På morgonpromenaden var det nästan så att man kunde ha behövt vantar på sig - avgjort kyligt. Kyligt, soligt och blåsigt. Vilket tyder på att nu, nu närmar sig hösten, denna fina årstid.
Jag känner mina brister. Min tendens att varje höst utgjuta mig i långa litanior om höstens förträfflighet. Det krispiga, färgranna, klara och kalla. Men även det regniga, sitta-inne-och-sticka-och-dricka-te-mysiga. Folk gäspar förstulet.
Sedan vi skaffade vår halmstadslya så har jag fått ytterligare en hang-up; att lägga ut texten om hur härligt det är att vandra längs havet.
Så slog det mig; jag river helt enkelt av alltihop i ett och samma blogginlägg! Genialiskt, jag vet. Så utan vidare spisning kommer här ett inlägg om en höstpromenad längs havet. Två flugor i en och samma smäll.
Mina trogna vapendragare och medvandrare, maken och Loppan åkte med mig ut till havet. Det var svalt och det blåste så att håret vajade och skummet for upp längs stranden. Den strand som bara för några veckor sedan var knökfull av solstolar och badfolk, den var idag i stort sett helt öde. Ja förutom oss då.
Friska saltiga vindar rensade effektivt hjärnan från eventuella spindelväv och förvisso fick man hojta "va' sa du??" så fort någon sa något, men härligt var det. Loppan sa inte så mycket, hon sprang mest runt och jagade skummet.
Och det är ju en annan bra sak med att det är höst; hundar få vara på alla stränderna, inte bara de inofficiella badstränderna. Det tycker såväl Loppan som vi är en himla bra grej.
När vi hade gått tillräckligt långt och allt det som eventuellt liknat någon form av frisyr hade blåst all världens väg, åkte vi hem och drack kaffe.
Sådärja; nu var det avklarat. Lovsång till hösten och havspromenaderna.
Fast jag garanterar inte att det inte blir några fler utgjutelser i ämnet.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.