Det är inte så att det här är en nedräkning, även om man med visst fog kan hävda att hela livet är en nedräkning mot the Big Bang, om man nu ska vara lite filosofisk av sig. Fast det låter ju lite dystert, och detta inlägg är inte det minsta behäftat med dysterkvisteri!
Den 22 maj 1976, alltså på dagen 50 år sedan, träffade jag maken för allra första gången. Ett halvt århundrade - tanken svindlar onekligen. Själv pluggade jag engelska, och maken, som på den tiden inte begrep bättre, läste ekonomi. Vi var ett tajt litet gäng i vår engelskagrupp och en av makens halmstadskompisar ingick i den, så när vi avslutade en veckas tentaperiod med en tentafest denna dag, ja då halkade maken med in på festen på ett bananskal. Nu finns inte maken med på den här bilden, men jag vet att jag har något foto hemma i Lund, så jag får nog editera det här inlägget någon gång nästa vecka, så att även maken får vara med på bild.
Vi inledde med picknick och sen blev det lekar och så gick vi ut på nation och dansade som om det inte fanns någon morgondag. En del alkohol och cigaretter fanns nog också med i bilden. Maria och jag (det är vi som har blåvita hemsydda skjortor på oss), vi hade grundat med gräddtårta tidigare på dagen för vi hade läst att alkoholen inte så lätt togs upp i kroppen då. Detta kan vara en skröna, för jag vill minnas att dagen efter var just det; rätt mycket dagen efter.
Det var inte så att maken och jag blev ihop den här dagen, även om vi hade trevligt tillsammans, det skedde inte förrän i september när vi hade en återträffsfest dit maken också hade prånglat med sig. Då slog det till och det rejält ändå, och sen har det bara tuffat på. Som tur är.
Ett år senare, fast då den 21 maj, ja då förlovade vi oss. Jag var 20 år gammal och maken, som på den tiden inte var maken, men som denna dag uppgraderades till fästman, han var 22. Mogna och vuxna med andra ord. Jag hade en tenta två dagar senare (ständigt dessa tentor!). Men det kan väl vara så att plugg inte helt och hållet prioriterades när man gick i förlovningstankar så det blev faktiskt så att det var den enda tenta jag misslyckades på när jag krånglade in mig i en av Shakespeares sonetter till den milda grad att jag inte hittade ut. Så det fick bli omtenta och då var Shakespeare och jag mer i synk så att säga. Och vad gjorde väl det? Vi hade en fin förlovningsdag när vi cyklade ut till Fågelsångsdagen med grillad kyckling, apelsinjuice och vodka som vi kylde i bäcken. Det kan väl vara så att vår kulinariska nivå inte var så hög på den tiden, men förlovade blev vi och glada blev vi också.
Så det får man väl säga att det var en rackarns tur att maken liksom halkade in på den där tentafesten, trots att han, som varande ekonom, var en katt bland hermelinerna.
Idag firar vi med ugnspannkaka och övernattande barnbarn, nämligen Kickan. Då blir det ingen vodka - fast det hade det inte blivit ändå. Och sen går vi på nästa halvsekel!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.