Gråmulet och duggregn

 Oddsen för en vit jul tycks vara urusla. Tvärtom tycks vädret vara i samklang med pandemi, trilskande expresidenter, terrordåd och miljöhot. Grått och dyster.

Men duggregn eller ej, hundarna måste ju ut! Och nog får det livsandarna att leva upp lite att ta en runda vid Vombsjön tillsammans med kompisar, två- såväl som fyrbent. Leriga, blöta och sandiga körde vi sedan hem och då fick jag ett rejält stenskott. Det smällde så jag hoppade högt och för ett kort ögoblick trodde att jag beskjuten - varför nu någon skulle vilja skjuta på en lerig tant i en bil. Så lik en älg eller ett vildsvin är jag väl inte? 

Dock fick vi tid för att laga stenskottet senare samma eftermiddag så nu är det fixat och medan maken åtgärdade det så ägnade jag mig åt lite terapibakning - rågsiktskakor. Dels är det så himla gott, dels ser det så präktigt ut när de ligger där, runda och bruna. Nästan så att man skulle vilja ha ett allmogkök där det hängde sådana på rad på en trästång uppe under taket. 

Fast nu är jag ju väldigt nöjd med vårt kök som det är, och sen misstänker jag att bröd som hänger på stänger i taket blir tämligen torra med tiden - så jag petade ner dem i frysen i stället. Någon måtta får det kanske ändå vara på nostalgin?

Brödbak i all är, jag kände ändå att lite mer comfort food vore på sin plats nu när Covid håller oss i ett järngrepp. Men vad? Så kom jag på det. I kylen fanns julskinka. På balkongen fanns grönkål. Rödlök i en skål. Voila! Grönkålspaj. Gott och nyttigt, för det har man ju förstått, att grönkål, det är så himla nyttigt att det är märkligt att det är så gott. Det är bara att tacka och ta emot!

Grön och grann

 

Nu är den på plats! Granen alltså. Helt enligt traditionen regnade det när vi knallade ner till Domkyrkan för att införskaffa ett styck gran. Men där tog det stopp på det traditionsenliga! Vi ville ha en tämligen liten gran, men med många grenar, och framför allt grön! Visst fanns det granar, det vore en evig lögn att påstå annat, men rödgranarna var vare sig röda (vilket de ju aldrig är) eller särskilt gröna. Maken stirrade misslynt på de glesa gulgröna skapelserna. - De ser ju sjukliga ut, sa han och där slog han verkligen spiken på huvudet. Inte vill man väl ha en gran som ser ut som om den borde befinna sig på sanatorium inne i stugan? "Grön" och "grann" är ledorden. Alltså körde vi ner till Södra Esplanaden och där hittade vi raskt en lagom stor, lagom tät och förträffligt grön gran. - Honom ska vi ha! utropade maken och jag unisont och swishade lämpligt belopp till granförsäljaren.

Och sen var vi på banan igen! Maken hjälpte till med ljusen men sen agerade han och Loppan publik medan jag hivade i kulor och pynt, medan jag emellanåt klunkade i mig glögg. Och voila! sen var den färdig och glöggen var uppdrucken och the Pogues spelade A fairytale of New York och friden och fröjden stod som spön i backen.

Sen var Loppan trött och tog igen sig en stund på sin tron. Loppan hade det nämligen lite jobbigt i natt. Lite då och då får hon liksom ryckningar i bakbenen och då kan Loppan inte sova. Och när Loppan inte kan sova, ja då kan matte inte heller sova. Vi har varit hos veterinär och hon är genomklämd och undersökt och prover i mängd har skickats ut över den europeiska kontinenten, och inget fel har hittats. Så nu tror jag helt enkelt att hon möjligen får lite muskelhickningar i bakbenen någon gång då och då, och det går över så småningom.  Man kan dock bli lite trött av att ligga som en ostkrok ut över sängkanten och klappa på liten Loppa när hon är orolig så till slut fick hon komma upp i sängen, fast vi har våra principer. Ingen Hund I Sängen, utom på nyårsafton. Och om vi är bortresta på hotell. Eller sover över hos barnen. Men annars så är vi oerhört konsekventa. Men herregud, man är väl en människa som kan tänka utanför boxen, som kan fatta egna beslut och ändra på principer! Det förstod även maken som är rätt svag för sin Loppa. Alltså fick Loppan komma upp och efter att ha trampat runt och slickat matte på tårna och försökt komma till ro, så somnade hon till sist och sov vid mattes fotända ända tills morgonen. Och då sov matte också. Sen vaknade matte framåt morgonkulan och läste tidningen och gick på toa. Loppan plirade sömnigt och somnade om. Sen tänkte matte lyfta ner Loppan, eftersom sängen är hög och matte är rädd om Loppans ben. - Gå upp? ur den sköna sängen? sa Loppan och traskade raskt över i husses säng och knödde ner sig hos honom istället.

Nu är makens bestämda teori att Loppan helt enkelt kör en liten fuling; hon tänker att varför ska hon sova i sin hundsäng när det finns en alldeles utmärkt mattesäng där hon kan trängas med matte, så att matte får balansera ute på kanten? - Jag sprätter lite med bakbenen, så kommer jag upp! tänker Loppan listigt då. Anser maken.

Jaja, vi får väl se ikväll när det är läggdags. Men värre kan man ha det än att ha en liten pälsfia i sängen, även om det blir lite varmt.

Nu dundrar julemusiken ur högtalarna

 ...ikväll blir det glögg och en eller annan saffransbulle - är det tredje advent och Lucia så är det, och då ska man inte snåla in på festivitasen. Se bara - juldukarna är på plats! Julhunden likaså. Fast hon är ju närvarande hela tiden, så hon är som ett Kinderegg - tre överraskningar i samma ägg; julehund, påskhund och allmänt världens-gulligaste-hund.

Denna gulliga hund och vi drog ut till havet imorse i grådasket för att i preventivt syfte motionera ner adventsfikat som ska inmundigas senare idag. Och i alla fall en av oss gjorde av med en massa kalorier! Loppan var mycket tämligen lydig och rusade bara oinviterad bort en gång för att hälsa på en liten yorkshire terrier. Sådär terriers emellan. Maken och jag tog det lite lugnare, jag eftersom mitt eländiga knä är just det, eländigt i kubik. Det är helt enkelt en skam för knä-släktet och kvalificerar sig inte alls som en väluppfostrad kroppsdel som gör vad en sådan ska. Men nu skiter vi knäet och tänker på roligare saker! Som att det är Lucia idag och det har vi fått bildbevis på. Nu tycker jag ju egentligen att det är märkligt att fira ett helgon som brändes till döds med att knalla runt och sjunga om Staffan Stalledräng och hans fålar fem - men även jag faller i farstun för dessa Lucior!

Jamen, ja sa ju det; gulligare finns helt enkelt inte! Vi fick också bildbevis på att granen pyntats och där känner maken och jag att vi ligger lite i lä, gran är helt enkelt inte införskaffad ännu. Men det ska bli, imorgon eller på tisdag tänker vi oss. Och helt enligt traditioner kommer det inte att singla några snöflingor på oss, men jag kommer att spela It's beginning to look a lot like Christmas, dricka glögg och hänga i kulor så att det tindrar och blingar och blinkar och då, då sprider sig juleandan!

Nu återstår att se om vår blir lika fin - men om den blir det så kommer jag också att lägga mig ner och beundra resultatet även om jag inte kommer att kunna ta mig upp igen (det j-la knäet) utan maken lär få baxa upp mig.  Men till dess så får jag nöja mig med att beundra amaryllisen som blommar som besatt nu. Okej, den är inte juleröd, men den är rosa. Och rosa, det är fint det. Tvekar man, så kan man bara fråga Grynet och Pyret!

Juleanda, om jag så ska gå under på kuppen

 Det är något med julen som får en att greppa smör och mjöl och kavel och gå loss på bakandet. Men människan kan ju inte leva av saffransbullar allena, utan lite bröd och lite småkakor får det också bli. Till exempel bakade jag småkakor med apelsin, nötter och choklad som blev alldeles utomordentligt lyckade, så pass att det redan börjar skramla tomt i kakburken - trots att det är två veckor till jul.

- Gör inget! tänkte jag då. - Jag bakar fler småkakor, tänkte jag vidare. Mig sätter man inte på pottkanten så lätt, nänä. Nu hade jag sett ett recept på kardemummahjärtan och det lät ju alldeles väldigt bra. Kardemumma är gott. En fin hjärtform köpte jag när vi var i den Gamle By i Århus tidigare i höstas. Detta kändes ju som en given succé!

Men det var ju rackarns vilken smulig deg det blev! Jag tittade betänksamt på den, men hoppades att eftersom den skulle vila kallt så skulle den komma ut ur kylskåpet i en ny och förbättrad skepnad.

Jag greppade kaveln och började kavla så smått. "Kavla till 3 mm tjocklek och tag sedan ut hjärtan" stod det i receptet. Hur den människa är funtad som klarar av att kavla detta smuliga missfoster till deg, om det så vore till 3 eller 4 millimeter, ja det övergår mitt förstånd.

- Eländiga degskrälle! utropade jag med emfas, varpå maken undrade vad som stod på? Han känner sin frus temperament, nämligen. - Jag är hur lugn som helst, meddelade jag. - Än så länge i alla fall, lade jag sedan till för säkerhets skull..

- Är det såhär du befrämjar juleandan och julefröjden, vavava?! väste jag sedan åt degeländet som såg ut att strunta totalt i om det blev komplett julhärdsmälta hos oss. Men, som sagt, jag är inte tappad bakom en vagn och jag vägrar att låta mig hunsas av en deg. Alltså gjorde jag rullar och skar kakor i stället. Okej, det blev inga hjärtan, och det kan hända att jag bakade dem på gränsen till att bli aningen brända - men bakade blev de och juleandan härskar åter här. Fast receptet kommer att gå i papperskorgen, för jag vill inte fresta på tålamodet hur mycket som  helst.

Inte bara tomten

 

Mörkrets tid är här - och då pratar jag inte bildligt om Trumpar, Borisar, Covid, krig och elände, även om det är nog så mörkt. Det är den tid då man vaknar och förhoppningsfullt tänker att "hoppas klockan är sju åtminstone, eller i alla fall halv sju", för när man kommit in i ett sån där vakna-mitt-i-natten-stim, ja då vill man inte snegla på klockan och inse att den är 03.27. Med eller utan pip. Att titta ut på natthimlen ger inga ledtrådar, det är samma mörker ända fram till sent på morgonen. Vissa dagar verkar det inte bli ljust alls, som idag till exempel.

Men det gör kanske inte så mycket? Det är ändå rätt mysigt att sitta där och äta sin frukost och sticka lite, allt ackompanjerat av svaga småsnarkningar - om de kommer från maken eller Loppan kan nog vara jämt skägg skulle jag tro. Så det var inte bara tomten som var vaken, utan även yours truly. Snön lyste dock med sin frånvaro. Nu är det dock senare än så, och frukosten är avklarad, Loppan är rastad, en bröddeg är satt och i eftermiddag ska vi träffa en vän ute i Botan och fika. Så då är det ju en himla tur att jag gjorde skinka igår, så blir det rågsiktsbullar med julskinka. Och kanske en saffransbulle. Fast, vid närmare eftertanke, det där "kanske" kan man nog stryka.

Som sagt, skinkan tillagades igår, jo för det var faktiskt läge att fira med ett glas rött, nygjord skinka och grönkål. Det var sista dagen vi droppade i makens ögon efter ögonoperationen för tre veckor sedan och både han och jag är nog rätt belåtna med att vi slipper komma ihåg att droppa tre gånger om dagen. Nu är det gjort! Och maken verkar se bättre än någonsin och det är ju himla bra. Även om han då kanske inser att hans fru, som han sett i en försonande dimma, är lite rynkigare och gråare än han trott.

Loppan ville också ha skinka - men det fick hon inte, någon måtta får det vara. Ibland i alla fall. Någon enstaka gång. Dock var hon inte alltför hårt hållen igår, vi hade ju varit ute och traskat med Susanne och Lisa och då blir det ju fika. Inte minst för vovvarna, något de är väl medvetna om och mer eller mindre utkräver. Hundgodis med vildsvinssmak, no less. Susanne och jag åt saffransbullar och var nog mer nöjda med det.

En ny stickning har jag också lagt upp till, i ett härligt djuporange garn från Erika Knight, British Blue. 100% pure British Bluefaced Leicester Wool, det kan ju inte vara annat än en njutningsstickning. I vanlig ordning nojar jag över att jag måhända köpt lite för lite garn - vilket jag nu löst genom att sticka mig en slipover. Åh, ibland känner jag mig rent briljant!

Win-win

 Ens sociala liv är ju för närvarande rätt begränsat. Som tur är har man hund (och vilken hund sedan!) så man kommer ut och då pratar man ju alltid lite med andra hundägare som nog är lika svältfödda på sociala kontakter, man kan träffa hundkompisar och gå ut och gå, men att ha gäster hemma är det lite mer tunnsått med. Därför var det himla roligt att få besök av prima vara nu i helgen!

Grynet och Pyret drog in med pick och pack, medan deras föräldrar fick en liten paus från småbarnsföräldrandet vilket nog kan vara skönt det också. Sovmorgon, till exempel. Say no more, dottern brås på sin far och är inte den som studsar upp med tuppen med solsken i blick direkt. Maken och jag, vi fick ju då rå om flickorna ordentligt, så vi känner ju att det var vi som drog vinstlotten! Hunden? Ja hon for runt som en katapult av pur förtjusning så fort hon hörde att besöket nalkades!

Det var en hel del som stod på  programmet! Pärlplattor skulle pärlas! Pysselrummet skulle julpyntas. Grynet, som ska vara en av luciorna i förskolans lussetåg, underhöll oss med både Staffan Stalledräng och Bjällerklang och många andra vackra julsånger, medan Pyret sjöng andrastämman, som mest bestod av "fålar fem, fålar fem, fålar fem!" men det passar ju bra till de flesta julsånger tänker jag.

När vi inte kunde klämma in mer glitter och pärlor och kulor i den lilla granen gick vi upp i lägenheten och åt Stroganoff med god aptit och sen var det lite fredagsmys med film och nötter.

- Är ni trötta och vill gå och lägga er? undrade mormor sedan. Åt det fnös flickorna. Lägga sig? När man är borta? Så småningom lyckades dock morfar natta Pyret, så pass bra att han själv somnade gott och missade en del av På Spåret. Mormor läste för Grynet och sen lekte vi lite till och sedan läste Grynet själv och spelade lite spel... men så småningom sov alla. Mormor med, som blev rent sömnig av att titta på Åskbollen med Sean Connery, där han fick många möjligheter att visa upp sin håriga bringa. Jodå, för all del, en välformad bringa, annat kan man inte säga - men en synnerligen seg film. Hade man skurit bort alla onödiga slagsmål, ovan såväl som under vatten, hade man väl kommit ner till en film på en halvtimme och det hade räckt gott. Tycker jag då.

Klockan sex vaknade mormor av att någon låg och sjöng Bjällerklang och trots ett tappert försök att få Pyret att somna om var det snart dags att gå upp och börja dagen medan Grynet och morfar sov ett tag till. Och när storasyster sover... ja då får Pyret chans att spela storasysters hästspel på plattan. Undra på att man vill gå upp då!

 Sedan var det så småningom dags att köra hem flickorna igen, där det stod pepparkakshusdekoration på programmet. Mormor och morfar körde hem igen och tog det ganska lugnt resten av dagen...ja förutom när vi jublade över de svenska skidskytteframgångarna.

Mycket bra dagar, annat kan man inte säga!

 

Yllets tid är här!

 Nu är vi ju inne i december och har redan spurtat förbi 1:e advent i god fart. Och på förste advent, ja då bakar man saffransbullar. Det är sedan gammalt. Eller i alla fall sedan jag fick upp ögonen för att det finns väldigt goda saffransbullar, jag som alltid levt i tron att lussekatter måste bli så där torra att de klistrar igen gommen på en. Vilket ju i och för sig kan vara en fördel om man nu råkar befinna sig i närheten av en tjatmoster. - Ta en bulle till, kära du, säger man då frikostigt.

Kallt har det också blivit! Man kliver ut i en frostig morgon och ser hur rosor och spindelnät blivit lite extra vitglimmande och lurviga. Och visst är det härligt, man känner hur livsandarna spritter till medan man gratulerar sig till att ha gott om ull att ta till när andedräkten står som ett moln omkring en. I all synnerhet gratulerar man sig till att Kate Cardigan numera är färdig, har fått knappar och blivit blockad - precis lagom tills köldknäppen kom! Hur bra är inte det? 

Iklädda Kate och med mössan nerdragen över skulten traskar Loppan och jag ut på diverse promenader. Än sprintar hon runt med labben Lisa, än fräser hon i väg med aussie-kompisarna. Och när vi inte är ute och far runt i den skånska myllan så att komockorna yr omkring, ja då kan man promenera ner i stan och titta på julgranarna.

Ganska lerigt är det. Loppan har ju låg markfrigång så hon får av-leras när vi kommer hem, och jag själv är innerligt nöjd att jag köpte rejäla gummistövlar i somras, så kan man bara skölja av dem. Åh, vad det är härligt när man är förutseende.

Maken och jag promenerade förbi granen i söndags kväll, för maken hade kommit på att det ju var skyltsöndag och då kunde vi gå och titta lite i julpyntade skyltfönster. Maken vill nämligen gärna ha ett syfte med att gå och ut gå - antingen letar man skalbaggar, tittar på slott, jagar en golfboll, begrundar kyrkor eller, som sagt, granskar julskyltning. - Gå och och bara gå, typ, liksom?! säger maken och ser ut som ett stort frågetecken. - Vad ska det vara bra för? frågar han förundrat sedan. 

Visst kunde jag följa med och titta på julskyltning, men det var rätt magert, får jag säga. - Var är tågen som tuffar runt? - Var är tomtarna som nickar fryntligt? undrade maken och såg mer och mer besviken ut. En eller annan sketen julkula eller julstjärna, är det att sprida julestämning det? Nej, minsann! sa maken och uttalade som sin bestämda åsikt att det var bättre förr. Mycket bättre. Dock blev han lite blidkad när vi gick förbi Ahlgrens konfektyr, där hade man inte sparat på krutet!

Men sen gick vi hem i alla fall och åt saffransbullar, och det, det höjde adventsfriden flera snäpphål.