Loppan, maken och jag kände för en promenad. Efter att ha fått vår andra vaccinationsspruta mot botulism (och förhoppningsvis lite hjälp med bortmotandet av demens) och därför legat pall ett tag så hade vi behov av frisk luft och nya vyer. Alltså gick vi en bit söderut på Hallandsleden, vi som mest håller oss norrut. Ja från Halmstad centrum räknat alltså, vi pratar ju inte direkt Svalbard här.
Vi utgick från Påarp och gick över strandängarna förbi Laxvik och vidare mot Genevadsån, alltmedan jag yrade om det milda ljuset, stillheten och lugnet och yin och yang och yada-yada. Maken nickade förstrött när han misstänkte att det behövdes en inlägg även från hans sida.
Loppan, hon undrade mest om det kanske fanns godis i mattes ficka? Och tänka sig, det fanns det!
När vi hade gått ett tag kom vi förbi ett ställe där någon annan ägnat sig åt att finna sin inre harmoni genom att stapla stenar. Detta, har jag förstått, är en rätt populär grej för att - här generaliserar jag hämningslöst - sedan lägga ut en bild på ett eller annat socialt media. Jag, som numera inte ägnar mig åt vare sig facebookande eller instagrammande utan bara lite gammaldags bloggande, jag fnös lite åt det.
Sedan kom jag att tänka på att jag hade läst att det rekommenderas inte att man gör så här, för det rubbar livsmiljön för smådjur och insekter och sånt, och att det i klapperstensfält och naturreservat ofta är förbjudet, eller i alla fall olämpligt asa runt på stenarna, hur befrämjande det än är för ens inre harmoni och själsliga balans.
Så då är det väl ändå en himla tur att man då på yngre järnåldern där i Påarp inte hade några hämningar när man staplade sina många gravrösen. Men så hade de ju heller inte någon Länsstyrelse att förhålla sig till.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.