Efterlängtat besök

 Äntligen var det dags! Dottern och svärsonen skulle mycket förtjänstfullt på galej i Göteborg och vad passar då bättre än att flickorna sov över hos mormor och morfar? Vi laddade upp! Med köttbullar och pasta och tomma toarullar och hushållspappersrullar och pennor och färger - ja lite av varje. Får man besök av två flickor med svart bälte i pysslandets konst, ja då måste man stå beredd.

Loppan, hon blev helt till sig av extas när hon hörde vem som var i antågande och när de väl vällde in genom dörren utbröt ett rejält kramkalas. Sen? Ja sen satte vi igång!

Det pärlades och pysslades och jag tror det var Pyret som sa att morfar, han är väldigt lik Skalman. - Ääähhh???, svarade mormor då, som inte tycker att maken är vare sig grön eller har ett skal på ryggen. - Han tycker om att ta det lugnt som Skalman, också är han väldigt klok. Klok som en bok! sa Pyret då. Hon meddelade också att Skalman, han är minsann ett geni, och då undrade maken om inte han också möjligen var lite genialisk? Men så långt ville Pyret inte sträcka sig. Nåja, det är väl gott nog att vara klok som en bok.

Pyret fick också prova mössan som mormor stickat, eftersom julklappsmössan visat sig vara lite sticksig. Sticksiga mössor vill man inte ha! Nänä. Denna fick dock godkänt betyg, så det var ju jättebra.

Innan det var dags att dra igång med köttbullarna och allt det där så var det ju läge att gå ner i pysselrummet. Där finns det utrymme att ha mer svepande drag med färgen, och man vill ju inte hämma de artistiska anlagen. Men sen var det ändå dags att dra igång köttbullarna, så medan mormor hade kökstjänst var flickorna moderna digitala barn. De lånade våra nya sängar och mormor hissade upp dem så att de satt bekvämt. Båda flickorna ville prompt ha såna sängar hemma också - just sayin', alltså, om nu föräldrarna läser här.

Sen kollade morfar och Grynet på en film från det fina modelljärnvägsmuseet i Hamburg som spelade muntra trudelutter på vattenfyllda glas. Det finns mycket att upptäcka här i världen!

Så småningom, måhända en aning senare än hemma, var det ändå läggdags. Och efter några små diskussioner som vem som petade på vem och vem som väckte den andra som försökte sova, ja då somnade båda flickorna. Mormor också.

Sen kom ju en ny dag! Den fylldes av mera pyssel, Grynet hon pysslade ihop en julkrans till Nissen minsann. Det gäller att vara förberedd - och det är Grynet. Sen blev det, som av en slump, plättar till lunch. Jaja, kära dotter, om du läser här så vet jag att du ler lite och kallar mig en Crowd pleaser. Inget fel i det, vill jag då hävda.

Man blir dock mätt av plättar, så då beslöt vi kollektivt att nu, nu krävdes lite frisk luft. Maken vallade runt Loppan i Botan medan flickorna klättrade runt på klätterträden med mormor som beundrande åskådare. Maken och Loppan gjorde små pitstop och kollade läget med jämna mellanrum, och till slut var det dags att gå hem - men tänk, då hade maken ränt iväg igen en liten runda. Ingenstans såg man till vare sig en morfar eller en Loppa. - Oj, det var ju synd på en sån utmärkt morfar, sa jag då. - Tänk om han inte kommer tillbaka? Då tittade Pyret allvarsamt på mig och sa att "om morfar inte kommer tillbaka mormor, då får du ju börja jobba". ??!!?? sa jag då. Vem hade minsann trillat alla köttbullar? Gräddat varendaste liten plätt, vavava? Pyret höll med om att mormor jobbar kanske lite hon också. Det var ju skönt att höra.

När vi kom upp hade Grynet och morfar en viktig arbetsuppgift. Maken är ju, som tidigare framhållits, klok som en bok, och uppenbarligen arbetar han också (inte för att mormor är bitter, ånej), och nu fick han ju en faktabok om Månmöss i julklapp av Grynet. En som hon själv författat och illustrerat och nu ville han ha hjälp med att hitta rätt plats till boken. Morfar trycker nämligen inte in böcker på första bästa plats. Jag tror den fick stå bredvid en bok om astronomi - kan väl passa bra när det handlar om möss på månen?

Men sen kom mamma och pappa som virrat runt på försenade tåg, och vi fikade och åt muffins och sen åkte de hem. Det blev väldigt tyst. Men när jag skulle ut med Loppan på promenad, ja då hittade jag ett litet, litet spår av våra pyssliga flickor på hallpallen.

Senare på kvällen bevisade mormor att även hon har en mycket skarp hjärna, om nu någon tvekar alltså. Det fanns lite grädde kvar sedan plättätandet. Man ville gärna ha något varmt. Vi har en flaska whisky som inte öppnats (den köptes senaste 2012, för då reste dottern hem igen från sina år i Glasgow). Mormor slog ihop 1 + 1 + 1 och landade i Irish coffee. Så nu är flaskan öppnad. Befunnen god. Man kan dock sluta sig till att några whiskydrickare av storformat, det är vi nog ändå inte.

Morgonstund har guld i mund

 Visst är det så, i alla fall sådana här dagar. Ja, jo, knäna knarrar och gnisslar, en hälsena beter sig så dumt att den helt enkelt borde kamma sig och skärpa till sig - men vad gör det när man kan ta sin hund, sina stavar, en god vän och hennes hundar och halta ut för en tidig promenad när solen har börjat titta fram, och de där små minusgraderna enbart känns uppfriskande?

Vi gick en sväng ner mot Krankesjön. Det var vi och en massa fåglar ute på sjön. Vinterbadare, hela högen. De låg där och guppade fridfullt, och sen är jag säker på att de tänkte kila upp och publicera hurtfriska inlägg på välbekant influencermaner på allehanda sociala medier om hur himla uppfriskande det är med ett kallt bad mot simhuden. 

Själva nöjde vi oss med att knata upp i fågeltornet för att inte gå miste om minsta lilla vy av denna fantastiska morgon. Vindstilla, alldeles tyst och med ett underbart ljus. Vovvarna knatade med oss upp, men var väl mer intresserade av att få belöning för att de satt så fint på bänken. Klart de fick! De skulle ju också njuta av morgonen.

Efter att ha insupit all utsikt som erbjöds traskade vi ner igen och fortsatte vår promenad. Det enda som möjligen störde tystnaden var vårt ihärdiga prat och ett eller annat skall från en eller annan hund som tyckte att vore det inte dags för en ny liten hundgodis nu? Va? Fridfullt är rätta ordet. 

Ända tills det dånade till så att marken skakade och det dundrade loss med en massa skjutande. Uppenbarligen hade försvarsmakten gnuggat sömnen ur ögonen och bestämt sig för att denna ljuvliga morgon var ett passande tillfälle att ge sig ut på Revinge hed och brassa loss med bandvagnar och ett ihärdigt skjutande. Då begav vi oss hemåt igen, det kändes som att morgonstunden hade slut på det där guldet för tillfället. Dessutom började det kännas dags för en liten kopp kaffe - som maken så geschwint serverade när Loppan och jag dök upp igen, fulla av solsken och vinterluft och med ett eller annat torrt löv som fastnat i pälsen.

Jag undrar om inte Enya är trött idag?

 Inte nog med att hon var på kalas i helgen, dessförinnan var hon ju och tränade på brukshundsklubben för första gången!

Lunds brukshundsklubb har en fin innehall man kan träna i, och det är ju rätt skönt när det är kallt och viner kring öronen. Dit åkte vi i torsdags för att träna lite Hooper med kompisarna. Vissa är duktiga och fokukserade, andra far runt som lätt förvirrade popcorn, men har roligt ändå. Indy och jag, vi tillhör nog mest popcorn-falangen får jag väl säga.

Det var väldigt roligt att träffa kompisarna igen. Det tyckte alla hundarna och ljudnivån var hjärtlig och hög!

 

När någon annan  springer banan får man vänta på sin tur. Enya satt och tittade intresserat på när alla de andra hundarna sprang genom hoops, rundade tunnor och tog sig förbi staket. Uppenbarligen är detta en mycket begåvad liten tös, för när vi andra tyckte att "jamen det är väl klart att Enya ska prova också!" så for hon runt banan med mamma Poppy som en riktig naturbegåvning - trots att hon inte gått minsta lilla hooperkurs.

Jag vet nog inte vem som var mest trött efteråt - Enya som gjort sin första träning på klubben, eller syrran som fick dirigera två hundar genom banan...

Vi tar det lugnt ikväll

Jo, för det har ju varit partaj i helgen! 5-årskalas för Pyret, minsann. Äntligen blev det av, för Pyret, hon fyller ju år på nyårsafton - och sen har förkylningarna haglat och folk har fallit som furor för virusar och annat elände, så planerade kalas har fått ställas in. Men nu, nu vara alla friska och kalassugna!

Vi packade bilen full med hund och paket och oss själva och sen anlände vi i en enda kakafoni av människor som tjoade "Grattis!" och en hund som tjoade "var e' katterna, det är vad jag undrar!" och det var inte bara en hund utan syrran var där med Poppy och Enya, så katterna, de höll sig klokt nog utom synhåll. Ett milt kaos, med andra ord, precis som det ska vara när någon fyller år.

Allt var precis som det ska vara på kalas! Pyret öppnade paket med benäget bistånd av Grynet och Kickan, hon tittade beundrande på alla de fina sakerna. Pyret for fram som ett litet rart jehu på sin nya sparkcykel, hon är en fartfylld tjej!

Sen fick vi tårta som farmor och Grynet bakat med gemensamma krafter och bullar som pappa och Pyret bakat, och Kickan åt vindruvor och det mesta av mammas bulle. Alla åt så att de blev proppmätta - fast först sjöng vi för Pyret såklart! Jamåhonleva-hurra!!! skrålade vi så att vovvarna förskrämt hukade sig under bordet.

Sen spelade Grynet och mormor spel om fåglar, och trots att mormor så småningom fick mycket kompetent hjälp av Pyret, så förlorade hon stort. Ja så kan det gå - men nu har jag i alla fall lärt mig ett och annat om nötväckor och finkar och allt vad det nu var. Om jag kommer ihåg det alltså - sånt är ju inte alltid helt säkert när hjärnan börjar bli gammal soch skrynklig som ett russin.

Det var första gången Poppy och Enya var på kalas hos Pyret och Enya lät sig välvilligt klappas på av födelsedagsbarnet och bli kliad under hakan av Kickan. Det är roligt med hundar, det är jag säker på att alla flickorna tycker.

Sen fick vi middag och alla åt tills de var proppmätta och vissa fick på sig pyjamas för att sedan åka hem, och andra drack lite rom och åt choklad innan de också åkte hem, mätta och belåtna. Ja det var ett riktigt kalas, det! Precis som det ska vara när man har en 5-åring i familjen.

Nattgäster

 Ute är det mörkt. Mörkt, ruggigt, blåsigt och kallt. Då är det rätt skönt att tänka sig att det bara är en enda liten hundrunda kvar att gå idag. Jag tycker om att vara ute med Loppan - men det finns tillfällen när det är mer angenämt än andra. Ruggigt blåsiga och duggregniga tillfällen till exempel, de återfinns inte högst upp på popularitetslistan. Man är lite ruggig rent allmänt, faktiskt, så det är ju skönt att ha en mängd ylle att drapera sig i.

I helgen, ja då behövde man inte drapera sig i ull av kardad och spunnen karaktär. Då kunde man drapera sig i ulliga vovvar om behovet uppstod. Vi hade huset fullt! Små, men liksom allestädes närvarande. Syrran skulle nämligen på galej och då packade Poppy och Enya pyjamasarna och kom på besök. Väldigt trevligt att få så fint besök, det tyckte vi allihop!

Loppan och Enya for rundor så att mattorna skrynklade sig, medan Poppy stirrade hypnotiserande på mig och tyckte att "det är väl klart att hundar få vara i er soffa, eller hur?!". Nu är vi ju lite småfisiga när det gäller soffhäng i vardagsrummet så med beklagande fick jag säga att nix, inte i denna soffan...

...men som tur är har vi ju en utmärkt soffa i pigkammaren och där får hundar sitta hur mycket de vill! Och det gjorde de, och emellanåt kunde även en matte få lova att knö ner sig.

Vi gick på promenader och busade med bollen och tuggade på koklöven och åt mat, fast vilken hund som åt vilken mat, ja det var lite svårt att hålla reda på. Det var ett himla fräsande runt bland matskålarna, men jag tänker att alla nog blev mätta och nöjda ändå. Maken och jag också, vi åt oxrullader. Det fick inte vovvarna och det tyckte de nog var lite småsnålt. Sen kan det ju hända att de fick smaka lite nötkött ändå - har man svårt att motstå ett par bedjande hundögon, så har man. Och hur svårt är det inte då att motstå TRE par bedjande hundögon? Det var en förlorad strid redan från början.

Efter maten tog vi igen oss en stund i soffan innan vi så småningom gick på kvällspromenad. Emellanåt var man insnärjd i kopplen som om man vore en kåldolma, men rätt ofta gick det faktiskt ganska bra där vi traskade fram, upplysta som en härligt rödgrön julgran ungefär. Sen gick vi hem och lade oss, och alla sov så det dånade hela natten. Jag vaknade vid halv sju, och det var fortfarande tyst men med tanke på att Enya fortfarande är så liten tänkte jag att det nog var bäst att traska ut pronto ändå - så det gjorde vi, och jag kände att det var länge sedan jag var ute i en fullt så arla morgonstund. Loppan är ju inte så morgonpigg av sig som salig Huliganen, och jag har helt förfallit vad gäller morgonpigghet sedan jag lämnade det arbetande folket skara. Enya hade i alla fall varit väldigt duktig, och det var inte minsta lilla pöl att skåda inomhus, så visst var det värt att få sig en dos extra tidig morgonluft!

Nu är de hemma hos syrran igen och lite tomt känns det allt... men vi ses snart igen hoppas jag!

Det är ju en evinnerlig tur

 Med alla dessa födelsedagar alltså. Sonen fyllde ju år för någon liten vecka sedan och sonhustrun undrade om vi möjligen kunde tänka oss att passa Kickan om hon bjöd ut sonen på restaurang? Vi tittade oförstående på henne. Hur kunde detta ens vara en fråga? Enligt vår åsikt borde de minsann ränna runt på restauranger titt som tätt så att vi kunde hänga med sondottern (och, för att vara helt ärliga, också få träffa dem såklart. Innan de gav sig iväg till den den restaurangen). Alltså körde vi till Halmstad. Det var märkligt, för det regnade inte. Tvärtom kom det någon liten solglimt. Uppe på åsen låg det rätt gott om snö och det har man inte sett så mycket av på sistone, om man nu inte räknar det regn som innehåller någon liten mängd vit material. Det gör man inte.

När vi kom fram till Kickans hus fräste Loppan iväg och gastade "vi är här nu!! Hallå!!!" innan jag hann släpa iväg henne till närmsta buske så att hon kunde kissa lite innan vi gick in, så Kickan blev mäkta förvånad när hon förberett sig för att ta emot den rufsiga tjoande tornadon, och så kom det ingen hund?! Men allt löste sig, Loppan pinkade och sen rände vi iväg in och det utbröt kramkalas på hög nivå.

- Välkomna! sa Kickan och bjöd oss sedan på kaffe som den utomordentliga värdinna/barista hon är. 

Sedan var det full rulle! Det byggdes torn. Det gicks på inomhuspromenader med Loppan. Vi byggde duplo, kollade fiskar på tapeten och det var i största allmänhet ett högt tempo innan vi fotade ut föräldrarna genom dörren så att vi riktigt kunde få rå om varandra. Vi lät oss väl smaka av goda ostar, gott bröd, salami och skinka och inlagda vitlöksklyftor och oliver och allt möjligt gott, medan vi skålade och pratade och hade det väldigt gemytligt.

Efter maten bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och sen avnjöt farfar och Kickan Babblarnas vaggsång - och då kunde man såklart somna gott efter det. Man måste ju ha ork till nästa dags program!

Det kom ett sms från sonen "somnade hon?" och jag kunde försäkra att jajamen, här sovs det så gott i soffan som allrahelst. Det kan hända att även farmor nickade till en stund, det är något väldigt sövande med att ha en sovande knatte hos sig.

Till slut fick farmor ändå slita sig från soffan och ränna runt med Loppan på kvällspromenad och det var så kallt att tänderna skallrade i munnen på en, så Loppan fick kanske inte så många tillfällen att stå och spana efter sorkar medan matte stod still och begrundade livet och meningen med det hela - sånt görs bäst inomhus när graderna är bistra. Ja kanske inte direkt att spana efter sorkar, men det fick faktiskt vänta tills temperaturen blev något mer mild.

När föräldrarna kommit hem drog vi oss mot gästrummet och när jag tänkte ta ett smidigt hopp upp i sängen, ja då hade Loppan redan parkerat sig på bästa plats. Hon såg ut som att "inte har du hjärta att köra undan en sån rar hund som jag, eller hur, Matte?". Och tja, finns det stjärterum så finns det hjärterum och jag är väl en medgörlig matte,  så jag nöjde mig väl med att fösa henne lite åt sidan och sen sov vi gott hela natten. 

Kickan blev väldigt nöjd med att Loppan var kvar när hon vaknade nästa dag, jo för nu hade Kickan planerat att vi skulle ut och gå för solen sken och då måste man passa på! Frukosten var avklarad, så det är väl klart att vi pälsade på oss och traskade ner mot havet. Det är alltid härligt att vara vid havet, men det var inte så att vi hoppat på den där moderna trenden med vinterbad. Någon måtta får det ändå vara!

Nej, nu är det så bra att alldeles jämte havet ligger det en fin lekplats och där gungade Kickan, åkte rutschkana och hade det väldigt roligt. Farmor trodde att hon tog en film på sitt skrattande barnbarn i gungan, men tja, farmor tryckte väl på fel knapp eller något. Så någon film blev det inte, men ändå något foto. Man är väl inte direkt något tekniskt geni, uppenbarligen. Tur att man är så förträfflig på alla andra sätt och vis.

Sen var det ändå dags att gå hem och äta lunch, och sen var det dags för farfar, Loppan och farmor att åka hem till Lund igen. Men vi tycker ju att det gott kan gås på restaurang fler gånger!