Kan man lita på vetenskapen?

Detta är ju en blogg med ambitioner; den vill ju vara lite allmänbildande men absolut inte besserwissrig. Finns det något värre än besserwissrar som lägger ut texten om ditten och datten för folk som är desperat ointresserade? Nu tänker jag ju i och för sig göra just det, lägga ut texten alltså, men fördelen för de som möjligen läser här är ju att man ohämmat kan gäspa där i all anonymitet bakom skärmen och rentav trycka bort inlägget.

Alltså; här kommer nu en himmelsskriande upptäckt om Linné, samtidigt som vi blandar in lite latin i det hela. Latin piggar ju alltid upp, ja om man nu inte sitter och har salstenta i ämnet vilket hände undertecknad då någon gång i forntiden.

Tillbaks till Linné. Jag lämnade ju en rysansvärd cliffhanger i förra inlägget och tänkte väl ganska snart upplysa en andlöst väntande publik vad saken gällde. Sedan blandade sig ett litet virus i spelet och Linné fick helt enkelt vänta på sin tur.

Oj, vad jag sitter här och babblar utan att komma igång, nej nu får jag ta till det gamla litterära knepet och helt enkelt kasta mig in medias res. När man traskar runt i Halmstad stöter man på diverse soptunnor som alla är prydda med fågelbilder och mer eller mindre artiga rubriker, som till exempel det tämligen ampra Håll truten, truten! eller det något mer neutrala Slutskrattat! Halmstad ligger ju som bekant (? - det är väl inte bara jag som är en geografisk idiot? Väl??) vid havet, och då har man sjöfåglar i rika mängder. Trutar och måsar och skarvar och allt vad det är som alla gärna ägnar sig åt att dra ut skräp från soptunnor utan att bemöda sig om att lägga tillbaka det när det väl är genomrotat. Alltså har staden investerat i mer fågelinbrottssäkra tunnor.

När Pyret var uppe förra veckan så började vi diskutera om en skrattmås verkligen skrattar? Maken (äras den som äras bör) kastade sig över sin mobil och läste förbluffat att näe, trots att pippins latinska namn är Chroicocephalus ridibundus så skrattar den inte alls. Den har ett skränigt läte "krii-arr", vilket möjligen kan passera som något skrattliknande hos någon med svårartad laryngit. Så varför, o varför, käre Linné fann du för gott att kalla denna pippifågel såväl ridibundus som skrattmås? Va? Var du helt kokobäng?

Och nu, nu kommer det folkbildande;  skrattmåsen häckade inte i Sverige på 1700-talet, vilket ju faktiskt Linné gjorde. Nix, han förlitade sig en snubbe vid namn Brisson som beskrev en liknande fågel, nämligen Gavis ridibunda. Men om jag förstått det hela rätt så beskrev den här Brisson utseendemässigt en helt annan fågel, nämligen Larus atricilla, vilket, som vi ju alla vet är den sotvingade måsen. Och denna fågel, den heter på engelska Laughing gull därför att (tada!!!) den har ett skrattande läte.

Av detta lär man sig att man måste vara noga med sina källor. Men nu heter den här fågel skrattmås oavsett hur den än låter och idag stötte Loppan och jag på just en sådan pippifågel på morgonpromenaden.  

Jag inser att den kanske inte syns så himla väl på fotot ovan, så eftersom Loppan och jag vill vara helt transparenta i vårt vetenskapliga rapporterande och inte slänger in en bild på random fågel hur som helst och försöker slå i er att detta, det är minsann en skrattmås, så gick vi försiktigt närmare för att få en tydligare bild. Voila!

Skrattmåsten gav oss en förtörnad blick och drog sin kos, utan att ge ifrån sig det allra minsta lilla krii-arr. Loppan och jag, vi gick hem igen. 

Badliv, annat liv och vetenskapliga undersökningar

Sommaren är liksom lite ryckvis - ena dagen strålande sol och varmt, andra dagen hällregn. Men när det är varmt och soligt, ja då får man ta sig till havet! Ena dagen packar man Loppan i cykelvagnen och cyklar ner till Västra stranden i blåsten och traskar längs havet för att sedan avsluta med en fika. 

Det var ju nog så bra, att vandra vid havet med Loppan , dricka kaffe och äta brownie det är ju aldrig fel. Men när det nu faktiskt blev badväder, ja då vill man ju utnyttja det också. Fast då fick Loppan stanna hemma. Dels för att hundar inte får vara på offentliga badstränder under sommarmånaderna, dels för att det blev för varmt för henne. Maken och jag som ju faktiskt får befinna oss på offentliga badstränder, vi gav oss dock iväg till Frösakull. Vi var ju inte direkt ensamma om idén, men om man inte försökte få en p-plats vid Tylösand så gick det bra. Inte mindre än två dopp blev det innan vi åkte hem till Loppan igen, fulla av havsluft, sand och sol.

På kvällen, ja då var det annat liv! Hearts Festival drog igång i Norre Katts park och det var tjo och tjim och klackarna i taket. Längs med Nissastrand satt folk och picknickade och lyssnade på Halmstadpärlor utan att ens behöva betala inträde. Själva knallade vi upp på Bastionen, självaste Katten som är en himmelsskriande ful betongklump - men för en gångs skull var det faktiskt folkliv däruppe och Loppan och vi stod en bra stund och lyssnade på gamla Gyllene Tider-låtar tillsammans med alla andra innan vi knallade hem i sommarskymningen igen. 

Dagen därpå kom Pyret på besök! Nu när hon äntligen fått rejäl dundermedicin var hon tillräckligt frisk och kunde vara några dagar hos mormor och morfar och Loppan. 

Vi gjorde ett försök med havsbad igen, men tänk, just då skulle det såklart börja småregna så Pyret avstod från bad, medan mormor och morfar ändå hivade sig i havet. Var man redan blöt så kunde man ju ändå bli det rejält.

Vi hade några fina dagar där vi, när vi inte badade ägnade oss åt annat. Rita gjorde vi en hel del. Mormor fick storstryk i Yatzy - men å andra sidan besegrade mormor både Pyret och morfar i minigolf. Då blev mormor omåttligt mallig.

När det är sommar är det vissa saker som kanske är viktigare än vid andra tillfällen. Äta glass till exempel. Alltså åt vi glass både vid Österskans i blåsten och på Hallandsgården, där det inte bara blåste utan regnade också, så då tog vi oss inomhus. Sen kan det hända att det blev lite glass hemma i lägenheten också, man vill ju inte riskera att glasskvoten inte uppfylls.

När det inte regnade uppe på Galgberget så passade Pyret och jag på att knalla upp i utsiktstornet för att titta på Halmstad lite grann från ovan. Morfar och Loppan stannade nere på fast mark, men då kunde de ju fotografera mormor uppe i utsiktstornet, medan mormor därefter fotograferade Pyret uppe i tornet. Sen flåsade vi oss ner för alla trappstegen igen, och då blev mormor så trött att hon höll på att fortsätta ner i källaren och det hade ju varit onödigt, för då hade hon fått gå upp igen. Dock räddades jag av några andra besökare som vänligt pekade på dörren och sa att "utgången är här".

Det var dock inte färdigbadat. Loppan kunde behöva ett litet sommarbad och då var det ju himla bra att ha en medhjälpare. Man kan inte påstå att Loppan tyckte att det var en av mattes bästa idéer, men hon fann sig rätt snällt i att bli schamponerad och duschad. Fast sedan hämnades hon genom att omsorgsfullt skaka av sig så mycket vatten hon kunde på oss. 

Pyret och jag genomförde också ett vetenskapligt experiment. "Vad tycker Loppan bäst om mormor, frolic eller skinka?" undrade Pyret en dag. Inom parantes sagt tycker Pyret att mormor skämmer bort Loppan, vilket hon har synnerligen rätt i. När jag sa att jag faktiskt inte visste så genomförde vi ett experiment enligt vetenskapliga principer. Mormor höll Loppan medan Pyret placerade ut en frolic och en skinkbit på behörigt avstånd från varandra. Och sen var det ju bara att släppa loss forskningsobjektet och avläsa resultatet. 

Vad resultatet blev? Skinkan vann tveklöst. Kan ju vara bra att veta. 

På tal om vetenskap, så kan vi nu informera om att Linné, han hade minsann fel! Det vet numera såväl Pyret som vi, men det får nog bli ett annat inlägg om denna fadäs. 

Sommartider, hej, hej

Är man nu i Halmstad så ska man såklart citera Gyllene Tider - och vad passar väl bättre än just Sommartider, hej hej nu när det faktiskt är sommartider. Häromveckan fick vi gå på skolavslutning i Lund och nu fick vi gå på sommarfest på Kickan och Knyttets förskola. Solen sken, flaggorna vajade (ja det var mer än flaggorna som vajade i blåsten som fick tårttallrikarna att fara som konfetti över trädgården), det var tipsrunda, sång, dans och tårtkalas!

Svärdottern och jag fick samma briljanta idé; att ta ett fint foto på flickorna framför Glad Sommar-skylten. Men det ska jag säga att då fick man vara snabb som en iller, för att fånga två spralliga flickor på bild där de a) står still, b) tittar på fotografen, ja det är inte det lättaste! 

Till slut lyckades svärdottern, men så är hon ju också betydligt yngre och har mer vältrimmade och ungdomliga hjärnsynapser.

På tal om ungdom så har vi faktiskt inga småbarn i familjen längre, nej för i veckan fyllde ju Knyttet hela 2 år! Farfar, Loppan och jag hämtade på förskolan och sen bjöds vi på födelsedagskvällsmat där jubilaren stod för menyn; pannkakor och tårta. Inte illa en helt vanlig tisdag! 

Innan dess var det paketutdelning; Knyttet fick en rosa sparkcykel och en fin prinsessklänning. Även Kickan fick en fin Elsaklänning. Farmor kände sig definitivt under-dressed och fick inte komma med på bild. Med sådan elegans kan man ju inte konkurrera! 

Nu kan man med visst fog undra om jag inte gjort annat i veckan än käkat tårta och gått på festligheter? Men det har jag faktiskt gjort, jag har till exempel broderat på Hemslöjdens sommarbroderi, vilket enligt beskrivningen är en börs. 

Jag började på det redan när Grynet var på besök i Halmstad och hon tyckte att det blir ju en himla stor börs, det där! Jag är benägen att hålla med, men vi enades om att den kanske var dimensionerad för sådana där kopparplåtspengar man hade förr, när man knipsade av en liten lagom bit när man knallade in i en butik för att köpa lite frolic till sin hund? 

Men vill man verkligen ha vassa kopparplåtar i sin handbroderade börs? Va? Tveksamt känner jag. Så själv röstar jag för att ha lite sticktillbehör i den, markörer och sånt, medan Grynet tyckte att jag kan använda den som necessär. Vi får väl se när den blir färdig. Börs lär den dock inte bli. Egentligen svindlar ju tanken när man tänker på att man gått från att kånka runt på stora kopparplåtar till att swisha lagom belopp när man handlat något. Fast jag tror ju att man hade bättre känsla för pengars värde när man handgripligen skulle kånka runt på dem, och de inte bara var ett läte i ens mobil. 

Midsommarhelg

Det blev en sån där midsommarhelg som det ska vara - men inte alltid är. Otaliga är väl de midsomrar där man frusit sig blå om benen samtidigt som man envisats med att sitta ute i sommarklänning fast det hade varit mer på sin plats med thermoställ. Så icke i år. Det var blå himmel, strålande sol, finklädda flickor som inte var det minsta blåfrusna och små grodor som var så lustiga att se som allra helst. Allra lustigast var måhända farmorsgrodan som inte alls har någon som helst fallenhet eller begåvning för att dansa som en groda.

Men innan vi kom till vare sig grodor eller musikanter från Skaraborg så var det flaggtåg och gitarrmusik och sen träffade vi Kickan och Knyttet som var väldigt sommarfina i klänningar och blomkransar. Loppan blev väldigt glad över att träffa flickorna, men eftersom hon inte fått någon blomsterkrans vägrade hon att dansa. Maken och sonen smet också undan dansen, men flickorna, deras mamma och farmor gjorde sitt bästa i alla turer och låtsades spela basfiol och flöjt och dansa andra hållet och vara grodor och allt som hör till.

Sen åkte vi hem till flickorna där det cyklades utan stödhjul så att det stod härliga till, och efter all denna motion smakade det sedan väldigt gott med grillat, jordgubbar och glass - precis som det hör till en midsommarafton! Vi tänkte också tillbaka på midsommarafton för två år sedan när Knyttet gjorde sin entré på midsommardagens morgon - och nu susar hon runt på sin cykel som ett lintotts-jehu!

Den här midsommardagen fick vi inte möta ett sprillans nytt litet barnbarn. Däremot fick jag invigt min sprillans nya kavel när jag bakade bröd. Inte lika omvälvande på långa vägar, men det blev ändå gott. Om det var kavelns förtjänst vill jag dock låta vara osagt. 

Nu har vädret slagit om, temperaturen har sjunkit rejält och det utlovas regn. Men minnet från denna midsommarhelg är ändå väldigt soligt och fint. 

 

Sommarlov!

 Ja, inte för maken och mig. Ånej. Vi får minsann inga sommarlov längre. Å andra sidan så kan man ju också se det som att vi har ett enda långt lov oavsett årstid. Men Grynet och Pyret har fått sommarlov! Först var vi alla i Allhelgonakyrkan och lyssnade när alla barnen sjöng så att taket lyfte! Solen sken och sommarlovskänslan sprutade som champagne. Sedan hämtade vi flickorna, fast först tog vi de traditionella familjebilderna i trädgården när vi väl fått alla på plats.

Med eller utan åsneöron. 

Det blev utelunch på Botulfsplatsen, glass och sen grillade vi med mamma och pappa i trädgården (när jag läste igenom den här meningen kom jag på att om jag glömt prepositionen så hade det ju blivit mer som en skräckroman med kannibalistiska inslag, men lugn, bara lugn - alla överlevde grillningen), innan Pyret somnade i fåtöljen efter en lång dag. Tyvärr visade det sig att det nog inte bara var trötthet efter sång och glass och mat och lek, utan Pyret däckades av ett ovanligt illvilligt virus. Så tyvärr kunde inte hon följa med när vi åkte upp till Halmstad på söndagen. Vi saknade henne!

Söndagen var varm så vi tänkte att nu skulle vi begå årets badpremiär! Inom mig tänkte jag att det nog ändå skulle vara rätt kallt i vattnet, men där bedrog jag mig. Det var alldeles härligt ljummet så vi badade allihop, Grynet och Kickan och morfarfar och morfarmor. Knyttet nöjde sig med att gräva i sanden men var glad ändå och jag tror att Knyttets pappa var rätt nöjd med att hålla henne sällskap utan att behöva kasta sig i böljan blå. Man fick gå ett tag innan man kunde kasta sig i böljan, för det är lite långgrunt vid Vita Bandet, men  lite lagom djupt blev det ändå efter ett tag.

Sen åkte vi hem och lagade kvällsmat. Eller rättare sagt; vissa lagade kvällsmat. Men nu ska jag inte sitta här och vara förarglig, för det var alls inte så att det enbart var undertecknad som rasslade runt i köket. Nix, har man Grynet på besök så lider man inte brist på goda hembakade kakor. Hon bakade såväl brysselkex som ökensand och det är nog jämnt skägg mellan vilka som var godast. Och förresten, inte måste man rangordna när båda sorterna smakade jättebra! Väldigt lyxigt att ha en mästerbagare på besök måste jag säga. 

Vi hade fina dagar! Varje dag inleddes med ett besök på biblioteket som ju ligger ca 4 minuters promenad från lägenheten. Mycket praktiskt när man har en bokslukare på besök! Loppan skulle promeneras och det var också lyxigt att ha en personlig koppelhållare med sig. Själv kunde jag bara spankulera bredvid utan att behöva anstränga mig. Sånt måste ju förevigas. Så jag fotograferade Grynet och maken fotograferade mig som fotograferade Grynet. Loppan vägrade att dras med i den allmänna fotohysterin.

En dag åkte vi till Varbergs fästning och tittade på såväl Bockstensmannen som kulknappen. Grynet är ju mycket historieintresserad så hon gick med liv och lust upp i det hela, men hyste en viss skepsis mot att det verkligen var den knappen som tog kål på Karl XII - och det kan man ju såklart inte veta säkert. Men att Bockstensmannen är bockstensmannen, det vet man i alla fall! Även om man nu tror att han kanske inte var rödblond utan snarare brunhårig?! Ja jag vet, man baxnar. Nu får man skriva om i historieböckerna. 

Uppe på bastionerna blåste det friskt, men man hade en fin utsikt över Varberg. 

Andra dagar traskade vi runt i Halmstad, vi spelade minigolf och mormor vann! Jajamensan. Det firade vi med glass. Vi hade förmodligen ätit glass ändå, men nu fanns det ju ännu mer anledning att fira. Tyckte mormor. Snigelofonen tittade vi också på. Den spelade så vackert för oss, och undra på det när själva "snigeln" faktiskt kom från Lund? Det bästa av två världar.

Vi har också pratat rövarspråk. Maken och jag introducerade nämligen Mästerdetektiven Kalle Blomkvist från 1957 (?) för Grynet, och tänk, trots att den är i svartvitt så höll den än. Det var så spännande att Grynet dök ner under filten med jämna mellanrum. Men sen har vi trallat kokalolasos-fofinontot så att det stått härliga till. Och kommit på att Loppan ju då heter Lolapoppopanon, vilket Loppan vägrade att lyssna till. 

Men nu är det så tyst och tomt här i lägenheten, för igår kom en lite blek men feberfri Pyret tillsammans med sin pappa och hämtade hem Grynet. Fast först hann vi med en kort sväng på en mycket blåsig strand, lite lekplatsbesök och en glass till. Klart att man ska äta glass när det är sommarlov! 

 Det var så skönt att träffa Pyret igen! Och nu ser vi fram emot att hon kommer och hälsar på mormor och morfar några dagar längre fram i sommar. Då lär det nog bli en glass till...oavsett vem som vinner i minigolf.

Vi har helt enkelt haft det kokalolasos-fofinontot!