...och idag blev det ankmat

Inte ankbröst då, alltså. Man vill ju i alla fall tro att det inte är kannibaler som simmar runt där i stadsparksdammen. Och egentligen är det väl inte ankor heller, om vi nu ska vara petiga, utan änder, men nu ville jag ju knyta an till förra inläggets titel och då får man sätta sig över såna ornitologiska spetsfundigheter.

Vi har alltså varit i Stadsparken idag och matat pippisar (se där, hur listigt undvek jag nu inte att få alla fågelskådare på halsen!). Inte med bröd, eftersom vi nu lärt oss att detta är inte bra för fågelmagar, utan med havregryn och det föll också våra bevingade vänner på läppen näbben.

Det var inte bara maken och jag som utspisade fågelfän, det var främst Grynet som kom och hälsade på som en glad överraskning igår och som sen sov över hos mormor och morfar. Först var vi ute i trädgården och det var fullt av barn och hundar och det ena med det andra som for runt och lekte och gungade och spelade bandy och sen åt vi glass och sen somnade både mormor och Grynet vid ca 22-tiden sådär. Ja, vi vet att hemma hos Grynet är läggdags lite tidigare, men hemma  hos mormor och morfar är vi litet anarkistiska av oss och det tycker jag nog man kan få vara.

Sen sov vi och sov vi och sen gick vi upp och promenerade med Loppan i Botan så att hon fick göra sina morgonbestyr. Det tycker Grynet är roligt! - Inny bajsar ute! säger hon och ser pillemarisk ut. - Mormor plockar upp! säger hon sen, för det är ett ordentligt barn som tycker att man ska uppföra sig när man är ute med en bajsande hund och det har hon ju alldeles rätt i.

Sen var det fullt schema! Knappar skulle sorteras och sisådär och sen väckte vi morfar och traskade bort till Stadsparken. När ankorna var mätta och rapade lite belåtet så gick vi till lekplatsen och gungade och klättrade på tåget och balanserade och klättrade lite till fast mormor är en mes och kan inte klättra lika bra som Grynet.

Sen var det dags att gå hem igen och då kom Grynets mamma och pappa och Pyret och åt litet lunch; det blev potatis och sill och ägg och oliver och pastaskruvar och bröstmjölk - lite för varje smak kan man säga.

Tänk så himla roligt det är när man får såna där oplanerade besök!

Igår blev det ankbröst

I helgen hade vi gäster och då serverades ankbröst - Loppan var synnerligen intresserad men fick inget, jag tycker nog att gäster ska serveras först och att det inte ska ha varit en terrier som plockat åt sig de bästa bitarna själv. Loppan tyckte att detta var en snål och njugg inställning och blängde lite under lugg - ja om hon nu hade kunnat blänga, hon är liksom inte lagd åt det tjuriga hållet min lilla loppa.

En bit blev det kvar och när gästerna gått hem fick Loppan ett litet hörn som försvann fortare än en gris hinner blinka. Precis när jag tänkte ge henne en liten bit till kom jag på att nämen vänta nu, på måndag är det ju avslutningstävling i noseworkgruppen och vad ska väl motivera den lilla terriern mer än ankbröst? Hm... Alltså packade jag in ankbröstet i gladpack och la in det i kylskåpet igen. Loppan såg dystert ånkan försvinna och man riktigt såg hur hon tänkte "Snåljåp! du tänker säkert gå upp i natt och moffa i dig ankbröstet själv".

Men nix, det gjorde inte matte (hade det varit choklad är det en annan femma) så när det var avslutning igår kom ankbröstet med och nog gjorde det susen alltid! Loppan gjorde bilsök och hittade dofter, hon gjorde inomhussök och for som en målsökande missil in under en lastpall och hittade en doft där och sen lurade hon i och för sig matte med en halvhjärtad markering på en burk på en vägg, och matte, som gripits av tävlingsdjävulen, tjoade "markerat!" innan hon hann besinna sig, så det var faktiskt mattes fel (som alltså inte fick något ankbröst heller då), och sen avslutade nosarbetaren med att ihärdigt och övertydligt, så att dumma matte skulle begripa, markera två dofter vid en brädhög och på en dragkrok.

Så ja, det där med att belöna med ankbröst, det ska vi komma ihåg till nästa gång. The Duck's Road to Success kan man säga.

Min lilla Loppa. Värd sin vikt i ankbröst.

När vi nästan fick oväntat besök

Vi har inte bara varit i djurparken i helgen, det har varit rätt så mycket trädgårdshäng också. Sova lite i soffan, grilla lite, gripas av lust att rensa i en rabatt och göra det innan man inser att nä, det är alldeles för varmt. Då är det skönt att ha en trädgård på 64 kvadrat, det är liksom snabbfixat får man säga.

Morgnarna var dock lite mer svala i temperaturen så då passade Loppan och jag på att åka ut i skogen för att motionera oss lite. Eller rättare sagt, Loppan motionerade och jag spankulerade fram i synnerligen maklig takt. Det räcker ju att en blir vältränad, tänker jag. Måtta i allt.

Rätt vad det var så fick jag syn på en lämplig sten och det vet man ju, finns det en lämplig sten, ja då tycker man ju att då kan den lilla terriern posera där så att matte får ta en bild.

- Posera fint! sa jag till Loppan. Loppan glodde lite på mig och tyckte sen att herregud, ska det vara den där gamla hund-poserar-på-sten-bilden nu igen? Hur vore det med lite nyordning och nydaning? undrade hon sen och tyckte att jag kunde ju sitta på stenen och se cool ut, så kunde hon ta bilden?

- Jamen herredumilde, Loppan, sa jag, hur skulle det se ut? Om matte kliver upp på en sten så ramlar hon bums ner, det vet du ju. Det blir ju en väldigt fånig bild och det kan jag verkligen inte lägga ut på min artistiska och högtstående kulturella blogg - en rund tant i övre medelåldern som sprattlar runt som en skalbagge bland barr och myror? Skulle inte tro det, va!

Loppan tyckte att jag var motsträvig och fantasilös men insåg att slaget var förlorat och hoppade upp på stenen så att matte blev nöjd. Och ja, jag tror faktiskt att bloggen vinner på att se mer av Loppan och  mindre av mig. I alla fall om jag ska utföra balansakter i högre skolan.

 Sen åkte vi hem och somnade i den där trädgårdssoffan i värmen ända tills man väcktes av att det liksom lät. Det lät närmare bestämt som att någon använde blåslampa och mycket riktigt, när man försiktigtvis stack ut huvudet under parasollet så såg man att luftballongsäsongen dragit igång igen.  Det händer då och då att man ser luftballonger fina sommarkvällar, men det är nog första gången jag ser dem gå så lågt här inne i stan, det var nästan så att det var läge att kolla om man skulle sätta på en kanna kaffe till, för det är väl det som ska till när man får oväntat besök?

Men sen eldade de på igen och försvann över hustaken. Jag tycker det ser väldigt häftigt ut, det där med att åka luftballong fast lite orolig hade man kanske ändå varit för att man skulle landa lite oväntat där det inte var meningen att man skulle landa. Och det är kanske inte alla som skulle uppskatta att få en luftballong rakt ner knäet och skulle spring in för att sätta på kaffet?

Att ha fått en julklapp

Det var en gång en jul och en julklapp och en familj som bara var tre, men där nr 4 höll på att spränga mållinjen. Denna lilla familj gav maken och mig en fantastisk julklapp, nämligen en heldagsutflykt till sommaren med dottern och svärsonen och Grynet och Lillasyster som vi ju då inte ens visste att det var Pyret.

När det är jul, ja då är det kallt och ruggigt och det där med sommarutflykter känns våldsamt avlägset. Men rätt vad det är så är det dags! Loppan fick inte följa med för hundar är inte välkomna inne på djurparken. Märkligt kan man tycka, när det liksom örler av djur i varenda buske, men nu var det så och bara att finna sig i.

Vi andra, vi drog iväg, fullpackade med Gryn och Pyren och picknickkorgar och hattar och mormor och morfar. Och vilken dag det blev! Solen den sken och gassade och vi såg massor av djur! Getter och kaniner värmde vi upp med, innan vi gick på the hard stuff som sälar och sånt.

Men innan vi kom till sälarna var det ju traktorkörning. Grynet rattade runt traktorn på ett synnerligen kompetent vis och bjöd mormor på en åktur i fåret Shaun-land. Mormor tryckte sig ner bredvid Grynet och det var rätt trångt så mormor tänkte att jaja, ett eller annat knä, det får man offra. Maken påtalade efteråt att alla andra vuxna satt i baksätet - men vem vill sitta där bak, man vill väl ha bästa utsikten?

Det fanns inte bara djur, vi hittade ett nappträd också där man kunde lämna nappar till alla djurungarna och Grynet begrundade detta träd en lång stund. Grisarna behövde dock ingen napp för att koppla av i värmen, de såg ut att ha fattat det här med att njuta av livet; en lerpöl att slumra i, så var livet på topp!

 Det kan vara lite långt att traska runt i djurparken, så då är det ju himla bra att åka skrinda! Och åkte man inte skrinda, så kunde man åka med morfar, det går precis lika bra! Vi tittade på när sälarna fick mat, och sen när rävarna fick mat och björnar och uroxar och allt var lika spännande.

Sen tyckte Pyret att på tal om mat, så började man väl bli lite hungrig så hon fick tugga på en fot innan mamma och pappa fick fart på grillen och fixade lunch. Inom parentes sagt så hade höftledsfrakturen varit ett faktum om mormor försökt sig på samma akrobatik - så det var ju tur att det bjöds på annan lunch. Medan pappa grillade korv vaskade Grynet och morfar efter guld, men det var lite magert på guldfronten - fast vad gör väl det en solig dag när man får titta på björnar och hjortar och hästar och massor av andra djur?





Nu kan man ju göra en himla massa andra saker i en djurpark förutom att titta på djur; man kan leka på lekplatser och klättra i träd och äta glass och bada lite - ja det finns hur mycket som helst att hitta på så undra på att Pyret, som kämpade för att hålla sig vaken och titta på allt, till slut knoppade in i pappas famn, då fanns det helt enkelt inte ork att titta på minsta lilla älg till.

Den här dagen, den kommer att bli ett sånt där fint och soligt minne som man kan ta fram och njuta av då när det regnar på tvären i november eller så. Skånes djurpark alltså - det var verkligen en toppenjulklapp!

Att fira nationaldagen på bästa sätt

Alltså, jag är gammalmodig nog för att tycka att det fortfarande ska heta Svenska Flaggans Dag, men nu gör det ju inte det och vem är jag att skåda en given ledig dag i munnen? Här har det firats minsann! Förvisso inte med att fira någon flagga, men det finns ju andra sätt. Att åka ut och träna nosework med två små voffs t'exempel. Så det var precis vad syrran och jag gjorde och jag får säga att det gick bra. Okej, man är gammal och senil så när jag satt ut fem dofter och ett blindprov så kunde jag för mitt liv inte komma på var jag satt den femte doften och eftersom det blåste och snurrade runt så hittade inte Loppan eller Zoya det heller, men däremot alla de andra så jag undrar om jag helt enkelt drömt att jag satte ut den där sista doften?

Det var inte den enda doftbehållaren som försvann - syrran hade satt ut behållare på diverse fordon (och inom parentes sagt så är allt som har hjul "fordon" i noseworkvärlden. Det kan ju vara bra att veta, tänker jag). Bland annat en på ett släp - som någon helt sonika körde iväg med när vi var bakom en container och letade helt andra dofter! Vi såg ut som levande frågetecken när vi dök upp där bakom containern och släpet var borta. Puts väck. Gone with the wind. Ääähh..??? sa vi och kliade oss i våra respektive huvuden. Efter ett tag kom dock släpet tillbaka och tänk, då satt behållaren kvar. Bra magnet där, får man nog säga.

Sen åkte vi hem igen och parkerade oss i soffan i trädgården och det kan väl hända att man slumrade till ett tag, fast inte alltför länge för jag tänkte ändå att det liksom behövde lite mer firande på denna lediga onsdag. Men hur? tänkte jag vidare och kliade mig i huvudet igen. Ja man skulle kunna tro att jag har loppor så mycket huvudkliande som jag ägnat mig åt idag, men så är inte fallet.

Rätt snart kom jag ändå på det - det vore väl toppen att fira med rabarberpaj? Eller hur? Så jag rörde raskt ihop lite paj som vi för en stund sedan intog på balkongen.

Nu är dock pajen uppäten och maken har parkerat sig i soffan där han belåtet tittar på en gammal Åsa-Nisse film. Själv känner jag dock att jag inte vill vanhelga en ledig flaggdag med att glo på sånt gammalt skit missfoster till film, så jag bloggar lite i stället och snart ska jag sticka ett varv eller två.

Det har inte blivit så mycket stickat den senaste veckan, till och med den mest inbitna garnnörd kan tycka att det är lite småsvettigt att umgås med ullgarn när temperaturerna ligger uppemot 30 grader.

Möen mad

Skåningar gillar ju mat, det är ett välkänt faktum. Okej, kanske inte alla skåningar proppar i sig jämt och ständigt, men jag och maken, vi gillar mat! Så det passade ju himla bra att jag fått ett presentkort hos Smakvandring i Skåne. Ännu bättre var att man fick ha med hund! Loppan gillar också god mat så hon hängde över axeln på mig när jag bokade in en vandring för oss tre och tjatade glöm inte att boka in mig, jag vill också med!

Då, när jag bokade, var det mars och regnigt och kallt och jag tänkte att jaja, 3 juni då är det nog hyfsat väder ändå. Sen så kom värmeböljan och jag får erkänna att jag varit lite orolig; 4 timmars vandring i tropisk hetta; skulle Loppan och jag stå pall för trycket och värmen? Men så var det ju det där med mat som lockade... så klockan 11 imorse stod vi redo att kasta oss ut i naturen! Själv var jag iklädd något som kan liknas vid pyjamasbyxor men som är mina svalaste brallor och en sån här dag gick det praktiska före det stilsäkra. Hellre bekväm än chic tänkte jag. Jag balanserade pyjamaslooken med att ha panamahatt i alla fall. 

Vi värme upp med att gnola lite på utiskogenskavigå, jopphejdijopphejda och sen var det dags. Vi gick på Romeleåsen och det var uppför. Och sen gick det nerför. Också lite hit, för att sedan gå lite dit. Med jämna mellanrum var det matstopp och vi fick ostar och marmelader och honung och äpplecider och fröknäcke och lammbiffar och jag vet inte allt.

Jag hade laddat upp med vatten och skål till Loppan (och till oss, fast vi drack inte ur skål) så hon klarade sig utmärkt. Jag baddade henne med vatten också som hon sen ruskade av sig så att även maken blev lite avsvalkad. Två flugor i en och samma vattendusch skulle man kunna säga.

Lite myggbitna blev vi, även om jag även laddat upp med att spraya oss med Mygga, men vad är väl ett eller annat myggbett när man får traska genom ett sommarfagert landskap och med jämna mellanrum utspisas med läckerbitar?

Man hade tänkt även på våra fyrbenta vänner (läs: Loppan som var solokvist hund på vandringen) så även hon erbjöds delikatesser.  Först fick hon torkad fisk, men den grävde hon raskt ner ute i skogen, kunde ju vara bra att ha om bistrare tider stundar, tror jag hon tänkte, helt utan att tänka på att matte aldrig skulle hitta dit igen. Nu ligger den torkade fisken där och  jag tror väl att den kommer någon annan fyrbening till godo.

Vid nästa stopp fick hon torkat lammhjärta och det slank ner innan man han blinka, där var aldrig tal om att spara något.

Så småningom, efter 4,5 timme, kom vi fram till sista stoppet där det blev kaffe och ostkaka och choklad och sånt och då var det bara med uppbådandet av den allra sista viljestyrkan som man orkade peta i sig en chokladbit till. Fast jag uppbådade den där viljestyrkan, det gjorde jag. Man vill ju inte komma hem och tänka att "tänk om jag bara orkat med den där chokladbiten också" menar jag.

Sen åkte vi hem, trötta och svettiga och myggbitna men väldigt nöjda med vår matvandring alla tre!

Promenader. Och 38.

Man känner sig inte så värst originell när man pratar om det makalösa högsommarväder som tycks ha parkerat sig över Sverige som om p-böter inte alls fanns - men det går ju inte att låta bli! Dag efter dag med värme, högblå himmel och ljumma sommarkvällar. Och nu är det ju i alla fall juni, så det är ju officiellt en sommarmånad.

Med förra årets "sommar" i åtanke så vill man ju inte heller klaga även om jag personligen tycker att temperaturer uppemot 30 grader är lite i svettigaste laget, och Loppan tycker nog detsamma. Och då är jag ju ändå inte iklädd heltäckande pälskappa direkt.

 

Vi går dock våra promenader, Loppan och jag. På morgonen är det svalt och skönt och vi traskar runt lite i Botan och morsar lite på änderna. Loppan hade nog i och för sig velat göra lite mer än säga "hej!", men matte håller hårt i kopplet, och i all synnerhet när vi möter hela lilla klanen med ällingar - alltså djurbebisar, man blir ju rent varm om hjärtat. Mamma And håller koll på både mig och Loppan så att vi håller oss i skinnet respektive pälsen.

Andra kvällar åker vi ut i spenaten och träffar stor-aussien och hennes matte - vi traskar runt och pratar, pratar, pratar och vovvarna, som är världens bästa kompisar, rusar runt, rullar sig i gräset, tar ett dopp i en lerig pöl och tycker att livet, det är nog liksom på topp! Och jag undrar lite för mig själv om det är så att alla hundar som heter något med "aussie" är världens snällaste och trevligaste? Eller också har vi bara haft en rasande tur, helt enkelt.

Sen åker vi hem och tar det lugnt, går och lägger oss med balkongdörren öppen ut mot skymningsnatten och tänker att det här, det slår februari med hästlängder.

Och maj månads sista kväll, då tycks hela Lund ha bestämt sig för att gå ut och äta, men vi hittar ett bord på Valvet och cyklar dit för att fira att den här dagen, men för 38 år sedan, då var det en  yngre upplaga av oss som stod där i Högs kyrka och blev man och hustru. 38 - det är ju jättelänge sedan! Samtidigt så känns det som att det var ganska nyligen ändå. Lite färre barn och barnbarn hade vi. Rätt mycket mindre hängslams här och där och färre gråa hår, men inombords känns det likadant, tror jag.

38 år, då har man hunnit med en hel del. Ibland har vi bråkat. Ibland har det smällts i dörrar (kan vara mest undertecknad...), men allra mest har vi haft så himla roligt de här 38 åren! Maken är min allra bästa vän och jag hoppas han känner detsamma. Planen är ju att vi fortsätter så här; har roligt! Pratar och underhåller varandra om medeltida frälseätter, om garn, om vykort och hundträning och barn och barnbarn och livet och meningen med det hela. Vi ska äta massor av god mat, dricka gott vin och klia hunden bakom örat. Det tycker jag låter som en utmärkt plan!