Att upptäcka saker

Lördagen var en sådan dag som man upptäcker saker! Vart man än gick, så snavade man över en Upptäckt. Man kände sig som Sven Hedin, eller möjligen Nalle Puh ute på Expotition. Förmodligen mer som Nalle Puh.

Det första jag upptäckte var en liten pyjamasflicka som var ute och letade efter jordgubbar, det gäller ju att få i sig av alla kostcirkelns delar. En mycket bra upptäckt får jag säga!

Nästa upptäckt var av ett helt annat slag, nästan lite mer arkeologiskt, om man nu inte har så snävt synsätt på vad som är arkeologi. I alla fall tycker ju jag att om man hittar en gammal tegelvägg som man inte haft en aaaning om att den fanns där, trots att vi bodde i huset i över 30 år, det är väl ändå lite märkvärdigt? Nästan arkeologiskt, fast utan spade?

Det var nämligen dags att fortsätta jobbet på det gamla uthuset och det var en utmärkt lördag att utföra det på. Soligt men inte för varmt och vi hade en fin dag fylld av lite trädgårdspåt, lite utgrävningar (mer om det senare), jordgubbssaft och hemskördad potatis och bönor och - som sagt - ett visst mått av huspåtande. Svärsonen och maken rev först ner, för att sen bygga upp igen. Lite som när man drar upp för att sen sticka om, inbillar jag mig.

När man traskade runt uthuset upptäckte man fler saker - de nyrenoverade fönsterna till exempel, som Grynets och Pyrets farfar fixat.

Sen gjorde jag en Musikalisk Upptäckt, jajamen. Grynet kan spela munspel! Och gunga samtidigt. Kvinnlig simultankapacitet så det stänker om det. Ljuva toner flöt ut över trädgården när hon gungade.

När det var färdiggungat grävde Grynet och Pyret och jag i sandlådan, med spadar och allt. Vi grävde ner fötter och gjorde sandtårtor och rätt vad det var gjorde vi en arkeologisk upptäckt av prima slag. Ingen gammal pilspets eller mumie eller så, utan något mycket mer spännande! En ring minsann. En liten en, med körsbär på som nog bleknat en aning när den legat där nere i kulturlagerna.

Tja sen var det kanske inte så himla mycket fler upptäckter, men jag tycker nog ändå att det var rätt bra jobbat för en vanlig lördag i juli?

Hemlandets vilda tungomål

Det har surrats på halländska här i vår närhet de senaste dagarna. Halländska, med visst inslag av värmländska. Jo för maken härstammar ju från Halmstad, då en gång för länge sedan. Numera är han väl rätt skånefierad, men vännerna från Halland, de finns kvar! Första gången jag träffade dem var jag 20 år och tämligen oskrynklig. Numera är jag vare sig det ena eller det andra, men vi hade himla trevligt!

Första kvällen gick vi ut på Kulturens restaurang, och förutom ankan som hade haft lite väl lång kontakt med stekjärnet så var maten god och det var en sån där ljummen sommarkväll som man då i november tänker sig att alla sommarkvällar är. Det är de ju inte - men vissa är det och i onsdags var det en sån.

På torsdagen spelade maken och vännen golf. Det gjorde inte Kicki och jag för vi är klokare än så. Vi tog en sväng på Kulturen och kollade in utställningen om Katja of Sweden, vi traskade in och ut ur de små husen och förundrade oss över (den obefintliga) takhöjden. Vi var inne i Bosebo kyrka också och såg att det prästen hade rejäla timglas så man kunde hålla koll på att han inte lade ut texten för länge. En utmärkt idé som gott kunde användas lite här och där.

I den gamla arbetarbostaden skulle tvätten just strykas och jag drabbades av nostalgi när jag såg dänkflaskan; en gammal snapsflaska med perforerad kork. En sån hade min mamma vill jag minnas - fast jag vill också minnas att det var en sockerdricksflaska? Men minnet kan svika mig och det kan ju vara så att mamma hade behövt ta en snaps då och då när yngsta dottern (= undertecknad) varit för obstinat. Jag var nog inte så lätthanterlig alla gånger. Till skillnad från nu, när jag är ett under av blid medgörlighet.

Rätt vad det var hamnade vi på kaféet och åt sillmacka och drack en alkoholfri öl som var förvånansvärt god. Dock utan snaps, men jag har ju faktiskt redan en dänkflaska.

Det är himla trevligt med besök, och det tyckte Loppan också som gärna placerade sig i soffan och pratade med gästerna - i alla fall när hon inte placerade sig ovanpå deras fötter. Är man värdinna, ja då ska man vara nära, det tycker Loppan!

Rätt vad det var kom golfhjältarna hem från en varm och lång golfrunda och då, då var det helt plötsligt Pimms o'clock, och sen gick kvällen alldeles för snabbt.

Lite dramatik bjöd vi också på, man vill ju underhålla sina gäster! Polisen blockerade länge gatan och höll på och kroppsvisiterade två bilister och sökte igenom deras bil - innan de drog sin kos och så småningom försvann de två männen också och vi undrar ju nyfiket vad som hade hänt? Själv hoppades jag ju på att det skulle komma en polishund så att man skulle få se ett proffs på nosework in action, men fullt så lyckat blev det inte.

Nu har vännerna åkt hem igen och det hörs mest skånska i närområdet.  Det är roligt med besök!

Det var länge sedan

...som jag sydde ett lapptäcke alltså. Det finns ju en gräns för hur många man behöver. Förvisso är väl planen att någon gång sy ett fint lapptäcksöverkast till sängen... men eftersom den är 2.10 x 2 meter så känns det som ett jätteprojekt så det kan bli så att det stannar vid en plan.

Men nu! Nu haver jag sytt, och på det där man-tager-vad-man-haver-sättet. Lite snabbt och geschwint och inte rätlinjigt och ordentligt. Det kan ju vara så att man i så fall bör vara rätlinjig och ordentlig i sig själv och det är nog redan där det fallerar.

Det där man-tager-vad-man-haver bestod av två par utslitna jeans, lite överblivna tygsnuttar från när jag sydde bordstabletter, lite överbliven vadd, en skarvad baksida och sen fick jag faktiskt köpa lite kantband för det fanns vare sig tid eller tyg att göra kantband själv till bindingen. Bindingen bör man inte heller skåda i vitögat - och varför skulle man det?

Mottagaren verkar nöjd i alla fall! Loppan har ju annekterat vår fotpall som vi kollegialt har samsats om, maken och jag, när vi sitter i våra läsefåtöljer. Numera får vi i nåder var sin liten hörna att vila fossingarna på, medan Loppan breder ut sig på fotpallen som numera går under namnet "Loppans tron".

Man vet ju hur det är, in störtar Loppan när vi varit ute och plöjt i spenaten och då kan det ju vara så att hon är inte helt avtorkad innan hon kastar sig upp på sin tron. Alltså har jag lagt ett annat lapptäcke där, det allra första jag sydde och det vill jag ju egentligen ha själv - så när jag insåg att jag hade lite utslitna jeans så lade jag ihop ett och ett och fick det till en snilleblixt!

Voila! Alla är nöjda och det var riktigt roligt att gå loss med rullkniven igen. Måhända var det inte riktigt lika roligt med hörnen på bindingen, men äsch - nu är de sydda och Loppan är nöjd. Bra så.

Någon börjar bli stor

När Grynet och Pyret sover över hos mormor och morfar har det blivit så att Grynet sovit i resesängen och Pyret i mormors säng - ja när hon inte snurrat runt som en semafor och hamnat lite varstans i alla fall. Företrädesvis med en fot i mormors nylle.

Fast nu börjar ju Grynet bli stor och då behövs ju en större säng - och då kan Pyret sova i resesängen vilket ju också kan vara bra, inte minst för mormors näsa. Alltså kom Grynet på pyjamasparty för att prova det nya konceptet Stor Flicka i Stor Säng. Då behövdes ju nya lakan, det gamla nyckelpigetäcket och dito kudden fick också följa med, men här krävdes även större doningar. Mormor köpte nya lakan. Som av en lyckosam slump blev det rosarandiga. Med rosa kan man, i alla fall för närvarande, inte gå fel!

Sen hämtade jag Grynet på förskolan i fredags och vi tog bussen in till stan. - Jag vill åka treabussen! sa Grynet. - Vi får ta femman, sa jag, för det är den som går från förskolan. - Ja! Jag gillar femmabussen! sa Grynet då i sann positiv anda.

När vi kom fram hade mormor tänkt gå förbi PerTutti för att äta glass, dels för att mormor gillar glass, dels för att Grynet gillar glass. Win-win, tänkte mormor slugt. Men då ville Grynet inte ha glass. ?!? tänkte mormor då. Vi gick hem och sen pysslade vi lite, sånt som inbegriper rosa hjärtan och enhörningar och lite pärlor, men sen var Grynet färdigpysslad och ville vila och somnade prompt i soffan. En timme senare vaknade hon skållhet och var sjuk och febrig stackaren.

Men jag får säga att maken till tåligt barn får man leta efter, förvisso var hon trött och varm, men vare sig gnällig eller ledsen. Nej hon ville stanna hos mormor och morfar ändå, och det fick hon såklart. Morfar cyklade ner till apoteket och köpte barnalvedon och därför piggnade Grynet på sig så pass att hon kom upp en sväng och kollade på friidrotten senare på kvällen en liten stund innan hon somnade i soffan igen.

Innan dess hade vi läst tre sagor, för det gör man om man är tre år kom vi överens om. Mamma Mu, och Rita och Krokodil och Castor blev det.

Och sen sov Grynet hela natten i sin nya säng och inte ens när hon varit uppe och kissat och fått lite mer alvedon ville hon sova hos mormor, ånej, har man en säng för en stor flicka så sover man där. Även om man ser bedårande liten ut bland de rosarandiga lakanen.

Varför har man hund?

Okej, jag förstår - det är ju en fördel om man gillar hundar för att ha hund. Precis som det är bra att gillar makar med massor av udda intressen om man ska ha Maken.

Jag tycker dock att man ofta får höra att "jamen, man blir ju så bunden när man har hund". Och på det finns det enkla svaret att om man skaffar sig ett jobb, ja då kan man ju prata om att bli bunden. 40 timmar i veckan i 40 år - det, om något, är väl bundet så det förslår?

Sen finns det ju de som tycker att hundar drar in smuts och skräpar ner. Förvisso sant. I likhet med de flesta barn.

Hundar låter - jojo, det gör de ju. Precis som studenter (sa hon som bor i ett av Lunds studenttätaste områden).

Men visst, det finns väl stunder när man hellre hade velat sitta inne och sticka än dra på sig regnstället och ge sig ut i novemberkvällen, men man gör ju det ändå - för att det hör till.

Alldeles bortsett från alla andra bonusar med att ha hund (tillgivenheten, skratten, den mjuka pälsen, sällskapet, att livet liksom blir så mycket bättre) så finns det ju också de dagar när rastlösheten river i kroppen och man tar sin hund och ger sig ut i de 18 graderna och snålblåsten och traskar runt vid Krankesjön i 1,5 timme och känner hur livsandarna återvänder.

 Så jag känner nog mer att "hur kan man inte vilja ha hund?". I alla fall om man är en något trind ylleälskande tant i övre medelåldern som annars nog inte hade gett sig ut och rantat runt i den här omfattningen.

Får blommor och blader se ut hur som helst?

Syrran och jag drog till Helsingborg för att hälsa på en god vän. En alldeles utmärkt plan en något regnig sommardag där vi faktiskt lyckades med konststycket att inte befinna oss direkt under ett av de hällregn som inföll lite då och då . Detta innebar förvisso att vi fick rusa in i Sofieros presentbod för att skula en stund, men värre kan man ha det. En liten bok att lägga i lådan för framtida julklappar och presenter fick följa med hem, och nästan en bricka i William Morrismönster - men bara nästan för någon form av återhållsamhet kan man utöva även inne i en presentbod tycker jag.

Vi var som sagt på Sofiero, efter att först ha fått en utomordentlig lunch hemma hos vännen. Sofiero, det är väl så nära man kan komma ett av de National Trust-egendomar som är strösslade som konfetti över den engelska landsbygden? Här i Skåne känns det som att vi har ett strössel, men faktiskt ett alldeles utmärkt solitärströssel.

Vi hann med att traska runt i den fina perennträdgården, vi knallade runt i växthuset och tittade på de vinstockar som gamle kungen planterat som alltså har ett ansenligt antal år på nacken, vi diskuterade vad de olika blommorna var för något och vi undrade också om de får se ut hur som helst?

Sofiero är väl värt ett besök, även nu mitt i sommaren när rhododendronravinen inte blommar i alla möjliga karamellfärger - det finns rosor, lavendel, köksträdgård, kronärtskockor, nävor, fantastiska krukor och något som såg ut som, tja, en taggig pinne med små runda äppleliknande saker på.

Sen åkte vi hem igen, till maken och hunden som inte varit lika lyckligt lottade utan som råkat befinna sig under ett av dagens hällregn, utan minsta lilla presentbod att ta skydd i, men som var nöjda och glada ändå över att ha ägnat hela dagen åt arkeologiska spörsmål.

Ny vecka - och ny månad också!

Så blev det juli och med juli tog sommaren ett litet steg tillbaka. Ärligt talat så gör det mig inte så mycket - 32 grader tycker jag ett antal grader för mycket. Jag blir trött och slokar som en vissen tulpan, medan maken tycker att det är dejligt med så mycket värme. Han slokar minsann inte! Det måste vara hans danska påbrå tänker jag, lite mer sydländsk sådär. Själv är jag ju av skånsk/småländsk stam och vi gillar lite svalare grader.

Men kvällarna är ljuvliga och vi sitter ute i vår lilla trädgård och njuter. Eftersom det är sommar har de flesta studenter också åkt hem, så det är varmt och ljummet och tyst där i sommarkvällen. Sen går man upp och lägger sig och tittar ut över hustaken i skymningsljuset.

Igår var det kanske inte så värst tyst där  ute i trädgården, eftersom Grynet och Pyret med vidhängande föräldrar kom över för att grilla lammspett och dricka lite vi och gunga och plocka smultron och hallon och sådär. Grynet var mycket fin, hon anlände iförd krona och slöja, är det grillkväll så är det och då passar det väl bra med en tiara? Grynet har nämligen kommit in i den Rosa Perioden och ju mer rosa och glittrigt det är, desto bättre! Nu är Grynet ett artigt barn som vet att mormor gillar grönt, så hon tyckte att grönt är också en ok färg. Men rosa är den ju inte, och det kan man ju hålla med om.

Tog mormor någon bild på tiaran och Grynet? Nä mormor var synnerligen försumlig och tog inga bilder alls (!! - ja man baxnar!), inte heller när Pyret fått på sig pyjamas och fått borstat tänderna och sen i ett obevakat ögonblick passade på att borsta Loppans gaddar också, med samma tandborste. Jag förutspår att det får bli lite tandborstshopping framöver. Men alla barn och hund gick och la sig med prydligt borstade tänder, ja mormor också som faktiskt är rätt samvetsgrann när det gäller att polera gebisset.

Idag är det måndag, som sagt, och det är ca 10 grader svalare och jag har haft hjälp av maken med att förpassa min fina overlockmaskin till symaskinsreparatören. Så här kan vi ju inte ha det, att den låter och skär och har sig - men några stygn, det vill den minsann inte spotta ur sig. Och då blir det inte så bra, då vill inte tygstyckena hänga ihop. Så det fick bli att lämna in och det var nog ändå dags att den fick lite service tror jag - men jag hoppas snart få den tillbaka. Jo, för på provdockan hänger en halvfärdig klänning... en i olika nyanser rosa.... med luftballonger.... och med guldglitter i tyget... Den måste ju bli klar! Innan Grynet hamnar i Den Svarta Perioden när allt ska vara svart och håligt och massor av kajal kring ögonen. Ja, jo, kära Grynetföräldrar, ni tror att det ligger långt i framtiden - men det går snabbare än man tror. Så den rosa klänningen, den behöver bli klar och det pronto!