Nu är det en tradition!

Har man gjort något två gånger, ja då är det en tradition. Åtminstone om det är trevliga saker kan jag tänka mig, vem vill ha en tradition av rotfyllningar till exempel? Bra att ha, det vet jag av egen erfarenhet, men vill man verkligen göra det till en tradition? Tveksamt.

Den här aktiviteten, den vill man verkligen ha till en tradition, och nu har ju maken, Loppan och jag gjort det för andra gången så nu är det en tradition. Och förhoppningsvis en som vi ska hålla liv i under många år framöver. 

Jag pratar alltså om att gå Prins Bertils stig från Tylösand in till Halmstad.  Vi gjorde det förra året och tyckte att det var så himla fint och bra att det skulle vi göra om. Nu går vi i och för sig ganska ofta på olika delar av stigen, men det är ju roligt att gå hela vägen. I all synnerhet som det finns en sån utmärkt pop-up-restaurang i Grötvik under somrarna där man kan fylla på energidepåerna och slipper lita till frystorkad mat utan kan njuta lite mer lyxigt sådär.

Vi började i Tylösand, det var ju lämpligt. Det var en sån där perfekt dag för en långpromenad, solig, lagom varm och med en vind som fläktade sådär lagom somrigt. Maken tog ett foto på Loppan och mig där vi har Tylön i bakgrunden. Förvisso fick vi vänta ett tag på att få den där bilden där det bara var vi och utsikten eftersom fler tyckte att det där, det var ju fint att titta på, men så småningom hade de vett att flytta på sig. 

Sen traskade vi iväg, förbi livräddartornet och längs klipporna med havet i bakgrunden som var så där osannolikt blått och man tänker att varför är jag inte en sån där konstnär som bara slår sig ner med sin akvarellfärger och snor ihop något tjusigt? Nu är man ju inte det, så då får man ta foton och det går ju bra det med. 

Vi gjorde oss ingen brådska, det var ju inte så att vi hade bråttom, eller prompt skulle gå snabbare än förra året. Nänä, här gällde det att maximera njutningen, leva i nuet och carpa så mycket diem man kunde enades vi om. Loppan sa inte så mycket, men jag tror att hon också carpade sin diem. Emellanåt fick hon lite hundgodis, sånt ska ju också till. Själva sparade maken och jag oss till lunchen som hägrade på Livbojen, här gällde det att inte fördärva aptiten.

Efter det där klippiga och karga och man traskat uppför och nerför, ja då blir det lite mer lummigt och grönt. När man passerar vid Sandhamn stöter man på Kungastenen och då fick det bli ett foto till; är det en kunglig promenad så är det. Ska man vara petig så var väl Prins Bertil inte kung utan prins, men same, same tänker jag. Så här klämde vi in såväl Oscar som Gustav Adolf och Carl Gustav på ett enda bräde. Eller sten då, i det här fallet. 

Nu började man dock bli lite hungrig, så då var det ju en himla tur att vi närmade oss Grötvik där vi dundrade in på Livbojen och tjoade att "har ni Toast Skagen och lite Grüner Veltliner för det är precis det vi behöver nu!". Och vilken tur, det hade de så vi hade en angenäm lunchpaus där. Loppan fick någon torkad hjort och det var hon lika nöjd med, trots att hon fick dricka vatten. 

Styrkta till såväl kropp som själ traskade vi sedan vidare. Vi tittade på ljungen som blommade, havet som glittrade, segelbåtarna som seglade och sjöfåglarna som ägnade sig åt sånt som såna gör. Bland annat såg vi en skarv, och det har vi inte sett någon tidigare i år, så den fick ju maken fotografera.  Den sitter där ute på stenen i havet, men ni får nog tro mig på mitt ord. 

Vi passerade fiskehoddor och mötte andra som var ute och promenerade på stigen och så småningom närmade vi oss Brottet. Detta är ingen kriminell plats, tro inte det! Det har varit ett stenbrott, men numera är det ett friluftsbad och därifrån tog vi faktiskt bussen in till stan de sista kilometrarna. Förra året gick vi även längs Västra Stranden och förbi Slottet, men det blev nästan lite väl mycket för Loppan. Och med tanke på mina knän som gnisslat väl mycket på slutet kändes det ändå som en briljant idé att ta bussen. Det blev ju ändå en 12-13 kilometer och den vackraste sträckan som vi fick gått. 

När vi kom hem lagom till Pimms o'clock blev det isbandage och en liten tupplur på balkongen. En utmärkt tradition det här! Det här ska vi göra varje sommar tänker vi oss, och sen är det ju så finurligt att ju äldre och tröttare vi blir, ja då kan man ta bussen hem ytterligare någon hållplats tidigare om man vill. Fast inte förrän det verkligen behövs.

Nu kan man ju tycka att det verkar lite snålt med foton på maken i det här inlägget, han var väl också med? Inte bara när det var en skarv som skulle dokumenteras. Klart han var!  

Nu ser vi fram emot nästa sommars prinsliga vandring, förhoppningsvis utrustade med ett nytt knä vid det laget. Och förhoppningsvis finns det då fortfarande toast Skagen och Grüner Veltliner i Grötvik. Det blir bra.