Kinderägg?

 Nu är det verkligen höstigt! Rött, orange, gult och brunt när man traskar runt i Botan. Regnigt ibland och då blir man blöt. Det finns ett samband där. Men sen torkar man ju och tänker att det finns ändå allt det där som är så mysigt med hösten!

Man kan plocka kastanjer till exempel. Så gammal jag är så blir jag ändå glad av kastanjer. Blanka, runda, bruna och på något sätt gosiga - man måste verkligen vara en surkart för att inte känna hur man blir liksom 7 år inombords och bara vill plocka fickorna fulla. 

Sen är det ju åter dags för tända stearinljus inomhus, och hur snitsigt är det inte då att man kan kombinera det där med tänt-ljus-stämning med kastanjer? Genialiskt, jag vet. 

Två bra saker med hösten. Fast sen kom jag att tänka på det där med att alla goda ting är tre, ja lite som ett Kinderägg. Hmmm.... Lösningen var självklar. 

Det är extra mysigt att baka när det är lite höstigt utomhus, så då blev det brödbak och dessutom en sockerkaka med äpple ifrån trädgården. Nu kan ju Vän av Ordning påtala att det där det är ju två olika sorters bakverk, så blir det inte Fyra Goda Ting? På det kan jag bara svara att ovanstående petimeter kan hålla klaffen. Och, förresten, ju fler goda ting, desto bättre vill man väl ändå tro?

Triumfens ögonblick

 Det inföll i söndags. Idag är det inte söndag, idag är det tisdag. Maken ägnar sig åt att installera en ny dator, själv ägnar jag mig åt att ha höstens första rejäla förkylning. Vet inte vem av oss som lider mest.

Det har dock varit fina dagar här på sistone. Vi hängde med Grynet och Pyret i torsdags och pysslade ihop lurviga spindlar. Jag är inget fan av spindlar, jag tycker de är tämligen läskiga. Oberäkneliga och i deras världsplan ingår att skrämma skiten ur mig så fort de får en chans. Dessa spindlar var dock mer luddiga och liksom gulliga på något sätt, så de var ändå rätt ok får man säga. Dock finns inget som helst foto av dem, mest på grund av att mormor var lite disträ.

I fredags hängde vi med Kickan och Knyttet och ritade och läste godnattsaga och hade allmänt fredagsmysigt. Av detta finns heller inget foto.  Förmodligen beroende på disträ farmor.

I lördags, ja då blåste och regnade det som sjutton! Vågorna gick höga uppströms Nissan och träden vajade i blåsten medan regnet hällde ner. Vad gör man då? Jo man går ju hundpromenad vid havet, eftersom det ändå är något fantastiskt med elementens raseri. Ja, jag vet - nu är jag där igen och yrar om hur härligt det är att promenera vid havet. 

Innan vi hann dit hade vinden mojnat något, men regnet hällde ner lika entusiastiskt. Vi mötte inte en endaste fotgängare till på vår promenad, däremot en hel del veklingar som körde längs vägen i Grötvik för att också avnjuta ett blåsigt hav. Mesar. Av detta finns det dock ett litet foto som togs i all hast i blötan innan vi åkte hem och torkade.

Helgen bjöd också på några triumfartade ögonblick! Bland annat plockade vi ett flertal fina Karl Johan-svampar i Eketångaskogen. Jajamen. Inte bara en, utan flera! Plus några björksoppar, så nu har vi fyllt på i ladorna inför vintern minsann.

Sen var det ju i söndags dags för en nervkittlande batalj, eller "den sista striden" som Halmia själva benämnde det. Nu gällde det! Kunde man nu bara tvåla till serieledande Galtabäck rejält och om dessutom seriejumbon kunde spöa Tölö å sin sida, ja då fanns det ju ändå en chans att Halmia tog kvalplatsen till 2:an! Här krävdes all support, så maken och jag iklädde oss underställ, halsduk, regnjackor och knallade iväg till Örjans Vall. Det var nagelbitande nervöst! Själv tog jag mitt ansvar och hade hela tiden en strumpstickning uppe, jag tycker mig nämligen ha märkt att det går bättre för Halmia då. Det kan vara ren vidskepelse, men nu var inte tiden att tänka att "går det, så går det". Här gällde det att använda alla verktygen i lådan. 

Efter 8 minuter gjorde Halmia 1-0. Bra, men man kände sig ju ändå inte säker. I halvlek ledde de med 2-0, men eftersom vi varit med förr när de lett ganska stort och det sen ändå gått på tok var det ändå omåttligt spännande. Jag stickade som besatt och ta mig sjutton, Halmia vann med 3-0 OCH Vejby dängde till Tölö med 2-0. Vem hade kunnat ana detta? Rusiga av lycka trots att förkylningen börjat slå till knallade vi hem igen, och jag vill nog hävda att stickningen hjälpte till. Nu gäller det så småningom kvalmatch mot Staffanstorp, men det tar vi då. Just nu fröjdas vi åt att det mot alla odds ändå blev en härlig fotbollsupplevelse på Örjans Vall i regnet. Kaffet som jag köpte i pausen bidrog dock inte på något positivt sätt till upplevelsen får jag säga, men det var åtminstone varmt. Forza Halmia!

Mina domäner

Lägenheterna är förvisso bådas, ägs till lika stor andel. Det kommer kanske ändå inte som en större överraskning att det ändå känns lite som att vissa ytor är mer mina, och andra makens. Arbetsrummet här i Halmstad till exempel. Typiskt maken. Köken, såväl i Lund som i Halmstad? Nog mer att betrakta som mina domäner.

Det kan ha varit därför som maken såg lite lätt orolig ut när jag tittade ogillande omkring mig och sa "jag gillar inte färgen. Den känns gammal och trött och oinspirerande. Här kan man ju inte trivas". Observera att detta alltså gällde köket i Halmstad, köket i Lund är jag otroligt nöjd med, även nu flera år efter den stora renoveringen.

Nu hade vi ju sagt att det ska inte bli några större omändringar i Halmstadlägenheten, meningen här var ju att ta det lugnt och njuta av livet. Men kan man njuta av livet i ett kök som bäst kan beskrivas som skittvitt? Och dessutom lite nött smutsigt vitt.

Maken blev ängslig. Tänk om makan inte trivdes i köket och rentav slutade med allt det där som maken gillar; att laga mat och baka? Detta fick inte ske! Här måste det till åtgärder och det pronto.

Själva planläggningen och skåpen i sig var det ju inget fel på, så den första tanken var att enbart byta luckor. Alltså åkte vi till Ballingslövsbutiken, knallade in och sa att "goddag vad har ni för fina luckor som man blir glad och matlagningspeppad av?". Men tänk, då hade Ballingslöv för några år sedan tagit sig för att höja golvsockeln med ett par centimenter vilket fått till följd att dagens luckor passar inte på gårdagens skåp. Varför, begrep jag inte, men så var fallet.

Men kan man inte byta luckor, ja då kan man i alla fall byta färg på dem. Vi kontaktade målare som raskt kom och monterade ner alla luckorna och lådfronterna för att jag skulle få ett mer färgglatt kök. Vi talade om vad vi valt för färg och målaren såg lätt tvivlande ut, men tänkte väl att "jaja, kunden har alltid rätt, vill de ha det så, så är det ju de som får leva med det". 

Sen åkte vi vill Lund och efter en vecka eller så meddelade den glade målaren att jodå, nu var den nya färgen på plats och det blev fint! Han undrade rentav om de kunde få lägga ut en bild på deras hemsida?

Han skickade över några bilder och vi tittade lite förvånat och tveksamt på dem. Underskåpen såg absolut ut att ha fått rätt färg, men såg inte överskåpen liksom lite väl turkosa ut? Fast man vet ju att färger kan se rätt annorlunda ut på bild än i verkligheten, så vi fick väl avvakta tills vi sett luckorna live, så att säga.

Syrran och jag hade ju en inplanerad tripp så vi körde upp och knallade in i köket och väl där var det väldigt uppenbart att det var nog inte riktigt den färg vi tänkt oss. Färglatt och piggt, absolut. men inte rätt. Nu var frågan; ville vi ha kvar det turkosa eller inte? Det landade ändå i att förvisso gillar jag färg, men det här blev nog ändå lite väl bra även för mig. 

Vi skickade över en bild på tänkt färgprov tillsammans med turkos lucka till målaren, som höll med om att helt rätt såg det ju inte ut. Det visade sig att färgleverantören blandat ihop två siffror i färgkoden, så kan det gå. Misstag sker. Man vet ju hur det är; man sitter där och maler på med räta maskor när det visar sig att man skulle blandat in en eller annan avig maska eller rentav ett omslag. Lätt hänt.

Nu är i alla fall även ovanluckorna ommålade till allmän belåtenhet. Förvisso hade en fått en skada i lacken och är i skrivande stund på omlackering, men det låtsas vi inte om nu. Nu är vi bara väldigt nöjda med hur det blev. Maken har dragit en lättnadens suck och känner att det Stora Kökshotet är avvärjt. 

Mattan ska bytas ut så småningom också, man blir lite lätt skelögd av att de det gräsgröna i kombinationen med skåpsluckorna och väggfärgen. Allt i sinom tid. Det viktigaste är ju ändå åtgärdat. 

Vi fick faktiskt omlackerat även skåpsluckorna i badrummet när vi nu ändå var på gång. Jag är så nöjd; inte en vit skåpslucka vartän man ser i lägenheten. Hurra!

Nu när köket blev så inspirerande, ja då ville man ju laga mat såklart! (Puh! tänkte maken). - Svamp är gott! tänkte vi och for ut i svampskogen, där vi hittade inte mindre än 3 kantareller och en näve trattkantareller. Så ja, det fick drygas ut med lite annat, men mat blev det och friden och fröjden var stor.

Baka gick minsann också bra. Inte minst eftersom jag fick invigt den fina bakformen jag fått av Kickan och Knyttet i födelsedagspresent. 

Låt oss få det avklarat

På morgonpromenaden var det nästan så att man kunde ha behövt vantar på sig - avgjort kyligt. Kyligt, soligt och blåsigt. Vilket tyder på att nu, nu närmar sig hösten, denna fina årstid. 

Jag känner mina brister. Min tendens att varje höst utgjuta mig i långa litanior om höstens förträfflighet. Det krispiga, färgranna, klara och kalla. Men även det regniga, sitta-inne-och-sticka-och-dricka-te-mysiga. Folk gäspar förstulet.

Sedan vi skaffade vår halmstadslya så har jag fått ytterligare en hang-up; att lägga ut texten om hur härligt det är att vandra längs havet.

Så slog det mig; jag river helt enkelt av alltihop i ett och samma blogginlägg! Genialiskt, jag vet. Så utan vidare spisning kommer här ett inlägg om en höstpromenad längs havet. Två flugor i en och samma smäll.

Mina trogna vapendragare och medvandrare, maken och Loppan åkte med mig ut till havet. Det var svalt och det blåste så att håret vajade och skummet for upp längs stranden. Den strand som bara för några veckor sedan var knökfull av solstolar och badfolk, den var idag i stort sett helt öde. Ja förutom oss då.

Friska saltiga vindar rensade effektivt hjärnan från eventuella spindelväv och förvisso fick man hojta "va' sa du??" så fort någon sa något, men härligt var det. Loppan sa inte så mycket, hon sprang mest runt och jagade skummet.

Och det är ju en annan bra sak med att det är höst; hundar få vara på alla stränderna, inte bara de inofficiella badstränderna. Det tycker såväl Loppan som vi är en himla bra grej. 

När vi hade gått tillräckligt långt och allt det som eventuellt liknat någon form av frisyr hade blåst all världens väg, åkte vi hem och drack kaffe. 

Sådärja; nu var det avklarat. Lovsång till hösten och havspromenaderna.

Fast jag garanterar inte att det inte blir några fler utgjutelser i ämnet. 

 

 

 

Idrottsreportage

Maken är ju som bekant Halmian. Ett fotbollslag i en kanske inte alltför hög division, men som ändå ligger maken varmt om hjärtat. Det ligger dessutom Per Gessle varmt om hjärtat. Han sponsrar laget och på deras matchtröjor kan man läsa "Gessle 💖Halmia". Och det som är gott nog för Gessle, det är gott nog för mig. Dessutom är det ju så att jag minsann hjärtar maken, så vill han gå och titta på Halmia, ja då följer jag med. Även om jag nu fortfarande har synnerligen dimmiga begrepp om offside-regeln.

Det brukar ju vara så att när jag går och tittar, ja då vinner Halmia stort. Och nu, nu befinner sig laget i ett prekärt läge; trots att de enligt en mig närstående initierad rapportör som följer dem på alla medier som tänkas kan, spelat bra så har de förlorat de senaste matcherna, eller i alla fall bara spelat oavgjort trots sin överlägsenhet. 

Nu skulle de möta Tölö som ligger ungefär som de i serien och som slåss om att kunna kvala till en högre division. Målet var helt klart; Tölö måste tvålas till, och det rejält! Eftersom vi befinner oss i Halmstad när denna batalj utspelades så var uppdraget klart. Jag måste gå på match och utöva min magi, som mest verkar bestå i att jag sitter där med min stickning, låter maken informera mig om alla intrikata detaljer på plan och med jämna mellanrum så muttrar jag något förklenande om domaren som på det mest flagranta sätt lät Tölianerna komma undan med himmelskriande brott mot fotbollsreglerna. 

Till att börja med flöt allt på enligt plan. Halmianerna dominerade och rätt vad det var så trillade det in ett mål. 1-0 till Halmia. Vi nickade belåtet och jag stickade vidare. Men sen började de illsluta Tölianerna att liksom spotta upp sig och ta sig för att ta upp spelat på Halmias planhalva! Ja, man baxnar. Här kommer de som gäster till Halmstad och beter sig på detta sätt. Usch. 

Vid halvtid stod det ändå 1-0 och vi tänkte att det går nog vägen ändå. Sen började skymningen falla och det blev lite mörkare så jag stoppade undan stickningen och tittade lite mer aktivt, så att säga. Och tänk, då gjorde Tölö 1-1! Matchen böljade fram och tillbaka och maken började räkna minuter. Oavgjort kunde ändå funka. Oroväckande nog började Halmia bete sig som yra höns på plan så jag tänkte att här gäller det att gå tillbaka till plan 1A. Stickningen kom fram igen och till att börja med så verkade ulltrådarnas magi göra sig gällande. Halmia hade en jättemålchans bara någon minut före full tid, och det hördes ett kollektivt jämmerrop när bolluslingen smet precis utanför.

Och sen, i 90:e minuten, ja då tofflade Tölö in 2-1 (säkerligen var det egentligen offside tror jag, utan att fortfarande ha en faktiskt kunskap om vad detta innebär). Då var det roliga slut och vi vandrade vemodigt tillbaka hem till Loppan som är komplett ointresserad av fotboll.

Fotot är taget precis före matchstart när lagen hälsar på varandra. Sedan fanns det inten större anledning att fotografera.

Nu är det här inte något live-reportage, egentligen heller inte rykande aktuellt. Matchen gick av staplen i fredags kväll, men det tar ett tag att slicka såren och komma igen. Men komma igen, det gör vi, för såklart 💖vi fortfarande Halmia. Fattas bara annat. 

 

Besegrad av en Schweinelachsschnitzel

 Och det kan man ju förstå, det går ju knappt att uttala! Men nu lämnar vi schweinet åt sitt öde och börjar från början. Maken fyllde i början av året ett antal tämligen jämna år. För ett decennium sedan fyllde han också ett antal jämna år, fast färre då. Då utlovade jag i present att vi skulle gå på Operan i Stockholm och bo på Grand Hotel. Utmärkt present! tyckte maken. Enda lilla abret är väl att det inte blivit av riktigt, vilket maken på ett något småförargligt sätt informerat mig om lite då och då. Men den som väntar på något gott....väntar uppenbarligen ibland förgäves. Så inte i år! I år är mitt samvete rent som snö. Maken blev utlovad en resa till Rügen, lite spa, god mat och gott vin och fint väder. Ja, det där sista kan man ju aldrig lova säkert, men jag tar skamlöst åt mig äran att vi faktiskt hade strålande sol. I alla fall mestadels.

I arla morgonstund gav vi oss av mot Trelleborg och färjan till Rostock. Det hade ju förvisso varit mer smidigt att åka till Sassnitz, men den destinationen kan man uppenbarligen inte längre åka till från Sverige. Nåja, Rostock var väl ett helt ok alternativ. 

Färjeresan var väl inte direkt upphetsande, men vädret var, som sagt, strålande och Möns Klint lyste i bakgrunden. 

Jag hade bokat ett hotell i Sellin, en gammal badort på Rügen. På nätet såg det väldigt trevligt ut, men man vet ju hur det är med foton på en website - man kan få det mesta att se tjusigt ut. Dock kunde jag andas ut när vi körde in på Wilhelmstrasse; vackra vita hotell på båda sidor av gatan, lummiga gröna träd och havet i bakgrunden. 

Efter att ha packat upp gick vi en promenad bort till havet och ut på piren, innan det blev dags för ett dopp i takpoolen innan vi knallade ner för en 3-rätters i finmatsalen. Den finns dock inte med på bild för jag var fullt upptagen med att njuta av hummer, lammrygg och blåbärspannacotta med tillhörande delikata viner. Man måste prioritera. Det finns tillfällen när man har tid att fotografera, andra när man bara ska vara i nuet.

Efter en god natts sömn blev det frukost ute i solen. Och jag lovar, jag åt lite nyttigare saker innan jag kastade mig över kakor och prosecco. Lite får man ändå rycka i det sunda förnuftet. 

Sen gav vi oss iväg på upptäcktsfärd. Först åkte vi till Prora, man har ju hört talas om nazisternas betongklump vid havet (och inom parantes sedan, vilket hav och strand!). Numera är det inte så mycket betongklump över det hela, det mesta verkar ha renoverats till tjusiga lägenheter. Klart man fortfarande vill bo nära en så vacker strand! Någon liten ruffighet hittade vi dock innan vi begav oss tillbaka till bilen.

Nu ville vi åka och titta på den enorma kalkklippan Königsstuhl. Den ligger djupt inne i ett naturreservat, så man fick parkera 3 km därifrån och sedan gå eller ta bussen. Med mina knän och terrängen i åtanke fick det bli bussen till det facila priset av 350 kr. Dock för båda två, och då var inträdet inräknat för att komma ut på Skywalk, som var en konstruktion upphängd i vajrar. Alltså, så vackert! 

Sista stoppet för dagen blev i Putbus, även kallad Den Vita Staden, eller Rosornas stad. Ja, jo, vitt var det och rosor såg vi, men det var tämligen dött och stängt överallt, och det enda caféet vi hittade där vi skulle fylla på energinvåerna hade en service som i bästa fall kan kallas undermålig. Nåja, jag fick fotograferat en ros och vi tittade på Putbus Circus, som byggts med the Circus i Bath som förebild - och det är ju ändå lite roligt! Vi övergav Putbus och åkte tillbaka och simmade i takpoolen i stället innan vi gick ut och åt fisk. 

Morgonen därpå var det faktiskt inte strålande sol, men vad gjorde det? Jag hade bokat massage till oss båda och sedan tog vi det lugnt i och vid inomhuspoolen. Sämre kunde man haft det. 

Sen spruttade dock vädret upp sig igen, så vi kunde gå på promenad. Klart vi ville gå vid vattnet! Vi knallade ner till havet och gick sedan upp på Hochuferweg, När man väl tagit sig upp (det där "hoch" fanns inte med i namnet utan anledning) såg man kanske inte så mycket av vattnet. Pga rasrisk fick man inte gå för nära kanten, men det gjorde inget för det var vackert ändå. Jag pekade ut riktningen för maken när jag tyckte att han var väl långt ut, och han rättade snällt in sig i ledet igen.

Dagen därpå var det dags för mer sightseeing. En eller annan kyrka eller medeltida hus vill ju ändå till för en optimal semester. Vi åkte till Greifswald först där vi inledde med att ta en tur inom Mariakyrkan. Sedan gick vi bort till Alte Markt och tittade oss omkring. Vackert och med trevliga kaféer, men det var lite tidigt för en fika så vi behärskade oss. 

Efter att maken mycket kompetent läst kartan gick vi och tittade på Nicolaikirche, som var vackrare utanpå än inuti, tyckte i alla fall jag, och sedan passade vi på att titta på universitetshuset också. Lika bra att passa på, vem vet när man kommer tillbaka till Greifswald nästa gång? 

- Nu vill jag verkligen ha fika! sa jag bestämt till maken, så då tog vi oss till Stralsund som också har en Alte Markt och en Nicolaikirche. Samt ett medeltida rådhus som vi kunde beskåda när vi satt där på Alte Markt och slevade i oss en Schwedenbecher och en cappucino. 

Styrkta av kaffe, vaniljglass och ägglikör strosade vi sedan runt och utforskade omgivningen som inte gick av för hackor. 

Sedan blev det dags att ta sig tillbaka till Sellin i lagom takt, med en paus för att låta der Rasende Roland tuffa förbi. 

Sista kvällen tänkte vi äta ute på piren. Väldigt atmosfärrikt och rustikt och bra på alla sätt och vis. Och det var där som mina och Schweinelachsschnitzelns vägar korsades och den drog längsta strået gentemot mina divertiklar. Glupskheten blev mitt fall. Nu är vi hemma igen sedan några dagar och efter fasta och mer modest diet mår jag bättre igen.

Maken och jag, vi är helt överens om att vi hade några helt fantastiska dagar på Rügen! Dit åker vi gärna igen. 

Lite självbelåtet vill jag också påtala att den här gången då behövde inte maken vänta förgäves på den utlovade jubileumspresenten.