Det var en gång en mycket yngre Loppanmatte som pluggade i Lund. En av hennes kursare, hon som jag brukade sitta uppe på nätterna och lösa de stora livsfrågorna med, hon hade, bland alla andra uppnålade affischer på väggarna, ett kort med ett tecknat äpple med en snigel på. Rubriken löd "Slowly, but surely, I'm getting nowhere", vilket väl var vad den stackars snigeln tänkte där han sniglade sig fram runt äpplet.
Ungefär så kände väl jag för en vecka sedan eller så, när jag blivit med nytt knä. Själva operationen, i Hässleholm, gick bra och jag kände mig tämligen kaxig så där strax efteråt där jag låg på uppvaket. När kirurgen kom för att prata med mig sa jag självbelåtet att "det känns helt hanterbart, det här" (utan att ta hänsyn till att jag var fullproppad med allehanda medel av starkare slag). Han log glatt och sa "det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre". Eftersom jag kan vara av det mer självbelåtna slaget tänkte jag att 'jaja, vi får väl se...'.
Dagen därpå kom maken och hämtade mig och jag viftade farväl till alla vänliga sköterskor när han rullade ner mig till entrén, medan jag tänkte att det skulle bli skönt att sova en stund i bilen, eftersom det väl varit lite sporadiskt med sömn under natten. Men det kan jag säga att sitta med ett nyopererat knä som måste böjas under 1,5 timme i bil, det var inte befrämjande för någon sömn alls.
Tja, och sen kom det väl några dagar som kändes ungefär som det var för snigeln, att sakta men säkert kom jag ingenstans. Vare sig med eller utan kryckor. Med "ingenstans" ska man alltså förstå att jag hasade mig mellan sängen, fåtöljen och soffan. Sängen, fåtöjen, soffan. Sängen, fåt.... ja ni fattar. Någon som däremot kom någonstans, det var maken som ilade runt och servade sin fru med mat, ompyssel och hundpromenader. Ja det där sistnämnda var det ju Loppan som fick, men i alla fall.
Jag kan ju säga att det är rena träningslägret att vara nyopererad. Det skulle töjas och rullas och vrickas och trampas, ideligen, ideligen. Dessemellan somnade jag titt som tätt. Det där självbelåtna, kaxiga, drog sin kos.
Men så blev det ju ändå bättre, knäet kunde böjas lite mer, stödjas på lite mer och eftersom solen sken så inbjudande så ville man ju bara ut och njuta lite av höstprakten. Så igår, när livsandarna började spritta igen, då följde jag med maken och Loppan en bit på eftermiddagspromenaden. Förvisso hade jag varit ute några gånger men i det var i det absoluta grannskapet. Hade jag varit en gröda så hade jag varit så närproducerad så att det hade varit en ekologisk fröjd åt det. Men igår, då gick vi längs Nissan bort mot Österbro, medan vi hälsade vänligt på alla utstationerade poliser (HBK mötte Hammarby, och då behövs det tydligen polisiär närvaro. När Halmia spelar är det inte så många poliser inom synhåll kan jag säga. Och på tal om det så har Halmia nu gått vidare inom avancemangsgruppen, eller vad det kan heta. Efter att ha tvålat till Assyriska med 3-0 på bortaplan förlorade de i helgen enbart med 0-2. Maken är mycket nöjd, och det tycker jag han är värd!). Men nu vimsar jag visst in mig här.
Sen gick vi över Österbro och tillbaks längs andra sidan Nissan, en långpromenad på ca 1 km. Jag säger som Armstrong (mer eller mindre) sa där på månen; "ett litet steg räknat som normalpromenad för människan, men ett stort steg för mig!" Sen blev jag så uppiggad av allt detta gående att jag också bakade en äpplekaka med toscatäcke. Jo, för det är så att baka gör mig glad. För att felcitera en annan person, nämligen filosofen Descartes, så är det så att "jag bakar, alltså lever jag". Nu sa han förvisso 'tänker' i stället för 'bakar', men principen är densamma. Sen sa han ju dessutom det på latin, men nu ska vi inte blanda in latin i det hela, mest för att jag inte vet vad 'baka' heter på latin.
Däremot kan jag ju säga att det hade inte stämt att citera Descartes korrekt, för det där med att tänka, det har avgjort varit av soppig karaktär. Vimsig, skulle man kunna säga. Men jag skyller på trötthet och kemiska substanser och hoppas att det bättrar på sig. Och gör det inte det, ja då får jag väl baka i stället då, i stället för att tänka så mycket.
Idag har jag varit väldigt trött igen, och det är kanske ändå inte så konstigt efter denna himmelsskriande aktivitet. En liten sväng längs med Nissan blev det ändå, man måste passa på när höstfärgerna prunkar som bäst.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.