Lyckligt lottad

.... det är jag. För ett antal år sedan (fler än jag vill erkänna) gick jag på gymnasiet med ett gäng andra trevliga tjejer. Och nu har vi träffats regelbundet i många år. Jag har skrivit om våra Havängshelger. Dock träffas vi inte alltid vid Österlens underbara kust, nej vi träffas hemma hos varandra några gånger varje år.

Inga ovidkommande är välkomna. Inga män. Inga barn. Inga... någonting alls. Vilket inte hindrar oss att tala om män, barn, barnbarn - men det är ju en helt annan sak! Vi känner varandra så väl efter alla dessa år. Det finns inget behov av att göra sig till. Försöka verka annan än man är.

Vi vågar prova nya recept, trygga i förvissningen att alla kommer att med öppna sinnen smaka, känna efter, uppskatta. Vi dricker vin. Eller mineralvatten, beroende på om man kör eller inte.

Idag körde jag inte. Nej minsann och det var en rackarns tur eftersom kvällen inleddes med en utmärkt champagne, en grand reserve av ett märke som jag glömt (ja, jag drack några glas av denna utmärkta champagne, det erkänner jag glatt). Sen blev det lite annat vin. En massa god mat. Och prat och skratt. Mycket skratt! Det är det som är det viktiga, det känner jag långt in i i märgen.

Vi pratade om viktiga saker. Musik. Operan i Köpenhamn. Handväskor. Dar es Salaam. Barnbarn. Bröllop. Diakoni. Skolsystemet. Universitetsvärlden. Allt möjligt, helt enkelt.

Det är underbart. Och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som får ha den här gemenskapen!

När man är...

...en feg cyklist, ja då blir det inte så mycket cyklat under vintermånaderna. Jag avskyr halka, både när det gäller att promenera på den eller cykla på den, så de vintrigaste månaderna får cykeln stå. Och visst vet jag att jag kommer att pusta och stånka när det väl är dags att trampa pedal igen, men jag saknar min vardagsmotion. Alltså var jag ett lättövertalat byte när Ellenmamman undrade om någon ville traska runt i det lokala friluftsområdets elljusslinga på tisdagskvällen?

- jag är på! svarade jag raskt och inbegrep även Huliganen som alltså inte fick välja själv men som glatt ställde upp ändå.

Det var mörkt, kan man lugnt säga. "Kolsvart", "beckmörkt" är andra beskrivningar som inte ligger långt från sanningen. Det var fuktigt i luften och dimma - och det kan jag säga, att jag hade aldrig traskat runt de där 5 kilometerna själv i en fuktdrypande mörk skog, mörkrädd som jag ibland är. Det kan vara jobbigt med en livlig fantasi.

Det visade sig att även Ellenmamman har en livlig hjärna, något som jag ju visste förut. Hon brukar uppenbarligen gå och oroa sig för vildsvin (en högst befogad oro, för Skrylle vimlar av dessa bestar). Men när man är två så känns det inte alls lika oroligt, man blir inte lika liten och ensammast i hela världen. Dessutom får man ju ta med i beräkningen att eftersom det pratades ihärdigt och högljutt under hela rundan tror jag att alla eventuella grisar höll sig på avstånd och måhända enbart muttrade till varandra att det var ju väldigt vad det var svårt att få nattro någon gång när de försökte bädda ner sig i lingonriset.

Vi enades också om att vi ju hade ett fullgott skydd med oss. Huliganen må vara liten, men är naggande god. Förvisso vill jag absolut inte att han ska slåss mot vare sig vildsvin eller något annat, men det är ändå skönt att ha med honom när skogen tornar upp sig runt omkring en i kolmörker.

Så vi överlevde hela rundan kan jag till min glädje meddela; varma och nöjda efter en rask promenad och med stämbanden välmotionerade. Det var ett bra sätt att tillbringa en tisdagskväll!

När man vaknar

...med huvudvärk, ja då är det liksom inte läge att dra igång större projekt. Så även om jag tänkt mig att måla om hallen, springa en mil, skrubba under badkaret eller något i den stilen så var det inte läge för det. (Nu hade jag ju inte tänkt mig det, så det blev kanske inte någon större skillnad i dagsprogrammet ändå?)

Nej, då behöver man lugna, stillsamma, gärna garnrelaterade sysselsättningar. Visserligen är det inte helt okomplicerat det heller, eftersom jag dragit på mig någon typ av tennisarmbåge, vilket i mitt fall nog borde döpas om till stickningsarmbåge, eller varför inte garnarmbåge? Jag virkar ju emellanåt också. Det här borde vara något för läkarvetenskapen att hugga tag i tycker jag - man kan se det här som mitt bidrag till det vetenskapliga framåtskridandet.

I höstas fick jag ett underbart, ljuvligt mjukt och lätt, garn av Sue i present, och jag har stickat med detta av och till under hösten. Emellanåt trängde sig andra projekt emellan, makens tröja till exempel. Men när jag väl satt tröjan på plats kunde jag ge mitt gröna garn den uppmärksamhet det förtjänade. Och nu är den klar! Min Three Sisters Scarf från Smoking Hot Needles. Jag är väldigt nöjd med den, den var rolig att sticka och mönstret lärde man sig rätt snabbt så att det bara var att sticka på. Den är inte så grå som det ser ut på första bilden, den är grön som på de andra.

Den blev faktiskt klar redan 2012 - årets sista färdigställda projekt. Nu undrar ni säkert andlöst vad som är 2013 års första projekt? Det får vara hur det vill med det där andlösa, jag tänker berätta det i alla fall. Jag håller på med det som för mig är lite comfort knitting; vantar. Vantar går alltid åt, man behöver hålla på och joxa med mönster och sånt, och man kan dessutom använda upp en massa gamla garnrester. Perfekt! När man då dessutom köpt sig en ny röd jacka så behöver man faktiskt ett par röda vantar tycker jag.

Medan jag håller på och joxar med det här, med att fotografera och sticka (och äta skinkmacka) så har jag min trogne lille vapendragare med mig. I all synnerhet när skinkmackan kom fram, då var han alldeles otroligt trogen.

Han låg så fint och väntade medan jag höll på och fotograferade vantarna, så jag tänkte sätta mig på golvet och ta lite fina bilder på honom också. Men nu är det så att sätter matte sig på golvet så betyder det att hon vill leka, och i all synnerhet att hon vill att Huliganen ska dra henne i håret, det är Huliganens fasta övertygelse. Och tja, då blir väl bilderna som det blir. Fast söt är han! Även svansen.

Ibland förstår jag inte

...vart timmarna tar vägen? Det var ju morgon nyss. Och inte vilken torftig morgon som helst, nej det var morgonen efter middagen hos Ellenfamiljen. En rasande trevlig middag, med mycket gott vin, bubbel, god mat, prat och sånt. Otur för somliga som körde, det där med vinet alltså. Denna somliga var undertecknad, eftersom middagen delvis var för Maken som snart lägger ytterligare ett år till sin imponerande samling av sådana.

Nåja, mitt nyktra tillstånd hade det goda med sig att jag därmed i någorlunda arla morgonstund körde ut till Torna Hällestad för att ranta landsbygden runt med beardisen, aussien och deras matte. Det var något som var konstigt när Huliganen och jag trädde utanför dörren. Något som kändes annorlunda. Främmande. Vi kisade mot omgivningen och funderade på vad? Vad var det som var så annorlunda? Sen kom jag på det! Jodå, har man en skarp hjärna, så har man. Det var solen! Den var framme! Den lyste! På oss!

Alltså rände vi runt med stor livsglädje i två timmar, man ville liksom inte befinna sig inomhus när detta sällsynt saliga soliga tillstånd slog till. Inte ens den myckna mängd lera som ansamlade sig på våra skodoningar och hundar dämpade vårt goda humör. Själv har jag ju en liten praktiskt hund där leran torkar och sedan ramlar av, men beardisens matte såg lätt tveksam ut när beardisen först njutningsfullt badade i ett överfullt dike och sedan rullade sig nogrannt på åkern.

- Jag skulle ju baka bullar när jag kommer hem och inte bada hund! utbrast hon och såg sina planer ändras på bråkdelen av en sekund. Tough luck, old gal såg beardisen ut att tänka, ja hon har ju skotska rötter så hon tänker nog på utrikiska föreställer jag mig.

Sen åkte vi hem, och jag klädde av granen. Fint och försiktigt plockade jag av kulor, små träfioler, virkade snöflingor, små domherrar, halmkransar och annat som jag prytt dess grenar med. Mycket omsorgsfullt gjorde jag detta, men det otacksamma trädet lönade min möda med att raskt och onskefullt fylla vardagsrumsgolvet med torra barr. Granskrälle! Nu ligger den på komposten och får begrunda sina synder. Det mesta av julprydnaderna är nu nertagna, men kransen på dörren får hänga kvar tills nästa helg, och ljusslingan i växthuset likaså - än är jag inte helt klar med julhelgen!

Det är inte det...

... att jag inte uppskattar helgen som varit
...att jag inte (för ovanlighetens skull) fortfarande tycker att julgranen pryder sin plats och att den därför står kvar
...att jag inte uppskattar att det är väldigt ohalt när man går ut
...att jag inte gillar att bo i ett land med fyra (nåja) årstider
...att jag inte uppskattar att det är skönt att vara ledig när man är det utan en massa som pockar på. Typ ogräsrensning och sånt

Men visst längtar man ändå?

Jodå, jag vet hur det blir, om man nu ska vara sån, krass och realistisk och sådär. Det blir ogräs. Det blir inte beskuret som det ska. Det blir mördarsnigar och regn och åkervinda och snärjmåra och kirskål och grönkål som inte tar sig och dill som skrumpnar ihop och äpplen som får angrepp och...och...och

Jag vet att mina planer alltid är mer ordentliga, rediga och liksom organiserade än vad jag själv är. Solen lyser inte alltid.

Men faktum är att jag struntar i det där. Vad är det för kul om man alltid ska vara så himla snusförnuftig och realistisk jämnt? Vad är det för kul om man alltid ska säga "jo, men..." För det är ju ändå så att det är så där himlastormande vackert också. Solen skiner ibland. Hunden är alltid en källa till glädje, för att nu inte tala om maken. Aklejorna blommar! Syrenerna likaså. Rosor, pioner, det liksom väller över en.

Så ja, jag längtar. Det gör inget att det dröjer ett tag - för det är ju så mycket mer välkommet då, när det äntligen är dags!

(och ja, jag har lärt mig att göra fotokollage, till min egen oskrymtade belåtenhet. (I Picmonkey, om det finns fler hugade kollagespekulanter därute).

Hipp hipp

...hurra!!

I förra avsnittet beklagade jag mig lite över att alla på nyårsfesten fyllde år, utom jag. Och nu är det dags igen! En mig närstående son fyller år. Just denna dag, fast för 28 år sedan, kom han till världen. Det var attans kallt och en himla massa snö minns jag. Jag stod inne på BB och tittade ut på vinterkylan och undrade vem som skulle komma till oss.

Och den som kom, det var en liten lintott. En glad, energisk och temperamentsfull rackare var det! Med ett humör som påminner om...vänta nu.... vem är det som flammar upp fortare än man hinner säga västgötaspets?? Det verkar bekant, det gör det. (Minnet sviker mig dock på den punkten, men jag tror nog att maken känner igen humöret från fler i familjen). Med åren som gått har sonen blivit betydligt lugnare till humöret, numera kan man även spela golf ihop med honom!

Numera bor han ju i Göteborg och vi bor i Lund, så därför får jag nöja mig med att sjunga lite bloggledes för honom idag; jamåhanlevajamåhanlevautihundradeårtralala. Detta har det goda med sig att hunden, som inte är läskunnig, därför inte ylar med i refrängen till grannarnas (o)fromma.

- men kan hon inte ringa och sjunga i telefon? undrar vän av ordning nu. På det vill jag bara svara att jag har faktiskt ringt, men då befann jag mig på jobbet och jag hyser en viss omtanke om mina kollegors trumhinnor.

Däremot kan jag skåla för sonen, och jag är helt säker på att maken vill vara med i den skålen. Så om en sisådär 45 minuter när kvällsmaten är klar (grönkålspaj, tackar som frågar) höjer vi våra glas för dig, käre son; Skål! Och må du länge leva och allt det där.

Årets första!

Inlägg alltså. Fast man vill ju faktiskt avsluta 2012 ordentligt först, och det gjorde vi faktiskt rejält igår. Är det nyår, så är det! Och då vill man ha det lite guldigt och glittrigt och en himla massa glas!

Det behövdes faktiskt massor av glas - vi var nämligen sex personer igår och två hundar. Av dessa var det tre personer och en hund som inom loppet av 9 dagar fyllde jämnt! Sen var det två personer som fyllde något mer ojämnt - typ 3 och 58. En hund som visserligen inte fyllde år men som är som en liten prinsessa ändå. Och så var det jag. Nu undrar jag ju varför jag fyller i september när alla andra uppenbarligen INTE gör det? Men jag fick bubbel i alla fall och var glad ändå!

Sen åt vi, det gör man på nyårsafton! Små puffar med getost och fikon. Kallrökt lax med balsamicofräst rödlök och äppletärningar (det fick vi på Kokkedals slott i somras och det lagade jag lite spontant så där, till makens stora förvåning - va?! inget recept??). Därefter fick jag mycket kompetent hjälp i köket och då blev det oxfilet på Leif Mannerströms vis. Det vill jag bara säga att den mannen, han kan komponera en sås!

Notera så välrörd den blev! - Stark! blev Ellens omdöme. - stark, men god, tänkte vi andra. Undra på det när den var knökfull av rödvin, rostad peppar och konjak...

Sen avslutade vi med chokladfondant. Jag har en gång i mitt liv tidigare försökt mig på detta. Då blev det mest chokladsås av hela konkarongen, men igår blev det faktiskt precis som det skulle! Bakad lite i kanten och rinnig i mitten av mörkaste choklad. Mmmm...

Sen pratade vi! Skrattade! Drack vin! Skålade! Sorterade i skåpen (ja det där sista var det Ellen som gjorde, och tänk så praktiskt att få det fixat sådär när man har gäster!).

Blommor fick jag också. Jag älskar att ha gäster, att laga mat, umgås, prata och njuta av livet - och får jag då blommor också, ja då kan det faktiskt inte bli bättre! Syrran hade med sig liljekonvaljer och de doftar ljuvligt!

När jag känner doften längtar jag till våren... och när jag tittar ut på det gråa "vinter"vädret längtar jag ännu mer. Men då kan jag dofta lite till på konvaljerna, blunda och låtsas att det ändå är maj.

Ellenfamiljen hade med sig en fantastisk bukett med vita rosor och vita tulpaner - årets sista! Ja och årets första också, för den delen.

Zoya är en cool liten hund och struntade komplett i smällandet. Huliganen är inte så cool i de lägena, så det hyperventilerades en del kring tolvslaget och matte höll honom i ett stadigt grepp också gömde vi oss under en filt. Det gick ändå rätt bra, och sen var han jättetrött och ville bara gå och lägga sig. Det ville Zoya också, så syrran och hon åkte hem och vi andra ramlade i säng. När hanen galit (eller om det var makens väckarradio??) tänkte jag gå upp och ut med hunden. Det tänkte inte han. Han sov. Jag fick väcka honom och milt övertala honom att gå ut. Men sen när vi kommit hem, ja då blev han glad - för då hörde han någon komma nerför trappan! Vem kunde det vara? Svansen gick som en liten semafor på honom.

Jo det var ju Ellen! Ett arbetsamt barn. Hon torkade bordet. Matade hunden. Jobbade med datorn. Och när jag ser Ellens dator känner jag min egen dator - är den inte lite torftig? Grå, typ? När det finns såna här ärtiga, fina!

Nu sitter vi här och tar det lite lugnt. Det känns som att det är en bra dag för att ta det just lugnt. Det blir nog en promenad. Lite grönsakssoppa. Kanske en latte gjord i makens nya julklappsespressobryggare? Imorgon är det dags för jobb igen. Men det är ju då, det. Förresten, efter den här mycket avslappnade och trevliga julhelgen känns det rätt ok att börja jobba igen. Snart är det ju dessutom helg igen...