Ute är det mörkt. Mörkt, ruggigt, blåsigt och kallt. Då är det rätt skönt att tänka sig att det bara är en enda liten hundrunda kvar att gå idag. Jag tycker om att vara ute med Loppan - men det finns tillfällen när det är mer angenämt än andra. Ruggigt blåsiga och duggregniga tillfällen till exempel, de återfinns inte högst upp på popularitetslistan. Man är lite ruggig rent allmänt, faktiskt, så det är ju skönt att ha en mängd ylle att drapera sig i.
I helgen, ja då behövde man inte drapera sig i ull av kardad och spunnen karaktär. Då kunde man drapera sig i ulliga vovvar om behovet uppstod. Vi hade huset fullt! Små, men liksom allestädes närvarande. Syrran skulle nämligen på galej och då packade Poppy och Enya pyjamasarna och kom på besök. Väldigt trevligt att få så fint besök, det tyckte vi allihop!
Loppan och Enya for rundor så att mattorna skrynklade sig, medan Poppy stirrade hypnotiserande på mig och tyckte att "det är väl klart att hundar få vara i er soffa, eller hur?!". Nu är vi ju lite småfisiga när det gäller soffhäng i vardagsrummet så med beklagande fick jag säga att nix, inte i denna soffan...
...men som tur är har vi ju en utmärkt soffa i pigkammaren och där får hundar sitta hur mycket de vill! Och det gjorde de, och emellanåt kunde även en matte få lova att knö ner sig.
Vi gick på promenader och busade med bollen och tuggade på koklöven och åt mat, fast vilken hund som åt vilken mat, ja det var lite svårt att hålla reda på. Det var ett himla fräsande runt bland matskålarna, men jag tänker att alla nog blev mätta och nöjda ändå. Maken och jag också, vi åt oxrullader. Det fick inte vovvarna och det tyckte de nog var lite småsnålt. Sen kan det ju hända att de fick smaka lite nötkött ändå - har man svårt att motstå ett par bedjande hundögon, så har man. Och hur svårt är det inte då att motstå TRE par bedjande hundögon? Det var en förlorad strid redan från början.
Efter maten tog vi igen oss en stund i soffan innan vi så småningom gick på kvällspromenad. Emellanåt var man insnärjd i kopplen som om man vore en kåldolma, men rätt ofta gick det faktiskt ganska bra där vi traskade fram, upplysta som en härligt rödgrön julgran ungefär. Sen gick vi hem och lade oss, och alla sov så det dånade hela natten. Jag vaknade vid halv sju, och det var fortfarande tyst men med tanke på att Enya fortfarande är så liten tänkte jag att det nog var bäst att traska ut pronto ändå - så det gjorde vi, och jag kände att det var länge sedan jag var ute i en fullt så arla morgonstund. Loppan är ju inte så morgonpigg av sig som salig Huliganen, och jag har helt förfallit vad gäller morgonpigghet sedan jag lämnade det arbetande folket skara. Enya hade i alla fall varit väldigt duktig, och det var inte minsta lilla pöl att skåda inomhus, så visst var det värt att få sig en dos extra tidig morgonluft!
Nu är de hemma hos syrran igen och lite tomt känns det allt... men vi ses snart igen hoppas jag!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.