Och nu är vi igång igen!

Vårens knypplingskurs har börjat! Jag har avslutat Vågkrus, vilket maken drog en innerlig suck av lättnad över. Men jag får säga att förutom det initiala kastandet av knyppelpinnar så har jag varit en sinnebild av blid och vänlig knypplerska när jag vågat och krusat på. Den blev inte perfekt, men så mycket bättre och det är som  med handbollsmålvakter (vilket jag läste om i tidningen idag, så det är ingen förstahandsinformation direkt. Handbollsspelare är så inte jag), de blir bättre med erfarenhet och ålder. Gäller säkert även för knyppling tänker jag.

Nu är jag inne på Rosenmandel. Mandlar skulle man ju kunna tro är små mandelformade pladuskor, men nix, de är kvadratiska av en outgrundlig orsak. Först läser man instruktionen och tänker att jahaja, det ser ju lite pilligt ut, men inte oöverstigligt svårt. Sen visar Malin (instruktören) mig hur man gör den första mandeln som blir så kvadratisk och tjusig som allra helst. Sen gör jag något som mest liknar en glasstrut? Förvisso är det gott med glass, men inte här känner jag. Qué?! utropar jag som en eldig toreador och stirrar förvånat på glasstruten. Då får jag rådet att man måste sträcka hela tiden på de yttersta pinnarna som man håller mellan lill- och ringfinger. Jag mandlar på och se på sjutton, det artar sig till en liten fyrkant. Jag klappar mig i andanom på axeln, för jag kan ju inte släppa taget om pinnarna. Då ringer mobilen. Jag hamnar i beslutsångest, att svara eller inte svara, det är sannerligen frågan. "Okänt nummer" står det och jag tänker att det kan ju vara viktigt. - Om jag lägger ner pinnarna så innerligt försiktigt, så går det nog, säger jag uppmuntrande till mig själv. Famous last words. Framför mina blickar upplöses mandeln till ett allmänt trassel. Så nu har jag lärt mig det, släpp aldrig taget om mandeln innan den är låst genom nästa slag. Vem som ringde? En försäljare, så klart. Som jag gjorde processen kort med.

De första hundra mandlarna får man se som övning, sa Malin uppmuntrande och nu har jag gjort tre så det är en bit kvar. Man kan nog benämna mina mandlar som lätt anarkistiska, de tänker liksom utanför boxen - men med god vilja så kan man nog ändå tycka att de börjar närma sig själva idén om mandlar, om än i ocentrerad form. Så nu är det bara 97 kvar.

Jag har också stickat klart min Anna Cardigan. Och blockat. Sen är det ju det där med att sy i knappar och det är ju märkligt, för vissa saker tar liksom alltid emot. Knappisyning är för mig ett sånt moment. Jag kastar mig inte med ett jubelrop över knapparna, men å andra sidan vill jag ju ha koftan klar så jag ilade iväg till den lokala knappaffären (Bernts för de som känner till Lund) och inhandlade efter viss beslutsvånda 8 knappar.

Och vips! så var koftan klar. Den är gul. Den sitter inte åt i halsen (däremot något kring höfterna vilket ju lätt avhjälps genom att inte knäppa nedersta knapparna, man får inte vara dum när man är stickerska) och alla knapparna är på plats. Ibland är jag så ordentlig att jag förbluffar mig själv.

Söndagsskönt

Det är mycket som är skönt. Att jag stickat färdigt mina Knut-vantar till exempel. Soligt gula, och det passar ju bra en dag som idag när solen skinit (jamen, hur märkligt ser inte det ut, då? 'skinit'??) som besatt. Det är märkligt, ibland stickar jag bara i grönt men nu, nu tycks det mest vara gula maskor på stickorna. Som i min Annas Cardigan som ännu inte är färdigt, men med lite mer Vinterstudion så blir det nog snart. Observera hur elegant jag liksom lite sådär slumpmässigt har arrangerat stickningen bredvid tulpanvasen. Det ser inte riktigt så ut i mitt rum, där är det mer något som kan benämnas som 'stökigt'. Eller "kreativt kaos' om man är lite välvilligt inställd.

Man kan notera att jag har en liten knyppling på gång. På onsdag drar kursen igång och jag tänkte att jag skulle ta och ge mig på Vågkrus, som orsakade mig ett eller annat sammanbrott under kursen i höstas. - Men varför?! utbrast maken som hade mina knypplingsrelaterade utbrott i friskt minne. - Därför att jag måste knäcka det j"%&!! spetseländet, svarade jag, mer rakt-på-sak än stilistiskt elegant.

Det började inte så bra, jag tappade ett antal av knyppelpinnarna som raskt trasslade in sig i varandra och eftersom det är tråd 90/2 (= jämrans tunn tråd) så ville de inte trassla ut sig igen. Mycket olikt mig så försökte jag ändå ta det med lämpor och lirkade och trasslade innan sinnet rann över och jag slängde en näve knyppelpinnar över rummet. Det hjälpte in heller på upptrasslandet, kan jag meddela. Så det slutade med att jag fick spola på 11 nya par knyppelpinnar, ackompanjerat av makens kommentarer om att han tyckte att skulle jag inte göra något annat? För knyppling ska väl vara roligt? Men jag har ibland ett synnerligen envist drag så jag väste ur ena mungipan att nu, nu står det mellan Vågkrus och mig. En av oss måste ge vika. Och det kan vara så, att jag faktiskt, kanske, måhända lyckas knörpla ihop en liten stump med Vågkrus och i så fall så kommer jag aldrig mer att knyppla just denna spets, även om den är söt. Det tror jag maken uppskattar. Han verkar tycka att det är lite jobbigt när jag är rödglödgad och det pyser ur öronen på mig.

Jomen. En annan sak som är bra med den här söndagen är att imorgon är det måndag och då ska jag äntligen få påbörjat rotfyllningen av min vrenskande tand. Det verkar ju knäppt att längta efter att någon ska borra i evigheters evighet i en, men det ska bli skönt att slippa ha ont. För det hoppas jag ska bli resultatet. Egentligen skulle rotfyllningen ha påbörjats i fredags, men då skulle helt plötsligt min tandläkare åka skidor? Varför, liksom? Det är halt och man får nära-döden-upplevelser OCH ens stackars patienter får vänta. Nä, tandläkare ska inte åka skidor, det är min fasta övertygelse.

I stället kan man åka till havet och det var just vad syrran, Zoya, Loppan och jag gjorde idag! Lundåkrabukten är inget att hurra för när det gäller tilltalande strandnatur, så vi åkte ner till Falsterbo. Där var det sol! Och hav! Och glada hundar! Precis vad som behövdes.

Vi gick lite hit, och sen gick vi lite dit. Loppan tog ett litet bad, och sen hade hon sand i mustascherna, men det verkade inte bekymra henne så värst. Märkligt nog tog jag inte mer en något fåtal foton, men som tur var tog syrran nedanstående foto. För rätt vad det var som vi traskade runt där, så drog Loppan som en avlöning mot en skuttig hund som kom emot oss. - Jamen, det ser ju ut som en aussie! sa jag upphetsat till syrran och tänk, det vara precis vad det var. Så himla lik Loppan (ja inte överallt, för det var en liten gosse, men så närgången behöver man ju inte vara), lika skuttig, lika busig och med samma glimt i ögonen.

Enda sättet att få dem på samma foto vara att muta med godis, för dessemellan for de runt som skållade råttor. Tur man alltid är iklädd frolic när man går  ut! För nu, nu har jag både Loppan och Morris på samma bild.

Sjöluften suger, så nu ligger sagda Loppa och snarkar fridfullt, själv börjar jag så smått fundera på kvällsmat och sen, ja sen kan man ju alltid sticka lite till. Kanske rentav lite svart och rött den här gången?! Tanken svindlar.

Hundpromenader

Och vips! så har det gått en vecka till. Man skulle ju kunna tro att man skulle ha tid att blogga dagligen och stundligen när man inte har ett lönearbete att gå till, men märkligt nog verkar det där med tid vara en bristvara när man är en glad pensionär. Det är ull som ska stickas. Teckningar som ska ritas. Knyppling som ska begrundas. Och så ska det gås ut med liten raggig hund. Tänk så skönt att kunna göra det när det är ljust! Det är mycket som är väldigt behagligt när man inte behöver ranta iväg till jobbet ideligen, ideligen, men i all synnerhet att kunna traska runt med Loppan lite när det faller en in.

Just idag var jag, syrran, Zoya och Loppan ute i Järavallen, bara sådär en solig (jajamensan!) fredagseftermiddag. Sol, det är man ju inte direkt bortskämd med, så det gäller att ta tillfället i akt, tjuren vid hornen, hoppa över bäcken medan man ropar 'hej!' och allt vad det är. Solen den sken, som sagt, och då vill man ju inte sitta inne och med beklämmande tydlighet inse hur oputsade ens fönster är.

Då vill man ut i naturen, bland tallar och mossa och granar och sånt. Frisk luft!

Åh, det kändes som rena tomteskogen, och ser man på - rätt vad det var så stötte vi på ett litet tomtebo. Tyckte tomten såg lite sliten ut... men det är kanske inte så märkligt såhär efter jul när ob-tillägget borde ha slagit i taket.

Vare sig Loppan eller Zoya var särskilt intresserade av tomten, men när Loppan hittade ett fint litet hål, då blev hon mäkta intresserad. Om det satt en sork därinne så undrade den säkert vad det var för ett lurvigt monster som tittade in.

Igår var Loppan och jag också ut och rantade runt i spenaten. Det regnade inte då heller, men man får ju säga att väta, det kan komma såväl nerifrån som uppifrån. Men det var skönt ändå och vi hade det rätt behagligt där vi strosade fram bland rotvältor och mossa.

Loppan, hon har insett att matte har en förkärlek för att ta foton när hon balanserar på stubbar och stenar så hon hoppar glatt upp - jo för då vankas det godis och det kan jag säga, att det tog inte så lång tid för henne att lära sig. Så fort det är något som sticker upp där ute i skogen, ja då far Loppan upp som rena parkour-vovven. Det gäller att ha fickorna laddade med frolic med andra ord.

En annan promenad i veckan gick vid Höje å. Den har liksom svämmat över sina bräddar ut över närområdet och jag tänker att ja, jo, det är väl bra om de där vattenreservoarerna fylls på - men kan det inte räcka nu? Det verkar ju som att det svämmar över, typ? Inte för att man ska klaga, i Australien hade man säkerligen gärna fått lite av vårt idoga regnande, men måste det vara så snefördelat? Det blir ju mest 50 nyanser av lerbrunt av det hela. Till och med hunden. Fast hon är ju makalöst gullig, lerig eller ej, där hon står och smyger bakom nyponbusken.

Nu ska det dock inte promeneras mer för tillfället, för nu ska det lagas mat.

Födelsedagsvimmel

Igår fyllde maken ett försvarligt antal år. Då vimlade vi inte så mycket, utan tog det ganska lugnt. Förvisso sjöng jag på morgonen och lagade lammstek (dock inte på morgonen, fullt så märkliga frukostvanor har vi inte), men annars var det ett tämligen stillsamt firande. Vi tog nämligen igen oss lite från Pyrets 2-årskalas som gick av stapeln i lördags, och då, då var det klackarna i taket!

Födelsedagståget var på plats och allt annat som ska till, det var också på plats. Ballonger och presenter och tårta och hundar som var mäkta intresserad av allt som försiggick.

Grynet var en förträfflig storasyster som hjälpte till att öppna presenter och som provade dem så att de funkade som de skulle, lite som en sån där provsmakare som forntida härskare hade som fick testa i förväg så man inte blev förgiftad. Nu är det ju förvisso ingen som vill förgifta Pyret, men det är själva principen jag vill åt.

Tårta, var det ja! Med massor av bär och två ljus precis som de ska vara. Pyret blåste (med viss hjälp) ut båda ljusen och sen sjöng vi under Grynets kompetenta ledning jamåhonlevautihundradeår och hurrade så taket lyfte sig. Mycket god tårta! Och väldigt fint dekorerad av Grynet.

Sen var det dags för the hard stuff - presenterna!

Pyret fick pussel och lektält och trehjuling och böcker och massor av fina saker som blev uppskattade alltihop. Hon och Grynet lekte intensivt i flera timmar så att Bamsehuset for runt som vore det jordbävning, och man fick hålla in tårna när Grynet fräste fram på trehjulingen som värsta Formel 1-föraren. I en mer miljövänlig version, ingen bensin och inget däckslitage! Det tycker jag man borde tänka på för framtiden, tänk om man fick se Lewis Hamilton jaga Verstappen genom chikanerna på trehjuling, det hade väl varit en riktig nagelbitare?

När vi hade lekt oss riktigt trötta serverades vi födelsedagsmiddag; tacos med massor av goda och smakrika tillbehör och vi åt till vi blev fyrkantiga och kände att det där med att fira en tvååring, det går inte av för hackor!

Nu är det måndag, och än är det inte riktigt färdigfirat. Ikväll ska maken och jag äta på Mat och Destillat, det har blivit en egen födelsedagstradition. Inte så många presenter, inga trehjulingar eller pussel, tror jag i alla fall, men god mat och en fin kväll ska det förhoppningsvis bli.

Medan man väntar i telefonkö

....kan man ju skriva ett litet blogginlägg. Förvisso fick jag valet att bli uppringd...men jag är alltid lite misstänksam mot att man då kanske hamnar längst ner i kön och blir uppringd när alla är jättetrötta och inte alls har lust att svara på frågor.

Vad jag väntar på? Jag har beställt några böcker och efter att ha fått orderbekräftelse och hela konkarongen så kom det sen ett mail om att jag inte genomfört köpet och att jag bara skulle betala så blir allt så bra, så bra. Nu är jag som sagt en misstänksam figur och undrar om detta är ett blatant försök att få mig att betala dubbelt - man kanske vill öka sin vinstmarginal på min bekostnad?

Böckerna jag beställt är enkla hur-man-lär-sig-rita-steg-för-steg. För barn. Men till mig. Grynet tycker om att rita och jag själv befinner mig snäppet över huvudfotingarnas nivå, så jag tänkte att det gäller att ligga i så man ligger lite i förkant och inte får medlidsamma blickar av sitt artistiska barnbarn.

Jamen kolla bara på denna fina regnbågskatt som Grynet ritade - för  en månad sedan. Hon har ju säkert uppnått nya konstnärliga höjder nu, så nu får jag liksom steppa upp lite.

Annars har veckan varit ganska lugn. Och grå. Och regnig. Det är märkligt hur stora mängder lera man lyckas dra in, både själv och via Loppan, man tycker ju att det borde ta slut någon gång på leran? Så då får man ägna sig åt lite inomhusaktiviteter. Baka till exempel, vilket jag i friskt och överdådigt mod gjorde igår, vilket resulterade i att jag råkade välta upp och ner på muffinsplåten ner i ugnen, alltså innan muffinsen var bakade. Jag borde ha begripit bättre, igår var en sån dag när det mesta strulade och då ska man nog inte ställa sig och baka muffins.

Häromdagen var inte en sån dag. Häromdagen var en sån dag när den nyblivna 2-åringen kom och sov över själv hos mormor och morfar, jo för resten av familjen skulle gå och se på Frost 2 och det tycker man nog inte är så himla kul när man är två. Då har man träningsläger hos mormor och morfar i stället; fotboll sparkades och hinder hoppades. Pyret är liksom en mix av Susanna Kallur och Zlatan (fast sötare). Vad månde bliva?

Fast vi var ju i Pysselrummet också, fattas bara annat. Det var synnerligen roligt att få pilla på allt själv, utan en storasyster som också ville hålla på med pärlor och lera och sånt, nu var det fri tillgång på allt!

Så småningom var det läggdags och sen var det morgon och mamma kom och hämtade, fast inte förrän vi hunnit med frukost såklart. Sen gick mormor och vilade sig en stund. Mormor är nämligen inte 2 år, utan lite till.

På stickfronten har jag överraskat mig själv med att visa nya, oanade drag. En sån som börjar - och avslutar! Jomen, två projekt har jag lagt upp till så här i början av 2020 OCH dessutom färdigställt. Kanske inte de största projekten, men ändå. En gul mössa och gula kattvantar, eftersom hundvantarna som Grynet fick i julklapp var lite för små. Nu hoppas vi på att kissekatterna är av lagom storlek.

Nu ska man ju inte tro att jag är sysslolös på garnfronten bara för att jag varit så oväntat ordentlig och färdigställt projekt - det finns en del UFO att fortsätta med avigandet och rätandet på. Bland annat en gul kofta och gula vantar till mig. Jag tycks vara inne i Min Gula Fas, lite som van Gogh och solrosorna. Förutom att jag har öronen kvar och att van Gogh var konstnärligt lagd och det är, som ovan nämts, inte undertecknad.

...och nu får jag sluta, för nu kom jag fram i kön!

Smaken ändrar sig

Jag och Loppan har precis varit ute på en promenad av det fuktigare slaget. Inte särskilt kallt, och definitivt inte snögnistrande. Grått och fuktigt. Och vad spelar så det för roll kan man tänka sig? Jo, för den 3 januari varje år brukar jag tjata om den 3 januari 1985. Då var det minsann både kallt och snöigt och kung Bore hade liksom dragit ur proppen och hävt på med allt han hade i arsenalen.

Själv stod jag inne på KK och väntade på att sonen skulle behaga anlända. Ja när jag jag inte låg på britsen och väste ilsket att ska det göra så här ont, ja då får någon annan ta över. Nu går jag hem, så det så. Men det gjorde jag inte och rätt vad det var så tittade han ut.

En liten lintott, som framöver önskade sig lego och mekano och transformers och allt vad det var när han fyllde år. Nu är han vare sig liten eller lintott, och efter att ha dragit åt tumskruvarna lite så klämde han till sist ur sig att han önskar sig en senapskula i födelsedagspresent. Det hade jag väl aldrig anat, då, 1985.

Men visst är han värd en senapskula! En alldeles förträfflig son är det, och nu fyller han 35. Hurra på dig du, sonen! Vi får väl se hur det blir med senapskulan... när vi ses nästa vecka för att gå på 2-årskalas, minsann.

Nytt decennium, minsann

Man känner att man borde skriva något djupsinnigt, något som liksom fyrar av det nya decenniet med ett (tyst) fyrverkeri. Något genomtänkt, intellektuellt stimulerande, kloka ord för att markera det nya tiotalet. Mitt åttonde decennium, och det är ju rätt bra jobbat när man är 63.

Så jag funderar ett tag. Kliar mig lite i huvudet och försöker liksom värka fram några häpnadsväckande insikter. Efter ett tag inser jag att det är totalt meningslöst, så det får väl bli lite av de vanliga utgjutelserna. Om hundar, maken, stickning, mat och choklad  och sådär. Kanske inte så dumt ändå?

Det nya året har inletts med att jag invigde mina nyaste strumpor som blev klara häromdagen, de strumpor som jag började sticka på när jag var på Shetland och som jag sedan fortsatte med på Häringe - beresta strumpor minsann! Maken tittade på dem när jag dinglade med de färdiga strumporna framför näsan på honom och sa skarpsinnigt att "de där är nog inte till mig, va?" och sen avgav han sitt omdöme; "inte så värst diskreta, eller hur?". En fantastisk hjärna, medge det.

Strumporna och jag vi var lite på utflykt med syrran och Zoya, en nyårsdagspromenad på Järavallen fick det bli. Saligen raket- och smällarfritt. Zoya är väl inte så värst bekymrad över vare sig smällare eller raketer, men Loppan tycker att det ingår i kategorin saker som är "Inte Kul Alls".

Syrran och Zoya firade nyår hos oss igår, och vi hade det himla trevligt med dovhjortsstek och sådär och den doften verkade vara förföriskt god för voffsen som inledde ett ihärdigt tjatande om att "ni glömmer väl inte oss, vavava?!". Och hur kan man glömma dem, så det är klart att de fick smaka lite dovhjort. Fattas bara annat. Inte för att jag är någon som skämmer bort och sådär, men gulliga hundar kan man inte stå emot. Eller gulliga barnbarn eller makar för den delen.

Men sen blev klockan mycket och fyrverkerierna drog igång. Det var lindrigare än tidigare år, det var det - men Loppan blev lite stressad ändå. Lite bättre blev det när man höll för öronen så då gjorde jag väl det, även om hon såg lite märklig ut som öronlös. Jag ser också märklig ut på bilden, trots att jag inte var rädd för raketerna. Det kan ju ha berott på att min öron inte heller syns?

Men jag var glad ändå, för jag fick ju trots allt en akuttid hos tandläkaren den 30:e. Förvisso fick jag gå ifrån syrrans födelsedagskalas, men Något Behövde Göras. Att få en tid hos tandläkaren var inte lätt, det krävdes ihärdighet, envishet och att maken ryckte ut som riddaren i skinande rustning och handgripligen åkte till tandläkaren och undrade varför de inte ringde upp på flera dagar när de skulle göra det? Till slut fick jag en akuttid (och då hade jag i stort sett nått stadiet tejpa-fast-fryst-ärtpåse-på-kinden. När jag kom dit fick jag vänta. Och sen vänta lite till. En halvtimme efter det att jag skulle kommit in kom tandsköterskan ut och sa att de skulle nog bli lite försenade, eftersom vattnet inte fungerade och då fanns det ingen kylning till instrumenten = ingen borrning således. Vilket ju kanske egentligen borde vara en bra sak, men inte just nu. Jag tittade dystert på henne och meddelade att jag redan märkt att det var förseningar och tänkte för mig själv att kommer jag inte in nu, så begår jag antingen harakiri eller stryper någon. Förutom vattentillförseln då. Men se på sjutton, så småningom kom jag in och det visade sig vara en helt annan tand som var boven i dramat och tandläkaren öppnade den och förberedde för rotfyllning. Lättnaden alltså, när trycket släppte! Jag kunde ha kysst henne, men eftersom jag var bedövad upp över öronen nöjde jag mig med att säga ett innerligt tack, samtidigt som jag tänkte att den där tandfén, sköter hon verkligen sitt jobb? Två rotfyllningar jämte varandra är det klokt det? Tandläkaren undrade om jag haft något trauma mot käken för länge sedan, femton år eller så, men hur ska jag komma ihåg det? Jag är glad om jag kommer ihåg någorlunda vad jag gjorde förra veckan.

I alla fall lärde jag mig att mina bihålor ligger väldigt nära tandrötterna. Ja de i övre käken alltså, gudskelov, annars hade det nog varit för märkligt. Och att käknerven går väldigt nära tandrötterna. I den nedre käken, i sin tur. Så nu vet jag det. Sedan tidigare vet jag ju att mina spottkörtlar ligger där de ska göra enligt skolboken, så varför bihålor och käknerv beter sig lite mer som de vill, det kan man ju med visst fog undra!

Men, som sagt, nu gör det inte så värst ont längre och för säkerhets skull har jag dessutom lugnat nerverna ytterligare (käk- såväl som andra nerver) med att titta på Tour de Ski och sticka lite på min Rams and Yowes. Funkade fint.

Chokladen, var kom den in, kan man ju undra. Jo, syrran hade generöst med sig fina chokladpraliner från Ahlgrens igår och det kan nog bli så att en sådan måste avnjutas ikväll.

Och tja, det var väl de djupsinnigheterna, det, som inleder det nya decenniet.