Det visste vi ju redan

Maken brukar emellanåt se det som sin uppgift att informera mig om diverse vitt skilda saker; ägarlängder i historiska kvarter i  Halmstad, den gastkramande ställningen i div 3 (?) där Halmia helt plötsligt har börjat spela som en påse nötter, när Sverige började spela ishockey med hockeyklubbor och inte bandyklubbor, ja lite av varje. Man kan bli allmänbildad vad gäller icke så relevant information när man är gift med maken. Kunskap är makt, sägs det ju.

Idag kom maken upp och informerade mig om att nu, nu säger experterna att det är dags för Karl Johan-säsong! Svampsäsongen hittills har ju mest torkat bort, det har ju inte varit som i den gamla Tomas Ledinlåten "sommaren är kort, det mesta regnar bort". Näsåminsann. Ingen kan säga att vi är världens mest rutinerade svampletare, men vi har ju ändå hittat några ställen som levererar på en liten, men dock, nivå. Så icke tidigare i sommar. Inte minsta svamp i sikte.

Nu har det ju ändå regnat lite, så i fredags greppade vi svampkorgen och gav oss iväg till "vårt" ställe. Kanske inte med så stora förhoppningar, men en promenad i skogen är ju ändå skön (om man nu bortser från att den här skogen växer liksom mest diagonalt så man får med dödsförakt hasa sig ner för diverse stup. Säger jag. Maken promenerar mest som vanligt folk som inte är så sjåpiga av sig. 

Vi hann inte mer än starta vår svampexpedition förrän ytterligare en bil svängde in och parkerade på vår lilla plätt!! Vi blängde ogillande på dem, komma här på VÅR plats, vad är nu det för sätt? Nu visade sig att detta var lingonletare, så då blev helt plötsligt stämningen betydligt mer angenäm och vi utstötte diverse uppmuntrande tillrop om "god jakt" och så där.

Och vad hittade vi väl då? Jo inte mindre än 7 Karl Johansvampar! En av dem får vi faktiskt tacka lingonplockarna för, för de sa att "det stod ett gäng sådana om ni går uppför den där stigen". Nu visade det sig vara 1 (en) Karl Johan, men nu ska man inte klaga över tipsad svamp. - Ska ni inte ha den själva? undrade jag förvånat men de var som sagt mer lingon-å-blåbär-människor.

Så nu har vi fått invigt vår julklapp, självaste svamptorken! Den har under ett stilla susande torkat alla 7 karljohannerna och nu ligger de i en glasburk och väntar på att få en fin etikett som undertecknad så fort det är färdigbloggat ska gå och förfärdiga. Jag är synnerligen svag för att stoppa saker i förvaringsburkar och lådor, etikettera och ha mig. Det får mig att känna mig som en organiserad och präktig människa vilket väl inte alltid är med sanningen överensstämmande, men det är lite det där med first impressions. Öppnar man inte mina garderober så kan man förledas att tro att här bor minsann en strukturerad person i stället för en virrpanna.

Idag är det ju dags att rösta. Nu förhandsröstade vi förra veckan eftersom vi, som sagt, befinner oss i Karl Johan-land (och då menar jag verkligen inte Lund). Vi tog Loppan och knallade iväg till Stadshallen där det röstades för fullt, det var förvånansvärt många som ville lägga sin röst i förtid. Vem vet, det är kanske fler än vi som kände skogens lockelse? Jag kollade om det stod någon skylt om att hundar inte var tillåtna i Stadshallen, men det gjorde det inte. Jag har läst att står det ingen förbudsskylt så är hundar tillåtna, och man får ju säga att allt sånt har lättat rejält. Loppan är numera en synnerligen van restaurang- och kafévovve och brukar alltid få beröm för att hon uppför sig så fint. Vi ställde oss i kön och väntade, och efter en stund tyckte Loppan att det var ju inte så värst spännande och förresten hade hon ju ändå inte fått någon valsedel, så hon la sig ner. När vi kom fram till att det var vår dags att dyka in i de små båsen så kom det en tant och sa att "hundar får inte rösta". Jag trodde att hon skämtade, för även om jag tillskriver Loppan diverse mänskliga drag så inser ju till och med jag att hundar inte står upptagna i minsta lilla röstlängd. "Det finns ingen hundförbudskylt" sa jag vänligt då, och då blev tanten osäker, men sa att någon av de andra funktionärerna var allergisk. Nu kan man ju i och för sig undra hur man gör på stadsbussarna då? Eller på de flesta restauranger? Fast det var ju inte lönt att argumentera, och tanten erbjöd sig att hålla Loppan medan maken och jag utförde vår samhälleliga plikt. "Vågar den vara hos mig, den blir inte ängslig?" undrade tanten och jag svarade att det gjorde "den" absolut och sen hörde jag hur tanten hela tiden sa till Loppan att "matte kommer snart" medan jag stoppade de sedvanliga blå, vita och gula lapparna i kuverten och lämnade över dem, så jag undrar kanske vem som var mest ängslig, om det inte var tanten? Loppan tog det hela med knusende ro, jag hämtade henne, tackade tanten och sen knallade vi iväg hem och drack kaffe, nöjda med att ha utfört vår plikt. Så får vi se hur det går ikväll. Om man nu orkar hålla sig vaken under valvakan, det kan hända att man snarkar i fåtöljen då.