Sköna maj, välkommen!

Ingen kan ju klaga på hur Valborg och 1:a maj varit; soligt och varmt. Magnoliorna har blommat som besatt, tulpanerna likaså. Studenterna har örlat omkring och haft konserter på sina innergårdar med en eller annan procent innan för västen, och igår satt maken och jag på balkongen och njöt av våren, ett glas vitt och av uppträdandet inne på Göteborgs nation. Vi har också hunnit lubba runt i Skrylle och tittat på vitsippor, runt Gullåkra mosse och tittat på änder och tja, i största allmänhet njutit av sol och värme. Detta gjorde vi dock inte förra veckan, då vi var i England. Trevligt och vackert, absolut! Men varmt? Not so much. Kalla mig vek, men 16 grader inomhus tycker i alla fall jag är i kyligaste laget. Det var bara med åberopande av min inre viking (som förtvivlat försökte gömma sig och inte komma fram) som jag tvingade mig in i den svala duschen på morgonen.

För första gången sedan 2019 åkte vi till Bath för att hälsa på Sue - förra gången var på hennes och Marks bröllop, och sedan kom en pandemi och en hjärntumör ivägen... Mark är väldigt saknad, men nu kände vi att det var dags att komma tillbaka. Och bortsett från kylan, så är det så vansinnigt vackert - lummigt, grönt, böljande natur och massor av fina trädgårdar att besöka.

Vi besökte till exempel Charles, fast han var inte hemma. Guiden, som var synnerligen kunnig, pratade vart om "king Charles" och man förstod att hon var nästan lite starstruck. Och säga vad man vill, men Highgrove är fantastiskt vackert. Något som jag inte kan visa, för man fick inte ta minsta lilla foto ute i trädgården, vilket ju var synd. Man fick inte heller vandra runt som man ville, vilket jag kan förstå även om lockelsen var stor att bara slå sig ner i något hörn och njuta av grönskan. Däremot fick man både gå på toa och dricka te OCH ta foto, så det var ju himla bra. Och morotskakan var för övrigt synnerligen god!

Det var absolut inte den enda fantastiska trädgården vi besökte! På en mindre skala så fanns ju t.ex. the Courts. "Liten, men naggande god" sägs det ju. Och det där med 'liten' ska man ju inte ta alltför bokstavligt, det var ju inte direkt en radhusträdgård vi pratar om. Det var blåregn och dammar och fruktträdgårdar och lite av varje faktiskt.

Och när man sett sig mätt på tulpaner och allt vad det var, ja då kunde man köpa en bok i deras second-handbokaffär - rentav få till en liten blind date! Till ett mycket rimligt pris dessutom.

På kvällen hade vi en liten date med drinkar och god mat på the Ivy. Vi var lite tidiga, så vi fick gå och fönstershoppa lite först. Kanske man skulle köpa sig en liten sommarhatt? Men sen fick vi komma in på restaurangen, det var fullpackat med rugbyfans som laddade upp inför kvällens match, så ljudnivån var hög. De troppade dock av ganska snart, så då kunde man konversera i normal ton igen, och det var ju bra. Bath förlorade sin match, men jag hoppas att alla supportrarna ändå haft en angenäm stund på the Ivy, så att kvällen inte var helt förspilld.

Maken och jag traskade runt lite på egen hand också - längs kanalen och genom Sydney garden och Henrietta garden - och sen råkade vi liksom bara snava inom St Marys churchyard. Det var som att hamna i en bok om en gömd och hemlig plats alldeles för sig själv. Man väntade bara att se ett stillsamt spöke glida runt längs gångarna medan det funderade på livets förgänglighet. Sen traskade vi tillbaka till Sue igen och utspisades på bästa sätt.

Det var inte direkt någon risk att vi skulle lida svältdöden direkt - på söndagen var det dags för afternoon tea på Whateley Manor. Det var precis så tjusigt som det låter, trädgårdarna var återigen fantastiskt vackra, och scones och snittar och kakor gick inte direkt av för hackor de heller. Enda abret var väl möjligen att det var dukat åt vårt sällskap vid soffor ute vid den öppna spisen i hallen, och soffbordet var av den där modellen som når en under knäna när man sitter ner, och man känner sig inte direkt elegant när man sitter dubbelvikt och mular i sig scones. Sen fick man liksom luta sig bakåt för att sconesen, för att inte tala om den clottade cremen, skulle få fri passage till magsäcken.

Så småningom var det ändå dags att åka hem igen. Fast först hann vi med en promenad inne Bath, där vi tittade på katedralen där vi stötte på en obelisk! Vi har ju en gång i tiden ränt runt i Rom och letat obelisker, så det var en liten bonus att hitta en brittisk sådan här. Sen besökte vi också en himla fin bokhandel. Inte nog med att de välkomnade hundar, man hann bara sticka näsan innanför dörren så ville de servera en kaffe så man kunde sitta där i soffan och titta i de böcker som man kanske blev sugen på att köpa. Maken hamnade vid avdelningen för historieböcker, och själv hamnade jag vid kokböckerna - som det kan gå! Inga böcker fick dock följa med hem den här gången, men Toppings vill jag besöka fler gånger! Och tänk om Loppan kunde följa med...

Fast det kanske inte vore så bra ändå när jag tänker efter - hos Sue finns det katter. Katter på soffbordet. Katter i trädgården. Katt i soffan - fast den var ganska tystlåten av sig. Emellanåt kom det även in andra katter som försåg sig av den framdukade kattbuffén. Ärligt talat tror jag att både Basil och Bertie tyckte det var ganska skönt när vi åkte hem, för de var av den bestämda uppfattningen att gästrummet var deras sovrum, och nu bodde det två stabila svenskar där. Man såg nästan hur de tänkte varje morgon att "herregud, har ni inget eget hem att hålla er i?!". Men nu är ordningen återställd och de kan fritt sova var de vill.

Och medan vi smörjde kråset med afternoon tea i England så spelade Pyret sin första fotbollsmatch! Och helt opartiskt så får jag säga att gulligare fotbollsspelare har jag sällan skådat.