Söndag med trädgårdsinspiration

Man kan ju inte bara parkera sig vid symaskinen och heller inte vägra släppa taget om virknålen. Ibland måste man ut och få frisk luft, se nya vyer, få ny inspiration! Alltså åkte syrran och jag till Landskrona. När man läser om Landskrona i tidningarna är det mest elände, gängbråk, kriminalitet och arbetslöshet som det fokuseras på - men det finns helt andra sidor. Lasagne med trattkantareller och burmesisk tomatsallad, till exempel. Detta bjöds vi på av syrrans vän, en vän som bor i en av de häftigaste och vackraste lägenheter jag sett, ja när jag hade tid att släppa lasagnen med blicken, för det var seriöst en av de bästa lasagner jag ätit!

När vi väl ätit färdigt och diskret rapat belåtet traskade vi iväg till Citadellet, där det finns en utställning med kolonistugor som ritats av arkitetstudenter. Nu ska man förstå att jag är väldigt förtjust i koloniträdgårdar och jag har alltid sagt att den dag vi säljer huset och köper en lägenhet, ja då ska jag ha en liten koloniträdgård så att jag kan få jord under naglarna och känna hur klorofyllen rinner genom ådrorna. Jag vill dock inte ha för mycket jobb med en kolonistuga och då, ja då måste jag säga att en av de här hade fungerat väldigt väl! Det var mycket glaspartier och mycket finurliga lösningar. Det var prunkande odlingar och jag skänkte mina egna taniga purjolökar en vemodig tanke.

Uppenbarligen ska det hängas i år. Det hängde gummistövlar och vattenkannor. Och kaniner. Vi får inte glömma kaninerna!

Man kände hur inspirationen grep en! Man ville liksom bums greppa en grep, hugga tag i en spade, helt enkelt göra något! Så då gjorde vi väl det, vi gick och drack kaffe (och åt en nybakt kanelbulle om vi nu ska vara petigt ärliga).

Sen gick vi och tittade på trädgårdsutställningen vid yttre vallgraven. Varje år ställs det tydligen ut trädgårdar på flottar och vi tittade förtjusta på allihop.

Lite läskig var nr 9, den med kräftorna, det är liksom något skräckinjagande med en massa kräftor som bara myllrar upp ur vattnet. Men för övrigt var det roliga och inspirerande skapelser allihop. Vi enades om att vi alla tyckte nr 3 (den med björkstammarna) var väldigt fin, och själv hade jag även nr 8 (pelargonerna) som något av en favorit. Vi måste vara väldigt bra på det här med trädgårdsdesign, för mycket riktigt vann nr 3!

En väldigt trevlig eftermiddag var det, och sen åkte vi hem till Huliganen och Zoya som inte fått följa med, något som de låtit oss ha väldigt dåligt samvete för. Det är alldeles väldigt vad en hund kan ge en dåligt samvete när man åker iväg och de inte får följa med. Men de fick en promenad och en bit frolic och sen tror jag vi var förlåtna.

Nu är det snart måndag. Mer siffror och mindre trädgårdar och kaniner. Ack ja.

Lördag med extrafjong

 Den där känslan. När man vaknar på lördagmorgonen och först tänker att det är söndag, eftersom man ju var ledig igår. Och inte för att det är något fel på söndagar, tvärtom, men nog är det en extra lyckokänsla när man inser att man har en hel extradag att göra saker på!

I all synnerhet som Den Vådliga Historien Om Långtresande Virknålar äntligen fick sitt lyckliga slut igår. Det var nämligen så här att jag när jag surfade runt på lite bloggar snavade över en som fått nya virknålar i födelsedagspresent, och inte vilka virknålar som helst, nej Clover Crochet Amour i regnbågens alla färger. Hjärtat hoppade till av fröjd och jag bara kände att dessa virknålar och jag, vi måste bli ett! Då hördes en inre röst som sa:

- du behöver inte fler virknålar, du har fler än du använder! Det var Samvetets Röst som alldeles oombedd blandade sig i.

Jag vet nog hur man ska handskas med såna som lägger sig i så jag sa bara "Tyst med dig!", sen genomförde jag en demokratisk omröstning med mig själv och resultatet blev att jag skickade iväg en beställning till Amazon. Virknålarna skulle ligga och vänta på mig i brevlådan när vi kom hem från England och full av förväntan skickade jag iväg maken att hämta posten. Men lådan gapade tom!! Om man bortser från räkningar och sånt, och det gör man ju så gärna.

Sen väntade jag och väntade. Jag mailade ihärdigt såväl Amazon som leverantören, men leverantören svarade aldrig och Amazon bad mig ha tålamod. Tålamod!?! Har jag gjort mig känd som en sån som har tålamod, jag bara frågar?

Men så igår kom paketavin. Maken skulle iväg och handla mat och jag bad honom hämta ut paketet. När han kom hem sa han bekymrat att det blev inga virknålar. Haha, han skämtar med mig! tänkte jag och log glatt, men se det gjorde han inte. Någon (vem kan nu det ha varit?) hade skrivit fel postnummer så paketet hade kommit till ett annat utlämningsställe. Innan någon hann säga "postnummer" satt jag i bilen och fräste iväg. När jag kom fram så letade flickan ihärdigt både en och två gånger men hittade inget paket! Jag stirrade dystert på henne och hon såg väl desperationen i min blick så hon skickade iväg en annan flicka, och på fjärde försöket lyckades de lokalisera paketet.

Och nog var det värt att vänta på, titta bara! Regnbågsfärger så det bara sjunger om det (jag inser nu att mina virknålar faktiskt är något av ett politiskt ställningstagande, tur att jag inte deltar i friidrotts-VM).

Det är gult och limefärgat och rosa och rött och turkost och blått och grönt och..och... och...

Grips man inte av skaparlusta så säg? Men sen hade jag inte tid att virka för vi skulle träffa Ellenmamman och Ellenpappan och hade en väldigt trevlig kväll.

Och så randades då lördagen. Full av fröjd, som sagt. Och det har köpts sytråd. Det har cyklats till Hardeberga med maken. (En himla massa uppförsbackar, det är mycket märkligt, cyklar man så mycket uppför så borde det väl vara lika mycket nerför om man cyklar i en loop? Så kändes det dock inte, det var mest bara uppför och uppför, men trevligt, absolut!).

När vi kom hem knatade Huliganen och jag ut på promenad och då hittade vi mogna björnbär. Sånt kan man inte ignorera, utan vi plockade med oss en del hem. Jag plockade, och Huliganen åt, rättvist och bra. Lite bär blev det dock kvar och då fick det bli lite marmelad; björnbär- och äpplemarmelad med kanel och timjan. Den står just och svalnar, men jag har goda hopp om att den ska bli god.

Det kan rentav bli så att man måste baka en liten scones vad det lider, så att man kan provsmaka.

Men hur var det nu med virknålarna, var de något att ha? Jajamensan, de funkar alldeles utmärkt! Just nu virkar jag på en schal i ett Debbie Bliss lace-garn som jag köpt i Bath, och den rosa virknålen virkar på så att jag rentav tror att jag kanske kommer att bli klar med schalen vad det lider? Även om det nu är så att det verkar som att jag köpt för lite garn. Ack ja, jag får väl uppsöka en garnaffär. Nåja, värre saker kan man tänka sig.

Jag tyckte dock att det behövs ett litet hundinslag i det här inlägget också, så jag bad Huliganen att ställa upp och vara fotomodell. Han blev mycket entusiastisk. Det ser förvisso ut som att han sover, men man får förstå att han är väldigt entusiastisk inombords. Precis som hans matte.

Imorgon, ja då är det faktiskt söndag - och söndagar är ju också bra dagar.

Vad man gör en småregnig fredag

...om man nu inte är på jobbet alltså. Och eftersom jag har en stor mängd plustimmar på flexsaldot så beslöt jag mig för att lämna jobbet åt sitt öde och har ägnat mig åt lite kreativt skapande.

När vi var i England råkade Sue och jag hamna i en tygaffär i Bath, ja det är lite märkligt hur det kan slumpa sig. Och när jag väl var inne, så råkade min blick falla på något som uppenbarligen kallas "charm pack" och i all synnerhet på ett liten trevlig sådan med tyg i en serie som uppenbarligen heter Double Chocolate av Moda. Alltså, den måste ju vara skapad för mig? Den gick inte att motstå. I ärlighetens namn försökte jag nog inte heller. Så den lilla bunten följde med hem och nu, nu har jag sytt! Själv! På min egen maskin och övervakad av min egna lilla Ellen mouse som också följt med hem från England.

Ellen Mouse har sytts av Sue som är mycket mer ekvilibristisk med sin symaskin än vad jag är med min. De kommer att finnas i hennes etsy-shop, nu när hon hittat godkänt tyg och utsatt en stackars mus för de mest våldsamma tester, titta bara här. Min ballerina-mus har har ett lite lugnare liv och med hennes hjälp har jag lyckats prångla ihop några kuddar till gästrummet.

OK, jag inser att det inte direkt är rocket science att av färdiga rutor sy ihop en lapptäckskudde, men jag är likväl omåttligt stolt!

Observera också att jag, efter tips och instruktioner från syrran lyckats peta dit lite spetsdekoration.

Jag inser att jag nu, om jag inte redan gjort det, ligger i absoluta riskzonen att hamna i "köpa-tyg-träsket". Jag kommer att fylla huset med garn och tyger, och det utrymmet som jag inte lyckats lägga beslag på kommer maken att fylla med böcker och vin. Ojdå.

...men vänta nu här, det är väl inget fel på vare sig vin, tyger, böcker eller garn? Det måste ju vara bra, det här!

Modern teknik

Jag älskar min kamera. Kanske inte så mycket som jag älskar maken, barnen och Huliganen, men i alla fall. Jag tycker det är himla roligt att kunna ta många foton, att ha massor av minnen från resor, utflykter och vardagslivet med garn, rosor och hund. Det är fantastiskt att ha massor av foton, inte som på den gamla goda tiden när man hade med sig en 24-bildersfilm och sen fick vänta en vecka på att få resultatet i form av suddiga, sneda, märkliga bilder av konstiga motiv.

Men det kan ändå inte förnekas att ibland blir man lite matt av att ladda ner drygt 500 bilder och gå igenom dem. Då kan man tänka lite på hur det var förr... när vi var på Dyrham Park förra veckan hittade jag i en monter två stycken inbundna små reseanteckningsböcker där någon annan resenär för länge sedan hade förevigat sina minnen av en resa.

Jag tycker om att tänka mig hur de satt där, skuggade av en parasoll, med sina akvarellfärger och penslar och försjönk i att avbilda det man ville ha med sig hem som minne. Det ligger något otroligt kontemplativt i det där och det blir ju också så att man verkligen väljer ut de motiv som ligger en allra mest om hjärtat.

Det känns liksom ännu mer gediget än att bara ta 52 bilder av stockrosor och 29 av utsikten ut genom diverse fönster.

Men med tanke på min närmast icke-förmåga att teckna med perspektiv och att måla akvarell så är det nog lika bra att jag håller mig till min Nikon även i fortsättningen!

Hither and dither

After an (almost) complete week of very (well...) hard work, I decided that I was sorely in need of a vacation. We are very lucky to have friends who a) are really, really nice, b) live in one of the prettiest parts of the world and c) very kindly invited us to stay.

So we went to England.

When I was young I used to listen a lot to Kate Bush, and this is exactly like her song Oh England my Lionheart,
...
Give me one kiss in the appleblossom,
Give me one wish and I'd be wassailing
In the orchard my English Rose,
Or with my shepherd who'll bring me home...

Not that I exactly know what wassailing means, but never mind small details like that -  this is exactly how I feel!

We had a truly wonderful week. We did a Grand Tour of many stately homes and gardens. And, also, to be quite honest, of many wonderful Tea Rooms and Tea Gardens.

We went to Tyntesfield and were amazed that people in the late 1800's really had money and imagination to build a place like this! With a wonderful library. Many equally wonderful windows and I suddenly realised that I am what is known as a window photographer (whereas Sue might be called a bee photographer).

OK, so I did photograph some bees myself - it just couldn't be helped.

We also went to Clevedon. A very British thing, a pier. And when there is a pier, well you simply have to walk out on it, don't you? We admired the views. Took photos of an especially attractive view. Read some of the lovely plaques. Yes, it is nice - very nice - to be by the sea!

The next day we went to Barrington court - the gardens were amazing! Several of them, and yes, Gertrude Jekyll had had something to do with the planning. Good old Gertrude - she knew what she was doing! The house itself was also very impressive, but unfurnished, so that one would get an impression of what it would have looked like when the National Trust took it on.

Barrington was really lovely, but then we went to Lytes Cary. What can I say? Except that it completely blew me off my feet! (I don't really know if there is an expression like that, but if there is not, there really should be). So wonderfully, heartbreakingly, amazingly wonderful! Just like something out of a fairytale, on a very convenient scale. I could live there, yes I could.

I truly think that the National Trust scheme is a very good thing - all these wonderful and different places to go and visit. We have seen quite a few of them during our vacation, all different, on different scales but all food for the imagination!

Some old and impressive. Like Barrington. Some "new" and impressive. Like Tyntesfield. Some old and quaint and just lovely. Like Lytes Cary. And some elengant and refined. Like Dyrham House. We did watch The Remainder of the Day in the evening, and then we could say; "yes, we were there". Although without Anthony Hopkins as the butler, which is just as well as I would have been terribly intimidated.

And then we went to a whole National Trust village! Lacock, which also is straight out of a fairy book, or a Jane Austen for that matter.

 Being somewhat of an Austen addict, I of course recognised Meryton and was just waiting for Mr. Darcy to come riding on horseback. However, he must have been busy for he didn't turn up. Well that was his loss, as he missed a glorious tea at the Tea Garden!

After having regained our strenght with tea and Wiltshire rarebits we wandered round the Abbey - another enchanted place. I do believe that England is filled to the brim with enchanted places!

But this week was not all about pottering around the countryside, no indeed! There was cricket to be explained and watched. Sue and I did go to the cricket ground and watched for about five minutes, so I can in all honesty say that I have been to a real cricket match. And five minutes, that was about enough, I'd say, although the men did spend quite a few hours there.

We also had a glorious Afternoon Tea in the garden of the Royal Crescent Hotel. We went there in March, and this was equally scrumptious and wonderful, but in a more summery kind of way. We were very happy, and really very full at the end of it! Sometimes I think that it is a good thing that clotted cream and I live quite far apart.

It has been a wonderful week! With breakfasts in the garden. Lovely food. Beautiful cats! Lovely walks around the countryside. Strolling through Bath. We feel wonderfully relaxed and have really enjoyed our stay!

Let me just give  you one word of advise; should anyone ask you "would you like a piece of Turkish coffee cake?" this is not the time to hesitate. Not the time to ponder the eternal question of should I? Should I not? Just go for it! Say; yes, please. I'll have a large piece!! Trust me. You will not regret it.

There are so many more photos. So many more memories. But they will have to wait for a little while.

Skuggan

Nu är det inte skugga som i oj-vad-det-är-varmt-jag-tror-jag-dör-om-jag-inte-får-sitta-i-skuggan jag pratar om, trots att prognosen idag också talar för uppemot 30 grader. Nog för att sådan skugga är både välkommen och välbehövlig och positiv på alla sätt, men det finns ju en som är ännu mer välkommen och positiv.

Jag pratar självklart om Huliganen. Vem annars? Det är ju mest honom jag pratar om, ja när det inte gäller maken och alla hans projekt, eller garn eller rosor.

Man sitter där på altanen i skuggan under markisen och säger "nu ska jag gå och vattna i växthuset" och vips! så hör man tassandet av den lille assistenten som följer med och bevakar att allt går rätt till. Sen kommer man på att "jag måste nog plocka lite blommor" och då tassar det igen bakom en. Inte för att han är överdrivet intresserad av blommor (förutom att pinka på när de har fräckheten att sticka upp i rabatterna), men för att han vill följa med matte.

Det är så. Man har sin kompis som följer en i vått och torrt.

Laga mat? Jajamen, då sitter han där. Gå och duscha? Huliganen väntar utanför. Sitta och blogga? Huliganen ligger under stolen. Som nu till exempel.

Men så klickade maskineriet! Det blev fel!!

- nu ska vi gå och hämta in tvätten sa jag. Men Huliganen måste ha hört galet, för han hörde tydligen "nu ska vi gå och leka med bollen".

Hm. Ja. Det blev väl så då. Att vi lekte med bollen.

Så egentligen blev det ju inte fel då heller, det blev helt rätt! Huliganens "rätt".