Strandliv

När man minst anar det kommer man till insikten att det genetiska arvet, det väger tyngre än man trott. I all synnerhet när man kom i tonåren så var man ju helt övertygad om att man var en tämligen unik person, ja inte i unik i betydelsen att man var en sån som  gjorde succé på Metropolitan eller kom på en livsavgörande vetenskaplig upptäckt, utan snarare i mer modest betydelse; man var i alla fall inte lik sina föräldrar. Sånt är mycket viktigt när man är lite pubertal. Sen lever man väl kvar i den tron utan att fundera närmare över det. Ja, jo, man inser att man helt plötsligt är som sin mamma som  gillade allt slags handarbete, men sånt, det är ju bara trevligt. Inget att få ångest över.

Men när det gäller det där med strandliv alltså... jag är uppväxt i lägenhet med föräldrar som så fort det blev sommar drog iväg till stranden för en heldag där. Detta innebar en väl inarbetad logistik. Det packades såväl lunchmackor som kaffe och kakor till eftermiddagen. Det var filtar och luftmadrasser och pump och vindskydd och böcker och spelkort och badrockar och baddräkter i parti och minut. Och badmössor i gummi som gjorde att man såg ut som en liten skallig skalbagge som guppade runt i vattnet. 

Jag tänker ibland att det var en himla massa arbete för mamma, för vem var det som gjorde alla de där mackorna och bullarna och packade ner och packade upp? Men mamma, såväl som pappa, älskade solen och att ligga där på en solsäng och läsa. Ja just det, solstolar skulle ju också med. Emellanåt tänker jag att de som planerar ett fältslag kunde ha lärt sig ett och annat av min mamma. Gillade jag det? Not so much. Jag gillar inte att ligga i solen. Läsa? Jo, men det gjorde man bekvämare hemma. Jag var en liten tunn speta som frös i vattnet, som i Skåne nästan alltid är långgrunt och kallt. Men då, på 60-talet, då gjorde man som mamma och pappa sa. I alla fall som mamma sa i min familj. Det är inte det att jag inte gillade att åka till stranden och bada, men hela dagen?

Sen träffade jag maken. Maken är uppväxt vid havet men hans attityd till det där med att bada är att man hängde med sina kompisar och badade lite och gjorde som man ville. Möjligen var lite mellanöl iblandat också, då på 70-talet. Det var inte så mycket fältslag över det  hela, utan mer att man grabbade tag i en handduk, ett par badbrallor och drog iväg på sin moped.

Och sen har vi väl gjort så. Det var väl lite mer planerat när barnen var små, men i alla fall betydligt mindre attiraljer än under min uppväxt. Och när maken och jag på senare år bara har oss själva att ta hänsyn till har vi kört på det där handduksstuket, möjligen har vi haft en bok med oss. Vi har egentligen inte levt särskilt mycket strandliv alls.

Men så kom ju Halmstad in i bilden. Halmstad med sina fantastiska stränder. Och nu en solig och varm  sommar... helt plötsligt så smyger sig den ena prylen efter den andra in. Det började lite oskyldigt med en strandfilt som är plastad på undersidan. (Mamma hade med filtar där man lade juldukar i plast under för att skydda mot något, oklart vad). Sen såg vi oss omkring och insåg att de flesta kör med brassestol... och det såg ju onekligen mer bekvämt ut att sitta och läsa i en sån. Helt plötsligt kändes det väldigt vettigt att inhandla två stycken brassestolar.

Och om man då ändå sitter där så kan man ju ha med sig en lunchmacka och lite kall saft. Sjön suger ju ändå. Och är det varmt så är det viktigt med vätskepåfyllning.

Ska jag vara helt ärlig så är det också så att vi igår när vi körde hem från stranden, så åkte vi och köpte ett litet strandparasoll... det är ju ändå skönt med skugga... Fast nu känner jag att that's it. Inga vindskydd. Inga badmössor. Inga spelkort. Och inga heldagar heller på stranden. En timme eller två, det räcker så bra, säger jag strängt till Det Genetiska Arvet. 

Maken muttrade något om att eventuellt köpa såna där överdimensionerade tvättnypor så att man kan nypa fast handduken på brassestolen. Jaja, vi får se.

Sen, efter ett par dopp och en lagom lång stund, då åker vi hem till Loppan igen. Parkerar oss på balkongen och blandar en Aperol Spritz. Och det, det gjorde inte mina föräldrar. Så helt lik dem är man väl ändå inte.