I vårkänslorna alltså. Ja, jo, förvisso hade jag vinterjacka på igår morse jag Loppan och jag rände ut i den soliga men kyliga morgonen. Men det var ju då det. Sen värmde solen upp, och när maken, Loppan och jag rantade iväg för att hämta Kickan och Knyttet på förskolan, ja då behövdes bara jacka modell tunnare. Loppan var iförd sin sedvanliga päls.
Sen kunde vi hänga i trädgården medan vi väntade på mamma och pappa som varit på någon kurs av säkert informativt slag, men jämfört med att måla stenar och brädbitar tillsammans med flickorna så tror jag nog att det var vi som drog det längsta strået. Tack gode gud att mina informationsmötes- och utbildningsdagar är över. Nuförtiden anser jag mig var just så informerad och utbildad som nöden kräver.
När det inte målades stenar så klättrades det i stjärnmagnolian, och vårigare motiv får man väl leta länge efter!
Idag har det minsann varit ännu vårigare. Ljuvligt, jag säger bara det. Maken, Loppan och jag drog iväg in till stan, fast först måste vi ju titta på installationen som Hallands Trädgårdsförening gjort nere i Nissan precis vid Kapsylparken. ("Du sa ju att den låg vid Filtparken" sa maken på sitt mest förargliga sätt när vi skulle göra rätt vägval mot blomstren. "Kapsyl eller Filt, höger eller vänster - du känner väl mig och mima geografiska anvisningar" svarade jag och tittade svalt på honom). När vi hade beundrat färdigt gick vi och vaccinerade maken mot TBE. Fästingar ska man hålla kort! Räliga djur. Själv har jag vaccinerat mig sedan länge, men maken har ju inte sett sig som en sådan som ränner runt i fästingmarker. Fästingar är synnerligen sällsynt och sporadiskt förekommande på bibliotek och i arkiv tycker jag mig förstå - men numera är ju maken en sån som svingar sig runt i grönskan på jakt efter kantareller och annat, och då, då vet vad inte vad man möter för vilddjur.
När maken vaccinerat sig färdigt gick vi och fikade på Broktorpsgården. Gammalt och hundar tillåtna - bättre blir det väl inte?
- Gör nu inte konstiga grimaser utan se normal ut, förmanade jag maken. Nåja.
Efter uppäten bulle (hallongrotta i mitt fall) promenerade vi hem igen och sen kunde man minsann ägna sig åt balkongliv utan minsta kofta. Präktig randig t-shirt och jeans var jag dock iförd, så att ingen tror jag skrämde grannarna i sken. Det blev såväl virkning som en liten pink gin där i solskenet en vanlig sketen onsdagskväll.
Ja, jag säger då det; livet är så mycket behagligare som pensionär.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.