Vårtecken

 Loppan och jag tog, som vanligt, morgonpromenaden i Botan. Det blåste lite friska vindar, men det gör det ju så ofta i Skåne och det är väl mest bara stärkande?

- Nu ska vi kolla efter vårtecken, sa jag till Loppan. Hon svarade inte, hon var fullt upptagen med att kolla efter ekorrar. Men visst såg vi tecken på att våren, den är på väg! Nu säger förvisso SMHI att det kommer nattfrost i veckan, vilket ger mig en ursäkt att skjuta på balkongrengöringen, men visst är det så ändå att våren, den ligger i startgroparna.

Det är blommande vårlök! (kan vara scilla, det är lite klurigt, det där). Blommande krokusar och liten Loppa. Hon blommar förvisso inte, men vad är väl ett blogginlägg utan Loppan? Tomt och intetsägande, det är i alla fall min tro. Påskliljorna har kommit ur startgroparna och det är väl ändå bra, nu när påsken lurar bakom hörnet? Och, ett vårtecken så gott som något, kaféet i Botan har öppnat och bord och stolar är på plats!

Det bästa vårtecknet av alla, det är ändå att Grynet fyller år. Många år, dessutom! Inte mindre än 7, minsann. Grynet, hon är ett vetgirirgt barn, så hon fick fina böcker om rovfåglar och utrotningshotade djur och också en kikare, så att hon kan kika på alla dessa djur. Grynet, med kompetent bistånd av Pyret, packade upp alla paket. Kickan, som nyss vaknat efter att ha åkt hela vägen från Halmstad, tog det lite lugnt i mammas famn.

Men sen, sen blev det tårta och alla sjöng för Grynet så att inget öga var torrt! Det var Grynets farmor som bakat och vi åt så att man kände att näe, jag kommer inte att bli hungrig på flera veckor!

Vi spelade spel, utan att ta några större hänsyn till regler och sånt. De är ju, i  ärlighetens namn mest ändå till besvär. Man ska inte låta sig styras av fyrkantiga regelverk, det är min fasta tro. Kickan var väldigt imponerad av stora kusin Pyret - de är lite av samma skrot och korn, de där två; smidiga och klättriga och fulla av bus!

Grynet fick en sparkcykel i present också, så vi gick vi ut och provade den så klart. Skönt att få lite frisk luft och utlopp för lite spring i benen.  I all synnerhet Pyret är en fartfantom av rang! Mormor, som inte har samma fartgen i sin genuppsättning, ryste lite för sig själv men tänkte att det är väl himla skönt att ha barnbarn som tycker att det där med fart och fläkt, det är livet på en pinne! (Så länge mormor slipper).

Sen gick vi in igen och plåstrade om Pyret som fått ett råkat ut för ett litet blodvite. Sånt händer ju så lätt när man far fram som  ett jehu. Vi åt god mat och jag tog ett foto på sonen som satt jämte mig. - Gör nu inga konstiga miner! förmanade jag sonen, som har en osviklig förmåga att göra just det. Sen tog sonen ett foto på mig och sa ungefär samma ska. Jaja.

Grynet, bon läste sina födelsedagsböcker, och Kickan fick pyjamas på och ville sitta hos farmor en stund. Sen var kalaset över för det här året - men ett väldigt bra kalas det var det! Vi ser fram emot nästa.

Lite jopphejdi

 

Men vad har vi här då? Jo, en raggig Loppa, ute i naturen. Notera träden! Mossan! Löv och gräs och kvistar av oordnad natur. Detta tyder på skog. Och om Loppan är ute i skogen, ja då är ju säkerligen hennes matte med. Jodå, vi tog en tur igår, Loppan och jag. På morgonen hällregnade det så att vi blev blöta inpå bara skinnet, men på eftermiddagen klarnade det upp och då tog vi och åkte vi ut i skogen. Det gäller att passa på medan vädret är på medgörligt humör.

Först mötte vi en nunna. Det kan tyckas märkligt att den första man stöter på ute i skogen är en nunna som kommer vandrande med dok och radband och alla tillbehör, men i närheten av vår närmaste lilla skog ligger Rögle kloster. Nunnan såg glad ut och log vänligt mot Loppan och mig. Som tur var är Loppan inte valp längre, annars kan det nog ha hänt att hon kastat sig som en panter mot det där ringlande radbandet.

Sen mötte i en mountainbikecyklist. Han såg svettig, men fokuserad ut. Han försvann snabbt in bland träd och buskar.

Sen mötte vi en ryttare utan häst. Hon såg hästlös ut. (När jag berättade för maken om våra skogsmöten undrade han hur i hela fridens dar jag visste att det var en ryttare? - Elementärt, min käre make, sa jag lugnt då, hon var iklädd ridhjälm och ridkängor). Nu tror jag inte att hästen var på rymmen från henne, snarare att hon kom från ett besök på en hästgård en bit bort.

Sen mötte vi en lurvig samojod med sin matte. Matten var inte lurvig, men såg pratglad ut. Samojeden tyckte att Loppan, det var en tjusig dam! Ömsesidig sympati uppstod. 

Sen mötte vi nog inte fler på vår lilla runda, men det var väl inte så illa ändå?

Och eftersom det kändes så skönt att få komma ut i spenaten igen slänger jag väl in en bild till på Hund i Skog. Nu kan det se väldigt likt ut som förra bilden, men jag vill ändå framhäva att det är inte samma träd och mossa utan vi hunnit en bit på väg ändå. Rätt ska ju ändå vara rätt.

Glada fötter

Så har jag då stickat klart mina glada strumpor som ska få den illvilliga fossingen att bli en glad och snäll och samarbetsvillig fot - och tänk, det funkar! Plus att jag ju tycker att det är lite fröjdefullt att vara gladfärgad om fötterna. Där är vi lite olika, maken och jag.

Det är ränder i långa banor och piggelina färger. Man kan notera att ränderna inte är likadana på båda fötterna, något som jag tyckte var mycket viktigt förr. Ingen anarki bland ränderna! var min paroll. Men nu sätter jag mig över sådana petitesser, jag är en fri själ och då behöver inte ens ränder stå i givakt och inordna sig i ett totalt onödigt randreglemente.

När jag beundrat fötterna färdigt gick jag in till maken och meddelade honom att nu, nu hade det hänt något som inte hänt sedan Eldkvarn brann. Eller sedan Anno Dazumal. Eller sedan istiden ungefär. Alltså, inte på skitlänge helt enkelt hade det hänt, det som nu inträffat. Maken såg frågande ut. Man såg hur han lade på en rem på hjärnvindlingarna för att komma på det förunderliga som hans hustru tänkte på, men han fick ge upp.

- Jag har inte minsta lilla stickprojekt på gång! sa jag då. Ingen strumpa. Ingen mössa. Inte ens en liten fingertuta sitter och frestar mig på någon sticka.

- Är detta en katastrof? undrade maken försiktigt då och såg ut som om han överlade om det var dags att utropa en allmän sorgedag. Hur, HUR, skulle hans stickgalna hustru klara detta tillstånd, det undrade han just. Och skulle det möjligen gå ut över matlagningen, ifall hon nu tänkte bryta samman? undrade han vidare.

- Inga problem, svarade jag lugnt då. Jag har bara drabbats av en synnerligen okaraktäristisk vurm för att färdigställa de projekt jag påbörjat. Men det är ingen risk, herregud, jag har väl mönster och garn till flera projekt i mina (pälsängssäkrade) lådor så att jag står mig för lång tid framöver. Inte vågar man att riskera att stå helt projektlös. Så garn, stickor och mönster har plockats fram.

Och den där laxen som vi köpte på torget, den ska jag gå ut och laga till nu.

En alldeles vanlig torsdag

Pastan med kyckling, citron och dragon är ett minne blott. Om en stund blir det Antikrundan och lite te och sen rundar jag nog av denna alldeles vanliga, men trevliga, torsdag med hundpromenad och möte med Jon Blund. Det är himla trevligt när det händer saker, men det är också väldigt skönt att ha sitt vanliga liv som kanske inte är så omstörtande men bra för det. Bara en sån sak som att man nu kan gå på sin fot tämligen obehindrat, i alla fall om underlaget är plant och det inte går för fort. Bara det får ju mungiporna att peka uppåt.

Nu är det ju inte bara pasta och sånt som hänt idag, nix, först var jag och lämnade lite prover på vårdcentralen och sen löpte (med 'löpa' kan man då förstå att det gäller promenad i lagom takt) jag hem  och packade Loppan och mig själv och sen kom syrran och hämtade oss för en stunds fika och prat på eftermiddagen. Loppan och Enya for runt som skottspolar medan Poppy i kraft av sin mammavärdighet tog det lite lugnare. Allra lugnast tog kanske syrran och jag det som drack te och åt bulle och mest motionerade munlädret. Alla tre vovvarna trivs bra tillsammans och det är jätteskönt.

Några andra hundar som Loppan trivs bra med är det långbenta aussieflickorna och därför var det ju lägligt att vi träffade en av dem och hennes matte igår för att ta en promenad. Ute i naturen! Både Loppan och jag var rent euforiska av att komma ut, trots tämligen svala vindar. Men lärkorna sjöng! Hästarna travade runt i sina hagar! Vi såg svanar som flög i stora flockar! Och vovvarna sprang som besatta och matten och jag pratade så att vi nästan fick träningsvärk i käkarna. Man kände vårkänslorna spritta - ja i alla fall ända tills kvällspromenaden när snöslasket drämde till en i plytet när man stack näsan utanför porten. Ja, jo, det kan kanske dröja ett tag till, det där med vår. Jag kastar längtansfulla blickar mot penséer och påskliljor på torget, men så länge balkonglådorna är genomfrusna och man skulle behöva spett för att få bort förra årets plantor (som man självfallet inte grävde upp i höstas, slarvig som man är) så får det vänta ett tag till. Det kommer. Man får ha lite tålamod.

Medan man väntar kan man ha goda vänner på middag. Det mår själen bra av. Mat och prat och vin och den där sista lilla avecen som känns som en så bra idé sent på kvällen, men som man måhända varit lite piggare utan när morgonen randas. 

När man ska ha gäster, ja då är jag så himla nöjd med att vi byggde om köket får några år sedan. Nu finns det plats att bre ut sig ohämmat och man behöver inte ha en magisterexamen i logistik för att parera huvudrätter och tilltugg och efterätter och allt det där andra. 

Även om det nu är så att jag inte har några penséer på balkongen så innebär det ju inte att råder en skriande brist på blommor här hemma. Tulpaner till exempel. Inte för att jag vet om de är från Amsterdam eller inte, men trots att de befinner sig i det där sista stadiet innan de helt tappar stinget så är det något storvulet och imponerande över dem när de breder ut sig (eller kanske snarare 'ner sig') helt ohämmat. De skäms liksom inte för att ta plats - och varför skulle de det?

Utan röd tråd

Ibland är man ordentlig och strukturerad. Bloggar med någon form av plan, eller i alla fall något som med god vilja kan kallas tanke. Ibland blir det inte så, ibland blir det blandade karameller, osammanhängande foton och utgjutelser och inte minsta tema står att uppbringa. Idag blir det just ett sånt inlägg. Den som letar efter en röd tråd göre sig alltså icke besvär.

Vi inleder med en guldig dam. Det skänker ju ändå en viss glans och glamour tycker jag. Och inte bara det, det visar att vi varit lite kulturella också minsann, för damen, det är ju Thalia som tornar upp sig i foajen på Malmö Opera. Maken, syrran och jag var nämligen och såg Funny Girl i söndags och där var det plymer och strutsfjädrar i långa banor, så man sparade inte på glamouren minsann. Väldigt trevligt!

Sen kom snön tillbaka och man tittade medlidsamt på de små vintergäcken i Botan på morgonrundan. Undrar just vem som gäckar vem? Tror ju inte att de hade räknat med att få en massa snöslask i nyllet direkt.

Vi missade totalt, maken och jag, att i måndags var det dags för Domkyrkotornen att få på sig huvorna igen. Men även utan vår närvaro lyckades man prångla på huvorna, och det är väl bra det, nu när man kan behöva värma sig om öronen? Maken och Loppan tog i alla fall ett foto när de promenerade ner i stan någon dag senare. Skönt ändå, tycker jag. Tornen har onekligen sett lite rumphuggna ut utan sina huvor.

Vi har också bokat en liten tripp senare i vår tillsammans med syrran. Några dagar i Stockholm när det förhoppningsvis är vår och solsken, det låter som en bra idé tycker vi allihop.

Annars är det lugnt här hemma. Lite väl lugnt tycker jag, som längtar ut i naturen, med en kaffetermos och Loppan i högsta hugg. Pratade med en av hundkompisarna igår och sa just det, att å, om man ändå kunde lubba runt i spenaten lite. Denna trevliga kompis sa raskt att näe, det är inte skönt just nu, fruset och kallt i marken och det blåser snålt. Jag tror ju att hon mest sa det för att muntra upp mig, men det är en en vänlig tanke. Och vad det lider ska vi ut igen! Man ska bara ha lite tålamod. Jaja. Fast det går framåt, det gör det.

Imorse när jag kom upp mötte jag en råtta i köket. I stället för att brista ut i ett fasans skri, log jag lite för mig själv och tänkte att Loppan, hon måste ha lite humor ändå. Får ju säga att det är en väldigt snäll och tyst råtta som inte gnager på saker eller ställer till ofog. Och då må det ju vara hänt, annars är jag inte direkt förtjust i att ha råttgäster i mitt kök. vilket vi ju hade en gång för rätt många år sedan vid det här laget. Det tog på mina franska nerver innan råttuslingen gått hädan, men en sån här liten rackare, den känns rätt oförarglig tycker jag nog.

Nu ska jag återgå till min stickning. I blått. Så det är ingen röd tråd där heller.

Men stickningen då?

 Det känns som att det inte har varit så mycket ull i bloggen på sistone? En eller annan raggsocka kanske, men man kanske kan förledas att tro att det inte har avigats-å-rätats så mycket här på senare tid. Men då tror man fel!

Bland annat har jag stickat en ny Friday Sweater Junior till Kickan. Hon fick en tidigare och ömsesidig sympati uppstod tydligen. Men nu hade den tröjan gått en match med en torktumlare och det var torktumlaren som avgick med segern. En hopfiltad tröja gör ju ingen glad, så på frågan om farmor möjligen kunde tänka sig?....kanske...? ja då fräste farmor iväg till Garneriet i Staffanstorp och inhandlade raskt lite nytt garn och började sticka perleribb så det var en ren fröjd. Det är ju himla roligt när ens alster blir uppskattade och dessutom är det ju roligt att sticka så små plagg.

Men sen kom jag att tänka på makens gråa raggsockar - som han förvisso gillar, men som Pyret tyckte var lite i mesigaste laget. Rent färgmässigt alltså.

Mesig, det vill man ju inte vara. Och ens fot må ju vara motsträvig, men det blir nog bättre om den får en glad strumpa på sig? Ja, jag vet inte om detta är medicinskt troligt, men jag tycker det är värt ett försök i alla fall. Och gladare än så här, det blir det väl knappast? Tror nog att strumporna kommer att få Pyrets gillande. Trots brist på glitter.

Om apostalhästar och lite eufori

 Det är lördag. Det är soligt och lite kallt och Loppan och jag har varit ute på en skön morgonpromenad. Vi träffade Doris och Sigge och Gösta - det låter ju som rena pensionärsträffen om man går efter namnet. Vilket förmodligen bevisar hur gammal jag är, eftersom jag misstänker att barn nuförtiden mycket väl kan heta såväl Doris, som Sigge. Eller Gösta, för den delen. Okej, vi träffade ju taxen Gaius också, och det tror jag kanske inte är ett alldeles vanligt barnnamn. Men vad vet jag, jag kan ju ha fel. Sigge är också tax av vördnadsvärd ålder och väldigt tydligt med vilket håll han vill gå, eller snarare vilket håll han inte vill gå. Då får Sigge välja tycker hans matte, som verkar vara av samma skrot och korn som denna mesiga matte. Bassetten Gösta, han har knappt växt i sina gigantiska tassar och blodhunden Doris löpte och tittade så sorgmodigt på mig att jag var tvungen att stoppa i henne en bit frolic. Sen haltade vi vidare.

Foteländet stretar emot lite, och jag var hos sjukgymnasten i veckan. Han lade pannan i djupa veck och tyckte att det lär ta tid, det här, och jag fick backa lite i träningsprogrammet. Inte så mycket belastning, men fotleden ska ju ändå röra på sig, så nu ska jag skriva bokstäver i luften med den. Ett utmärkt sätt att träna lite på alfabetet om man nu på äldre dar börjar glömma bort det. Jag log lite för mig själv och berättade om när jag, på den tiden jag red, fick rida bokstäver med Camillus som jag var medryttare på. Dels för att Camillus behövde lite uppmjukningsövningar, dels för att jag började bli en synnerligen harig ryttare efter ett antal avramlingar. Och koncentrerar man sig på att rida ord, ja då glömmer man att planera för hur man ska parera nästa djupdykning från hästryggen. S-O-L vill jag bland annat minnas att vi red. Vändningar och rakriktning och böjningar. Mycket bra, både för pållen och mig.

Sjukgymnasten tyckte att det var ju lite same, same, but different - bokstäver med apostlahäst i stället för ett rejäl brun vallack. Jag gillar sjukgymnasten, han förstår så bra att man kan ju inte avråda en naturtörstande matte  helt och hållet från att gå, så lite lagom promenad, det tyckte han bara var bra.

Och då kom jag att tänka på att där vid det utmärkta fikastället vid Krankesjön, där finns ju en parkeringsplats för hugade fågelskådare (och fikasugna hundägare tänker jag mig) alldeles nära. - Dit ska vi fara! utropade jag och kontaktade raskt labbeLisa och hennes matte. Normalt sett, när vi fikar där, har vi först inlett med en rejäl promenad, och sen avslutar vi med en lika rejäl promenad. Men 100 meter, det är ju ändå en bit, och det viktiga var ju att komma ut!

När vi kom fram dånade det i luften och det rände runt grönklädda figurer. - Men herredumilde, ska ni köra tanks precis här, nu när vi ska fika?! frågade jag och påtalade att fikasuget var stort och nu ville vi verkligen vara ute i naturen. - Inga problem sa militärmannen då, efter att ha kliat Loppan bakom örat, där nere får vi ändå inte köra för där finns ett gammalt  gravfält. Åh, vad det är bra med gamla minnesmärken! På mer än ett sätt. Efter ett litet tag dundrade tanksen vidare och friden sänkte sig över nejden.

Stillheten avbröts endast av två glada hundar som tyckte att detta, det är livet på en pinne! Ja Loppan, hon var så glad att hon emellanåt nästan slog knut på sig själv. Det är ju så här livet ska vara! Fri och glad och med fullt drag under tassarna.

Susanne och jag, vi satt där på bänken i solen, drack vårt kaffe och åt vår kaka, och sen gick vi alla hundra meterna tillbaka till bilen igen. Det kan hända att kaloriintaget var större än vad vi gjorde av med, men vad gjorde det? Det var härligt att få komma ut i naturen igen!