Det var annorlunda förr

Maken behövde bege sig till vårt västra grannland för att stå på huvudet i ett gammalt arkiv och rota bland gamla dokument. Närmare bestämt tänkte han sig att åka till Rigsarkivet i Köpenhamn för att riktigt gräva ner sig bland pergament och frakturstil.

- Jag följer med! sa jag bestämt och tog raskt ut en semesterdag. Vad har man semesterdagar till om inte för att åka till Köpenhamn, menar jag? Nu var det väl kanske inte direkt Rigsarkivet som lockade och drog, jag såg mer en lättjefull lunch med ett glas vin framför min inre blick, lite strosande runt i den fina miljön och kanske rentav att man råkade köpa sig ett par skor? Sånt händer ju så lätt.

Nu är det mycket märkligt, igår kväll skulle jag ta tåget till Malmö, något som normalt sett tar ca 12 minuter. Igår lyckades vi på denna tämligen beskedliga tid bli nästan 45 minuter försenad och då hade jag infunnit mig i mycket god tid på stationen. Idag var vi inte i god tid på stationen, men tack vare att vi löpte som något överåriga gaseller lyckades vi ändå med ett (eller snarare två) pantersprång kasta oss på i sista minuten, innan tåget ångade iväg i tid. Men med kom vi och när vi väl anlände till den danska huvudstaden strosade vi iväg till slottet, där arkivet ligger. Danskarna tror nämligen inte på att hysa in sina nationalskatter i någon plåtlada ute i ett industriområde, och det gör de fullkomligt rätt i. Arkivet ligger jämte bibliotekshaven, och vi traskade in genom porten.

 Mycket tydde på att vi närmade oss vårt mål!

Glad i hågen klev maken in genom porten med mig i släptåg. Man såg hur det tindrade i ögonen på honom, här skulle det forskas!

Jag hade tänkt mig att maken skulle löpa in, slita åt sig dokumentet och raskt utläsa vad-det-nu-var som han ville titta på. Det visade sig att maken hade beställt fram åtta (eight, acht, huit, 8) lådor med spännande korrespondens. Ojdå. Men det var riktigt fascinerande, bara känslan att få handskas med brev som skrevs på 1400-talet gjorde att man nästan fick gåshud. De där åtta kartongerna rymde ju ändå handlingar från 1468 fram till 1500-nånting, och när jag tänker på den mängd ointressanta mail man sprätter omkring sig som en rabiat höna till höger och vänster så tänker jag att man var lite mer aktsam om det skrivna ordet förr.

Också hade man så himla fina sigill på varenda handling.

Det man hade skrivit, det stod där på pränt och tanken att det har bevarats genom århundradena och att vi 550 år senare kunde sitta där och handskas med pergamenten är faktiskt lite överväldigande.

Nu ska man väl säga att det var väl inte direkt så att man kastade sig över dokumenten och läste obehindrat, snarare tvärtom - men man kunde beundra hur väl man präntat det man hade att säga. Sms-språket kändes väldigt långt borta. Och den moderna byråkratin med handlingar och bilagor och ord, ord, ord som väller över en likt en lavaström från ett vesuviusutbrott kändes minst lika avlägset.

När vi hade vänt på vartenda brev, dinglat med vartenda sigill så slet vi oss från pergamentens förtrollade värld - det började kurra i magen och det var absolut dags för lunch! Vad kan väl då vara mer passande än att slinka inom Restaurant Maven (som betyder "magen" för de som inte är så bekanta med det vilda danska tungomålet). Denna restaurang ligger i en gammal kyrka på Nikolaj Plads. Är man  i närheten kan man gott gå dit, tycker jag. De har goda viner som säljs glasvis och maten är det minsann heller inga fel på. Även om vi blev lite förbluffade när vi fick in vår lunch. Vi hade beställt in "Rilette af gris", utan att ha någon som helst aning om vad rilette är för något. Det vet jag fortfarande inte, men det serverades i en liten glasburk. Tämligen svårtpillat att få ur burken, men gott!

Sen tänkte jag gå i en skoaffär, och då tänkte maken det också, som tur var. Det som inte var tur, var att de skor jag ville ha passade inte på fötterrna som sitter längst ner på mig, och de skor som passade, ja de ville jag inte ha. Så kan det gå! Då gick vi på antikvariat i stället och maken nedlade ett par byten. Eftersom antikvariaten ligger på Fiolstraede tänkte jag besöka den utomordentliga garnbutiken där - då hade den stängt!! Herregud, inte får man göra så, lägga ner garnbutiker så där. Upprörande, minst sagt. Det blev till att lugna nerverna med en cappucino och en bit morotskaka, ibland får man ta till tunga arttilleriet.

Sen tog vi tåget hem igen, hämtade Huliganen som hade varit och passat dottern, bjöd sagda dotter på kvällsmat och sen somnade vi lite till mans i spridda soffor.

Nu tänker jag mig att i fortsättningen ska jag vara lite mer aktsam med orden. Formulera mig lite bättre (fast inte i frakturstil). Inte hafsa och slafsa iväg en massa email utan stringens, rim och reson.

Men hur jag ska få in de där sigillen i mailprogrammet, ja det funderar jag fortfarande på.

Vad hände?

Jag började skriva ett inlägg igår, ett som skulle tryfferas och prydas med många Huliganbilder. Sen så kom kvällsmat och promenader och det enda med det andra emellan (i ärlighetens hamn somnade jag i soffan), så inlägget blev aldrig färdigskrivet och publicerat. Trodde jag. Idag när jag skulle fortsätta låg det redan på bloggen, stympat, ofärdigt och alldeles utan hundbilder. Que???? frågade jag mig själv då.

Men hur som helst, nu är det åtgärdat. Färdigskrivet. Och viktigast av allt; pepprat med Huliganbilder.

Det var ju för väl.

Det där med hundar

När jag kom hem från jobbet både igår och idag så blev jag noga avscannad av Huliganen. Han snusade omsorgsfullt mig i knähöjd (det är väl ungefär så högt han når) och jag såg att han tänkte "men hallå där! har du varit på äventyr med en annan hund?!". Och jo, så är det. På mitt jobb så jobbar det normalt sett bara en hund, nämligen överste hundkontrollanten Huliganen, emellanåt med sin stand-in Zoya. Men nu! Nu har det smugit sig en katt in bland hermelinerna. Eller, om man så vill, en welsh springer spaniel bland västgötaspetsarna och papillonerna.

En av mina arbetskamrater passar nämligen en sådan, och denne fräknige vovve har numera besökt jobbet. Försynt tassar han in, vänligt viftar han på svansen, godmodigt lånar han Huliganens gris och leker försiktigt med den.

- Så tyst han är! säger arbetskamraterna, och ger mig menande blickar.

Själv tänker jag att det är väldigt roligt att hundar är så olika. Lika på vissa sätt;  fyra ben (mer eller mindre långa. I vissa fall väldigt mindre långa). En nos. Ett par, tre öron. Svans. Också i varierande grad. Väldigt olika på andra sätt. Ljudnivån till exempel. Eller fara-fram-som-en-tornado-nivån för att ta ett annat exempel.

Sen tänker jag att oj, vilken tur jag haft! Att Huliganen flyttade in just hos oss för drygt 11 år sedan. Så mycket som har hänt. Så mycket vi har lärt oss. Eller inte. Alla kurser vi gått. Alla promenader vi också gått.

När Huliganen var liten hade han aldrig tid att gosa, trots att jag tyckte att det ingick i det där valperiet; att få kela med en knubbig liten figur. Han hade inte tid, lät han meddela. Däremot hade han tid att hugga små sylvassa bissingar i våra anklar. Han hade tid att pinka ner den enda mattan som vi i förblommerat oförstånd låtit ligga kvar. Han hade tid att tugga i sig en eller annan sko. Men kela? Nä minsann.

Numera har han dock det. Ibland. På kvällarna är det male bondning, då ligger husse i soffan och Huliganen petar på honom med nosen och svansstumpen går som en semafor; då ska det klias på magen och Huliganen suckar belåtet. Just så ska det klias, då är det som bäst.

Alla de där principerna vi hade om att inte tigga vid bordet, inte ligga i soffan, inte skälla, inte göra si eller så, ja det har väl gått med dem som med många andra principer; vi insåg att de vare sig gjorde oss eller Huliganen lyckligare. För, som vår nye braige veterinär och jag enades om; vad har man hundar till om inte för att skämma bort dem? För nog är det så att det är väl ingen som får en att känna sig så älskad, efterlängtad och fantastisk som en hund? Den ger väl höga faderullan i om man har en dålig hårdag. Om man inte orkat städa. Eller om man rent allmänt känner sig som en skrutt; en hund blir lika glad ändå när man kommer.

Numera går vi inte så många kurser, inga alls faktiskt. Vi tränar ganska sporadiskt också, däremot belönar vi rikligt minsta ansats till att göra något som med god vilja kan ses som ett lydnadsmoment. Vi går promenader i maklig takt och stannar och snusar när vi vill. Eller rättare sagt, när Huliganen vill.

Vi inser att även om vi förhoppningsvis har en hel del goda år kvar tillsammans, så är det i alla fall en utmätt tid, så det gäller att njuta av kompanjonskapet och inte hänga upp sig på småsaker.

För egentligen så är han helt fantastisk, Huliganen. Bäst på alla sätt. Kanske inte på att vara tyst, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall. Det jag bryr mig om är hans osvikliga lojalitet. Att han får mig att skratta. Att han alltid vill sin familj väl. Även om de möjligen blir lite lomhörda då och då.

Den första vårsöndagen

...har vi haft idag. Man får nypa sig själv i armen så att man kommer ihåg att det bara är den 9 mars - mycket vinter kan hända ännu säger man och nickar vist, så att ingen kan tro att man sticker ut hakan och tror att det faktiskt är vår på allvar. Då kunde ju vädergudarna hälla en halv meter snö i nacken på en, menar jag. Lite försiktigt kan man ändå säga att det var en ljuvlig dag idag - man har kunnat ha köksdörren öppen utan frysa ihjäl, man har intagit årets första fika i växthuset och man har räfsat en massa i trädgården.

Det där räfsandet, det känns i hela kroppen. Det märks att ens trädgårdsmuskler legat i dvala ett halvår, kan jag ju säga. Nu är det ändå inte bara för att jag räfsat löv, städat i växthuset och planterat småblommiga penséer (!) som jag är trött.

Jag har en längre tid sovit ganska dåligt, men nu fanns ju alla chanser till att sova ut, det är ju ändå söndag idag. Dessutom var maken, Huliganen och jag hos syrran och Zoya igår kväll och blev förträffligt utspisade och ihällda vin på ett mycket kompetent sätt, så man var behagligt trött när man ramlade i säng. Sen vaknade jag vid halv tre och behövde pudra näsan (obs! detta är en s.k. förskönande omskrivning, jag har faktiskt inte för vana att pudra några näsor mitt i natten). Sen somnade jag inte om. "Äsch det gör inget" tänkte jag lättsinnigt, "jag sover lite längre imorgon bara".

Då hade jag inte räknat med Huliganen. Han är ju en mogen man nu (man kan kalla honom "gubbe" men det gör vi inte eftersom vi inte vill såra hans ego), och han brukar sova gott på morgonarna. Så icke idag. Idag fann hann för gott att tämligen tidigt börja påtala att han ville gå ut. Nu.

- du vill inte gå ut, gå och lägg dig igen, muttrade jag omedgörligt då.
- Jag vill inte gå och lägga mig, jag vill gå ut! U-T. Uteliuteliuteliut! sa Huliganen bestämt.
- Nej, sa jag.
- Jo sa Huliganen.

Sen var det ytterligare några vändor i samma stil, men de kan vi hoppa över. Till slut kom jag på att jag kunde ju släppa ut grabben i trädgården, han kanske faktiskt också behövde pudra näsan. Jag vacklade upp, hasade mig ut i köket och öppnade kökdörren ut mot en solig men lite kall morgon.

- Nu kan du gå ut! sa jag och kände mig som en God Matte, en som erbjuder nästan 1000 kvadratmeter trädgård att slå morgondrillen i.
- Själv? frågade Huliganen och plirade ut mot den tidiga vårmorgonen.
- Nu vill jag inte gå ut, sa han sen och försökte vända sig om.

Nänä, har jag gått upp så har jag, så jag fotade ut honom i trädgården och stängde dörren. Efter en stund släppte jag in honom igen, och då traskade han in och la sig i sin säng och började snarka belåtet. Själv ramlade jag också i säng. Men sen kunde jag inte somna, för jag låg bara där och väntade på nästa gång han ville gå ut. Då tänkte jag "bättre förekomma än förekommas" och gick upp och ut med Huliganen vid en okristlig tidpunkt. (Maken påstår att när han passar Huliganen själv och jag är bortrest så sover båda bortemot nio-halvtio innan det ens kommer på fråga med någon morgonpromenad. Det är ju himla kul för honom det.)

Därför är jag alltså lite trött nu. Det värker i musklerna av krattandet. Jag har blåsor i händerna. Och jag lider fortfarande av sömnbrist.

Men jag har alltså planterat penséer! Fikat i växthuset! Varit ute utan mössa på mig! Och nu blir det coq-au-vin - så det går rakt ingen nöd på mig. Däremot förutspår jag att ca kl 21.23 kommer jag att ligga och snarka högljutt i min säng.

Det känns tidigt?

... men icke desto mindre välkommet. Jag är egentligen en ros-människa. För att inte säga lavendelmänniska. Pioner, aklejor, rudbeckior, småblommig tagetes får mig också att tindra med ögonen. Tusenskönor brukar jag väl inte direkt falla i trans över. Söta, jodå, men de sprider sig som små vitblommiga ogräs i gräsmattan, inte så att man sliter sitt hår och utstöter verop och förbannelser - men jag brukar inte heller bry mig så mycket om dem.

Utom när det är årets allra första. När inget mer än snödroppar och vintergäck blommar - när man då ser den första lilla tusenskönan, ja då ilar man som en gasell i röd vinterjacka in och hämtar kameran och kryper runt på knäna för att föreviga underverket, helt utan att ta hänsyn till att man blir lerig på knäna.

Men man kan ju inte ta hur många bilder som helst på en tusensköna - söt jodå, men kanske inte superspännande? Så mycket mer finns just nu inte att fotografera i trädgården.... men vänta nu... jag har ju världens bästa motiv tillhands!

- Nu ska vi fotografera! sa jag uppmanande till Huliganen och Zoya.
- Jaså minsann? sa de och var inte samarbetsvilliga alls, där de traskade runt bland murgrönan.

- Skärp er! sa jag lite strängare, det där blir väl inget att visa upp på bloggen. Sätter nu och se stiliga och imponerande ut!

Zoya stirrade stint på mig och såg söt ut som vanligt, medan Huliganen såg ut som... ja jag vet inte vad, men särskilt stilig var han inte. Så jag försökte med individuella bilder.

Bättre. Men jag ville ju ändå ha en liten gruppbild, nu när vi ändå var på g så att säga.

- kan ni sitta fint tillsammans och säga "omelett" frågade jag. Då reste sig Huliganen och gick. Nu var han färdigfotograferad lät han meddela, och nu ville han gå på promenad och sen ville han ha frolic. Skulle det fotograferas något mer så fick jag göra det själv och hör sen.

Så då blev det väl promenad då. För det är ju uppenbarligen inte jag som bestämmer över Huliganen, det gör han så bra själv tycker han. Och jag är en mesig matte.

Det är något som är konstigt

Med tid. Det är ibland som om det vore parallella universum. Eller också sitter det någon liten tidsätande gubbe ute i ett av de där universumen och käkar tid. Och inte äter han måndagar direkt, det är lördagar och söndagar som ryker. För nog är det lite märkligt att helgerna bara svoosch! försvinner som ett nysande?

Dagen idag har tillbringats på bästa sätt, nämligen i närheten av tyger och hundar och syrran. Ja också maken, men han lever, som jag nog skrivit tidigare, just nu i ett synnerligen eget och mycket parallellt universum. Alltså traskade Huliganen och jag hem till syrran idag, för att fortsätta det syprojekt som påbörjade i höstas men som sedan legat i träda av diverse olika anledningar.

Huliganen älskar att gå hem till sin moster. Han blir så upphetsad att han rentav måste skälla lite. Till slut, när jag blivit lagom lomhörd blev jag arg och skulle säga åt honom ordentligt, och då vill jag att han ska sitta framför mig och lyssna uppmärksamt. Huliganen är inte dummare än att han begriper att matte blev lite tjurig så han satte sig snällt, men sen var han tvungen att knata bort till syrran och försöka smila in sig hos henne. "Du är en schysst prick" såg man att han tänkte, "en sån som inte skäller på små värnlösa västgötaspetsar". Han viftade på svansen och försökte på alla sätt ställa sig in, så att hon skulle försvara honom mot Hemska Matte. Då bet syrran sig i läppen för att inte skratta, för ska det uppfostras så ska det. Gudskelov var det snabbt avklarat så att vi kunde gå över på viktigare saker. Äta skinkbitar till exempel. Sen skulle vi upp i syrummet och då måste vissa bäras i trappan. Fast de inte vill och försöker gömma sig under köksbordet. Å andra sidan vill han inte vara kvar ensam på bottenvåningen heller, så matte halade raskt ut honom och kånkade 13 kg västgötaspets upp till andra våningen.

Det är himla praktiskt att sy hos syrran! Eftersom jag är en godtrogen natur och inte begrep något alls, så hade jag ju valt ett mönster som det stod "lättsytt" på, då i höstas. Naivt, jag vet. Men nu har jag ju god hjälp, listig som jag är så låter jag syrran ligga lite före mig, så kan hon klura ut trixigheterna innan jag kommer dit.

Det är inte bara praktiskt, det är väldigt mysigt också att sitta där och småprata om ditten, för att inte säga datten, sy lite, sprätta lite, svära lite, skratta mycket och lyssna på det stillsamma tuggandet från golvet... men vänta nu här! Vem är det som tuggar? Och på vad?! frågar man sig förskrämt.

Det var Huliganen, som provtuggade på den blixtlåsdel som syrran just lagt ner en himla massa möda på. Snabb som en panter kastade jag mig över marodören och lyckades rädda projektet. Lite blött och lite skrynkligt, men inte värre än att det gick att rädda. Oj förlåt! sa jag och skämdes å hundens vägnar, för han hade inte vett att göra det själv. Syrran var dock mest tacksam för att det inte suttit några knappnålar kvar, hon är nämligen lite svag för små fyrbenta marodörer, vilket vi är innerligt tacksamma för.

Så småningom traskade vi hem igen, bärandes på syprojektet som kommit lite längre mot sin fullbordan och flera quiltböcker som syrran generöst donerat; hon hade nämligen läst om mina vedermödor med att hitta något sevärt i stan igår. Tack! säger jag, och nu har jag ägnat resten av eftermiddagen åt att titta och fundera och klappa på hunden och dricka te och virka små prästkragar att hänga i syrenkvistarna som jag plockat in från trädgården.

Tja, det var nog vad som hunnits med hittills, och inte hade jag klagat om det funnits en väldig massa mer helgtimmar framför mig - men det kommer ju en ny helg om en knapp vecka, som tur är.

Lördag med förhinder

Maken är mitt inne i något arkeologiskt litterärt skapande, och således inte direkt att tala med. Jodå föralldel, visst kan man tala till honom, men man ska inte förvänta sig att få något svar som har något som helst att göra med det ämne man själv håller sig till. Lika bra att låta honom skriva i fred, tänkte jag och cyklade ner till stan. Jag hade en hel lista med ärenden, men det ville sig liksom inte?

Jag skulle till Erikshjälpen för jag har funderingar på ett quiltprojekt till växthuset. Nähänä, de hade inte öppnat än.

Utan att tappa modet cyklade jag då till den lokala garnaffären för att köpa nya strumpstickor, nämligen karbonz som jag vill prova. - Vi har dem bara i storlek 1,5 sa expediten beklagande. Och eftersom jag inte är en självplågare så vill jag inte sticka med så tunna stickor - jag vill ju bli klar med mina saker innan domedagsbasunen skallar.  Det är svårt nog ändå att färdigställa projekt utan att använda sig av miniatyrredskap. Oförtrutet cyklade jag vidare, jag skulle inom bokaffären eftersom det är bokrea nu och jag ville köpa mig en bra sybok på rea. Man reade kokböcker. Deckare. Biografier. Trädgårdsböcker. Inredningsböcker. Säkerligen schackböcker och böcker om ollonborrarnas kärleksliv också. Men reade man syböcker? Nix. Äsch. Misslynt lämnade jag bokhandeln och passerade en second hand-affär som skyltade med en fantastisk 60-talsklänning i fönstret. Jag tittade intresserat på klänningen, som liksom kallade på mig. "kom in och köp mig!" sa den. Och det kunde jag väl ha gjort om den inte var sydd i storlek 36 med getingmidja. Mycket kan man kalla mig, men en storlek 36 är jag inte, och ännu mindre har jag getingmidja.  Klänningen och jag vinkade sorgmodigt farväl till varandra.

Nu började jag känna mig lite moloken. Skulle det vara så här svårt att göra av med pengar?? Jag försökte mig på att gå in på Press Stop för att köpa en mönstertidning, men de skulle slå igen och det var tämligen utplockat och inget som lockade. Till slut lyckades jag mot förmodan dock köpa mig ett par promenadskor och styrkt av detta cyklade jag bort till torget för att titta på torghandeln. Lund brukar ha en livlig torghandel, men nu har något hänt. Några få sorgliga stånd, det såg ensamt och ödsligt ut. Fast det blev tulpaner ändå, årets första! Sen cyklade jag hem. Rätt nöjd med mina skor och med tulpanerna trots allt.

Så det blev en årspremiär - ja det har faktiskt blivit flera här de senaste dagarna. Årets första bröd, till exempel. Nu tror man kanske att jag är en sån där utomordentlig husmor som bakar bröd och är nyttig dagarna i ände, men då tror man fel. Däremot vill jag ju gärna påtala när så har skett, så att jag ändå kan sola mig lite i glansen.

Sen har jag plockat in årets första trädgårdsblommor, och där vill jag ändå hävda att jag är rätt ihärdig; jag gillar att plocka blommor, men det är ju lite svårt under vintertid eftersom vi nu har det klimat vi har. Därför känns det extra bra att nu äntligen kunna plocka in lite snödroppar. Innan man vet ordet av kommer det rosor och pioner också!

När jag kom hem med så magert byte från stan fanns ju inget annat att göra än att baka en kaka för att lugna nerverna lite. Och det kan jag inte direkt påstå var årets första kaka. Gillar man att baka, så gör man och då vore det ju faktiskt väldigt dumt att vänta ända tills mars med att baka. Däremot blev det premiärbakat med ett nytt recept, nämligen en madeira cake enligt Nigellas recept. Den innehåller citron, och det vet ju vem som helst att citron, det är rackarns nyttigt. Fullt av c-vitaminer och sådär. Alltså väljer jag att betrakta kakan som hälsokost, man kan väl inte se det på annat sätt?

Eftersom jag stickat färdigt min kofta, så måste det ju till ett nytt projekt! Det får bli en ny pyttipannaschal, den här gången i tunt mullbärssilkesgarn, ett garn som jag köpte för säkert två års sedan. Nu ska det komma till användning, tänker jag mig. (Milda Matilda, nu är jag sådär rekorderlig igen! Använder mig av garn som jag redan har, istället för att ränna iväg och köpa nytt!) Jag känner dock att den där ordentliga ådran, den som fick mig att så ihärdigt sticka färdigt koftan först, ja den börjar liksom mattas av. Det kan hända att jag snart måste lägga upp till ett litet nytt projekt till. Nu börjar jag känna igen mig själv!