OK. Jag medger, rubriken är kanske något missvisande för vi befinner oss ju fortfarande i Halmstad - men en sak som är himla bra med Halmstad är att man har väldigt nära ut till det som känns som landet.
Förra gången vi var uppe åkte vi ut till Snöstorp för att titta till svärföräldrarnas grav. Den låg fortfarande på samma plats och det kändes betryggande och bra. Men när vi var där föll min blick på ett gammal rött hus... och inte minst skylten på det röda huset som jag utan prut gissar var den gamla skolan. "Inez och Greta" stod det, och jag som är lite slug av mig, jag gissade att detta, det var säkert ett café. Finns det något jag gillar, ja förutom maken, barn, alla barnbarn, hundar (specifikt Loppan) och vin och garn och choklad och god mat, och...och...och... ja då är det caféer. Livet känns så mycket enklare och bättre med en kopp kaffe och en god kaka inom räckhåll.
Så igår lockade jag med mig Loppan och maken ut till Inez och Greta och det var himlans trevligt! Väldigt instagramvänligt och med goda kakor och gott kaffe. Har man dessutom gott sällskap av en make och en raggig terrier, ja då är jag så himla nöjd och begär inte så mycket mer av livet. "Instagramvänligt" skrev jag och det var mer än en besökare som for runt med mobilen i högsta hugg och fotograferade. Nu ska jag väl inte var förarglig, för även jag tog ju ett foto, men här hamnar det på en blogg. Man är ju lite dinousarieaktig av sig och bloggar fortfarande, trots att de flesta har lagt ner sånt. Snabbt ska det gå, och vem har tid och lust att skriva en massa? Ja förutom en eller annan antikvarisk figur då.
Väldigt trevligt hade vi, och visserligen fick Loppan inte kardemummabulle, men matte är alltid försedd med en eller annan hundgodis så hon gick inte lottlös från besöket kan jag säga.
Idag åkte vi ut till Snöstorp igen! Idag stod dock inte kardemummabullar på agendan, nej idag skulle vi ut i grönskan. Den relativa grönskan alltså, våren tvekar lite i portgången känner jag och så värst grönt är det kanske inte ännu. Men solen sken och jag hade föresatt mig att gå en bit längs Fylleån. I julas traskade vi ju vid Fylleåns mynning ut i havet, men nu var det mer uppströms som gällde. Alltså gick vi från Snöstorp till Brogård. Och sen gick vi motsatt riktning eftersom bilen stod parkerad en bit från Snöstorps kyrka.
Det är något magiskt med vatten som porlar och kluckar fram i solskenet. Jag känner hur min inre naturlyriker får luft under vingarna och jag underhöll maken och Loppan om hur bra ens själ mår av en sån här promenad. Jag tror nog att de höll med mig, även om maken sa att ännu vackrare vore det ju om träden börjat grönska. - Just det! utropade jag entusiastiskt. - Vi åker hit igen när träden grönskar, och tar med oss kaffe och fikar i naturens famn, det blir fint, det!. Nu är ju maken en sån där märklig typ som tycker att man fikar bäst i sin bekväma fåtölj i hemmet, men jag ska nog övertala honom. En naturfikande maka, det är en glad maka - och en glad maka, det vill maken ha.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.