Lyckosprutt

Det har varit full sprutt hela helgen! Glädjen har sprittat (spruttat? sprätt?) i hela kroppen, svetten har sprutat, dansskorna har skuttat och endorfinerna har skjutit i höjden på det mest vulkanutbrottsliknande sätt.

Hur kan man bli annat än lycklig när det är dags för bröllop? När ens favoritdotter ska bli Fru? När man får en synnerligen trevlig svärson? Allt bara samverkade till en fantastisk dag. Bara en sån sak som vädret - det har varit minst sagt varierande. Men på bröllopsdagens morgon vaknade vi väl till strålande sol och man for som en projektil ur sängen och utropade "Den är här nu! Bröllopsdagen! Just bring it on, liksom, nu e' de dags!".

Det var mycket som skulle göras. Maken och sonen for som projektiler genom det skånska landskapet och hämtade och lämnade, blommor, gäster, bagage och dessutom fick sonen sno ihop en lättare lunch för lite blandade gäster och bruden - lite måste man äta innan champagnekorkarna smäller.

Vad gjorde brudens mor då, mitt under all denna aktivitet? Tja, hon och bruden och tärnan tillbringade några timmar hos frisören med att bli sminkade, hårfixade och dricka bubbel och äta chokladpraliner. Hjärtformade. Sånt är ju nog så viktigt.

Sen blev det lunch i trädgården och därefter hjälpte jag dottern med att snöra in henne i brudklänningen. En sån drar man inte bara över huvudet direkt. Jag snörde och donade och blev lite sentimental - och bruden hon var rent självlysande av glädje. De rosa brudskorna vi köpte i Köpenhamn kom på. Slöjan kom på. Och sen åkte brud och brudgum iväg för fotografering - och vi väntar spänt på att få se resultatet! Ett litet smakprov har vi fått, och det ser mycket lovande ut! Vackrare brudpar får man leta länge efter.

Jag är innerligt tacksam för det var någon annan som fotograferade, nog hade jag med mig lilla kameran, men det var ju inte det man var fokuserad på, det var brudparet, festen, glädjen och samvaron, och nog är det där som fokus skulle ligga. (I alla fall låg det inte i mina bilder kan jag säga).

Bröllopet hölls i Hardeberga kyrka och det var ljust, glatt, intimt och roligt! Jag trodde jag skulle gråta, men tvärtom, lyckobubblorna poppade runt i bröstet så det fanns inte tid för några tårar. Prästen var ung, glad och innerlig och gjorde det till en underbar stund; hur ofta uppmanas man att applådera i kyrkan till exempel? Men det gjorde vi när brud och brudgum kysstes. (De kysstes ett antal gånger till under kvällen kan jag ju säga).

 Det var gäster från när och fjärran. Vi hade småländska deltagare. Skånska deltagare. Det var inslag från Frankrike, Tyskland, Kambodja, Norge, Skottland, Island och Kina.

Sen blev det fest på Flädie Mat- och Vingård. Det var lekar och massor av gott vin och god mat. Och vimplar! Det stods på stolar och kysstes. Det hölls tal. Det applåderades. Det sjöngs. Det skrattades. Och det dansades! Först i högklackat, sedan i lågklackat och sen i strumplästen. Idag är jag fortfarande något öm i fötterna, men ett kilo lättare än jag var före bröllopet.

Det är så mycket att säga om det här med bröllopet, men allt är så sammanblandat ännu - det hela kan nog kokas ner till en enda innerlig glädje och tacksamhet för att vi fick vara med om det här; att vår fantastiska dotter hittat en lika fantastisk man! Vi är så glada för både henne och honom, och detta gäller även Huliganen som i svärsonen hittat ytterligare en som ohämmat skämmer bort honom.

Och jag har dansat med sonen! Förra gången när jag fyllde 40, så det kändes extra roligt! Vi dansade till Oasis, kommer jag ihåg, och jag är så glad för min långe, stilige son.

Sen är det liksom spridda minnesbilder; syrran som var så fin i ceriserosa. Lilla systerdotterdottern som var minst lika fin i rosa och som tyckte att bruden var jättevacker. En liten glad baby som partajade hela kvällen och alls inte ville sova. En fransk brudtärna som var mycket konfunderad över det här med Kalles kaviar till frukost - "toothpaste with fish eggs?!"

Det var så roligt! Och fötterna har snart återhämtat sig.

Det kommer säkert fler inlägg, med lite proffsigare bilder. Men så länge vill jag spara det här som ett minne, ett sånt där varmt, glatt och rosenskimrande minne som kan vara bra att ha att plocka fram när novemberregnet piskar och förkylningen frodas och det är måndagsmorgon. Då ska jag komma ihåg det här!

De sista tre bilderna är tagna av Eva Hjärne och Anna Carter

Välkomna och ovälkomna gäster

Just nu sitter jag och väntar på sonen. Han tillhör den första kategorin i titeln, utan tvekan! Nu är det ett tag sedan han var hemma, och det är inte det att jag inte vet att han kan föda sig själv, men det är ändå något tillfredsställande med att utfodra sina ätteläggar, så en chili con carne är snart klar, och rabarberpajen står och svalnar.

Imorse hade vi ett annat besök, av mer oväntat och ovälkommet slag. Nej det var inte tjuvar - i alla fall inte i den bemärkelsen. Tjuvaktig som en skata, heter det ju och i år har vi en ovanligt märkligt skata i trädgården; så fort jag öppnar köksdörren eller altandörren är den där och kikar in och verkar vara väldigt nyfikna på hur vi har det? Så skulle jag dammsuga imorse och öppnade altandörren och sen försvann jag väl för att göra något annat. Man vet ju hur det är - "uppskjut gärna till senare den dammsugning du skulle gjort igår" eller hur det nu var.

När jag kom ner i vardagsrummet mötte jag Skatan. Jag stirrade förbluffat på den. Den kikade tillbaka. Huliganen snarkade i godan ro. Inte mycket till vakthund, det där. Men jag lyckades prångla ut fågelskrället i trädgården igen, jag tycker nog att skator ska befinna sig där.

Man kan ju undra varför sonen kommer hem (om det nu inte är rabarberpajen som lockar)? Jodå, visst besöker han föräldraskapet med jämna mellanrum. Men nu är det faktiskt något annat som är huvudanledningen. Något som har med detta glada par att göra!

foto: Eva Hjärne och Anna Carter

Jodåsåatt. Det ska bli bröllop imorgon! Och solen, den ska lysa, och det hoppas och tror jag att den ska göra över hela deras äktenskap.

Att det är Lundakarneval i helgen, det hinner vi inte bry oss om. Vi har ju liksom viktigare saker för oss. Kasta ris, till exempel. Och fälla en tår i kyrkan. Och det är nu den där fjolliga hatten ska fram!

Fotot har inte jag tagit, det har min mycket begåvade vän Eva gjort. Hon fotograferar i normala fall mest fåglar, men som jag så klokt sa "det måste vara mycket enklare att fotografera ett brudpar, de står förhoppningsvis still när man ber dem". Det tror jag inte fåglar gör.

Det ska bli väldigt roligt att se självaste "action"bilderna - men nog lovar det gott?

Det kan nog hända att det här inte är det sista som sägs om bröllopet. Eller de sista bilderna som läggs ut. Men inte imorgon. För då är jag upptagen. Med att bli Svärmor!

Vad gör man på en söndag?

När man är lite trött och lusten att städa garderober, skura golv eller damma hunden är totalt obefintlig? Ja då vet jag vad jag gör i alla fall. Jag dricker kaffe och äter chokladkolakakor med maken (jodå, det visade sig att gårdagen till all lycka var en sådan dag när man bakar chokladkolakakor, och det är ju en väldig tur när det slumpade sig så att denna dagen är en dag som passar utmärkt för lite kakfrossande). Vi sätter lite potatis, fast jag ägnar mig mest åt att bara elegant släppa ner potatisarna i fårorna som maken grävt upp, inget svettigt slit för min del, tack.

Och sen virkar jag. I mjukaste, lättaste, fluffigaste Rowan kid silk haze. Det väger ingenting. Eller jo, det gör det ju, varje nystan väger 25 gram och det är inte mycket. Hittills har jag nog virkat upp knappt 40 gram och har inte så mycket kvar.

En rektangulär schal i kärleksknutar ska det bli. Det känns som ett passande mönster till tillfället när den ska användas.

Sen skadar det ju inte heller att det är ett lätt och enkelt mönster som man bara kan virka på utan större tankemöda när man är lite soppig i hjärnan. Jodå, visst har jag virkat fel några gånger. Men då gör jag som jag brukar göra; fuskar ihop det hela och ser glad ut ändå!

Regn

Det är lördag och vi vaknade till regn, ett stilla vårregn men icke desto mindre ett som man blev lite blöt av. Enligt SMHI skulle det inte regna, men det bevisar väl bara att verkligheten och SMHI inte alltid har samma uppfattning om hur saker och ting ligger till.

Det doftade av syrener när Huliganen och jag gick vår morgonpromenad i de gamla villakvarteren. Nog är det något alldeles ljuvligt över syrener? Och nog är det märkligt att den syrendoft som är så underbar au naturel, så att säga, bara luktar konstigt när den är artificiell? Vissa saker ska avnjutas som de är, och syrener vill sitta på sina buskar och dofta. De vill inte plockas in och sättas i vas för då slokar de omedelbums. Och de vill inte hällas i flaskor i syntetisk form. Och vem vill det när man tänker närmare efter?

Det känns lite vilsamt att ha en lång och stillsam dag framför sig. Jag tänker mig att det ska virkas lite - projektet som jag började på i Haväng för några veckor sedan måste färdigställas, jag har en deadline! Sen har jag också en prickig kjol som ska sys klart, jo jag har tagit mig i kragen och satt igång. "Jag kan sy en kjol, jag är inte rädd" mumlade jag som ett litet uppmuntrande mantra för mig själv. Raskt klippte jag i det prickiga tycket, klipp, klipp! Lika raskt insåg jag sedan att jag klippt på tvärsen mot trådraken, men det är smällar man får ta.

Så det blir nog lite handarbetsaktiga saker. Lite matlagning. En eller annan puss på maken. Lite klappande på hunden.

Sen kan det också visa sig att det här är en sån dag som man måste baka chokladkolakakor på. Det är möjligt, det är det.

Tillägg

Maken var inte riktigt nöjd. Maken skrynklade lite missmodigt ihop sin panna. Han såg avgjort o-nöjd ut. Och det visade sig vara mitt fel! "Kan det vara så?", frågar man sig förbluffat. "Är jag inte ofelbar?" frågar man sig lika förvånat. Svaret är "tydligen inte".

Det som fick maken att se ut som en sorgmodig mops i nyllet var det faktum att jag bloggat om det blommande äppleträdet. The blooming apple tree, dear Sue! :-)  (Ett mycket internt skämt).

Maken tyckte att jag skulle blogga om äppleträdet som blomstrar så fint. - Jamen herredumilde, det har jag ju gjort! sa jag och såg ut som att är-du-helt-dum-i-huvudet-eller?

Då visade det sig att det var fel på bilderna. Det var fina närbilder, men maken tyckte att hela trädet skulle synas. Hur skulle man annars rätt förstå det gamla äppleträdets hjärtslitande skönhet? frågade han och såg ogillande ut. I normala fall hade jag bara givit honom fingret (bildligt talat) och sagt något i stil med att vill-du-ha-blommande-äppleträd-så-blogga-själv-så-det-så! Möjligen hade jag lagt till "knäppskalle". Men nu är ju maken opererad. Han har korsstyngsbroderier över strupen, och då vill ju till och med jag vara lite snäll. Så jag gick väl ut och fotograferade äppleträdet då. Ur alla möjliga vinklar, till och med underifrån. Dock inte ovanifrån, det finns gränser för hur vig jag är, och hur synd jag tycker det är om maken.

Men nu slår det mig. Man kan faktiskt inte bara ha äppleträd (även om de blommar aldrig så mycket) i ett helt blogginlägg. Det måste balanseras upp lite.

Hade maken nu öst diamanter och rubiner över mig, så hade jag ju kunnat blogga om det. Men nu har det faktiskt varit lite snålt på diamant-å-rubin-fronten så jag slänger väl in en bild på min trofaste lille vän. Vän av Ordning säger nu förmodligen "är det ogräs som syns i rabatten?! Va-va-va??!!". På det svarar jag bara "Och?! Titta på det väsentliga i stället, nämligen en mycket stilig äldre herre".

Kärt besök

Maken och jag har varit flitiga i trädgården idag. Lite svalt, men soligt, en perfekt dag att så i kökslandet. Det köksland som maken som en blixt från en klar himmel fick för sig att gräva upp förra året. Sonen anande nog inte konsekvenserna när han gav maken "100% bonde" i DVD i julklapp.... Roligt var det, och en del av skörden blev jättebra, annat blev det lite mindre av. Purjolök, jag säger bara det, den kunde ha lökat på lite mer. I år är landet ännu större, och idag har vi sått sallad, rödbetor, piplök, rädisor, dill och morötter. (Purjolöken får stå i skamvrån i år). Sen har jag farit runt med räfsan också och krafsat lite planlöst i spridda rabatter, ihärdigt störd av Huliganen som hellre velat ha dragkamp.

Men egentligen var det ju igår vi skulle ha gjort fint, för vi fick ju finbesök! Syrrans lilla dotterdotter kom på premiärbesök för att träffa Huliganen. Förvisso var både Dottern och hennes kusin (som då alltså är Syrrans dotter och syrrans dotterdotters mamma, hänger ni med i genealogin, eller blev förvirringen total?) också med, men de fick faktiskt finna sig i att spela andra fiolen när den här förtjusande lilla damen var med.

Hur gick då mötet med Huliganen? Är man van vid en liten stillsam dam som Zoya, tycker man nog att Huliganen är lite, vad ska jag säga, högljudd till att börja med. Men snart insåg lilla fröken att det var inte farligt, och då gick det hur bra som helst. Sen plockades det blommor, det kollades på maskar, det promenerades runt i trädgården, klättrades på skithöga trappsteg och pekades med hela handen! Och ritades jättefort, så fort att mamma inte hann med. Ett artistiskt barn! Och alldeles, alldeles förtjusande!

Majträdgård

Man vaknade och det var första maj. Förvisso var det betydligt svalare än dagarna före, men ändå; solen sken! Och det gamla knotiga äppleträdet blommade utanför köksdörren. Det är så hjärtslitande vackert och jag fotograferar det varje år och tänker att finns det någon som kan åldras med värdighet så är det just ett gammal äppleträd. Jag kan inte tänka mig att trädet bryr sig om lite rynkor och hängslams, nej det bara blommar på, och det gör det väldigt rätt i. Förmodligen kunde man lära sig ett eller annat av det här och strunta i att man börjar se ut som ett gammalt sviskon i fejan, det är inte det som är det väsentliga ändå, det viktiga är att man blommar ut!

Huliganen och jag rände ut på morgonpromenad. Det var väldigt tyst och tomt, så här morgonen efter Valborgsfirandet. Även vi hade firat, jodå. Vi traskade bort till gröningen och bålet igår. Det var en himla massa människor, en stort bål och diverse blandade hundar. Jag tänkte att Huliganen nog skulle gå i spinn, men han tog det ganska lugnt faktiskt, han  var nog förbluffad över det hela. Ända tills han försaökte mucka gräl med en tjusig Afghanhund men då släpade jag honom därifrån, någon måtta fick det väl ändå vara?

Men idag var det tyst och tomt och vi njöt av vår promenad. När vi kom hem fick vi världens chock! Vårans husse var UPPE. Och inte nog med det, han HADE GJORT FRUKOST SJÄLV! Vi har ännu inte riktigt hämtat oss från den överraskningen, faktiskt.

Vad gjorde vi sedan en solig, om dock något sval, första maj? Tja vissa betade lite gräs. Andra köpte nya stolar till altanen. Gjorde årets första rabarberpaj. Grillade för första gången i år. Och njöt av tillvaron i största allmänhet.

Just nu tittar husse på snooker, han har ju lite märkligt intressen den mannen. Själv börjar jag fundera på kvällskaffe och kanske en liten chokladbit? Hur låter det, nog låter det bra? Vissa har knoppat in och drömmer behagliga drömmar. Och därute står äppleträdet och blommar på för fullt. Maj började bra, man kan inte säga annat!