint, så fint. Hos mig växte det åkervinda i potatislandet.

Men nu - nu tittar de upp. Huttrar lite. Lindar bladen kring halsen och fryser - men växer. Då framemot augusti sådär, kanske man kan äta sina egna små potäter? Och kan stanna här i sitt egna huliganhem?

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.