Spadag

 När Loppan kom in i familjen så tyckte jag först att det kändes lite märkligt med en långhårig och raggig hund - jag var ju van vid Huliganen som var släthårig och inte det minsta raggig. Däremot fällde han kopiösa mängder underull i både ny och nedan. Sen kom Loppan. Raggig och ofällande och efter att ha vant mig så insåg jag ju att hon var makalöst söt på sitt eget vis även om det inte var på det vanliga huligansättet. 

Världens snällaste ögon, päls som vajade i vinden när hon sprang fort och spjånghoppade som en rabiat kanin bredvid en när man gick på promenad. Lättskött på de flesta vis, förutom att snön fastnade i pälsen så att hon när det var kramsnö blev mer kobent än John Wayne i någon gammal westernfilm.

Efterhand så växte pälsen och man fick ansa lite i ansiktet så att hon skulle kunna se något med de där bruna snälla ögonen, ja det behövdes lite ans både här och där - men lika söt var hon.

Emellanåt slog det mig ändå att var hon trots allt inte lite väl Skäggiga Damen? Och vore det inte skönt att lätta lite på all den där pälsen? Och nog var det väl ändå så att Loppan var värd att skämmas bort lite, få lyxa till det med en spa-dag? Klart hon är!

Så idag hade jag bokat in Loppan för bad, föning, trimning av generande hårväxt och lite allmän ans. Loppan var lite lätt skeptisk när vi stegade in på spa:et, men hon är ju makalöst snäll och finner sig i det mesta så jag vinkade farväl till raggfian...

...och drygt 2 timmar senare hämtade jag upp en välfriserad, fluffig, ompysslad vovve med silkesmjuk päls som såg flera år yngre ut. Hundtrimmerskan utgjöt sig om hur otroligt snäll och duktig Loppan varit, medan Loppan nickade instämmande och tacksamt tog emot tributen i form av hundgodis. Inget ragg hindrade nu Loppan från att blicka ut mot sin omvärld, och inte den minsta lilla tova missprydde hennes päls. Hon var välfriserad utan att se helt avskalad och för stylad ut - bara tjusig helt enkelt.

- Wow, Loppan! Så snygg du är! sa jag beundrande och Loppan höll med. Sedan traskade vi hem till husse som också tyckte att hon blivit otroligt tjusig. 

Nu känner jag bara att här behövs köpas lite nya halsband, inte kan man gå i de gamla nött som hon haft i en 7-8 år - här krävs nytt och snyggt för att passa frisyren. 

 

Bra saker

När omvärlden ser ut som den gör vill man ibland bara sticka huvudet i sanden och ... eller det kanske man inte vill ändå. Sand i ögonen? Inte skönt. Man kan verkligen fråga sig vem som kom på den liknelsen, det måste ha varit någon som hade lite otur när den tänkte.

Jag tänker att det är kanske som allra viktigast då, att man tar en paus från allt elände som sköljer över en och även tänker på bra saker. Eftersom man nu är så lyckligt lottad att man faktiskt är omgiven av sånt också. En raggig hund. En förvisso emellanåt något knäpp men ändå älskansvärd make. Roliga och gosiga barn och barnbarn. Ulligt garn. Bra böcker. God mat. För även om man kanske inte alltid går och tänker på kriget i Ukraina och Trumpska galenskaper så är det så lätt att fastna i annat dysterkvisteri också; kassa knän, förkylningar, kliig medaljongsjuka och det ena med det andra.

Men så finns det hav, till exempel. Och nu kan man ju med visst fog undra vad en ost har att göra i samma bild som Loppan och havet? Fast nu är det ju inte vilken gammal torr ostskalk som helst, utan mögelosten Hallands Hav. En ny bekantskap från ostdisken och med det namnet så kunde den ju inte annat än smaka bra. Denna bit är numera ett minne blott, men bekantskapen kommer att återupptas framöver, det är då ett som är säkert.

Nu kan man ju inte leva enbart på ost, hur gott det än är. Ibland vill man ju till exempel ha tårta. Och eftersom såväl maken som sonen fyllt ett antal år, så bakade ju svärdottern med ihärdig och kompetent hjälp av Kickan och Knyttet en väldigt tjusig fjärilstårta, fylld av hallon och blåbär. Rena hälsokosten - och väldigt god!

Loppan fick inte äta tårta, hur gärna hon än ville. Däremot fick hon ha dragkamp med sin svampleksak, och eftersom hon nu har varit hos veterinären och fått dragit ut några dåliga tänder så högg hon ju in med friska och starka tänder och stor kamplust. Så pass att den precis lagade svampleksaken omedelbart gick sönder igen. Men roligt hade hon, och det är ju faktiskt det viktigaste. Man behöver roliga saker här i livet. 

När habegäret slår till

 När man är krasslig, då ska man dricka mycket. Kanske inte direkt vin, men det är man ju ändå inte sugen på vid det laget, nej det är mer varmt te som gäller. Här känner jag att det behövs göras en liten utvikning från den (eventuella) röda tråd som finns. Låt oss tala om muggar.

I muggfrågan är maken och jag på olika sidor. Maken tycker att man kan dricka såväl kaffe som te ur vilken lämplig mugg som helst, ja företrädesvis kanske en större när det gäller te - men kan man hälla vätska i muggen, ja då kan han dricka ur den. Själv håller jag väl i teorin med om det, men sen tycker jag ju ändå att det liksom smakar bättre om man dricker ur en favoritmugg. Och då har jag lite olika att tillgå; i Halmstad har jag en loppad vit mugg med blå prickar som passar utmärkt till kaffe, och en likaså loppad stor blå keramikmugg som passar lika bra till te. 

I Lund är utbudet lite större; kaffe dricks företrädesvis antingen ur en rosa muminmugg som jag fått av en väldigt god vän eller ur en lingonmönstrad mugg som jag köpt i butiken i Botaniska trädgården. Gäller det te, ja då har jag antingen en keramikmugg mönstrad med fiskar som jag fått av dottern eller en mugg mönstrad med älg i vinterlandskap. Passar ju utmärkt nu när det är vinter! Så egentligen behövde jag inte fler muggar. Men så kom det reklam från tehuset Java... och då är det klart man kollar in deras utbud för de har gott om fina muggar. Och där, där fanns den! Gick inte att motstå. Loppan och jag ångade iväg för att inhandla en sådan. Först blev det lite tjorvigt för de hittade inte den i butiken, men allt löste sig till belåtenhet. Så nu har jag belåtet kunnat hälla i mig mitt värmande kryddiga te ur denna fina mugg, och jag är helt säker på att det skyndat på tillfrisknandet.

Förvisso är den Helt Fel namngiven. "Yorkie" heter muggen. Men det ser ju vem som helst att det är minsann ingen yorkshireterrier som plirar så glatt emot en från muggen, nej det är en australisk terrier, sanna mina ord! Yorkisar är söta de också, men de är lite liksom tanigare och spetsigare i ansiktet, och väldigt mycket mindre än en aussie. Även om det nu inte syns på en mugg. Men nog är det så? Inte kan man påstå annat än det är Loppan upp i dagen?!

Nu säger jag inte att jag aldrig mer kommer att sukta efter en fin mugg - men för tillfället känner jag mig väldigt belåten med mitt mugginnehav.

Just nu ser Loppan kanske inte direkt ut som på muggen. Lite tröttare, lite tufsigare är hon. Jo för Loppan har varit hos veterinären och opererat ut lite tjorviga tänder och då blir man lite medtagen. - Vi försökte kamma till henne när hon vaknade upp ur narkosen, men det blev nog inte jättebra sa sköterskan lite urskuldande när vi hämtade hem Loppan. Vem brydde sig om det, borsta och kamma kan vi göra själva när hon piggnat på sig. Just då, i tisdags eftermiddag, var hon så trött att hon inte sa så mycket som ett pip åt katten i väntrummet vilket ju verkligen inte är likt Loppan alls! Äta ville hon inte heller, bara ligga nerbäddad och vara ynklig, Men redan igår var hon så pass pigg att hon ville jaga ekorrar i Botan på morgonrundan, så det känns definitivt som att såväl hon som matte är på bättringsvägen. Loppan med hjälp av kirurgi under narkos, matte med hjälp av sin nya mugg. Kan ju säga att Loppans metod var betydligt dyrare.

Kalas med och utan förhinder

I lördags var vi bjudna på kalas! Alltså hoppade vi i kalaskläderna, kammade oss (och även Loppan, vilket nog kan ses som förspilt arbete), hämtade syrran och Enya och dundrade in i det kaos som utbryter när somliga sjunger jamåhonleva mer eller mindre falskt och andra gastar i högan sky "var é katterna, det är det jag vill veta!!".

Jo för vår egen kreativa, finurliga Pyret fyllde 8 år! Nu finns det bara en enda liten siffra kvar på födelsedagståget och sen har det gjort sitt. Men än så länge fick det trona på bordet, vi åt jättegod tårta som Pyrets farmor bakat, vi sjöng och pratade och emellanåt sa jag "tyst Loppan!" - dock utan större förhoppning om att hon skulle hörsamma det. 

Tyvärr hade några fallit offer för ett virus som uppenbarligen inte var på kalashumör, men vi andra som var där, vi åt gott, spelade Uno, pysslade piprensarblommor och hade en himla trevlig eftermiddag!

Idag var det åter kalasdags. Maken fyller år minsann! Så många att det inte finns något födelsedagståg som skulle räcka till, men Loppan och jag sjöng i alla fall och serverade frukost på sängen. Kan ha varit mest jag.

Sen var meningen att vi skulle gå på Mat och Destillat i kväll och avnjuta en Chef's Choice med tillhörande viner. Denna utmärkta tradition började vi med första vintern vi hade flyttat in till centrum och sedan har maken och jag (och på senare år Loppan) troget gått dit varje födelsedag.

Så icke i år. Det där viruset, som måste vara av någon sådan där gammaltestamentaktigt slag där man absolut inte ska ha något roligt alls, utan bara vänta på domedagen, det slog till mot undertecknad. Så nu har maken fått välja; ville han ha vetegariska morotsbiffar eller moussaka på svenska? Han valde moussakan, så nu hoppas jag den blir god där den står och puttrar i ugnen. Så i stället för 5 rätter av delikata rätter blir det moussaka och ett glas vin. För maken. Själv mår jag så pass dåligt att det vore bortkastat med vin på mig.

Men det kommer fler dagar, friskare dagar av glättigare slag och då, så slår vi till med en 5-rätters i stället. 

Alpkänningar

 Nu är det ju länge sedan jag befann mig i närheten av en alp, eller ett fjäll för den delen. Jag kommer dock fortfarande ihåg känslan av att komma ut i lagom många minusgrader, torr, kall, pudrig snö, gnistrande sol och när det liksom luktar vinter.

Precis så var det dock i morse, minus bergstoppar och slalomskidor under fötterna. Gudskelov. Men jättehärligt, lite lagom backigt och glada hundar, kan man önska sig något bättre? Susanne, voffsen och jag rände runt på golfbanan, och idag var antalet längdskidåkare något färre och de höll sig mer på lite plan mark, medan vi knatade uppför backen mot de sista 9 hålen där det idag var saligen befriat från skidåkare som muttrade på en när man drog fram med sina hundar.

Man kan notera att när vi ropade "kom så ska vi ta en bild" så kom en (1) av tre, den yngsta. De två äldre tycker sig med ålderns rätt ha privilegiet att säga "jaja, jag kommer i sinom tid, jag ska bara...". Och det där "bara" var möjligen att leta sork under snön eller bara i största allmänhet göra precis det man själv vill. När jag tänker efter så är det väl ungefär så jag själv fungerar nu när jag inte är purung längre.  

Turen avslutades, inte med glühwein, utan med kaffe och några av de sista saffransbullarna och det gick precis lika bra. Sen åkte vi hem igen med snö i skägget (inte jag som tur är) och tittade på när skidskyttarna kavade runt i dimma. De hade nog också hellre befunnit sig i Kungsmarken, med saffransbullar, glada hundar och varmt kaffe. 

Vältajmat, otajmat och inte tajmat alls

 Och vips är man redan en bit in på 2026. Vintern har kommit och för en gångs skull är det precis en sån vinter som man önskar sig, men sällan får. Snön har dalat i stora fluffiga flingor, inget slask på tvären vilket man är innerligt tacksam för. Det är lagom många minusgrader så sagda snö är tämligen torr utan minsta slabb och än så länge igen is. Förvisso får Loppan snöbollar i pälsen ändå, men det är väl det man har en hårfön till? Nej, jag är nöjd och tacksam, jag gillar att det blir ljust och fint, det ska vara ordning och reda. En årstid efter den andra, inte ett enda hopblandat mischmasch av regniga 8 grader och blåst.

Jaha, nu har jag väl stuckit ut hakan, så nu blir det väl blixhalka eller snöstorm eller annat elände som bara väntar på att kasta sig över en. Men innan detta elände brakar loss får man ta sina vinterpromenader! Idag, till exempel, åkte maken, Loppan och jag ut till Kungsmarken för att promenera på golfbanan där. När vi kom fram gapade vi förbluffat över två olika saker, varav den första var mängden av skidåkare som for fram kors och tvärs. Jodå, man är van vid att det så fort det blir minsta snö så dyker de upp, med vasaloppsambitionerna lysande ur ögonen - men i dessa horder? Dessutom skulle de prompt upp och åka på de sista 9 hålen där man brukar kunna låta sin vovve löpa fritt över nejden när vintern kommit. De flesta var dock bara glada över att se en snöig Loppa, medan några muttrade om att man skulle inte gå i spåren. Uppenbarligen har de missförstått att det är allemansrätten som gäller, att det inte finns några särskilda skidspår utan det var som ett enda sicksack av spår hit och dit - och då kan man ju faktiskt samsas tycker man. Nåja, det var bara en eller annan surkart som dök upp ur dimman.

För det var den andra saken vi tappade lite hakan inför, att det var så dimmigt! Hade vi inte kunnat banan utan och innan hade man nu känt sig lite vilsen men nu traskade vi på med tillförsikt.

Den här promenaden belyser också det där som står i rubriken; när det gäller skidor så är det som i sången "jag är ute när gumman min är inne, jag går in när gumman min går ut". Vi köpte ju längdåkningsskidor för ett antal år sedan och kavade runt lite just här på Kungsmarken en (1) vinterdag. Sen blev det inte så mycket vinter, men så köpte vi lägenheten i Halmstad och då, för två år sedan, ja då blev det vinter där, och skidorna befann sig i Lund. Alltså flyttade vi skidorna till Halmstad och där står de nu i vårt källarförråd medan vi får pulsa runt utan skidor på fötterna här. Annars hade vi ju kunnat ha Loppan som draghund!  Eller, när jag tänker närmare efter, kanske inte. Loppan är nämligen lite terrieraktig av sig och går gärna sina egna vägar och gör sina egna ryck, och det är nog inte kompatibelt med den stadiga långsamma takt i utstakad riktning som hennes matte önskat.

Däremot så var det alldeles väldigt vältajmat med det här vintervädret för jag har alldeles precis blivit klar med makens Tarjei sweater som jag hållit på med ett tag. Dubbel tråd Per Gynt, det blir man varm av! Så maken har fått flitig avändning för sin tröja vilket ju gläder en stickerskas hjärta! Himla rolig stickning var det också. 

Det som inte hade någon tajm alls, ja det var vårt nyårsfirande. Syrran och Enya skulle komma, bordet var dukat, maten planerad och bubblet låg och svalkade sig. Då slog något illasinnat virus till, så av den planerade nyårskvällen blidde det kanske lite mer en fingertuta, men inte så värst mycket mer. Nåja, vi tar det ju ändå lugnt eftersom Loppan blir så rädd. Nu fick hon potenta grejer som veterinären skrivit ut, så det gick rätt bra ändå. 

Och maken blev ju frisk igen, så då firade vi nyårsafton i söndags istället. Herregud, mycket lugnare och vad spelar egentligen någon dag hit eller dit för roll?! Syrran och Enya kom då i stället och vi hade en mysig kväll. Maten blev bra, vinet var gott och likaså sällskapet. Av allt detta finns det ett enda foto, nämligen över de tuileflarn som jag bakade för att dekorera efterrätt med, som var irish coffee crème brulèe. Så jag slänger väl in det då, så blir det i alla fall någon bild från vårt vildsinta nyårsfirande som tog slut någon gång strax före tio. Precis lagom enligt undertecknad som verkligen inte är någon nattuggla. 

Sådärja, nu är vi på banan igen - 2026 års första blogginlägg är författat.